jag har haft problem med min familj sen jag var i tonåren och kanske tidigare också. mycket av problemen beror ju på att jag har asperger.

Våra problem att prata löstes inte och jag kände bara skuld och ilska.

Jag kände mig distanserad och deras ord och handlingar var snarare kvävande.


Nog om det, men jag undrar vad som verkligen har hjälpt er?

I er situation.

Nu är jag osäker om jag har förstått rätt.
Du menar vad som hjälpt när det gäller familjeproblem?

Känner igen mig. Har mycket problem med familjen. Dom bara missförstår mig hela tiden och blir arga när jag inte kan/vill förklara varför jag mår dåligt. Vill helst inte prata med dem alls, det gör mig bara ännu mer deprimerad

Vad som hjälpt mig genom årens lopp (över 50) är att skriva.
Skriv ned känslor, intryck och allt du tycker är viktigt. Lämna sedan det skrivna och ta fram det efter en tid. Läs, begrunda och skriv eventuella åtgärder. Du kan även se mönster i det du skrivit och lär dig mycket om dig själv under vägs. Kanske även mycket om andra.
Lycka till
skrivande Cenita

Skrivande är en bra grej, att formulera det man tycker, tänker och känner rakt av är en rätt hygglig terapiform. Men det löser inte problem av mer akut karaktär och alla gillar inte att skriva.
Mig har det hjälpt en del, att läsa, skriva och reflektera är överhuvudtaget viktigt.

Mot kvävande föräldrar vete fan om det kan hjälpa, du kanske borde träffa dem mindre ofta/sätta upp en gräns för hur mycket omsorg du vill ha och behöver.