Jag börjar undra om inte fetma har samband med ensamhet. Av ensamhet blir man olycklig, och är man olycklig tröstäter man. Ligger det inte något i detta?

Jag har en viss fetma, men det verkar närmast omöjligt att göra något åt eftersom jag måste tröstäta pga min ensamhet. Och är man fet så blir det ju också svårare att hitta någon, så det verkar som man lever i ett moment22 när man är ensam. Dömd till ett liv i fetma och olycka?

Finns det någon annan väg ut än själmord, tro? Jag är tveksam.


Moderator: Kompletterade rubriken mtp hur diskussionen utvecklats.

Det är svårt att börja banta om man är nere. Man blir dock på bättre humör av att gå ner i vikt och röra sig mer. Jag tror inte det är hopplöst, självmord är nog ingen bra lösning. Vintern är kanske en svår årstid att börja banta eftersom man ofta får mer aptit då. Du är ju inte extremt fet heller, som en annan har varit (BMI-personbästa är la i närheten av 40).

Man kan ju alltid ge upp och acceptera att man är fet och sen inse att det faktiskt finns killar som ser förbi sånt...

Nallen har rätt, så kan man också göra.

TS har en klar poäng noterar jag. Sedan jag blev helt under isen och senare sjukskriven och hemmasittande så har jag gått upp 5 kg. Detta på en knapp månad. Och det kommer av HotDogs och alkohol.

Heliora skrev:Av ensamhet blir man olycklig

Själv trivs jag som bäst när jag är ensam.

Tycker det är svårare att få igång motivationen att träna utan daglig social exponering.

nallen skrev:Man kan ju alltid ge upp och acceptera att man är fet och sen inse att det faktiskt finns killar som ser förbi sånt...

Inte bara ser förbi, det finns ju folk som gillar hull, eller t o m fetma, om de gillar en förövrigt alltså.

Eller nej, det finns säkert fetmafetischister som t o m kan tänka sig nån de ogillar som person, bara hon har de rätta Michelin-däcken... precis som det är med andra fetischer eller preferenser man har.

Och i allmänhet kan väl tilläggas att många HÅLLER sig feta för att hålla andra på avstånd, för att de av nåt skäl inte klarar förhållanden och/eller intimitet, och då är det lättare att stävja intresse från andra genom att ha en skyddande fettbarriär omkring sig. Det är väl belagt.

alfapetsmamma skrev:Inte bara ser förbi, det finns ju folk som gillar hull, eller t o m fetma, om de gillar en förövrigt alltså.

Är inte det att "se förbi"?? Jag trodde jag sa precis vad du säger fastän med färre ord.

nallen skrev:

alfapetsmamma skrev:Inte bara ser förbi, det finns ju folk som gillar hull, eller t o m fetma, om de gillar en förövrigt alltså.

Är inte det att "se förbi"?? Jag trodde jag sa precis vad du säger fastän med färre ord.

För mig är se förbi att överse med, att strunta i. Dvs att ta nån TROTS att den är överviktig. Inte FÖR att hon är det. Så menade jag.

Fast du har rätt i att slutet på min mening gjorde den tvetydig. Där tänkte jag mest på att man kanske först o främst gillar nån för den personlighet den har och så kan den råka ha blont hår, som man kan föredra eller inte direkt gilla, men man överser med det. På samma sätt är det med övervikt. Att man kan föredra det eller fördra det, två olika saker.

Fast skitsamma, jag orkar inte med nåt hårklyveri. Jag ville bara poängtera att övervikt inte är negativt i allas ögon, helt enkelt.

Åh... jag skulle nog säga att det är individuellt huruvida det är attraktivt med viss övervikt eller inte. Vissa tjejer passar att vara smala andra passar att vara tjocka. Vissa passar i båda och vissa passar inte alls.

alfapetsmamma skrev:Och i allmänhet kan väl tilläggas att många HÅLLER sig feta för att hålla andra på avstånd, för att de av nåt skäl inte klarar förhållanden och/eller intimitet, och då är det lättare att stävja intresse från andra genom att ha en skyddande fettbarriär omkring sig. Det är väl belagt.

Ja, skulle man se förbi någons fetma tror jag det är vanligt att personen hittar på något annat för att göra sig oattraktiv.

Jag är fet (BMI strax under 40) och är gift och har barn, så ta inte livet av dig är du snäll! Den rätta finns nog därute någonstans.

Det jobbiga med att vara fet är att man själv inte känner sig attraktiv och därför (i alla fall är det så med mig) drar sig undan. Man måste våga synas lite om man ska hitta någon. Jag hittade min man på internet pga ett gemensamt intresse (hundar). Utan internet hade jag aldrig klarat det, för i skrift vågade jag vara öppen med mina känslor på ett sätt som jag aldrig klarat IRL.

Vad jag har förstått av massmedia så ska det finnas män som blir attraherade av stora kvinnor. Hur vanligt detta är vet jag inte, men det kanske gäller att hitta rätt målgrupp? Nu pratar jag i generella ordlag så detta är inget som trådstartaren ska ta åt sig av,

Jag tror att Trådstartarens eventuella övervikt är mycket måttlig!!!

nallen skrev:Åh... jag skulle nog säga att det är individuellt huruvida det är attraktivt med viss övervikt eller inte. Vissa tjejer passar att vara smala andra passar att vara tjocka. Vissa passar i båda och vissa passar inte alls.

Jo, det är sant. Men att nån passar i det handlar nog mest om betraktarens öga också. Att man tycker att hull är fint. Eller okej iaf. Somliga är ju såna fettallergiker så de skulle inte ens titta efter nån som har några kgs övervikt, fast personen är rätt förövrigt. Och somliga föredrar kärlekshandtag och annat. Som sagt.

Själv gillar jag män som gillar hull men föredrar själv magra karlar. Inte ens normalviktiga utan spinkiga. Fast jag har haft såna med hull också, om deras personlighet har övervägt. Fast jag föredrar atletiskt och senigt. Typ maraton-kroppstypen...

Att jag kan med att säga det här så pass öppet är för att jag vet att det finns en massa fruntimmer som gillar "nåt att ta i", nåt att "hålla i när det blåser" och vad annat man säger om det man föredrar när man gillar min manliga motsvarighet.

När det gäller vänner är det nåt annat, jag är inte såpass allergisk att jag inte kan umgås med folk för att de ser ut si eller så, som jag märkt att vissa är, det handlar bara om en preferens när det kommer till att vara mer intima.

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror att Trådstartarens eventuella övervikt är mycket måttlig!!!

Jag har fått det intrycket jag med.

Den förfärlige snömannen skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror att Trådstartarens eventuella övervikt är mycket måttlig!!!

Jag har fått det intrycket jag med.

Jag minns inte trådstartaren som mer överviktig än de allra flesta kan jag säga.

Självbilden kanske är fet.

Parvlon skrev:Självbilden kanske är fet.

Ett vanligt fenomen, ja.

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror att Trådstartarens eventuella övervikt är mycket måttlig!!!

Trådstartaren såg inte speciellt fet ut under Flottsbroträffen i alla fall.

Jag äter hundra gånger mer när jag är i sällskap. Folk äter ju hela jäkla tiden! Vissa äter 6-8 måltider om dagen. När jag är ensam pallar jag bara att äta en gång per dag. Eventuellt två gånger om jag har bananer hemma, de är lättskalade.

Jag är dessutom binge-eater, men med en twist: Jag vågar/orkar inte åka och handla ny mat när jag hetsätit upp de matkassar jag haft hem när pengarna kommer den 19:e.

(Chips 600gram, ostbågar 300 gram fetaost, baguetter, dallassallad, brie, oliver, soltorkade tomater etc, glufs! Allt detta kan jag äta på 30 minuter).

Så även fast jag dör av hunger är skräcken för att åka och handla starkare. Så hetsätandet blir ändå bara 1 till kanske 3 gånger i månaden. Om ingen bjuder på mat, då glufsar jag ju där också.

Jag äter knappt kring andra, så när jag har pojkvän går jag ner i vikt.
Det känns som att man glufsar och är ett svullo om man skulle sätta mig och äta godis i någons sällskap, så det är ju ett plus

Jag skulle vilja påstå att du har fel. Det kan säkert vara så att en del feta är ensamma liksom det finns en del magra som är det. Men något samband tvivlar jag på och i vart fall inget absolut. Vad säger att den som är ensam måste tröstäta? Många ensamma äter dåligt och kanske mycket mindre än de borde. Sant är att många som mår dåligt också äter dåligt, dvs de äter inte det de behöver och mår bra av.

Inte heller måste det vara så att man är ensam av att vara fet. Jag har varit mer eller mindre fet alltid, förr mindre fet än jag är nu men ändå alltid överviktig. Jag har visserligen haft svårt att hålla ihop de förhållanden jag levt i och tur är väl det eftersom de varit sådana att jag hade mått sämre av att stanna kvar. Ändå har jag fem barn födda mellan 1985 och 2002, jag har varit gift en gång och levt i relationer som sträckt sig över flera år fyra gånger till, mestadels som sambo. Barnen har två fäder - de äldsta två har en och de yngsta tre en annan.

Jag är rätt svår att leva ihop med... går i baklås och kortsluter, målar in mig i hörn och kan bli alldeles ohanterlig för min omgivning... Men att jag på något sätt skulle vara diskvalificerad som partner som fet har aldrig ens föresvävat mig.

Hur livet gestaltar sig för oss var och en har så oerhört lite att göra med vilket midjemått man har eller vad vågen stannar på. I de fall det har det så beror det på vilken roll du själv låter det spela i ditt liv. Liksom allt annat.