Begravningar

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Begravningar

Inläggav 12312qw » 2009-09-27 18:10:14

Jag har aldrig fattat iden med begravningar. Jag tycker mest att det är absurt. Varför hälsa på döda människor som ligger i en trälåda? Varför gå till ett ställe där en död människa ligger och gråta över detta?

Senast jag var på en begravning skrattade jag för att jag tyckte det hela var så absurt. Jag vet inte om jag är ovanligt logisk i mitt tänk men jag kan inte bli ledsen över döden. Döden tillhör livet och gamla människor dör. Olyckor händer, folk dör.

Jag tycker det är bättre att hälsa på människor som lever och är friska (vilket vi svenskar i allmänhet är alldeles för dåliga på).

Någon som känner igen sig i mitt tänk eller är jag bara hemsk?
Senast redigerad av 12312qw 2011-05-04 21:45:48, redigerad totalt 1 gång.
12312qw
 
Inlägg: 49
Anslöt: 2009-02-13

Inläggav saltgurkan » 2009-09-27 19:42:06

Jag var på begravning och längtade bara efter smörgåstårtan som vi skulle få på begravningskaffet.
Senast redigerad av saltgurkan 2011-05-04 21:45:48, redigerad totalt 1 gång.
saltgurkan
 
Inlägg: 326
Anslöt: 2007-07-13

Inläggav Parvlon » 2009-09-27 19:50:51

Vart på två begravningar, det blir nog inga fler. 3st har avlidit som jag känner bara iår, har inte vart på deras begravningar.
Den första jag var på så träffade jag folk som var glada. Verkligen kul när en 50årig mamma med tonårsdöttrar dör..
Den andre verkade mest bara vara en show för att alla skulle se hur mycket mormor sörjde. Många säger att man ska gå på begravningar för respekt för den döde/de efterlevande. Tror inte att mormor fick några positiva upplevelser från begravningen. Hon dog ett halvår efteråt.
Måste man skriva ett testamente där det står att jag ska brännas eller något för att slippa gå på sån skit?
Senast redigerad av Parvlon 2011-05-04 21:45:48, redigerad totalt 1 gång.
Parvlon
Inaktiv
 
Inlägg: 14823
Anslöt: 2006-07-28
Ort: ∴ℜ∴Ψ∴ℜ∴

Inläggav rapchic » 2009-09-27 19:54:26

vissa delar av begravingar är vettiga tycker jag. att minnas personen och få "ett avslut"

dock tyckte jag det var konstigt att man skulle säga hejdå till kistan på samma sak som jag tyckte det var konstigt att att säga hejdå till min fars kropp när den låg på bårhuset, då jag inte tror att kroppen är personen utan själen redan är borta alternativt är i närheten men inte i kroppen.
och sen sa dom ju att man skulle se att han var död, känna att hans hand var kall etc etc. för att "förstå" att han var död.

eh ok det var sorligt och så men nog fattade jag att han var död, jag menar om man legat död i två dar innan man hittas, har haft alkoholproblem ett bra tag, hade ca 8 år tidigare varit riktigt när döden då buksopttskörteln nästan gav upp behöver man inte bevis det är bara logiskt att han var död. han blir ju inte mer död för att jag ser på hans döda kropp ju
Senast redigerad av rapchic 2011-05-04 21:45:48, redigerad totalt 1 gång.
rapchic
 
Inlägg: 4280
Anslöt: 2008-02-22
Ort: Lycksele

Inläggav saltgurkan » 2009-09-27 19:54:40

Det blir begravning trots att man blir bränd, parvlon. Den enda begravning jag gått på var för en som skulle brännas. Men du kan ju skriva i testamentet att du inte vill ha begravning. Fast då blir nog släkten lite besviken, men gör som du vill
Senast redigerad av saltgurkan 2011-05-04 21:45:48, redigerad totalt 1 gång.
saltgurkan
 
Inlägg: 326
Anslöt: 2007-07-13

Inläggav morsan » 2009-09-27 19:57:07

Jag kan förstå hur du tänker, jag kan hålla med om att det är bättre att bry sig om människor medan de lever.

Däremot känner jag att det hjälper mig att bearbeta sorgen och saknaden efter den döde, genom att medverka under begravningen. Samma gäller när jag "besöker" den döde vid graven. Det hjälper mig i min sorg. När jag går dit, händer det att jag gråter av saknad. Vid graven kan jag "prata" med den döde och detta hjälper mig. Döden tillhör livet och vi ska alla den vägen vandra.

Men visst är det medan våra nära och kära lever, som vi ska ta vara på stunderna. Blommor tycker jag är bättre att ge medan folk lever, än att satsa stora summor pengar på t ex begravningsblommor.

Begravningen är för mig en minnesstund, som jag inte skulle vilja vara utan. Tiden närmast efter begravningen, när jag brukar besöka graven, är för mig en hjälp att bearbeta sorgen.

Alla är vi olika och inget sätt är "bättre" än ett annat.
Senast redigerad av morsan 2011-05-04 21:45:48, redigerad totalt 1 gång.
morsan
 
Inlägg: 63
Anslöt: 2008-08-13
Ort: Skåne

Inläggav rapchic » 2009-09-27 20:07:34

morsan skrev:
Däremot känner jag att det hjälper mig att bearbeta sorgen och saknaden efter den döde, genom att medverka under begravningen. Samma gäller när jag "besöker" den döde vid graven. Det hjälper mig i min sorg. När jag går dit, händer det att jag gråter av saknad. Vid graven kan jag "prata" med den döde och detta hjälper mig. Döden tillhör livet och vi ska alla den vägen vandra.


kom och tänka på en sak att jag faktist pratar med... eh de avlidna, vid deras gravar, men mer för att ha nått ställe att rikta tankarna mot än att jag riktar mitt "prat" mot det ruttnade/uppruttna liket under mina fötter.

då jag lätt ser/känner/hör andar/spöken eller vad du nu vill kalla dom (nej jag är inte galen, tror det finns nån förklaring till varför dom finns men att vi inte vet vad det är än och att det inte är "hjärnspöken" eller "vinden")
har jag hört/sett saker som jag kopplar till min far och på de ställena där det händer brukar jag också prata med honom, dock vet jag inte om han lyssnar :wink:

(till skeptiker/folk som vill påstå att jag är galen: er vill jag inte prata med, jag vet vad jag varit med om och jag skiter i om ni tror på sånt eller inte och jag tror som sagt på en vetenskaplig förklaring men om det är andra dimensioner eller vad det är vet jag inte.
till folk som är intresserade: vill ni veta mer PM:a eller starta en tråd om ämnet, jag gillar att diskutera bara man inte blir idiotförklarad)
Senast redigerad av rapchic 2011-05-04 21:45:48, redigerad totalt 1 gång.
rapchic
 
Inlägg: 4280
Anslöt: 2008-02-22
Ort: Lycksele

Inläggav Saninaé » 2009-09-27 21:02:12

Jag tycker inte heller man ska beklaga sig över döden i sig. Men man kan ju ju tycka att döden kom olägligt och det är ju inget fel att sakna personen. Sen är det nog hälsosamt att få ett sorts avslut, gärna med en fysisk ritual som hänger kvar i minnet och som gör det hela mer verkligt. Men precis som alltid tycker jag dessa ska vara flexibla i vad man vill göra.
Senast redigerad av Saninaé 2011-05-04 21:45:48, redigerad totalt 1 gång.
Saninaé
Inaktiv
 
Inlägg: 1501
Anslöt: 2006-01-24
Ort: X mil från läsaren.

Inläggav Miche » 2009-09-27 21:07:03

Jag har min mormors begravning för ca 30 år sedan som ett bra minne, det var en hel del människor (jag hade nog träffat mer än hälften av dem förut hemma hos mormor) och det blev en tillställning utan sorg, istället pratade vi om de glada gemensamma minnena som vi hade och det berättades massor av historier som vi kunde skratta åt tillsammans.

Jag gillar annars idén som irländarna har, begravningen är en fest för personen som fått lämna jordelivet och kommit till än bättre plats!
Senast redigerad av Miche 2011-05-04 21:45:48, redigerad totalt 1 gång.
Miche
 
Inlägg: 28797
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Inläggav AAA » 2009-09-27 21:13:01

Jag känner igen mig hos er allihopa, i min föreställningsvärld går det alldeles utmärkt att snacka med döingarna... Om jag tror de hör mig så varför inte prata med dem? Människan är en ande som har en själ som bor i en kropp, den gillar jag.

Begravningar tycker jag är enkla att vara på, allt är förutsägbart och fortskrider på ett begripligt sätt. Värre med tillställningar där inget givet scenario kommer att inträffa. Eller brainstorming-övningar, uhhh... Hemskt! Undviker direkt.
Senast redigerad av AAA 2011-05-04 21:45:48, redigerad totalt 1 gång.
AAA
 
Inlägg: 2381
Anslöt: 2009-05-23

Inläggav Selma » 2009-09-27 21:19:01

AAA skrev:Begravningar tycker jag är enkla att vara på, allt är förutsägbart och fortskrider på ett begripligt sätt. Värre med tillställningar där inget givet scenario kommer att inträffa. Eller brainstorming-övningar, uhhh... Hemskt! Undviker direkt.

Instämmer.
Senast redigerad av Selma 2011-05-04 21:45:48, redigerad totalt 1 gång.
Selma
 
Inlägg: 3633
Anslöt: 2009-05-04

Inläggav error » 2009-09-27 21:20:14

Jag har aldrig varit på begravning, ser heller inte fram emot att behöva gå på det heller. Men vem gör det?
Senast redigerad av error 2011-05-04 21:45:53, redigerad totalt 1 gång.
error
 
Inlägg: 316
Anslöt: 2009-09-06

Inläggav aspiemelly » 2009-09-27 21:21:47

Har varit på 4 begravningar tror jag. Min adoptivmormor och adoptivmorfar, en kille jag kommit nära i usa (bra timing, skulle gått ut samma dag begravningen blev, dom är snabba däröver inom 4 dagar begravs de flesta), det var förövrigt en 3dagars grej med besöksdagar på begravningshemmet, första gången jag såg en död och hoppas den sista. Den 4e var för ett par som dog i spårvagnsolyckan i gbg. Enda begravningen som var "ok" var killens. Mamman tyckte om mig för att jag vågade säga som det var, såpass att hon ville presentera mig för hans farmor/mormor(heter samma på eng så vet ej vilket), det fick dock mig att känna mig obekväm, inte riktigt så jag tänkt "möta släkten".
Senast redigerad av aspiemelly 2011-05-04 21:45:53, redigerad totalt 1 gång.
aspiemelly
 
Inlägg: 1813
Anslöt: 2008-12-03

Inläggav Parvlon » 2009-09-27 21:32:35

rapchic skrev:kom och tänka på en sak att jag faktist pratar med... eh de avlidna, vid deras gravar, men mer för att ha nått ställe att rikta tankarna mot än att jag riktar mitt "prat" mot det ruttnade/uppruttna liket under mina fötter.

---

(till skeptiker/folk som vill påstå att jag är galen: er vill jag inte prata med, jag vet vad jag varit med om och jag skiter i om ni tror på sånt eller inte och jag tror som sagt på en vetenskaplig förklaring men om det är andra dimensioner eller vad det är vet jag inte.
till folk som är intresserade: vill ni veta mer PM:a eller starta en tråd om ämnet, jag gillar att diskutera bara man inte blir idiotförklarad)
En till orsak att brännas /spridas med vinden över vatten.
Det låter jobbigt att bli störd när jag är död.

saltgurkan skrev:Det blir begravning trots att man blir bränd, parvlon. Den enda begravning jag gått på var för en som skulle brännas. Men du kan ju skriva i testamentet att du inte vill ha begravning. Fast då blir nog släkten lite besviken, men gör som du vill
För min del ja, men jag menar som orsak för att slippa en begravning. Du är inte ensam om att bli besviken över att någon inte vill vara med i den sociala masspsykosen.
Egentligen skulle man frågat någon att sprida askan över atlanten.
Betalat resan i förväg så att det inte blir något tjaffs osv.
Senast redigerad av Parvlon 2011-05-04 21:45:53, redigerad totalt 1 gång.
Parvlon
Inaktiv
 
Inlägg: 14823
Anslöt: 2006-07-28
Ort: ∴ℜ∴Ψ∴ℜ∴

Inläggav Danne » 2009-09-27 21:35:27

Födelsedagar = Vi uppmärksammar att personen överlevt ett helt år till, med bedriften att inte lyckas ha ihjäl sig själv på något sätt.

Begravningar = Vi uppmärksammar att personen misslyckats med att överleva.

Resten tar vi för givet, huvudsaken att vi bryr oss om att någon överlever eller inte.
Att verkligen LEVA sitt liv, det är av mindre betydelse, och inget att bry sig om.

Ganska märkligt egentligen.
Senast redigerad av Danne 2011-05-04 21:45:54, redigerad totalt 1 gång.
Danne
 
Inlägg: 1861
Anslöt: 2009-07-28
Ort: Stockholm

Inläggav MsTibbs » 2009-09-27 22:03:41

Jag har varit på begravningar och tycker de är obehagliga, i synnerhet om man behöver gå upp till kistan som jag var tvungen till då det var nära släkt. När jag dör vill jag att de ska spela "Nellie the elephant" och festa loss, varför spela sorglig musik och vara ledsen liksom?
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 21:45:54, redigerad totalt 1 gång.
MsTibbs
 
Inlägg: 22872
Anslöt: 2007-07-30
Ort: 127.0.0.1 Spindelnätet Karlstad i Värmland

Inläggav Miche » 2009-09-27 23:18:00

Att få tillstånd att sprida askan i havet är i stort sett omöjligt (om man inte är sjöman), men man kan ju alltid göra en fuling...

När en kompis morsa dog och hon blivit kremerad, så tog han hem krukan och lät den stå hemma tills han kände sig mogen att få ner den i jorden.
Om man gör så, kan man byta ut askan mot något annat som sedan sätts i jorden (eller sprids i minneslund) och så sprider man själv askan där man önskar...
Senast redigerad av Miche 2011-05-04 21:45:54, redigerad totalt 1 gång.
Miche
 
Inlägg: 28797
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Inläggav Lilla Gumman » 2009-09-28 8:56:52

Hej!

Jag har varit på tre begravningar.

Den första begravningen var en kompis till min svärmor som begravdes i början på 2001. När kompisen till min svärmor dog var det självklart att jag och maken skulle gå tillsammans. Jag hade känt min man i ett år, och sett svärmors kompis åtskilliga gånger hemma hos svärmor. Mina föräldrar och min mormor tyckte inte jag skulle gå, för dem var det obegripligt att jag kunde gå på en begravnng där jag bara känt den som dog ett år. För mig var det viktigt att få göra avslut.

Den andra begravningen rörde en man som jobbat på dagcenter. Det var en man som gått och köpt en kvällstidning nästan varje dag, och ofta sett mig när jag var ute med katten. Han ville att jag skulle komma hem till honom på kaffe, men jag hann aldrig. Jag gick på begravningen och lämnade en ros, det kändes fint. Det var en del från dagcenter där. Men min mamma sa att det inte passade sig att jag gick på begravningskaffet efteråt. Så jag anmälde mig inte till det. Efter begravningen fick jag skjuts till församlingshemmet. Medan de andra gick in, fick jag smita iväg. Jag tror de upplevde det som konstigt, att jag inte var med på begravningskaffet. Efteråt ångrade jag att jag lyssnat på mamma.

Den tredje begravningen var min egen farfar. Det var en bra begravning med många fina minnen berättade efteråt vid begravningskaffet.

Hälsningar

Lilla Gumman
Senast redigerad av Lilla Gumman 2011-05-04 21:45:54, redigerad totalt 1 gång.
Lilla Gumman
 
Inlägg: 5451
Anslöt: 2007-08-01
Ort: Ludvika

Inläggav geocache » 2009-09-28 10:01:28

Jag har varit på några begravningar, men förstår egentligen inte heller "ändamålet" med det riktigt. Hedra den döda, de anhöriga är ju en sak, men så (lätt off topic)... att gå till graven, tända ljus, gå till en grav med blommor... varför det, egentligen... den som dött är ju inte där i alla fall...

Bättre då att göra som du skrev, 12312qw, att lägga tiden på att hälsa på levande och friska (och sjuka också, tycker jag) människor.
Senast redigerad av geocache 2011-05-04 21:45:54, redigerad totalt 1 gång.
geocache
 
Inlägg: 9578
Anslöt: 2008-06-16
Ort: Ludvika

Inläggav morsan » 2009-09-28 17:57:06

geocache skrev:Jag har varit på några begravningar, men förstår egentligen inte heller "ändamålet" med det riktigt. Hedra den döda, de anhöriga är ju en sak, men så (lätt off topic)... att gå till graven, tända ljus, gå till en grav med blommor... varför det, egentligen... den som dött är ju inte där i alla fall...


Jag går till graven för min egen skull/för att jag behöver det och inte för den dödes skull.... Den som dött är ju inte där, precis som du säger.
Senast redigerad av morsan 2011-05-04 21:45:54, redigerad totalt 1 gång.
morsan
 
Inlägg: 63
Anslöt: 2008-08-13
Ort: Skåne

Inläggav Viggen » 2009-10-01 0:14:12

Jag har vart på två begravningar. En som barn, och på en annan som vuxen. Efter den sistnämnda har jag undvikit begravningar och kyrkogårdar.
Senast redigerad av Viggen 2011-05-04 21:45:54, redigerad totalt 1 gång.
Viggen
 
Inlägg: 318
Anslöt: 2009-06-13
Ort: Vetlanda

Inläggav Flia » 2009-10-01 11:13:45

Jag känner ingenting på begravningar. Känner visserligen inte sorg heller, inte på samma sätt som andra i alla fall.

Saknad för mig handlar inte om död. Ska jag sakna någon spelar det ingen roll om h*n åkt till månen eller är död. Men människor som jag inte haft kontakt med kan jag inte sakna.
Senast redigerad av Flia 2011-05-04 21:45:54, redigerad totalt 1 gång.
Flia
 
Inlägg: 2316
Anslöt: 2008-11-28
Ort: Östhammar

Inläggav vadloink » 2009-10-01 11:43:45

Begravningar är inte till för de döda. De är till för de levande. Naturligtvis finns det många olika former av begravningar, men gemensamt för de flesta kulturer är att begravningen dels ger folk en legitim chans att sörja, dels faktiskt gör döden symbolisk.

För en genomsnittlig människa går det åt väldigt mycket energi att förneka sin egen dödlighet, att blunda för att livet är ändligt. Begravningar hjälper på något sjukt sätt till med att göra döden till något annat än att hjärtat stannar och medvetandet släcks ut.

En aning teoretiskt kanske, men jag tror att vanlighetskulturen mycket går ut på att skapa ritualer som liksom förnekar vår kroppslighet, vår skörhet och vår ensamhet.
vadloink
 
Inlägg: 690
Anslöt: 2009-09-30

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in