Var på det andra av totalt tre bedömningssamtal i förrgår. Man gör tydligen tre sådana innan det bestäms om man får stå i kö eller inte, så jag vet fortfarande inte ens om jag får stå i kö eller inte.

Hur som helst så fick jag efter mitt första sådana möte veta att vi skulle diskutera det test jag gjort, nästa gång vi sågs. "Vad bra" tänkte jag, så att jag kan se om jag förståd frågeställningen rätt och svarat rätt enligt hur jag själv verkligen är.

Men på mötet i förrgår, då fick jag bara göra ett till test, och nästa och sista gången vi ses så ska jag bara få veta om jag får stå i kö eller inte. Detta tyckte jag inte om, då jag tyckte att det kändes viktigt att diskutera varför jag svarat som jag svarat på en del av frågorna, eftersom jag kan ha missförstått frågan (händer mig ofta) och alltså svarat något som inte stämmer med hur jag verkligen "är".

Så jag fick ett extra samtal innan det slutgiltiga. Dessutom är jag alltid orolig för att läkare missförstår eller antecknar fel, eftersom de ju alltid gör det. Denna läkare har dessutom inte svenskt ursprung och förstår således inte svenska så bra som jag skulle önska, vilket oroar mig ännu mer. Språkproblem, kan definitivt ställa till det, upplever jag.

Tycker det låter helknäppt att inte prata igenom frågeställningarna ordentligt innan läkaren bara pratar med teamet som sen ska besluta om jag ens har rätt till att få stå i kö?

Speciellt orolig blev jag just pga. det senaste testet jag gjorde, där det stod: "Här kommer ett antal korta berättelser. Du ska sätta svar utefter hur du tror att de flesta människor skulle tänka om personens handlingar" eller liknande. Problemet är att vad "de flesta" skulle tänka, och vad jag själv skulle tänka, kan vara totalt olika. Antingen ska jag väl säga vad andra skulle tänka helt och hållet, ELLER vad jag själv skulle säga? Läkaren jag träffade sa att jag skulle säga hur JAG skulle tänkt. Men då stod det ju helt fel i instruktionen? Blir knäpp! Någon som känner igen sig i detta?

Och visst, om testet är så banalt att de bara vill se om jag kan förstå vad andra människor kan tänkas tänka så förstår jag grejen. Men det är väl rätt tydligt att folk på detta forum förstår sig på en hel del sociala regler OCKSÅ (speciellt kvinnorna kanske), men för dens skull antingen inte orkar eller "kan" följa dem alla gånger, eller gör det med stor ansträngning. Jag tycker det är en väsentlig skillnad.

En del saker var skrattretande och det var så uppenbart vad de fiskade efter, som "Hon hade bråttom till flygplatsen och slängde på sig kläderna och hoppade över frukosten"... Och så skulle man svara på om det var "normalt" beteende...

ling0n skrev:
Speciellt orolig blev jag just pga. det senaste testet jag gjorde, där det stod: "Här kommer ett antal korta berättelser. Du ska sätta svar utefter hur du tror att de flesta människor skulle tänka om personens handlingar" eller liknande. Problemet är att vad "de flesta" skulle tänka, och vad jag själv skulle tänka, kan vara totalt olika. Antingen ska jag väl säga vad andra skulle tänka helt och hållet, ELLER vad jag själv skulle säga? Läkaren jag träffade sa att jag skulle säga hur JAG skulle tänkt. Men då stod det ju helt fel i instruktionen? Blir knäpp! Någon som känner igen sig i detta?

Ja, jag känner igen mig och andra härinne i detta. Skulle säga att det är typiskt aspigt, och detta på ett positivt sätt. Andra odefinierade sätt att bemöta frågan tycker jag är hafsiga och slafsiga. Gissa, som de bad mig göra på testningen, gissa, det finns ju knappt på min karta...

ling0n skrev:
Och visst, om testet är så banalt att de bara vill se om jag kan förstå vad andra människor kan tänkas tänka så förstår jag grejen. Men det är väl rätt tydligt att folk på detta forum förstår sig på en hel del sociala regler OCKSÅ (speciellt kvinnorna kanske), men för dens skull antingen inte orkar eller "kan" följa dem alla gånger, eller gör det med stor ansträngning. Jag tycker det är en väsentlig skillnad.

Det ÄR en väsentlig skillnad på att inte begripa sociala koder ALLS eller att förstå att man förväntas göra nåt men inte VILL, ORKAR just då, IDS eller PRIORITERAR det då. Bra om de kan uppmärksammas på att aspighet vad gäller sociala mönster faktiskt kan se ut på lika många sätt som det finns människor de utreder...

ling0n skrev:
En del saker var skrattretande och det var så uppenbart vad de fiskade efter, som "Hon hade bråttom till flygplatsen och slängde på sig kläderna och hoppade över frukosten"... Och så skulle man svara på om det var "normalt" beteende...

Här säger jag samma sak som ovan. Bokstavstolkande finns på olika nivåer... Ingen jag känner, med AS, missförstår Hoppa i säng eller Hoppa över kaffet.

Däremot kan min tioåring säga sånt som Nej, mamma, det regnar faktiskt inte, det DUGGAR. Hon missar att regna inbegriper dugga, då dugga är det mer exakta ordet och sålunda det som ska användas, för varför skulle det annars finnas, som hon sa. Tycker det är en ganska charmig form av bokstavstolkande och aspighet, om jag får säga det själv...

alfapetsmamma skrev:
Ja, jag känner igen mig och andra härinne i detta. Skulle säga att det är typiskt aspigt, och detta på ett positivt sätt. Andra odefinierade sätt att bemöta frågan tycker jag är hafsiga och slafsiga. Gissa, som de bad mig göra på testningen, gissa, det finns ju knappt på min karta...

Det ÄR en väsentlig skillnad på att inte begripa sociala koder ALLS eller att förstå att man förväntas göra nåt men inte VILL, ORKAR just då, IDS eller PRIORITERAR det då. Bra om de kan uppmärksammas på att aspighet vad gäller sociala mönster faktiskt kan se ut på lika många sätt som det finns människor de utreder...

Här säger jag samma sak som ovan. Bokstavstolkande finns på olika nivåer... Ingen jag känner, med AS, missförstår Hoppa i säng eller Hoppa över kaffet.

Däremot kan min tioåring säga sånt som Nej, mamma, det regnar faktiskt inte, det DUGGAR. Hon missar att regna inbegriper dugga, då dugga är det mer exakta ordet och sålunda det som ska användas, för varför skulle det annars finnas, som hon sa. Tycker det är en ganska charmig form av bokstavstolkande och aspighet, om jag får säga det själv...

Jag är mest bara rädd att jag liksom är för mycket på gränsen mellan att fungera och inte fungera. Och att de kanske då kommer fram till att jag inte behöver en utredning. Som sagt, kan förstå mycket sociala regler, eller känner till dem snarare, eftersom många av dem är ovettiga, hehe, och jag vet att de kan underlätta socialt umgänge. Däremot orkar jag sällan verkligen använda mig av dem, och kommer sådant inte igenom så kan de som utreder aldrig förstå varför jag blir trött av att umgås med folk heller. Är inte säker på att sånt verkligen kommit fram under bedömningssamtalen... Upplever stora språkproblem med denna läkare, samt att jag inte alls känner mig bekväm med honom (han känns nästan ännu aspigare än jag själv... stel och stirrig). Nu vet jag inte alls hur jag "ligger till" heller, men jag är ändå orolig att de ser mig som ett för "ofarligt" fall. Dvs. har man inte självmordstankar och DESSUTOM jobbar som telefonintervjuare, ja då kan man ju bara inte ha Aspergers...


Hehe, ja, det var charmigt, och givetvis väldigt logiskt tänkt... I like. Haha.

Telefonintervjuer är en ytterst strukturerad form av socialt arbete, där man inte sällan t o m har en mall att följa. Som jag ser det kan det funka finfint. Har t o m läst att det, guide, föreläsare, lärare och andra jobb där kommunikationen är mer eller mindre ritualiserad eller bestämd på förhand är bra aspie-jobb. Det kan du hälsa dem.

Jag har jobbat i kundtjänst och i växel och reception och det gick bra (förutom trötthet över ljudnivån och sånt som jag dock tålde bättre då än nu). Och jag fick diagnos, fast jag vet om, ser och också förstår en massa av det jag inte förstår VITSEN med.

Ja precis, det är ju en mall, och utefter den har jag sedan försiktigt testat att laborera med formen och blivit mer bekväm med det... Det har utvecklat mig jättemycket socialt... Tog jobbet som en utmaning, men det betyder också att det är just... en utmaning. Dvs. väldigt krävande väldigt ofta trots allt. Men jag klarar det. Än sålänge...

Haha, ja, det är just det... VITSEN... Man ser att folk gör som de gör, men i mina ögon är det ofta väldigt ONÖDIGA saker.

Förövrigt är det inte alls otroligt att läkaren har några egna extra bokstäver. Det ska vara vanligare bland läkare än i många andra yrkesgrupper. Varför vet jag dock inte.

Skulle de tjafsa om sånt som vi pratat om ovan kan du gärna hänvisa hit, eller ta med dig en utskrift av tråden. Förhoppningsvis har den fyllts på av andra än mig senare, så det blir lite mer tyngd i den...

Nej jag vet, kan verkligen tänka mig att det är vanligt... Krävs ju om inte annat ett väldans starkt intresse om man ska orka bli läkare...

Tjafsa gör de nog inte, det är nog snarare jag som tjafsar, och antagligen hänger upp mig på petitesser. De har säkert mer komplicerade system än jag förstår för att avgöra saker och ting. Men får jag ett nej, så måste jag nog börja tjafsa mer...

Orkar inte skriva något "tungt" tyvärr, men å andra sidan har jag svårt att se vitsen med det när det räcker med att instämma - jag har själv gått igenom nästan rubbet av både ling0ns iakttagelser och reflexioner och a-mammas svar. Hoppas det kan duga som vittnesmål om det skulle behövas.

Ja det är skönt att se att det finns fler iaf som tänkt samma sak... Är rädd att jag överreagerar eller något... Men jag är väldigt mån om att iaf få göra utredning...

Fick besked idag från läkaren att jag inte har tillräckliga problem för att få utredning just nu, men att jag verkade ha lite Aspergerdrag. Men jag klarar mig helt enkelt för bra nu enligt dem, har pojkvän, och "Jobbar fast du tycker det är lite tråkigt", och har vänner (hela två stycken, som jag träffar kanske en gång varannan månad...). Nåväl, jag har stora studieplaner för våren nu och skiter i det där, för just nu känner jag mig konstigt nog ändå jävligt bra. Så jag får väl söka igen om det skiter sig totalt med studierna...