tahlia skrev:Människor jag skulle stå ut med? Människor som är ärliga i alla lägen, som inte skulle komma på tanken att ens dra en vit lögn. Människor som är raka, öppna och intelligenta. Människor som inte kräver att jag skall hålla kontakten, eller ens svara i telefonen under längre perioder. Människor som accepterar att jag inte vill att de tar på mig. Människor som inte är ytliga på en fläck och som inte anser att viktuppgång eller kärleksproblem är egentliga problem. Männsikor som är utan fördomar och som aldrig dömer andra utan grund. Människor som inte vänder ryggen till så fort det blir jobbigt, och som bryr sig mer om andra personer än om sig själv....

Usch, det ser rätt omöjligt ut, eller hur? *skrattar*

Nej då, omöjligt ser det inte alls ut. Det mesta stämmer med kraven för att kunna kalla sig (vilket man inte kallar sig då) riktigt god. Resten stämmer med somliga här på forumet (det där med kärlek). Visserligen är det sällsynt med riktigt goda människor men strävar dit är vi inte så få som gör. Somliga av oss skäms faktiskt när vi kräver exempelvis ömhet och regelbunden kontakt av vänner som misstrivs med det. Börja med att leta upp folk som skäms så hittar du väl till slut nån som lyckas skärpa sig.

Jag tänkte skriva en kritisk rad om Sam här men jag är alltför taktisk.

Gott folk, vad har ni för tips att tillägga?

jonsch skrev:Jag tänkte skriva en kritisk rad om Sam här men jag är alltför taktisk.

Jag känner mig inte lika taktiskt idag, så:

Sam, jag tror tjejen är lite för nere för att svara bra på råd av typen 'Äh, det är väl bara att ta sig i kragen'. dubbel-:roll:

... men jag ger dig rätt i en sak: Släpp offerrollen, tahlia - det finns ingen som kan få dig att känna dig som ett sådant utan din medverkan. Jag vet inte om du själv tycker att du är där men (och nu ska jag vara lite 'otaktisk' mot dig också) en sådan kommentar som att folk på forumet inte skulle vilja ha dig här skulle kunna tolkas på flera sätt. Dels som att du är så van att bli illa omtyckt att du automatiskt antar att alla vill dig illa, eller som en ren förolämpning:

- Herregud, tror du verkligen att alla som postar här är så småsinta att de inte vill ge hjälp och råd åt en annan som har det besvärligt? Speciellt inte när många suttit i samma sits trippel- - Kom igen - du är så klart välkommen så länge du själv vill stanna!

Jag fattar mycket väl att du inte menar det så, och jag tror inte att särskilt många (om någon) tog åt sig, men du verkar tycka väldigt synd om dig själv just nu. Ingen kommer att komma med en färdigpacketerad lösning, tyvärr. Det här är ett nog så bra ställe att få idéer, men i slutändan måste du ju leva dem på egen hand.

Sam skrev:tahila det är väl solklart att ditt liv inte förändras, släpp "offerrollen". Jag menar inte att du ska bli någon annan. Men sättet som du delar in världen och människor, gör att du lägger skulden på dem. Vad har du för eget ansvar? Du ger verken de eller dig själv en chans att förändra något.
Vad gör du för att förändra det du inte trivs med? Eller tror du att det är andra som kommer att lösa detta åt dig?
Du har redan bestämt hur svaret ser ut.
Typ:
"Det är ingen idè att jag ringer, för dom kommer iaf vara upptagna eller säga nej".

Tror du att ett en sk NT människa får vänner eller känner gemenskap med alla andra, bara så där utan vidare, även de får jobba för den biten, förtjäna den. Det som skiljer oss (som grupper) åt är troligen att NT individen har det lättare att tolka en del budskap som finns i umgänget med andra. Hur vi sedan upplever utbytet av umgänget är något helt annat. Men det är nog så att ingen får något gratis.

Jag blir inte förvånad. Som alltid så tolkas jag som att jag tycker synd om mig själv eller är bitter. Så är inte fallet. Jag konstaterar fakta, och jag är våldsamt missnöjd med hur saker och ting är. Dock är jag fullständigt medveten om att mina "problem" är urlöjliga jämfört med många andras, och fäster därför ingen större vikt vid att gnälla och beklaga mig. Jag söker svar. Borde iofs ha lärt mig vid detta laget att de svaren inte finns, varken hos mig eller någon annan.

Vad det gäller vad jag gör för att förändra det jag inte trivs med så är förslag välkomna. Från min sida är det solklart att det inte finns något jag kan göra för att förändra saker, förutom att möjligtvis låtsas vara en helt annan person än den jag är.
Det jag vill förändra är hela mitt liv, men mitt liv ser ut som det gör till följd av min AS, och den kan man ju liksom inte bota.
Jag kan t.ex inte påverka min usla ekonomi, jag kommer att vara sjukpensionär resten av livet, vare sig jag vill eller inte, för det är så jag är skapt. Jag kan inte skaffa mig en massa vänner, för hur jag än försöker så känner jag mig bara obekväm runt andra människor, för det är så jag är skapt. Jag kan inte skaffa en partner, för dels har jag förlorat förmågan att bli förälskad, och dels kan jag inte heller bota min asexualitet.
Det är inte så att jag bara råkar se det som hopplöst, det är ett faktum att det är hopplöst.

Matilda skrev:Jag vet inte om du själv tycker att du är där men (och nu ska jag vara lite 'otaktisk' mot dig också) en sådan kommentar som att folk på forumet inte skulle vilja ha dig här skulle kunna tolkas på flera sätt. Dels som att du är så van att bli illa omtyckt att du automatiskt antar att alla vill dig illa, eller som en ren förolämpning:

- Herregud, tror du verkligen att alla som postar här är så småsinta att de inte vill ge hjälp och råd åt en annan som har det besvärligt? Speciellt inte när många suttit i samma sits trippel- - Kom igen - du är så klart välkommen så länge du själv vill stanna!

Den kommentaren kommer ur ren erfarenhet. 100 av 100 personer drar öronen åt sig när jag väl lyfter på locket och släpper ut det som finns innuti. Jag blämmer ingen för det, för till och med jag har insett att de ändå inte kan göra något för att förbättra min tillvaro. Jag söker svar, som sagt. Men ingen har dem och således drar de sig undan, eftersom de, antingen upptäcker att jag faktiskt vill ha något från den, eller för att de ger upp helt enkelt.

Matilda
Sam, jag tror tjejen är lite för nere för att svara bra på råd av typen 'Äh, det är väl bara att ta sig i kragen'. dubbel-

Är det detta du menar:

Vad har du för eget ansvar? Du ger verken de eller dig själv en chans att förändra något.
Vad gör du för att förändra det du inte trivs med? Eller tror du att det är andra som kommer att lösa detta åt dig?

Detta har inget med "ryck upp dig och ta dig i kragen", att göra.
Det är nog mer frågor som man kan behöva ha med sig på "sin resa". för att kunna komma vidare.
Jag vet att när jag hörde dessa frågor första gången på "min resa" och många gånger därefter, så tyckte jag att personen var bland det knäppaste som jag möt. Idag är jag rätt tacksam.
Det handlar inte om en ögonblicklig förändring, för det tar tid, lång tid!!
Då tycker jag personligen mycket sämre om, där man stryker medhårs, med dessa ord: Det ordnar sig osv...

Tahila efterlyser sanningen. För mig är detta en sanning, min sanning men hur hon, väljer att tolka den är hennes saning.

Jag har inte bett henne att ta sig i kragen, detta har iaf inte varit min avsikt, men jag har undrat hur hon ser på sitt eget ansvar till en förändring.
Men som du själv skriver längre ned:

Ingen kommer att komma med en färdigpacketerad lösning, tyvärr.

tahlia skrev:Jag kan t.ex inte påverka min usla ekonomi, jag kommer att vara sjukpensionär resten av livet, vare sig jag vill eller inte, för det är så jag är skapt.

Inte alls. Du kan jobba, plugga eller göra vad f-n du vill, om du får bestämma själv och det sker på dina villkor. Nu talar vi inte om 8-5 jobb i stressiga miljöer utan egenföretagare (Edit: ok kanske inte kombinerbart med sjukpension - jag kan inte lagen här), plugg på distans, författare, autodidakt... Jisses, du får ju betalt för att göra ingenting

tahlia skrev:Jag kan inte skaffa mig en massa vänner, för hur jag än försöker så känner jag mig bara obekväm runt andra människor, för det är så jag är skapt.

Varför då skaffa en massa vänner du inte vill/kan ha? Gör sådant som gör att du känner dig bekväm i stället, andra människor eller inte!

tahlia skrev:Jag kan inte skaffa en partner, för dels har jag förlorat förmågan att bli förälskad,

Jaha, men knappast att älska - eller vad tror du att du har för förhållande till dina barn?

tahlia skrev:och dels kan jag inte heller bota min asexualitet.

Det är det många som är. Jag finner hånglande dygnet runt (överdrift för diskussionens skull) högst onaturligt.

tahlia skrev:Det är inte så att jag bara råkar se det som hopplöst, det är ett faktum att det är hopplöst.

Här skulle man kunna ha en intressant, lång diskussion om objektiv kontra subjektiv världsuppfattning, och om man verkligen kan skaffa sig en sann bild av världen omkring sig eftersom allt ändå filtreras genom hjärnan...

... men det hinner jag inte för nu måste jag iväg och köpa filmjölk - eller i alla fall en grön burk med vad jag subjektivt uppfattar som filmjölk genom en kombination av lukt, smak och syn...

Matilda skrev:

tahlia skrev:Jag kan t.ex inte påverka min usla ekonomi, jag kommer att vara sjukpensionär resten av livet, vare sig jag vill eller inte, för det är så jag är skapt.

Inte alls. Du kan jobba, plugga eller göra vad f-n du vill, om du får bestämma själv och det sker på dina villkor. Nu talar vi inte om 8-5 jobb i stressiga miljöer utan egenföretagare

Ja, för alla kan ju utan vidare starta ett eget företag och få det att gå runt...

Moggy skrev:

Matilda skrev:

tahlia skrev:Jag kan t.ex inte påverka min usla ekonomi, jag kommer att vara sjukpensionär resten av livet, vare sig jag vill eller inte, för det är så jag är skapt.

Inte alls. Du kan jobba, plugga eller göra vad f-n du vill, om du får bestämma själv och det sker på dina villkor. Nu talar vi inte om 8-5 jobb i stressiga miljöer utan egenföretagare

Ja, för alla kan ju utan vidare starta ett eget företag och få det att gå runt...

Men hon har ju sjukpension, då behöver det ju inte gå runt

tahlia skrev:
Jag blir inte förvånad. Som alltid så tolkas jag som att jag tycker synd om mig själv eller är bitter. Så är inte fallet. Jag konstaterar fakta, och jag är våldsamt missnöjd med hur saker och ting är. Dock är jag fullständigt medveten om att mina "problem" är urlöjliga ...

Det är faktiskt två olika saker hur du uppfattas av andra och hur du ser på det du säger.
För det andra är inte dina problem urlöjliga.
Varför nedvärderar du dig själv hela tiden? Du är värd lika mycket som vi andra.
De flesta av oss med en diagnos, har garanterat varit i samma läge, tidigare i våra liv.
Även om en del av oss har hittat lösningsar som passar oss. Kanske tackvare att vi fick en diagnos, som gjorde att vi tillslut kunde se vilka val och möjligheter vi har, utan att för den delen spela en roll eller bli någon annan.

tahlia skrev:
Jag kan t.ex inte påverka min usla ekonomi, jag kommer att vara sjukpensionär resten av livet, vare sig jag vill eller inte, för det är så jag är skapt.

Har du tänkt på vad denna lösning ger dig och dina barn.
Hur många barn tror du har möjligheten att ha sin mamma hemma, som är ägare till sin tid.
Tyvärr tror jag att vi ibland tror, att semester resor och andra saker som vi kan köpa för pengar gör oss lyckligare.

tahlia skrev:Människor jag skulle stå ut med? Människor som är ärliga i alla lägen, som inte skulle komma på tanken att ens dra en vit lögn. Människor som är raka, öppna och intelligenta. Människor som inte kräver att jag skall hålla kontakten, eller ens svara i telefonen under längre perioder. Människor som accepterar att jag inte vill att de tar på mig. Människor som inte är ytliga på en fläck och som inte anser att viktuppgång eller kärleksproblem är egentliga problem. Männsikor som är utan fördomar och som aldrig dömer andra utan grund. Människor som inte vänder ryggen till så fort det blir jobbigt, och som bryr sig mer om andra personer än om sig själv....

Usch, det ser rätt omöjligt ut, eller hur? *skrattar*

Ja, kravlistan var onekligen tuff. Tror faktiskt ändå att jag uppfyller rätt mycket. Faller väl på det där med vita lögner som jag anser vara rimliga nångång ibland, och faller tungt på det där med fördomar och att inte döma andra....

Uppmuntran är nog faktiskt Sam lika bra på som Matilda, även om han kanske börjar i en litet väl kritisk ände ibland. Dessutom börjar jag bli frestad att ge honom rätt, Thalia; hopplösa lägen brukar inte se ut som ditt. Ett schackparti kan vara hopplöst förlorat flera drag före närmaste schack men som frisk osv. brukar en glimt av hopp finnas. Annars har vi litet bräckjärn här att bryta upp en dörrspringa åt dig med - men du får nog själv flytta undan byrån. Det [/i]är tungt men för att hjälpa dig med det måste folk bryta sig in i ditt liv på riktigt. Du orkar nog en j-la byrå.

Efter all denna uppmuntran, hur tog du emot mitt råd om människor som skäms? Finns det något sammanhang där du kunde orka med åtminstone dem, tills någon av dem skärper sig - det måste det väl finnas? Det torde vara värt en hel del utstående att komma igenom till ett umgänge, ikkesant? Gäller förstås i så fall att hitta folket innan man kan börja lyckas stå ut med dem.

Har någon litet kompletterande råd om exempelvis hur man letar? Jag vet inte alls hur lätt Thalia har med det. Behöver du råd om den biten, tjejen?

Det skulle inte bli kursivt, hela slutet. Tolka inte in något i det!

Sam skrev:

tahlia skrev:
Jag kan t.ex inte påverka min usla ekonomi, jag kommer att vara sjukpensionär resten av livet, vare sig jag vill eller inte, för det är så jag är skapt.

Har du tänkt på vad denna lösning ger dig och dina barn.
Hur många barn tror du har möjligheten att ha sin mamma hemma, som är ägare till sin tid.
Tyvärr tror jag att vi ibland tror, att semester resor och andra saker som vi kan köpa för pengar gör oss lyckligare.

Ja visst, de får ha mig hemma. Men jag har inte råd att köpa kläder åt dem i den utsträckning de behöver dem. Jag har inte råd att ha kalas åt dem när de fyller år. Jag har inte ens råd att ge dem tillgång till en sådan enkel sak som frukt varje dag. På detta har jag heller inte råd att själv äta varje dag i veckan.
Det handlar inte om att jag vill ha en massa pengar att kunna resa och köpa onödiga saker, det handlar om att jag vill ha ekonomi nog för att kunna leva ett fullvärdigt liv med de grundläggande behoven täckta.

Matilda skrev:

tahlia skrev:Jag kan t.ex inte påverka min usla ekonomi, jag kommer att vara sjukpensionär resten av livet, vare sig jag vill eller inte, för det är så jag är skapt.

Inte alls. Du kan jobba, plugga eller göra vad f-n du vill, om du får bestämma själv och det sker på dina villkor. Nu talar vi inte om 8-5 jobb i stressiga miljöer utan egenföretagare (Edit: ok kanske inte kombinerbart med sjukpension - jag kan inte lagen här), plugg på distans, författare, autodidakt... Jisses, du får ju betalt för att göra ingenting

Nej, det är just det jag inte kan. Jag klarar inte av ett arbete, oavsett hur det ser ut. I vilket arbete kan du jobba skitbra i 2 veckor, för att sedan inte kunna göra ett skit på en månad? Lika illa är det med studier. Där har du tidpunkter för när en uppgift skall vara klar. Den tidpunkten kommer jag aldrig att kunna hålla, eller ens komma i närheten av. Och studera får jag inte ens göra, så det är rätt uteslutet i vilket fall.

Matilda skrev:Varför då skaffa en massa vänner du inte vill/kan ha? Gör sådant som gör att du känner dig bekväm i stället, andra människor eller inte!

För att jag saknar det jag hade. Jag saknar att vara social och faktiskt ha ett liv.

jonsch skrev:
Efter all denna uppmuntran, hur tog du emot mitt råd om människor som skäms? Finns det något sammanhang där du kunde orka med åtminstone dem, tills någon av dem skärper sig - det måste det väl finnas? Det torde vara värt en hel del utstående att komma igenom till ett umgänge, ikkesant? Gäller förstås i så fall att hitta folket innan man kan börja lyckas stå ut med dem.

Då kommer vi in på den brända punkten. Hur fan skall jag kunna lita på någon så passa att jag törs ta risken att släppa någon i närheten igen? Samtliga människor jag mött och haft kontakt med, har huggit mig i ryggen när tillfälle getts. Och jag överdriver inte när jag säger samtliga. Tre personer under 30 år har inte gjort detta. Min lillebror och mina två barn. I övrigt tycks människor vara suveräna på att ljuga, snacka skit och svika.

Du förstår, det är inte bara det att jag inte fungerar socialt på ett sådant sätt som jag skulle önska, det är också det faktum att jag är medveten om att (som min lillebror säger) folk är idioter. (Ingen behöver ta åt sig detta på ett personligt plan).

Glad att du reflekterar över mina råd åtminstone. För jag upptäckte just att jag råkade få det att verka uppenbart att du själv placerat en byrå för din dörr. Mycket korkat av mig, det menar jag verkligen inte.

Tillit, tillit, tillit. Jag är själv för försiktig för mitt eget bästa - ingen har fått tillfälle att sticka mig i ryggen de senaste tjugo åren. Så jag får väl börja med att gratulera din spontanitet och beklaga utfallen. Som rådgivare är jag verkligen på svag is nu för jag tror att boten mot din brustna tillit ligger i att komma folk nära i rätt sammanhang, lagom fort. Kan någon ta över rådgivandet härifrån? Snälla?

jonsch skrev: Som rådgivare är jag verkligen på svag is nu för jag tror att boten mot din brustna tillit ligger i att komma folk nära i rätt sammanhang, lagom fort. Kan någon ta över rådgivandet härifrån? Snälla?

... Någon?

jonsch skrev:Tillit, tillit, tillit.

För att hitta någon som inte sviker krävs det att man chansar med folk. Man kan inte veta 100% hur personen kommer att vara men man kan ha en bra uppfattning om personen. Om det senare visar sig ha fel på ett negativt sätt så får det vara. Så länge man inte skadas permanent finns inte så mycket att oroa sig för.

Men det är ju det dära första steget som är ack så viktigt: våga lita på någon.

Jag har själv problem med det, oftare än nödvändigt, men jag ger ändå folk någon form av chans. Ibland blir det bra, ibland blir det dåligt, ibland rinner det ut i sanden (likgiltigt).

Utan chanstagandet kommer du ingenvart, så det är till slut du, kära, lilla 08Tahlia som bestämmer hur det blir i livet.

jonsch skrev:... Någon?

Du... 34 minuter utan råd klarar hon allt sig ifrån.

tahlia skrev:Ja visst, de får ha mig hemma. Men jag har inte råd att köpa kläder åt dem i den utsträckning de behöver dem. Jag har inte råd att ha kalas åt dem när de fyller år. Jag har inte ens råd att ge dem tillgång till en sådan enkel sak som frukt varje dag. På detta har jag heller inte råd att själv äta varje dag i veckan.
Det handlar inte om att jag vill ha en massa pengar att kunna resa och köpa onödiga saker, det handlar om att jag vill ha ekonomi nog för att kunna leva ett fullvärdigt liv med de grundläggande behoven täckta.

Nu tänker jag vara totalt ärlig och ställa en oförskämd fråga: varför skaffade du dig barn om du knappt kan ta hand om dig själv!?

jonsch skrev:
För jag upptäckte just att jag råkade få det att verka uppenbart att du själv placerat en byrå för din dörr. Mycket korkat av mig, det menar jag verkligen inte.

Jag tro inte att det är så tokigt. Kanske är det faktiskt så att det är vi själva som skapar de största hindren. Må hända att det inte är medvetet.
Kan det vara därför som man har så svårt att ta sig förbi "byrån", för att den är en natulig del av ens "möblering" om hur omvärlden fungerar?

jonsch skrev:
Som rådgivare är jag verkligen på svag is nu för jag tror att boten mot din brustna tillit ligger i att komma folk nära i rätt sammanhang, lagom fort. Kan någon ta över rådgivandet härifrån? Snälla?

Jag tror att du tänker rätt, jonsch.
För min del handlade det om att medvetet försöka att utgå utifrån vad jag själv mådde bäst/bra av, INTE hur det borde vara eller se ut. (Idag går det av bara farten.)
Innan jag insåg/fattade att det var två helt olika sätt att hantera en och samma situation tog lång tid. För jag påverkades så mycket av det inlärda tänket, som samhällsnormerna bygger på, hur det borde vara. Men även av vad andra tyckte.

KrigarSjäl skrev:

tahlia skrev:Ja visst, de får ha mig hemma. Men jag har inte råd att köpa kläder åt dem i den utsträckning de behöver dem. Jag har inte råd att ha kalas åt dem när de fyller år. Jag har inte ens råd att ge dem tillgång till en sådan enkel sak som frukt varje dag. På detta har jag heller inte råd att själv äta varje dag i veckan.
Det handlar inte om att jag vill ha en massa pengar att kunna resa och köpa onödiga saker, det handlar om att jag vill ha ekonomi nog för att kunna leva ett fullvärdigt liv med de grundläggande behoven täckta.

Nu tänker jag vara totalt ärlig och ställa en oförskämd fråga: varför skaffade du dig barn om du knappt kan ta hand om dig själv!?

Mitt liv såg helt annorlunda ut när jag skaffade barn. Jag bodde ihop med deras pappa, hade ingen susning om någon AS och var mil ifrån en depression. Planen var att studera vidare när yngsta jäntan blev 2 (han hade redan fast jobb) och sedan gå vidare till att arbeta. Vi hade det helt ok ekonomiskt, riktigt bra faktiskt. Vi mådde båda kanonbra och allt såg finemang ut.
Resultatet blev ju då inte som det var tänkt. Menar du på fullaste allvar att jag skulle haft en aning om att jag skulle krasha totalt och ramla ned i ett kompakt mörker i 6 år, att mitt förhållande skulle dö och jag aldrig skulle kunna jobba? Skulle man resonera så skulle ingen skaffa barn, för det är ju något som kan hända när, var och hur som helst.

KrigarSjäl
Nu tänker jag vara totalt ärlig och ställa en oförskämd fråga: varför skaffade du dig barn om du knappt kan ta hand om dig själv!?

Om du tänker efter så vet man aldrig vad framtiden kommer att innehålla för överaskningar, så som diagnoser och andra ev händelser.
För många är barn en naturlig del av livet.

Att var förälder med diagnos, är inte alltid ett drömläge. Det kräver väldigt mycket av en. Det finns situationer och tillfällen som man förväntas fungera på "rätt sätt". Som man inte kan välja bort, för då kommer ens barn i kläm.
Detta har inget att gör med hur mycket man älskar sitt/sina barn.