Thunderchild skrev: Andra har antytt att ditt problem är att du inte riktigt kan acceptera din diagnos och jag tror att det ligger lite sanning i det. Känns som att du är i nån sorts förnekelsestadium och samtidigt totalt dömer ut dina möjligheter att kunna ha någon social samvaro.

Nja, det är just det faktum att jag accepterat att jag har AS som gjort min syn på allt så svart. Före diagnosen trodde jag att jag var sjuk, och då finns hoppet om att en dag bli frisk. Idag vet jag att jag aldrig blir frisk, för jag är inte sjuk, har är helt enkelt skapt sådan här. När jag fick min diagnos grusades allt hopp. Att jag idag andas och lever beror på att jag aldrig skulle kunna göra mina barn så illa för livet att jag sväljer ett gäng piller. De är de som håller mig vid liv, och således kliver jag upp varje morgon och överlever varje dag. Jag tar mig igenom dagen tack vare dem, och tack vare min vetskap om att det faktiskt finns ett slut på skiten.

Låter otroligt sotsvart idag, men detta är vad jag går med inom mig varje sekund. Ibland klarar jag bara inte av att lägga locket på.

Jag tror att flera med mig på forumet uppskattar väldigt mycket att du väljer att vara så rak och ärlig som du varit nu utan att försöka lägga locket på..

Tack och gonatt..

Thunderchild skrev:Jag tror att flera med mig på forumet uppskattar väldigt mycket att du väljer att vara så rak och ärlig som du varit nu utan att försöka lägga locket på..

Tack och gonatt..

Tror nog snarare att folk önskar mig väck, men det är en annan sak!
Sov gott!

Måste säga att jag får starka sektvibbar här. Läs om sektmetodik så förstår ni precis vad jag menar.
...
Tahlia har en åsikt och en känsla av att vara aspie (som delas av psykologin f.ö.) och direkt hoppar en massa människor in och ska börja analysera varför det är så och hur det går att ändra.

Problemet är bara att...

1) Om det gick att ändra skulle det inte vara neurologiskt/patologiskt.

2) Att den förändringen som det talas om låter som testimonials från omvända sociala fobiker. Det i sin tur väcker ju en del frågor om diagnosfrekvens.

Liksom...

Är det verkligen så svårt att förstå, på ett aspieforum (det brukade inte vara det här), att för en del så känns alla sociala kontakter mer eller mindre som en krita mot en svart tavla (och detta gäller alla sociala kontakter - alltså inklusive de sociala kontakter man "känner sig trygg med"). Att sociala åtaganden känns som ett givande och inte ett tagande och att kontakten i sig - oavsett dess natur - alltid har en frustrationstimer... och att enbart väldigt specifika fall under väldigt specifika förutsättningar tar sig igenom det filtret.


Tycker dessutom det är helt knäppt att en del beter sig precis som de NT:s de hävdar sig förakta så och slänger sig med exakt samma basala missförstånd som man tvingas hantera dag till dag.

- Nej, du luras bara, så kan du ju inte tänka. Du inbillar dig.

(Underförstått: "jag tänker ju inte så".)


Kan man ju tycka är en aning udda i sammanhanget.

tahlia skrev:

Thunderchild skrev:Jag tror att flera med mig på forumet uppskattar väldigt mycket att du väljer att vara så rak och ärlig som du varit nu utan att försöka lägga locket på..

Tack och gonatt..

Tror nog snarare att folk önskar mig väck, men det är en annan sak!
Sov gott!

Jag fattade vad du skrev till 100% (och är säkert inte ensam). Du får dock ta med i beräkningen att vissa är mer sociala än andra och att alla inte delar samma perspektiv eller tänk. Säkert är det också många som (säkert likt dig själv) mest bara läser och nickar tyst instämmande framför datorn om det är något man håller med om.

nassepuh skrev:Jag fattade vad du skrev till 100% (och är säkert inte ensam). Du får dock ta med i beräkningen att vissa är mer sociala än andra och att alla inte delar samma perspektiv eller tänk. Säkert är det också många som (säkert likt dig själv) mest bara läser och nickar tyst instämmande framför datorn om det är något man håller med om.

Tack

Jo, det finns nog endel som inte yttrar sig, just för att de inte vill möta det ifrågasättandet som jag träffar på dagligen. Tycker bara det är lite synd, för lite uppbackning från andra i liknande situation är ju aldrig fel. Men jag förstår att alla inte är en öppen bok (som då jag av någon anledning oftast är).

tahlia skrev:Tack

Inga problem.

Jo, det finns nog endel som inte yttrar sig, just för att de inte vill möta det ifrågasättandet som jag träffar på dagligen. Tycker bara det är lite synd, för lite uppbackning från andra i liknande situation är ju aldrig fel.

Håller med.

Men jag förstår att alla inte är en öppen bok (som då jag av någon anledning oftast är).

Det är svårt, ja.


Tror iofs också att forumet kan ha en viss social funktion för en del. Att man liksom får träna sig på att formulera och slipa nödvändiga kunskaper i en trygg sfär. Normkamouflage 101 typ...

Det här är okej - det här är inte okej. Det här funkar - det här funkar inte. Så här gör jag för att passa i en grupp - så här hamnar man utanför den. Etc etc...


Smaken är som baken brukar man ju säga... Det som funkar det funkar.

tahlia skrev:Tror nog snarare att folk önskar mig väck, men det är en annan sak!

Pffft.

(Alltid välformulerad.)

thalia skrev:Bränd är jag, absolut. Sotsvart vid detta laget. Men det är inte den enda anledningen till att jag inte har möjligheten till social samvaro. Det finns många andra anledningar. En, t.ex, är att jag är fullständigt medveten om att människor är ytliga, egoistiska och oärliga saker. Har till dagens dato t.ex aldrig träffat en människa som inte har ljugit.

thalia skrev:Tror nog snarare att folk önskar mig väck, men det är en annan sak!

...appropå att ha förutfattade meningar och dela in folk i fack...

Nåja, det var inte det jag tänkte kommentera. Jag samlade ett gäng citat här som slog an en sträng, i alla fall hos mig:

thalia skrev:Sedan har vi det faktum att människor irriterar mig något så otroligt. Jag orkar t.ex inte med att folk ringer hur som helst, då blir jag vansinnig. Jag orkar inte lyssna på gnäll om små triviala fjantiga saker som en dålig hårdag eller att någon gått upp 2 kilo i vikt. Jag vägrar öppna dörren om någon har mage att komma och hälsa på utan att ens be om lov först.
Jag är inte en social människa. Så enkelt är det.

thalia skrev:Jag har läst runt här bland människors presentationer och inlägg, och på en punkt verkar jag väldigt ensam. Min omgivning består av mina barn, mina föräldrar och min lillebror. Några andra människor träffar jag aldrig och umgås aldrig med andra. Varför? För att jag tycker andra människor är rent ut jobbiga. Så nog finns det en liten hemlighet där som jag aldrig kommer i närheten av. Det är inte bara känslan av att inte höra samman med någon, det är ett rent faktum att jag inte hör samman med någon. Om du förstår hur jag menar.

thalia skrev:Hamnar jag bland en massa andra människor gör jag inget annat än längtar därifrån. Visst, jag är suverän på att vara trevlig, pratglad och till och med rolig, men det hindrar inte det faktum att jag vantrivs något så fruktansvärt och att jag hela tiden är medveten om att allt är rent ytligt och aldrig kommer i närheten av något annat.

Ska inte hålla med eller inte, utan bara berätta om min livssituation:

Ålder: Snart 27
Familj: Mor och far
Pojk/flickvänner: 0
Antal vänner: 0
Antal bekanta: 0
Antal personer som ringer hem för socialt småprat: 0
Antal personer som jag vill ska ringa hem för socialt småprat: 0
(Och när jag säger 0 här så menar jag 0. Jag har en mobil för arbetet (som stängs av när jag kommer hem) och ingen fast telefon. Ringer någon på mobilen utanför jobbtid för att jag glömt stänga av den svarar jag oftast inte, om jag inte bestämt med någon att de ska ringa... Avskyr inte bara ringsignaler utan hela konceptet med att få (oväntat) avbryta en aktivitet eller tanke)
Antal människor som hälsar på: 0
Antal människor som jag vill ska hälsa på: 0
Totalt antal förhållanden (historiskt sett): 2
Totalt antal förhållanden innehållande riskklassade aktiviteter (med avseende på överbefolkning, diverse sjukdomar samt slitage av möblemanget): 0
Totalt antal förhållanden där jag stått ut längre än ett år: 0
Gör på min födelsedag: helst ingenting
Gör på andra människors födelsedag: helst ingenting
Senaste tidpunkt för fest/middag/bio eller annan social aktivitet: Öh, få se nu... sist jag hade en pojkvän gjorde jag i alla fall sådant, så alltså inte mer än tre år sedan.
Hobbies: oändliga

Summa sumarum: Du är inte ensam om att ha ett extremt lågt behov av social aktivitet. Jag irriterar mig stundom på att grannarna alltid säger hej och vill ha hej tillbaka trots att vi ses minst en gång i veckan...

Jag kan, som du, spela social och verka väldigt pratsam, om jag så att säga vevar upp maskineriet och lägger manken till. Folk brukar då tycka hyfsat bra om mig (tror jag). Jag kan det bara för att jag har levt tillräckligt länge bland sociala människor för att snappa upp knepen. Speciellt bra är jag på att charma folk jag inte känner sedan innan. När de lär känna mig brukar de däremot genomskåda mig efter ett tag.

Innan, när jag trodde att jag var normal, strävade jag stenhårt efter att vara som alla andra, och där ingår ju alla ovan beskrivna aktiviteter. Nu vet jag däremot att jag inte är normal i den bemärkelsen, så varför måste jag då ägna mig åt sådant socialt krafs? (Nu pratar vi uteslutande om mänskligt umgänge för umgängets skull.) Jag får inget ut av det och är mycket gladare på egen hand. Jag lever ett liv jag är mycket nöjd med och att jag väljer bort sådant jag tycker är jobbigt eller meningslöst är helt och hållet mitt eget val. Om sedan någon höjer på ögonbrynen och tycker jag är konstig, so what? Det är mitt liv. Det betyder inte att jag inte är medveten om att det finns sådant jag går miste om (vänner, gemenskap...), men jag kan inte önska mig eller sakna någonting jag aldrig har haft. Det finns andra sidor som brukar definieras som typiskt NT, som jag tycker mindre om, så jag skulle för allt i världen inte vilja vara mer normal. Kunde jag trolla bort den autistiska sidan av mig (och jag vet inte var gränsen mellan den och mig går heller) så skulle jag istället förlora så mycket som jag både sätter värde på och har vant mig vid, tillsammans med alla problemen.

Visst ser gräset grönare ut på andra sidan ibland, men det kan ju också vara av plast.

Så Matilda är alltså nöjd och Thalia gravt missnöjd med hyfsat lika situationer. Beställt från Thalia är någon att, (förlåt klyschan) känna sig förstådd av. Jag vet inte om du börjar känna dig förstådd av en del här. Om inte kanske vi mer umgängestörstande ändå kan bidra med något.

Den ena nöjd, den dra missnöjd; M har väl saker som fyller hennes liv, gissar jag fördomsfullt och T har "bara" barnen. Själv har jag ett slags litterärt verk att syssla med, som får mig att känna hopp om att bli uppskattad för min förmåga en dag. Är uppskattning månne vad Thalia saknar och Matilda har? Klyschigt det också men stämmer det?

Uppskattning ser vid första påseendet omöjligt ut när man ogillar socialt umgänge och inte är fullfjädrat geni på något (är du det, och om du skulle gilla uppskattning, så kan vi definitivt lätt hjälpa dig). Men så omöjligt är det nog inte ändå. Är det "uppskattad-känsla", i all anonymitet eller i rampljuset, som du funderar på att börja drömma om, Thalia?

nassepuh skrev:Måste säga att jag får starka sektvibbar här. Läs om sektmetodik så förstår ni precis vad jag menar.

...

Tahlia har en åsikt och en känsla av att vara aspie (som delas av psykologin f.ö.) och direkt hoppar en massa människor in och ska börja analysera varför det är så och hur det går att ändra.

Problemet är bara att...

1) Om det gick att ändra skulle det inte vara neurologiskt/patologiskt.

Jag orkar inte försöka kommentera ditt nonsenstugg om sektvibbar..

Tahlia har en åsikt och en känsla inte bara för att hon faktiskt har AS, utan för att hon dessutom är deprimerad, rädd och bränd och i princip gett upp.

Eftersom det är min uppfattning att det förhåller sig så vill jag självklart försöka bolla lite med Thalia och få henne att försöka se saker annorlunda.

AS må vara neurologiskt/patologiskt men det betyder inte automatiskt att man måste må dåligt och vara deprimerad intill självmordets gräns och känna att man är helt ensam och att livet är hopplöst.

Det är möjligt att du själv känner så just nu och inte är öppen för några förslag på lösningar, men du kan väl ändå ge mig en chans att försöka stötta någon annan utan att slänga ur dig dumheter som "sektvibbar"??

tahlia skrev:Tror nog snarare att folk önskar mig väck

Varför tror du det?

Matilda skrev:...appropå att ha förutfattade meningar och dela in folk i fack...

Tja, anledningen till att jag har den synen på saker är för att ingen hittills har bevisat motsatsen.

Matilda skrev:Jag får inget ut av det och är mycket gladare på egen hand. Jag lever ett liv jag är mycket nöjd med och att jag väljer bort sådant jag tycker är jobbigt eller meningslöst är helt och hållet mitt eget val. Om sedan någon höjer på ögonbrynen och tycker jag är konstig, so what? Det är mitt liv. Det betyder inte att jag inte är medveten om att det finns sådant jag går miste om (vänner, gemenskap...), men jag kan inte önska mig eller sakna någonting jag aldrig har haft. Det finns andra sidor som brukar definieras som typiskt NT, som jag tycker mindre om, så jag skulle för allt i världen inte vilja vara mer normal. Kunde jag trolla bort den autistiska sidan av mig (och jag vet inte var gränsen mellan den och mig går heller) så skulle jag istället förlora så mycket som jag både sätter värde på och har vant mig vid, tillsammans med alla problemen.

Jag blir glad över att höra att du trivs i din situation, men där ligger också skillnaden mellan dig och mig. Jag vantrivs något så oerhört, och kom någon med en tablett som skulle "bota" min AS skulle jag ta den direkt. Jag trivs inte med mitt liv, för jag har inget. Jag överlever från dag till dag. Det är allt.

jonsch skrev: Är det "uppskattad-känsla", i all anonymitet eller i rampljuset, som du funderar på att börja drömma om, Thalia?

Inte uppskattning. Jag skiter i (ursäkta språket) uppskattning. Jag vill ha gemenskap, förståelse. Du vet, det där som andra har. Vänner, partner och den där hemligheten de alla delar som jag inte kommer åt.

Ja, jag tycker människor är outhärdligt jobbiga att umgås med, men det hindrar mig inte från att sakna det jag inte har, därför jag, till skillnad från Matilda, har haft det en gång i tiden. Eller iaf illusionen av det. Så jag vet vad jag saknar.

underjord skrev:

tahlia skrev:Tror nog snarare att folk önskar mig väck

Varför tror du det?

För att när man lättar på locket och blottar det man bär på dagarna i ända, så drar folk åt sig öronen och försvinner illa kvickt. Man blir oerhört obekväm när man avslöjar mörka tankar.

tahlia skrev:

underjord skrev:

tahlia skrev:Tror nog snarare att folk önskar mig väck

Varför tror du det?

För att när man lättar på locket och blottar det man bär på dagarna i ända, så drar folk åt sig öronen och försvinner illa kvickt. Man blir oerhört obekväm när man avslöjar mörka tankar.

Hmm.. Du verkar inte ens våga tro på möjligheten att det finns många här på forumet som på många sätt känner igen sig i det du berättar, som delar din smärta och som välkomnar dig på alla sätt..

Det här är Asperger Forum.. Öppna ögonen Tahlia..

tahlia skrev:Jag blir glad över att höra att du trivs i din situation, men där ligger också skillnaden mellan dig och mig. Jag vantrivs något så oerhört, och kom någon med en tablett som skulle "bota" min AS skulle jag ta den direkt. Jag trivs inte med mitt liv, för jag har inget. Jag överlever från dag till dag. Det är allt.

Just det. Vi är kanske rätt lika men ser lite olika på situationen. Det verkar som om du helst inte vill ha det där sociala, men gärna skulle vilja att du ville. Har jag rätt? Jag önskar att du antingen kan hitta det du vill ha, eller att du blir nöjd med hur du har det. Eller en lagom blandning.

Här på forumet finns många som är åt det sociala hållet, och med dem kan du säkert prova på en del sociala grejor om du vill det. Jag som är åt andra hållet tycker väl istället att om du tycker det är jobbigt, varför inte strunta i det och hitta något annat skoj att ägna tiden åt?

För mig har det handlat mycket om att hitta former för umgänge som inte blir för jobbiga, som till exempel att skriva här på forumet (herregud vad jag älskar datorer!). Resten av energin går åt till annat: läsa, skriva, historia, fysik, astronomi, måleri och hantverk, springa, hundar, filmer, ...

Möjligen är det inte så mycket din AS som talar när du känner dig ensam, eftersom du säger att du haft den gemenskapen tidigare. Jag var deprimerad i sisådär två år för något år sedan. Då var jag lika ensam som nu, men då mådde jag mer dåligt av det. Och depression går att bota, till skillnad från AS. Varför inte hänga på någon av de sociala gökarna någon gång? De vill inte alls ha väck dig, det försäkrar jag - de älskar att prata neurologiska krämpor...

M har rätt, vi sociala gökar älskar att prata neurologiska krämpor. Stoppa oss om det käns mer som dissektion än som stöd!

Vi är alltså tillbaka på den trevliga ruta 1: Matchningsförsök. Du och folk som är som du i just detta avssende behöver något så speciellt som FOLK NI STÅR UT MED. Det vore väl själva f-n om inte det skulle gå att hitta.

Alla vänliga trådläsare, vilken metod skall vi försöka först?
Jag har inte mina analysmodeller här, skall vi börja med att gissa vad thalia är för en och vad för folk hon kunde tänkas stå ut med, i vilka sammanhang?

[/i]

jonsch skrev:skall vi börja med att gissa vad thalia är för en och vad för folk hon kunde tänkas stå ut med

Varför inte bara fråga?

Matilda skrev:Just det. Vi är kanske rätt lika men ser lite olika på situationen. Det verkar som om du helst inte vill ha det där sociala, men gärna skulle vilja att du ville. Har jag rätt? Jag önskar att du antingen kan hitta det du vill ha, eller att du blir nöjd med hur du har det. Eller en lagom blandning.

Jo jag VILL ha det sociala. Jag vill ha tillbaka det jag hade för 7 år sedan. Men det funkar inte så, eftersom det jag gjorde då var att helt ignorera vem jag är och hela tiden spela en roll, vilket bara ledde till elände. Jag var dock helt övertygad om att jag var lycklig.

Matilda skrev:Möjligen är det inte så mycket din AS som talar när du känner dig ensam, eftersom du säger att du haft den gemenskapen tidigare. Jag var deprimerad i sisådär två år för något år sedan. Då var jag lika ensam som nu, men då mådde jag mer dåligt av det. Och depression går att bota, till skillnad från AS. Varför inte hänga på någon av de sociala gökarna någon gång? De vill inte alls ha väck dig, det försäkrar jag - de älskar att prata neurologiska krämpor...

Tro det eller ej, men detta är jag när jag INTE är deprimerad. Jag befann mig i ett bottenlöst mörker i 6 år. Av dessa år minns jag inte ett förbaskade dugg mer än att jag mådde skit. Idag är jag fri från depressionen och fri från allt vad mediciner heter, men jag har också blivit rånad på hoppet att bli "frisk". Därav kommer hopplösheten.

Thalia, jag ska göra som Eddie The Man skriver: Fråga dig (fast jag gjorde det i går kväll också, Man):

Vad gissar du att du skulle stå ut med för slags personer, i vilka sammanhang? Sammanhang och personer ihop med vilka du inte skulle låtsas?

Jag vet mycket om ovanan att låtsas och jag är inte ensam om det. Det är ett kapitel i livet som är svårt att beskriva, eftersom det inte är riktigt friskt. Därför blir det lätt flummigt både om man ska beskriva det och om man ska beskriva vad man vill ha istället. Flumma på, bara, vi ska nog kunna uttyda vad för personer och sammanhang du drömmer om. Eller ännu hellre, ifall du är mer klarsynt än jag, beskriv det tydligt.

jonsch skrev:Thalia, jag ska göra som Eddie The Man skriver: Fråga dig (fast jag gjorde det i går kväll också, Man):

Vad gissar du att du skulle stå ut med för slags personer, i vilka sammanhang? Sammanhang och personer ihop med vilka du inte skulle låtsas?

Jag vet mycket om ovanan att låtsas och jag är inte ensam om det. Det är ett kapitel i livet som är svårt att beskriva, eftersom det inte är riktigt friskt. Därför blir det lätt flummigt både om man ska beskriva det och om man ska beskriva vad man vill ha istället. Flumma på, bara, vi ska nog kunna uttyda vad för personer och sammanhang du drömmer om. Eller ännu hellre, ifall du är mer klarsynt än jag, beskriv det tydligt.

Människor jag skulle stå ut med? Människor som är ärliga i alla lägen, som inte skulle komma på tanken att ens dra en vit lögn. Människor som är raka, öppna och intelligenta. Människor som inte kräver att jag skall hålla kontakten, eller ens svara i telefonen under längre perioder. Människor som accepterar att jag inte vill att de tar på mig. Människor som inte är ytliga på en fläck och som inte anser att viktuppgång eller kärleksproblem är egentliga problem. Männsikor som är utan fördomar och som aldrig dömer andra utan grund. Människor som inte vänder ryggen till så fort det blir jobbigt, och som bryr sig mer om andra personer än om sig själv....

Usch, det ser rätt omöjligt ut, eller hur? *skrattar*

Matilda skrev:
Jag får inget ut av det och är mycket gladare på egen hand. Jag lever ett liv jag är mycket nöjd med och att jag väljer bort sådant jag tycker är jobbigt eller meningslöst är helt och hållet mitt eget val. Om sedan någon höjer på ögonbrynen och tycker jag är konstig, so what? Det är mitt liv. Det betyder inte att jag inte är medveten om att det finns sådant jag går miste om (vänner, gemenskap...), men jag kan inte önska mig eller sakna någonting jag aldrig har haft. Det finns andra sidor som brukar definieras som typiskt NT, som jag tycker mindre om, så jag skulle för allt i världen inte vilja vara mer normal. Kunde jag trolla bort den autistiska sidan av mig (och jag vet inte var gränsen mellan den och mig går heller) så skulle jag istället förlora så mycket som jag både sätter värde på och har vant mig vid, tillsammans med alla problemen.

tahila skrev:
Jag blir glad över att höra att du trivs i din situation, men där ligger också skillnaden mellan dig och mig. Jag vantrivs något så oerhört, och kom någon med en tablett som skulle "bota" min AS skulle jag ta den direkt. Jag trivs inte med mitt liv, för jag har inget. Jag överlever från dag till dag. Det är allt.

tahila det är väl solklart att ditt liv inte förändras, släpp "offerrollen". Jag menar inte att du ska bli någon annan. Men sättet som du delar in världen och människor, gör att du lägger skulden på dem. Vad har du för eget ansvar? Du ger verken de eller dig själv en chans att förändra något.
Vad gör du för att förändra det du inte trivs med? Eller tror du att det är andra som kommer att lösa detta åt dig?
Du har redan bestämt hur svaret ser ut.
Typ:
"Det är ingen idè att jag ringer, för dom kommer iaf vara upptagna eller säga nej".

Tror du att ett en sk NT människa får vänner eller känner gemenskap med alla andra, bara så där utan vidare, även de får jobba för den biten, förtjäna den. Det som skiljer oss (som grupper) åt är troligen att NT individen har det lättare att tolka en del budskap som finns i umgänget med andra. Hur vi sedan upplever utbytet av umgänget är något helt annat. Men det är nog så att ingen får något gratis.

tahlia skrev:Jo jag VILL ha det sociala. Jag vill ha tillbaka det jag hade för 7 år sedan. Men det funkar inte så, eftersom det jag gjorde då var att helt ignorera vem jag är och hela tiden spela en roll, vilket bara ledde till elände. Jag var dock helt övertygad om att jag var lycklig.

(f'låt, jag stavade visst ditt namn fel innan ... nu blev det rätt)

Ok, fast syftade mer på de negativa sidorna av det: Att prata om meningslösa saker, skvallra och prata i munnen på varandra. Allt det är ingenting jag saknar. Men det finns andra typer av kommunikation: Den som handlar om viktiga och intressanta saker och där man inte är allergiska mot att sitta tysta i samma rum. Att skriva är också schysst, för då hinner man tänka innan man svarar

Jag var också igenom den där 'nu ska jag låtsas vara normal så mycket att jag blir normal' - karusellen (det var den som slutade med depressionen f.ö.). Gick på fester därför att alla talade om för mig att det var en kanon-fest och då gick jag dit, försökte efterlikna min bild av fnissande, utåtriktad, trevlig brud och trodde att detta var att ha kul. Utan att begripa varför jag ville gå hem efter fem minuter och började gäspa efter femton. Nuförtiden undviker jag sådant och väljer plats och sätt att samtala som passar mig bättre. Det roliga är att även om det begränsar de sociala kontakterna till ett minimum, och gör det svårt att hitta nya, så blir de få man hittar riktiga guldkorn. Jag har aldrig hittat en tvillingsjäl som förstår mig 'hela vägen' om du förstår vad jag menar, utan det blir olika personer för olika typer av bekräftelse. Någon går bra att prata hundar med, en farbror är underbar att prata historia med (träffar honom någon gång om året), en annan kan fungera som 'ankare' om man måste ge sig in till stan. Ingen blir heller där hela tiden heller - folk dör/tappar intresset/flyttar bort. Det är ett evigt pusslande och en ekvation utan entydlig lösning, om man vill ha snurr på det sociala (varför jag väljer att ta det ganska lugnt )

Så du kanske är en rätt social typ, fast du inte har hittat 'din sort' än. (Inte så konstigt egentligen, eftersom AS är ovanligt och det som sagt finns en stor variation också inom den gruppen...)

Låter som om jonsch har rätt: Du saknar helt enkelt folk du går ihop med och kan umgås med utan att förställa dig. Nu har du ju världens chans, för nu vet du om att du har AS, alltså vet du mer om hur du fungerar nu än du gjorde innan, vilket ökar chansen för att det ska bli rätt.