Det kan nog bli att jag går med förr eller senare, har haft vissa tankar på det den senaste tiden. Är inte själv intresserad utav träffar och liknande, men det känns som en vettig förening att stödja om inte annat.

Om det är något jag hänger upp mig på så är det att man pratar om "människor med normalitetssyndrom", och det tycker jag känns oseriöst.

Men överlag har jag en positiv bild utav OA.

Så där. Nu har jag städat bort den formuleringen, i varje fall från förstasidan. Tyckte aldrig heller det lät bra.

tahlia skrev:Jag kan bara ge samma svar som jag gjort hela tiden på Pemers funderingar.

Problemet börjar redan vid att kalla sig Aspergare, eller aspies, eller vad man nu vill. Redan där bidrar man själv till att dra en gräns mellan sig själv och personer som inte har diagnosen. Genom att tydligt visa att "vi är annorlunda" ska man således försöka få folk att behandla "oss som vanliga människor" eftersom "vi" är människor precis som "dem". Umm.... need I say more?

Gränsen finns ju redan innan, mest av allt genom att samhället är uppbyggt så att de s k "andra" styr den och har lätt att fungera i den, medan "vi" kommer i kläm och får problem.

Jag förstår inte hur man kan få det till att det är vi som skapar gränsen när vi börjar försöka resa oss upp och ta bättre för oss, och att det är då det är fel? Vad skulle vara ett bättre alternativ?

Vårt budskap till omvärlden är om något "okej... vi är lite annorlunda... men inte fullt så mycket som ni tror, vågar vi påstå, för vi känner inte att ni har sett er in i var annorlundaskapet ligger... nu vill vi nå ut till er och visa er hur vi allihop kan funka tillsammans mycket bättre"

Men visst, det är det som är fel. Mycket bättre att låta "dem" sväva i fortsatt okunnighet och hoppas de ska upptäcka hur det ligger till av sig själva, utan att vi försöker göra något för att ge dem den kunskapen. Eller?!?

Jag förstår inte heller hur Thalia resonerar.
Nu finns vi och vi råkar vara annorlunda, alltså måste vi göra vår röst hörd - annars kommer andra att tala OM oss och FÖR oss.

Som det ser ut nu är vi i praktiken en diskriminerad minoritet i samhället, titta bara på statistiken; hur många aspergare är utanför arbetsmarknaden och varför?

Min diagnos på situationen är att arbetsmarknadens och utbildningsväsendets krav på "flexibilitet" och "social kompetens" är lika bra för oss aspergare som apartheidlagarna var för de svarta.
Det är alltså inte VI som frivilligt satt upp någon gräns, snarare arbetar Pemer och andra för att riva den.

Och jag fattar inte varför tahlia hela tiden känner sig nödgad att upprepa samma sak om och om igen så fort ämnet kommer på tal... jag tror alla fattade första gången. Ingen tvingar någon att vara med i en förening som den inte ser poängen med.

Edit: Jaha, jag kan lika bra ta semester från forumet idag eftersom Krigis hela tiden säger det jag just höll på att skriva. Så praktiskt, kanske jag kan få lite annat gjort då.

Jag ser inget problem med att identifiera sig som person med AS i ett sammanhang, som konstamatör i ett annat (där man inte säger flasklock om sina extra bokstäver), som hyresgäst i ett tredje, som kvinna om det skulle komma upp osv osv.

Vi har rättigheter att bevaka och fördomar att motarbeta och så vidare, och det gör vi bäst ihop, förutom på egen hand varje dag. Inte genom att profilera som så jäkla annorlunda, men bara genom att ha en slags enad front eller gemenskap att arbeta utifrån. Typ.

Har cyklat i fem timmar i dag, så jag är lite mör, formulerar mig antagligen krattigt...

Närå, jag tyckte det lät bra, A-mamma!

tahlia skrev:Problemet börjar redan vid att kalla sig Aspergare, eller aspies, eller vad man nu vill. Redan där bidrar man själv till att dra en gräns mellan sig själv och personer som inte har diagnosen.

Men man drar väl lika mycket en sådan gräns även om man kallar sig "person med AS" el dyl. Så varför skulle just ordet "aspergare" vara något problem?

tahlia skrev:Genom att tydligt visa att "vi är annorlunda" ska man således försöka få folk att behandla "oss som vanliga människor" eftersom "vi" är människor precis som "dem". Umm.... need I say more?

Öhhh, vad är problemet?? Det är väl klart att man vill bli behandlad som en vanlig människa fast man är udda! Det ligger väl inget motsatsförhållande i det?! Tycker inte du att man är en vanlig människa bara för att man är lite udda? Vad är man då i så fall, menar du? Apor, eller?

Den förfärlige snömannen skrev:Jag tycker att aspergerforum ska vara så oberoende som möjligt av alla organisationer och ideologier.

Däremot tycker jag att fler ska gå med i OA

Precis min uppfattning.

Inger skrev:Och jag fattar inte varför tahlia hela tiden känner sig nödgad att upprepa samma sak om och om igen så fort ämnet kommer på tal... jag tror alla fattade första gången.

Tydligen fattade man varken första, andra eller tredje gången, eftersom mitt resonemang fortfarande ifrågasätts.

Men jag tänker inte plåga er med det längre. Jag får leva med att andra gräver gropar åt mig, både de med och de utan diagnos. It is what it is.

Sedan skulle jag vilja se mer resonemang från de som antytt i olika inlägg ungefär att de kanske kan ha respekt och förståelse för att vi bildat OA, men där det framgår att det för dem verkar fullkomligt ointressant och onödigt att själva vara med också. Nämnt bara som i förbigående på sin högsta höjd, oftast inte ens någon kommentar, så att det känns som "why should I...???"

Man är själv aspergare, man är uppenbart intresserad av kontakt med andra aspergare, både i form av detta forum och att gå på träffar, man kan ha den största respekt, förståelse och insikt för/i att en förening som OA kan ha en viktig funktion att fylla, men man har ingen önskan att så mycket som avge det symboliska budskapet "jag är för, jag är med" och vilja utöka den föreningens styrka och legitimitet med en medlem mer.

Såvitt jag åtminstone tolkar en hel dels budskap i den här och andra tidigare liknande trådar.

Där skulle jag vilja förstå resonemangen - eller givetvis bli rättad om jag missförstått i min tolkning! Det kanske finns alldeles utmärkta förklaringar som man skulle förstå fullkomligt om man hörde dem. Men jag tycker att någon sådan förklaring i de flesta andra fall än Titti, Tahlia och Micke har saknats. Jag ska ta och läsa om den här tråden från start och de tidigare, och se om jag missat något.

Jag är givetvis medveten om risken att stöta bort tveksamma med en mästrande attityd "varför kommer ni inte med", men jag vill ju få klarhet i sådant så att vi kan rätta till sådant som tveksamma tycker känns fel! Jag är övertygad om att klart flest som hittills inte riktigt varit för misstycker om små detaljer, som de i många fall mycket väl kan ha helt missförstått dessutom. Det har jag redan redogjort för i inlägget 2009-07-10 13:49:03. Så kommunikation, så att vi kan räta ut frågetecknen!

Vi ser ju ett par gånger i månaden här på forumet nya medlemmar som berättar om hur de hindrats att diagnosutredas för att deras läkare sitter och tror att de inte skulle kunna ha Asperger för att de både kan se läkaren i ögonen och kan krama sin älskade... eller unga människor som sitter och tvångsvårdas med KBT-metoder på tveksamma institutioner bara för att de är annorlunda på det sätt som kallas Asperger...

Så det kunde inte vara mycket mer uppenbart att en stark röst i debatten behövs. Och en stark röst får vi inte om de flesta aspergare vet mycket väl att den aspirerande starka rösten finns, men själva tycker "jaja, det blir nog bra med det, det är fint det ni gör, men jag vill inte vara med, jag tycker inte jag har något att vinna på det" eller whatever.

Föreningar kan få statsbidrag vid 500 medlemmar. Handikapporganisationer kan gå med i HSO vid 1000. Där finns minsann redan såväl RFA som Attention. Och med i någon av dem, eller båda, finns kanske också många som ännu inte håller med det ringaste om att vi behövs också/i stället?

Det kommer att kännas väldigt konstigt om Organiserade Aspergare inte ens kan nå ut till aspergarna själva. Och visst, aspergare kan vara knepiga, ha svårt för kommunikation, och riktigt gräsligt kan det därmed bli med kommunikation mellan två aspergare... det vet vi...

Drygt 100 medlemmar nu i alla fall, som sagt, och bara här på forumet finns säkert minst lika många till (eller ett par gånger fler?) som skulle kunna göra väldig skillnad i en process som åtminstone jag tycker känns viktiga om de funderade lite till och kom fram till att de vill säga "hej, jag vill också vara med!"...

OA kommer alltså med mig upp i två (2) representanter i Statens Institutionsstyrelses brukarråd för unga. Ganska bra för en förening som representerar 104 av landets aspergare! Om än min kollega även representerar något tusental unga och gamla med autistiska diagnoser, som styrelseledamot i ett länsdistrikt i RFA...

Nåja. Säga vad man vill, jag tycker det här är vansinnigt roligt att engagera mig i. Och jag hoppas vi blir bara fler och fler... det kanske märks...

tahlia skrev:

Inger skrev:Och jag fattar inte varför tahlia hela tiden känner sig nödgad att upprepa samma sak om och om igen så fort ämnet kommer på tal... jag tror alla fattade första gången.

Tydligen fattade man varken första, andra eller tredje gången, eftersom mitt resonemang fortfarande ifrågasätts.

Men jag tänker inte plåga er med det längre. Jag får leva med att andra gräver gropar åt mig, både de med och de utan diagnos. It is what it is.

Så OA gräver gropar åt dig??

1. AS är en diagnos, oavsett om du gillar det eller inte.

2. OA försöker stödja/hjälpa andra med den diagnosen och informera de som inte har den om såna saker som att aspergare kan ha både känslor och empati; att alla är olika och kan ha vitt skilda svårigheter/talanger/behov/temperament/tilläggsproblematik; att ingen modell passar alla, etc. Pemer försöker hjälpa folk som hamnar i kläm i systemet p g a den okunskap som finns om AS. Är det bättre att inte göra någonting alls och låta fler fara illa?

Ser ingen skillnad mot andra patientföreningar som skapats för att bevaka sina medlemmars intressen - förutom att den här inte finansieras av något läkemedelsföretag.

tahlia skrev:Tydligen fattade man varken första, andra eller tredje gången, eftersom mitt resonemang fortfarande ifrågasätts.

Nej, det är sant... vi fattar inte... vi tycker inte det håller... Men men, vi talar förbi varandra, det är bara att leva med. Men det är synd, tycker jag. Att vi talar förbi varandra, menar jag. För du har verkligen min respekt i övrigt!

Fint beskrivet, Inger!

Pemer skrev:Fint beskrivet, Inger!

Håller med!

Jag tycker både Krigis, Inger, A-mamma och Pemer och säger det alldeles eminent.

Sedan finns alltid sådana där avvägningar som mellan att synas och bli än mer utsatt och att synas för att kunna kräva respekt, eller mellan att få varje individuell nyck tillgodosedd till punkt och pricka (med stolt ouppklarade missförstånd om så är) och att bjuda sig själv och andra på att i någon mån sätta sig över sig själv för något större.

Men jag tror inte vi hade haft till exempel könslig, social eller kulturell jämställdhet såpass historiskt sett hyggligt som vi har om kvinnor, fattiga och mörkhyade hade hållit sig undan stenregnet eller om var och en hade tjyvhållit på sin individualitet så till den grad att man inte ens såg intressegemenskaper med andra på specifika områden.

Och vi har smärtan man kan behöva ta och omprövningen man kan behöva göra för att kunna skilja mellan att ge upp inför omgivningens sammanbuntande och fördomsprojiceringar, och att av eget val ge sig ut tillsammans med dem man delar det problemet med för att välta fördomarna över ända och tvinga dem som hade dem att se något annat.

Att organisera sej i vissa avvikelsegrupper och sedan arbeta för ett jämställande av den avvikelsegruppen med den norm som den vite heterosexuelle mannen lever efter har visat sej mycket framgångsrikt under historiens lopp.

* De som i början av 1900-talet kämpade för kvinnlig rösträtt, tillträde till högre utbildning, mm. Deras diagnos var "kvinna".

* Svarta som kämpade i (inte bara!) USA mot förtrycket. Deras diagnos var "neger".

* Homosexuella som kämpade/kämpar för att ha rätt att uttrycka sin form av kärlek. Deras diagnos var faktiskt officiell fram till 1979(?): "homosexuell".

I ljuset av detta ser jag ingen anledning till oro för att det skulle bildas en grupp personer som kämpar för sin rätt till en arbetsplats där kunskap värderas högre än såssial kåmpetäns. Den här gruppen personer råkar ha en gemensam diagnos "asperger".

MEN!!

Inom den här avvikelsegruppen finns det naturligtvis precis lika många individer med sina egna personligheter, erfarenheter och tankegångar som det finns i de tidigare grupperna "kvinna", "neger", "homosexuell".

Som jag ser det (men som tahlia uppenbarligen inte gör) är det ingen fara att använda diagnosen som ett paraply för alla individer som känner att de pga "asperger"/"kvinna"/"neger"/"homosexuell" på ett eller annat sätt blir diskriminerad i samhället. Ingen ifrågasätter att gruppen "homosexuell" innehåller ett brett spektra av blandade åsikter, personligheter och EGNA INDIVIDER.

Allt detta sammantaget gör att jag förstår tahlias aversion mot att bli inskuffad i gruppen "asperger" men att jag samtidigt vill påpeka att om inte tahlias förmödrar hade kämpat för att gruppen "kvinna" skulle få rösträtt samt exvis tillgång till högre utbildning hade tahlia med stor sannolikhet inte haft någondera idag.

På det viset anser jag också att OA på något sätt bör ta fram en strategiplan för hur och vad OA ska arbeta (med). De nuvarande ingreppen sker enligt vad jag har förstått det ganska slumpvis. En bredare plan för arbetet bör antas. Var ska OA synas. Hur ska OA synas. När och varför?

Jag är inte medlem i OA. Bara väldigt hjälpsam. ;-D

*************

EDIT: Lade till det fetmarkerade "inte" så meningen blev förståelig.. ;-D

Snyggt förtydligande av Zombies påpekande.

Så... För att sammanfatta weasleys inlägg: Nitlotten i livets dansbanetombola är att födas som en svart flata med Aspergers syndrom.

Och..... Weasley och Lakrits....? När får vi se er ombord...?

Ja, Weasley gav väl en antydan förstås, vill se en strategiplan först...

Pemer skrev:När får vi se er ombord...?

Det dröjer. Jag blir vansinnigt sjösjuk.

Pemer skrev:Så där. Nu har jag städat bort den formuleringen, i varje fall från förstasidan. Tyckte aldrig heller det lät bra.

Det var bra. Får se om jag kan få tummen ur då.

(Får förresten felmeddelande när jag försöker gå in på OA:s forum. Det står att det inte finns någon webbsida med den adressen.)

Oj då. Jaha, de har inte ändrat länkningen sedan vi just tvingades uppgradera till phpbb3. Komplett adress nu är http://oa.egetforum.se/board, då får jag ändra länken omedelbart på hemsidan. Den gamla adressen var /forum sist i stället, och då blev man skickad dit om man skrev in bara domännamnsdelen. De kanske ställer in sådant lite längre fram igen.

Titti skrev:Skall jag organisera mig skall det vara utifrån ett problem, ett gemensamt projekt eller något annat konkret. Att organisera mig tillsammans med andra människor bara för att vi har samma diagnos är mig främmande. Det är inte skäl nog. Jag behöver mer än så.

Aspergerforum ligger mig varmt om hjärtat av flera skäl. Ett är att det är en öppen mötesplats för alla som känner sig höra hemma här - med diagnos eller utan men på våra egna villkor.

Här var då Tittis inställning som verkar väldigt... ja, jag vet inte vad. Föreningen är ju inte alls bara för att "vi har samma diagnos", utan just för att vara ett gemensamt projekt kring alla tänkbara konkreta problem vi med diagnosen har med världen runt omkring.

Och på exakt samma sätt som Aspergerforum är OA en mötesplats för alla som känner sig höra hemma där - dock med diagnos för att få bli medlem, annars får man bli sympatisör.

Tanken med OA är att vara för det som aspergare är för. För att aspergare behöver en sådan rörelse. Om det inte behövdes en sådan skulle vi inte ens ha ett namn på vår diagnos, och sitta och umgås just med varandra här på Aspergerforum. Att Aspergerforum ens finns pekar på exakt samma faktorer som ligger bakom att OA gör det. Så enkelt är det i min världsbild.