Aspie - NT: Förklara och utveckla

av **sugrövmanövern** » 2007-07-07 22:26:27

tahlia skrev:Är det bara jag som reagerar negativt på att dela in människor i "Aspie" och "NT"?

Jag stör mig något djävulskt på detta fenomen. Precis som att det skulle vara någon klubb man är med i. Vi och dem...jag vill inte bli kallad för något vi. Jag är jag punkt slut. Sedan må jag ha mycket gemensamt med många som har Asperger. Medans jag har mycket lite gemensamt med andra som har Asperger. Asså, de däringa änntisarna dom e konstiga liksom. Jaha? Nej sådana resonemang är konstiga, jag tillhör inte en annan ras av människor. Att dela in människor i NT och AS kan ju göras på skoj, men vissa verkar ta det som en sanning och ha Aspergern som någon slags religion som ska romantiseras. Visst, det är bra att man kan ha AS och må bra. Men det är många som mår dåligt också, och lider oerhört av att vara defekt.

av **Sam** » 2007-07-08 11:30:18

För mig är AS kontra NT två begrepp för att underlätta i kommunikationen. AS betecknar för mig i första hand en diagnos och NT är det som vi brukar kalla det ”Normala”, den skala som vår diagnos avviker ifrån.
För min del handlar det inte om en klassificering av människor eller att värdera dem .

Däremot undrar jag lite varför och vad det beror på att många som fått en diagnos, gör allt och strävar efter, att deras liv till vilket pris som helst ska efterlikna NT-världens normer och förväntningar på vad ett meningsfullt liv ska innehålla. För hur man ska vara för att vara en ”lyckad människa med en god livskvalitet” .
Jag kommer aldrig att ha samma förutsättningar, som flertalet av befolkningen, men jag vet också att mina behov ser annorlunda ut. Hur mycket man än anpassar sig till oss och för oss, så kommer det att vara som att andas med respirator. En konstgjord värld som inte tillhör mig.

Det är först den dagen som jag respekteras för hur jag fungerar och accepteras för den jag är, som jag tillåts att delta på lika förutsättningar, men jag kommer aldrig att fungera utifrån samma förutsättningar.
Är det verkligen vårt eget val eller är det ett inlärt (grupptryck) beteende och tänk, för hur man borde vara?
Det är först då jag accepterar och gillar det jag ser hos mig själv, som jag har en möjlighet att påverka mitt liv åt det håll som är viktigt för mig. vad som är viktigt är nog mycket individuellt.
(Personligen tror jag att det är en ”hjärntvätt” som vi utsätts för, från den dagen vi födds. Den gäller alla oavsett om man har en diagnos eller ej.)

Jag har en diagnos, men jag är den inte. Men den gör att mina val och behov ser annorlunda ut ,för att jag ska kunna må bra.
Om andra vill stoppa in mig i ett fack, så varsågod, Jag vet var min revirgräns går och kan sätta stopp. Så länge ingen styr mitt liv och talar om vad som skulle vara bäst för mig…. får de gärna ha hur många fack som helst.
Jag vet vem jag är….. Jag vet vad jag vill….. Jag vet vad jag behöver….

av **Thunderchild** » 2007-07-08 17:15:00

Måste hålla med Sam och tacka för ett bra inlägg..

Tycker det är jättesynd att många med AS ser sig själva som defekta och mindre värda. Förstår inte det resonemanget.. När man jämför och tittar på alla typiska negativa NT-drag så kan jag ibland känna att jag måste vara skapelsens krona.. :wink:

av **Pemer** » 2007-07-08 17:25:00

Jag säger ungefär som många andra redan gjort, beteckningarna i sig finns ju helt enkelt där för att visa skillnaden mellan de skilda grupperna, vi är några som råkar ha fått den här diagnosen, och för de som är normala eller i varje fall normgivande finns beteckningen neurotypisk.

Sedan kan jag säga precis som Ensamflickan gjorde, att när jag just hittade hit till forumet och upptäckte definitionen NT och gränsdragningen mellan "dem" och "oss", så hoppade jag snabbt på det där skyddspratet om att skoja och raljera om NT:s, men det försöker jag lägga av med numera.

Jag har förlikat mig med min diagnos och är glad över att ha fått den och allt vad det innebär, men jag ser inga enorma fördelar med att jag råkar vara just "aspie". Eftersom jag alltid har varit präglad av en dröm om ett normalt svenssonliv - "villa, Volvo, vovve" fast kanske hellre lgh än villa, kanske inte nödvändigtvis just en Volvo och absolut ingen vovve

- så får jag väl säga utan omsvep att jag önskar att jag hade varit en NT och passat in i "deras" värld och funkat i den.

Men "de" har byggt upp den bra och effektivt så att man inte blir utan stora grundläggande möjligheter när man har för nedsatt förmåga att "vilja och kunna" och "ta i" och ro iland med studier och arbeten, och jag har märkt mycket tydligt på att i viss mån få samma kommentarer av andra aspies här på forumet att jag måste vara väldigt allvarligt funktionsnedsatt i de riktigt avgörande bitarna (eller att de andra aspies som kritiserat mig på de punkterna själva måste ha turen att ha väldigt lindriga AS-drag på just de punkterna!), även om jag utåt sett är den där extremt NT-liknande sorten som ser helt frisk ut. Värsta kombinationen av dem alla, vågar jag påstå.

Så visst finns skillnader mellan de två grupperna!! Visst är jag jag, och det oavsett om jag nu är AS eller hade varit NT, men grupperna finns ju där, och det råder generella skillnader mellan grupperna, en del rätt stora, en del rätt små. Och undantag finns alltid tvärs över grupperna. Det kan vi väl trots allt konstatera...

av **Moggy** » 2007-07-08 18:09:40

Pemer skrev:Jag har förlikat mig med min diagnos och är glad över att ha fått den och allt vad det innebär, men jag ser inga enorma fördelar med att jag råkar vara just "aspie". Eftersom jag alltid har varit präglad av en dröm om ett normalt svenssonliv - "villa, Volvo, vovve" fast kanske hellre lgh än villa, kanske inte nödvändigtvis just en Volvo och absolut ingen vovve - så får jag väl säga utan omsvep att jag önskar att jag hade varit en NT och passat in i "deras" värld och funkat i den.

Nu har ju inte jag nån diagnos och vet egentligen inte om jag har AS. Kan bara konstatera att jag känner igen mig i mycket av AS och vissa andra bokstavskombinationer och att jag kommer bra överrens med aspergare.

Men det du nämner är bra, och kanske en viktigt skillnad mellan olika aspergare.

Mitt liv har väl inte alltid varit på topp om jag säger så, men i det stora hela så trivs jag med mitt liv. Jag har inget behov eller sug efter ett normalt "svenssonliv" och massa relationer och karriär och allt det där.

Jag trivs med att syssla med datorer och har alltid älskat att fördjupa mig i diverse nördiga intressen, såsom datorer, fysik, filosofi, astronomi, film och musik. Jag tycker det är jätteroligt att läsa och städigt lära mig nya saker och ta till mig ny information. Kan faktiskt inte tänka mig att jag skulle bilda en normal familj och bo i radhus och umgås och fika med grannarna och tävla om vem som har finaste bilen och vems barn som är duktigast i skolan.

Det jag kan beklaga mig över är att jag alltid haft svårt att göra nåt praktiskt av mina kunskaper och egenskaper och att jag för att få nåt gjort måste ha nån som driver på och vägleder mig. Så skulle jag kanske må bra av ett seriöst förhållande med en tjej som har liknande intressen men som har mer drivkraft än vad jag har.

av **tahlia** » 2007-07-08 20:13:51

Thunderchild skrev:Tycker det är jättesynd att många med AS ser sig själva som defekta och mindre värda. Förstår inte det resonemanget..

Jag kommer aldrig att se mig som mindre värd. Men aldrig heller som mer värd än någon annan. Men defekt är jag absolut. Om man inte klarar av att ha en vän, en partner eller ens ytliga bekanta, så är man defekt. Det går liksom inte att komma ifrån.

Jag har inget direkt behov av att omge mig av andra människor, men jag kan inte hjälpa att jag saknar den där samhörigheten som jag ser andra människor ha, och då även människor med AS. Jag kommer inte in i det, och kommer aldrig att komma in i det, för jag är inte skapt sådan. Många här kan känna en gemenskap med varandra i sina diagnoser. Jag känner inte den gemenskapen, för hur jag än vrider och vänder på det, så finns det inget som jag.

Jag kommer aldrig att ha en bästa vän. Jag kommer aldrig att ha en partner. Jag kommer dessutom att få leva på lite och ingenting resten av mitt liv. Det är aningen svårt att se något positivt i detta. Innan jag fick min diagnos, hade jag iaf hoppet om att saker skulle bli bättre. När jag fick min AS diagnos togs det hoppet ifrån mig, och således har jag ingenting.
Det jag har är människor som hela tiden talar om för mig vad jag kan och inte kan. Att jag hade AS före min depression tycks ingen reflektera över.

Nej, fick jag välja, hade jag gärna avstått från min diagnos, för den ger inget annat än direkt elände om jag skall vara ärlig.
Men jag är jätteglad att andra har funnit en sådan trygghet och gemenskap i sina diagnoser. Det är bara så att det inte är min grej.

av **weasley** » 2007-07-08 21:01:01

tahlia skrev:
Thunderchild skrev:Tycker det är jättesynd att många med AS ser sig själva som defekta och mindre värda. Förstår inte det resonemanget..

Jag kommer aldrig att se mig som mindre värd. Men aldrig heller som mer värd än någon annan. Men defekt är jag absolut. Om man inte klarar av att ha en vän, en partner eller ens ytliga bekanta, så är man defekt. Det går liksom inte att komma ifrån.

så tråkigt att använda ordet "defekt". en defekt är något oönskat, något som inte borde finnas. vad är det som inte borde finnas? man själv?

att försöka vara något annat än den och det man är, kommer aldrig att lyckas. något kommer fattas, vad man än gör. för när man vill vara något annat, kommer man bara vara en kopia.

själv kan jag inte tänka mej att vara något annat än det jag är. det är det jag är bäst på.

håller med Thunderchild...

av **tahlia** » 2007-07-08 21:05:16

weasley skrev:så tråkigt att använda ordet "defekt". en defekt är något oönskat, något som inte borde finnas. vad är det som inte borde finnas? man själv?

att försöka vara något annat än den och det man är, kommer aldrig att lyckas. något kommer fattas, vad man än gör. för när man vill vara något annat, kommer man bara vara en kopia.

själv kan jag inte tänka mej att vara något annat än det jag är. det är det jag är bäst på.

håller med Thunderchild...

Jag har aldrig försökt vara någon annan än mig själv. Har aldrig sett poängen med det.
Men vad gör man om det fattas en jävla massa för att man är sig själv?

av **sugrövmanövern** » 2007-07-08 21:19:11

weasley skrev:
så tråkigt att använda ordet "defekt". en defekt är något oönskat, något som inte borde finnas. vad är det som inte borde finnas? man själv?

Ja, det är tråkigt att behöva använda det ordet, men jag är en sådan som gör det ofta eftersom jag är defekt. Jag är skapt på ett sätt som har gjort mitt liv oerhört svårt att leva och som gör att jag idag lider av kronisk depression. Har alltid haft sömnproblem. Svårt att fungera med andra människor och svårt att förstå vad som händer runtomkring mig.

Men detta innebär inte för mig att jag anser mig vara mindre värd än andra, jag kan bara kallt konstatera att jag avviker så pass mycket från normen att det fått oerhört negativa konsekvenser för mig. Och detta oavsett hur "NT-aktig" världen är, jag hade förmodligen mått dåligt även om jag växt upp i en isolerad koja i skogen. Tror jag i alla fall. Att vara så vanskapt i hjärnan är för mig icke önskvärt, och jag har svårt att se vissa grejer som bara en del av min personlighet. Jag är funktionshindrad och sjuk.

av **Ohana** » 2007-07-08 21:26:50

Sam skrev:För mig är AS kontra NT två begrepp för att underlätta i kommunikationen. AS betecknar för mig i första hand en diagnos och NT är det som vi brukar kalla det ”Normala”, den skala som vår diagnos avviker ifrån.
För min del handlar det inte om en klassificering av människor eller att värdera dem .

Däremot undrar jag lite varför och vad det beror på att många som fått en diagnos, gör allt och strävar efter, att deras liv till vilket pris som helst ska efterlikna NT-världens normer och förväntningar på vad ett meningsfullt liv ska innehålla. För hur man ska vara för att vara en ”lyckad människa med en god livskvalitet” .
Jag kommer aldrig att ha samma förutsättningar, som flertalet av befolkningen, men jag vet också att mina behov ser annorlunda ut. Hur mycket man än anpassar sig till oss och för oss, så kommer det att vara som att andas med respirator. En konstgjord värld som inte tillhör mig.

Det är först den dagen som jag respekteras för hur jag fungerar och accepteras för den jag är, som jag tillåts att delta på lika förutsättningar, men jag kommer aldrig att fungera utifrån samma förutsättningar.
Är det verkligen vårt eget val eller är det ett inlärt (grupptryck) beteende och tänk, för hur man borde vara?
Det är först då jag accepterar och gillar det jag ser hos mig själv, som jag har en möjlighet att påverka mitt liv åt det håll som är viktigt för mig. vad som är viktigt är nog mycket individuellt.
(Personligen tror jag att det är en ”hjärntvätt” som vi utsätts för, från den dagen vi födds. Den gäller alla oavsett om man har en diagnos eller ej.)

Jag har en diagnos, men jag är den inte. Men den gör att mina val och behov ser annorlunda ut ,för att jag ska kunna må bra.
Om andra vill stoppa in mig i ett fack, så varsågod, Jag vet var min revirgräns går och kan sätta stopp. Så länge ingen styr mitt liv och talar om vad som skulle vara bäst för mig…. får de gärna ha hur många fack som helst.
Jag vet vem jag är….. Jag vet vad jag vill….. Jag vet vad jag behöver….

Tänk om dom runtomkring en som försöker göra en till [edit]vad dom tycker är en normal människa kunde begripa det du så fint knåpade ihop här.

Har man den problematik vi med den här typen av diagnos har så kan man inte vara normal. Inte helt. Kanske lite, om man vill och orkar gräva ur sig själv för att passa i mallen.

Personligen blir jag kräkfärdig på hela normalitetsmentaliteten. Vem fan bestämmer vad som är normalt? Jag är jag. Passar det inte så piss off.
(Till och med själva ordet normalt är fult. Vad det nu har för relevans i sammanhanget..)

Man behöver inte klumpa ihop sig med andra. Men faktum är att det finns saker som utmärker en person med Asperger. Typ taskig ögonkontakt. Därav diagnosen i sig självt. Fanns det inga symptom skulle det ju inte finnas någon diagnos.

NT för mig är sådana som är neurotypiska. Alltså, dom som inte har någon diagnos inom det området. Eller en sådan problematik även om den kanske är odiagnosticerad.
För övrigt tycker jag det faktiskt kan vara skönt med lite samhörighet. Det är inget jag vältrar mig i, men ibland är det gött med ett samförstånd i missförståendet och oförståendet.

av **Thunderchild** » 2007-07-08 21:45:18

Vill bara påminna alla dystergökar om att det finns minst lika många NT med urusel självkänsla och många av dessa är oxå djupt olyckliga och känner sig ständigt misslyckade, fastän dom i våra ögon lättare fungerar i sociala sammanhang.

Det är alltså ingen större vits att hålla på och förbanna sin diagnos och tycka synd om sig själv. Du skulle kanske inte varit ett dugg lyckligare som en dussinmänniska i flocken. Ta fasta på dina starka sidor istället och försök gör något konstruktivt av det..

av **tahlia** » 2007-07-08 21:52:11

Thunderchild skrev:Vill bara påminna alla dystergökar om att det finns minst lika många NT med urusel självkänsla och många av dessa är oxå djupt olyckliga och känner sig ständigt misslyckade, fastän dom i våra ögon lättare fungerar i sociala sammanhang.

Det är alltså ingen större vits att hålla på och förbanna sin diagnos och tycka synd om sig själv. Du skulle kanske inte varit ett dugg lyckligare som en dussinmänniska i flocken. Ta fasta på dina starka sidor istället och försök gör något konstruktivt av det..

Självklart finns det människor som mår dåligt i alla kategorier. Men faktum är att hade jag varit "normal" hade jag haft ett arbete, eller åtmistone kunnat studera. Jag hade haft vänner och kanske även en partner och jag hade känt samhörighet med andra människor. Idag fattas mig alla dessa punkter, och de kommer för alltid att fattas mig. Då är det aningen svårt att se positivt på det hela.
Fick jag välja skulle jag inte vara sådan jag är. "Ta fasta på dina starka sidor". Om det skulle visa sig att jag har några, så är de knappast av positiv karaktär.
Jag vet att detta låter våldsamt mörkt och svart, och det är det i mångt och mycket, men jag kan inte låtsas som att jag älskar att ha Asperger, för det gör jag inte. Jag ser inte mycket, om något, positivt i mitt "handikapp", för det finns inget att se.

Många här träffas t.ex. Går ut och äter och liknande. Detta för mig är en omöjlighet. Inte bara för att jag inte tycker om att umgås med människor, utan för att varje gång jag gör det så står det så solklart att jag är milsvidd ifrån andra människor, och gör bara att jag känner mig än mer utstött och utanför. Som om alla har en jättestor hemlighet samman, som jag inte får veta.

av **jonsch** » 2007-07-08 22:15:38

sugrövmanövern skrev:Men detta innebär inte för mig att jag anser mig vara mindre värd än andra, jag kan bara kallt konstatera att jag avviker så pass mycket från normen att det fått oerhört negativa konsekvenser för mig. Och detta oavsett hur "NT-aktig" världen är, jag hade förmodligen mått dåligt även om jag växt upp i en isolerad koja i skogen. Tror jag i alla fall. Att vara så vanskapt i hjärnan är för mig icke önskvärt, och jag har svårt att se vissa grejer som bara en del av min personlighet. Jag är funktionshindrad och sjuk.

Så jevligt ska det bara inte behöva vara. Jag kan inte tro på att en så jobig vardag som din (värre än min, vilket jag antar är positivt för alla) är något ... naturligt.
För att lufta mitt teoribygge igen så är välan det AS-typiska (jo, thalia) en av de nödvändiga sidorna hos det mänskliga, en av förutsättnignarna för medvetande (IQ är kanske en annan, eller skulle en svårt hjärnskadad hävda anorlunda?).

M.a.o.: AS är naturligt, även om det i mänsklighetens "naturliga" grupper om 10-40 pers i södra Afrika var något som inte hittades i alla grupper. Naturligt sällsynt, alltså. Naturligt, alltså finns det en plats även för folk som avviker på det sättet. Vi är nämligen levnadskrakftiga i samma grad som NT. Det här är väl halva knuten i diskussionen. Den andra halvan av den gordiska knuten är då att vi inte lever i grupper om 10-40 på Afrikas savann längre - inte många av oss i alla fall (inte de normala...?).

I vår tid, således och i alla samhällen utom de allra fattigaste (fem miljarder av sex, eller kanske bara tre?) borde läget vara bättre, inte sämre än på savannen. det finns kanske folk med rena handikapp, d.v.s. folk som samhället inte har råd att ge ett fullvärdigt liv. Folk som inte kan vänta sig att känna sig uppskattade eller ens respekterade. Jag hoppas verkligen inte att det är så illa men kanske.

Tjugomillesfrågan igen här sist, då: Ska verkligen någon på just det här forumet behöva finna sig i återkommande missförstånd och ouppskattning?

Skulle inte ha läst en roman om det grymma gamla Japan i natt. Blev
visst svartsynt.
/

av **Thunderchild** » 2007-07-08 22:38:37

tahlia skrev:Många här träffas t.ex. Går ut och äter och liknande. Detta för mig är en omöjlighet. Inte bara för att jag inte tycker om att umgås med människor, utan för att varje gång jag gör det så står det så solklart att jag är milsvidd ifrån andra människor, och gör bara att jag känner mig än mer utstött och utanför. Som om alla har en jättestor hemlighet samman, som jag inte får veta.

Eftersom just den här känslan av brist på samhörighet kanske är en av de mest typiska AS-dragen så har jag svårt att tro att du skulle uppleva en träff så negativt som du befarar..

Troligen så skulle du inse att alla är olika individer och att det inte finns någon hemlig samhörighet emellan. På en AS-träff finns det verkligen ingen anledning att känna sig utstött och utanför.

Hoppas du vågar ta risken att ta reda på det själv..

av **tahlia** » 2007-07-08 22:49:14

Thunderchild skrev:Eftersom just den här känslan av brist på samhörighet kanske är en av de mest typiska AS-dragen så har jag svårt att tro att du skulle uppleva en träff så negativt som du befarar..

Troligen så skulle du inse att alla är olika individer och att det inte finns någon hemlig samhörighet emellan. På en AS-träff finns det verkligen ingen anledning att känna sig utstött och utanför.

Hoppas du vågar ta risken att ta reda på det själv..

Låter väldigt positivt och fint. Och jag skulle gladeligen ta reda på det själv, om vi inte hade den här lilla grejen med att jag helst inte träffar människor alls, inte ens en och en.

Jag har läst runt här bland människors presentationer och inlägg, och på en punkt verkar jag väldigt ensam. Min omgivning består av mina barn, mina föräldrar och min lillebror. Några andra människor träffar jag aldrig och umgås aldrig med andra. Varför? För att jag tycker andra människor är rent ut jobbiga. Så nog finns det en liten hemlighet där som jag aldrig kommer i närheten av. Det är inte bara känslan av att inte höra samman med någon, det är ett rent faktum att jag inte hör samman med någon. Om du förstår hur jag menar.

av **sugrövmanövern** » 2007-07-08 22:56:20

Thunderchild skrev:Vill bara påminna alla dystergökar om att det finns minst lika många NT med urusel självkänsla och många av dessa är oxå djupt olyckliga och känner sig ständigt misslyckade, fastän dom i våra ögon lättare fungerar i sociala sammanhang.

Det är alltså ingen större vits att hålla på och förbanna sin diagnos och tycka synd om sig själv. Du skulle kanske inte varit ett dugg lyckligare som en dussinmänniska i flocken. Ta fasta på dina starka sidor istället och försök gör något konstruktivt av det..

Vad gör det för nytta för en dystergök att veta att andra också mår dåligt?

.

Jag tycker det är svårt att veta vad som är Asperger och vad som är annat i måendet. Mycket möjligt att tex jag skulle varit deprimerad oavsett.

Men det är svårt att vara hurtig och stark, det är inte direkt en sak som man bara kan bestämma sig för att bli hux flux en dag. Låter lite som att säga till en förlamad att rycka upp sig och börja motionera istället för att bara ligga där slö, slapp och likgiltig

. Och jag förespråkar verkligen inte offermentalitet. Jag kan störa mig på när folk tycker synd om sig själva. När jag säger exempelvis "jag kan inte" så brukar jag mena det, inte för att nedvärdera mig själv, utan som ett konstaterande av faktum. Folk uppfattar i regel sådana uttryck som självömkan, och försöker trösta. Men det är inte säkert att det är tröst man söker bara för att man nämner något negativt om sig själv.

av **Sam** » 2007-07-08 23:08:46

tahila skrev:
jag kan inte låtsas som att jag älskar att ha Asperger,

Jag älskar inte min AS men jag tycker om det liv jag lever och har idag, men det har inte alltid varit så.
Även om jag har en "light" AS, så är inte mina svårigheter lättare att leva med.

Thunderchild skrev:
Eftersom just den här känslan av brist på samhörighet kanske är en av de mest typiska AS-dragen så har jag svårt att tro att du skulle uppleva en träff så negativt som du befarar..

Troligen så skulle du inse att alla är olika individer och att det inte finns någon hemlig samhörighet emellan. På en AS-träff finns det verkligen ingen anledning att känna sig utstött och utanför.

Att träffa andra med AS är något helt annat. Varför tillåter du dig inte att pröva? varför är du så hård mot dig själv tahila?

av **jonsch** » 2007-07-08 23:15:22

Hmm, Thalia. Vill du få lust att umgås med folk? Jag gissar att du skulle kunna tänka dig att få lust därmed och då har jag ett självklart, lättskrivet och svårrealiserat tips: Leta väl!

Tänk va, om det funnes gedigna experter på att matcha folk? Tänk om någon hade ett stort system med tester och följdtester (om någon alltså hade delat upp folk, på ont och gott) och slutligen kunde säga:
"Jamen då är det ju såna människor eller såna eller såna, som du skulle trivas så och så väl ihop med, i de och de sammanhangen."
O ljuva dröm.

Tills dess att någon hittat ekonomi i och teoretisk möjlighet till att ta fram det systemet så får man
a) kämpa mot en del frustration
b) fortsätta fundera på var just man själv bör leta.
c) gå till a)

Kan vi hjälpa varann i den här frågan här på forumet? Försöka att okritiskt analysera varandra och ur djupet av vår människokännedom och amatörskap försöka göra det som inga experter ännu gör?

Eftersom du ändå står i fokus i just den här tråden: Vill du att vi gör ett försök med just dig? Vi kanske kan hitta någon vinkel av nånting gömt eller glömt.

av **tahlia** » 2007-07-08 23:18:12

Sam skrev:Jag älskar inte min AS men jag tycker om det liv jag lever och har idag, men det har inte alltid varit så.
Även om jag har en "light" AS, så är inte mina svårigheter lättare att leva med.

Grejen är att jag INTE tycker om det liv jag lever, men kommer inte ifrån det faktum att mitt liv alltid kommer att se ut som det gör idag. Att leva på svältgränsen och ha en umgängeskrets som består av föräldrar, bror och barn är inte att leva.
Även om jag hade råd kan jag inte ens ge mig iväg till Stockholm en helg, eller liknande.

Sam skrev:Att träffa andra med AS är något helt annat. Varför tillåter du dig inte att pröva? varför är du så hård mot dig själv tahila?

Jag är inte hård mot mig själv. Däremot är jag äckligt realistisk. Hamnar jag bland en massa andra människor gör jag inget annat än längtar därifrån. Visst, jag är suverän på att vara trevlig, pratglad och till och med rolig, men det hindrar inte det faktum att jag vantrivs något så fruktansvärt och att jag hela tiden är medveten om att allt är rent ytligt och aldrig kommer i närheten av något annat.

av **tahlia** » 2007-07-08 23:24:28

jonsch skrev:Kan vi hjälpa varann i den här frågan här på forumet? Försöka att okritiskt analysera varandra och ur djupet av vår människokännedom och amatörskap försöka göra det som inga experter ännu gör?

Eftersom du ändå står i fokus i just den här tråden: Vill du att vi gör ett försök med just dig? Vi kanske kan hitta någon vinkel av nånting gömt eller glömt.

Alla förslag och tankar är välkomna, även om jag hyser litet hopp till någon förändring av min situation. Vill man analyser mig och vända mig ut och in så är man välkommen att göra det. Kan ju tala om att jag själv analyserat sönder mig utan att komma någon vart förutom ned i mörkret.

Jag vet inte om jag vill säga att jag vill få lust att umgås med andra människor. Det är nog snarare så att jag vill vara som andra människor.. eller åtminstone som EN enda annan människa. Jag har traskat runt i 30 år och inte träffat på en enda person som faktiskt förstår var jag kommer ifrån och hur jag fungerar för att de själva fungerar så. Att det inte finns någon som är identisk med mig, det har jag förstått, men det skulle vara roligt att hitta någon gemansam, lite större grund, att stå på.

av **Sam** » 2007-07-08 23:41:13

tahila, du är nästan en kopia av mig, eller rättare sagt hur jag såg på mitt liv. I samband med att jag fick min diagnos. :-)090

Jag hade taggarna utfälda, var ständigt i försvar för vem jag var. Trots allt har jag kommit vidare, men det har varit svårt och tufft, med många motgångar och hinder på vägen. :-)231

Min upptäckt att det största hindret var jag själv för jag hade redan bestämt mig för hur "svaret" såg ut. :-)221

av **Thunderchild** » 2007-07-08 23:42:12

tahlia skrev:
jonsch skrev:Kan vi hjälpa varann i den här frågan här på forumet? Försöka att okritiskt analysera varandra och ur djupet av vår människokännedom och amatörskap försöka göra det som inga experter ännu gör?

Eftersom du ändå står i fokus i just den här tråden: Vill du att vi gör ett försök med just dig? Vi kanske kan hitta någon vinkel av nånting gömt eller glömt.

Alla förslag och tankar är välkomna, även om jag hyser litet hopp till någon förändring av min situation. Vill man analyser mig och vända mig ut och in så är man välkommen att göra det. Kan ju tala om att jag själv analyserat sönder mig utan att komma någon vart förutom ned i mörkret.

Jag vet inte om jag vill säga att jag vill få lust att umgås med andra människor. Det är nog snarare så att jag vill vara som andra människor.. eller åtminstone som EN enda annan människa. Jag har traskat runt i 30 år och inte träffat på en enda person som faktiskt förstår var jag kommer ifrån och hur jag fungerar för att de själva fungerar så. Att det inte finns någon som är identisk med mig, det har jag förstått, men det skulle vara roligt att hitta någon gemansam, lite större grund, att stå på.

Kul att du faktiskt kan erkänna att du saknar någon sorts gemenskap. Nu börjar vi komma nånstans..

Nog är du speciell.. Alla dina inlägg väcker frågor hos mig. Andra har antytt att ditt problem är att du inte riktigt kan acceptera din diagnos och jag tror att det ligger lite sanning i det. Känns som att du är i nån sorts förnekelsestadium och samtidigt totalt dömer ut dina möjligheter att kunna ha någon social samvaro. Kanske är du bara bränd och rädd?

Jag undrar hur du för det första kunde bli med barn om inga människor ens går att umgås med.. Vidare undrar jag hur du står ut med dina barn och din familj som faktiskt är människor och kanske tom utan några framträdande AS-drag som underlättar din förståelse för dom..

av **jonsch** » 2007-07-08 23:45:45

tahlia skrev:[Det är nog snarare så att jag vill vara som andra människor.. eller åtminstone som EN enda annan människa. Att det inte finns någon som är identisk med mig, det har jag förstått, men det skulle vara roligt att hitta någon gemansam, lite större grund, att stå på.

Det verkar vara detsamma som jag dras med om än i mildare tappning. Anade väl att du analyserat dig över smärtgränsen, det känns igen det också. Ingen känner dig alltså bättre än du men åtminstone jag kavlar alltså gärna upp ärmarna för ett försök till. Luta dig tillbaka, försök slappna av...
Det finns olika skolor, bland oss erfarna amatöranalytiker.
Man kan börja naivt och förfina sig. Då finns det tusen ändar att börja i. Man kan alla rota fram sina egna försök till analyssystem, jämka samman dem litet och sedan göra ett första försök, sedan ett andra...

Sov på det, är mitt sista ord för natten

av **tahlia** » 2007-07-08 23:59:44

Thunderchild skrev:Kul att du faktiskt kan erkänna att du saknar någon sorts gemenskap. Nu börjar vi komma nånstans..

Nog är du speciell.. Alla dina inlägg väcker frågor hos mig. Andra har antytt att ditt problem är att du inte riktigt kan acceptera din diagnos och jag tror att det ligger lite sanning i det. Känns som att du är i nån sorts förnekelsestadium och samtidigt totalt dömer ut dina möjligheter att kunna ha någon social samvaro. Kanske är du bara bränd och rädd?

Bränd är jag, absolut. Sotsvart vid detta laget. Men det är inte den enda anledningen till att jag inte har möjligheten till social samvaro. Det finns många andra anledningar. En, t.ex, är att jag är fullständigt medveten om att människor är ytliga, egoistiska och oärliga saker. Har till dagens dato t.ex aldrig träffat en människa som inte har ljugit.
Sedan har vi det faktum att människor irriterar mig något så otroligt. Jag orkar t.ex inte med att folk ringer hur som helst, då blir jag vansinnig. Jag orkar inte lyssna på gnäll om små triviala fjantiga saker som en dålig hårdag eller att någon gått upp 2 kilo i vikt. Jag vägrar öppna dörren om någon har mage att komma och hälsa på utan att ens be om lov först.
Jag är inte en social människa. Så enkelt är det.

Thunderchild skrev:Jag undrar hur du för det första kunde bli med barn om inga människor ens går att umgås med.. Vidare undrar jag hur du står ut med dina barn och din familj som faktiskt är människor och kanske tom utan några framträdande AS-drag som underlättar din förståelse för dom..

Ja tro det eller ej, men jag hade en 8 år lång relation med barnens pappa. Jag umgicks med hans vänner och 5(!) syskon med respektive under dessa åtta år. Jag fungerade till synes som alla andra människor. Att jag däremot hade sex med karl för att han skulle sluta tjata, trots att det fick mig att känna mig våldtagen och utnyttjad, är en helt annan sida av saken. Att han också mådde skit för att jag var totalt ointresserad av kramar, kyssar och smek är ännu en sida. Att jag genomskådade hans syskon och deras respektive och upptäckte att de alla snackade skit om varandra och ljög varandra upp i ansiktet är ännu en.
Resultatet av att leka normal i 10 år var en 6 år djup depression som resulterade i ECT och en hel massa annan skit, av vilka jag inte minns ett dugg idag.

Mina föräldrar går mig på nerverna. Fick jag som jag ville skulle jag eliminera dem ur min bekantskapskrets direkt, men de har haft hand om mina barn på deltid eftersom jag varit deprimerad, och mina ungar älskar dem, så det kan jag inte göra. Däremot får jag hela tiden höra från min pappa hur fel jag gör hela tiden.. Min mamma är duktig på att tala om för mig att jag inte klarar någonting.

De enda människor jag faktiskt VILL umgås med, och som jag i sanning tycker om och som betyder allt för mig, är mina båda barn, och direkt efter dem, min lillebror.
Min äldsta dotter är en kopia av mig i många avseenden, men har sluppit den negativa inställningen till vänner, och har en hel drös sådana. Min yngsta dotter visar inga tendenser till AS men har dyslexi och inlärningssvårigheter, så hon har inte heller en dans på rosor.
Min lillebror har social fobi, och får jag säga det själv har han massor av AS-drag, även om det konstaterades att han inte har AS.

Låter det nattsvart men solklart nog?

Aspie - NT: Förklara och utveckla

Re: Aspie - NT : Förklara och utveckla

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in