Jag fick, som jag skrivit och gnällt om, förlängd provperiod på arbetet innan de beslutar om en anställning. Nu har jag inte varit där de tre dagar (mån-, tis- och onsdag) jag har varje vecka. Så här gör jag varje gång jag inte får min vilja igenom eller när jag anser att ingen lyssnar på vad det är jag säger. Jag totalvägrar trots att jag känner till möjliga konsekvenser av mitt handlande. Jag vet naturligtvis om vad som kan hända om jag gör så här, men jag anser att människor skall lära sig lyssna.

Min moder fråga mig häromdagen varför jag är så "jävla envis". Jag mår "lite" dåligt, men jag vägrar medicin och psykiatri för att jag tror jag klarar av det själv. Vilket jag naturligtvis inte gör, i snart 6 år har jag levt i ett mörker. Jag har valt att gå en svår och lång men utvecklande väg i mitt liv. Tyvärr pulvriserar jag mina förhoppningar om en bättre tid och en betydelsefull utbildning. Verkligheten har än en gång satt sina klor i mitt redan sönderskurna hjärta, jag antar att jag skall vara tacksam.

Jag har alltid haft tvångstankar och ett stort behov av att ha kontroll - på allt! Jag har förlorat den kontrollen, min vardag är förändrad och jag känner en mycket stor oro. Och när det inträffar isolerar jag mig och vägrar auktoritet. Jag blir sarkastisk och mycket nedlåtande. Jag växer mig över de som, en gång i tiden, haft inflytande och bryter ner min vrede till små snabba repliker. Jag släpper fokus och blir känslokall.

Att systematisk ta allting som det kommer? Provat, fungerar inte, för mycket förändringar hela tiden.
Att ta allting som det kommer och bara låta det falla på mig? Provat, skolan, oh yeah, I kicked it good.

Vad bör jag göra? Hur resonerar man med en åsna? Hur övertalar jag mig själv att målet är värt den mentala smärtan resan dit innebär?

Jag har ett önskemål. Radera mitt minne, men behåll den information jag fått via perception så jag inte blir helt förskräckt när jag vaknar.

jag fick ta en egen metod för jag flunkade skolan efter att jag gick in i puberteten.

Det slutade med att medans jag mådde som värst fick jag ett rent erbjudande om ett jobb, med goda utvecklingsmöjligheter. Jag var nog tillräckligt nördig för jag kunde p/n på allt jag var tvungen att beställa genom firman.

Men tappa inte tron på dig själv, Se till att ha vänner som kan hjälpa dig, och se till att ha professionell hjälp som backup för dig själv.

Att skaffa vänner är lika svårt som att vinna en miljon på lotto. Att förlita mig på en slump som att man helt plötsligt får en öppning i livet är jag inte mycket för, och jag kan inte tappa något jag aldrig haft. Men tack för ditt försök till uppmuntran.

Jag vill börja studera och jag skall börja studera.
Jag har inte seriöst gått i skolan på 5 år.

Jag kommer behöva återprogrammera gammal kunskap samt programmera in ny.
Jag kommer behöva 6-7 år med ett lugnt och oförändrat liv.

För att kunna fokusera och klara det här måste jag avskärma mig från verkligheten. Hur det nu skall gå till är för mig ett mysterium jag fortfarande ruvar på.

Jag har svårt att hantera förändringar, men en majestätiskt upplyftande förändring är säkerligen precis vad jag behöver. Och det skapar en cirkel jag inte kommer ur, en brinnande cirkel med små explosioner från och till.

Hur gör man när man behöver stöd men inte får någon respons kring det man verkligen behöver stöd för? Hur gör man när stödet man får inte är stödet man behöver?

Jag vet vad ni tänker, jag försöker också se en poäng i den här tråden.

Ojdå, early...
Det låter som att din envishet ställer till det för dig...

earlydayminer skrev:Vad bör jag göra? Hur resonerar man med en åsna? Hur övertalar jag mig själv att målet är värt den mentala smärtan resan dit innebär?

Det vet egentligen bara du, early... jag gissar att det finns ett sätt inom dig, gäller att hitta fram till det...
Hur kan du använda din visuella och din systematiseringsförmåga för att hjälpa dig själv i en sådan situation? Skulle det hjälpa dig att skriva ner ett stort kvadrat uppdelat i olika rutor med följande innehåll:
-Positiva kortsiktiga konsekvenser av X beslutet
-Negativa kortsisktiga konskv.
-Positiva långsiktiga konsekv.
-Negativa långsiktiga konsekv.
Beslutet kan egentligen grejer relaterade till den jobbiga sidan av envisheten, t.ex. stanna hemma från jobbet... Om du skriver ner allt och ser att långsiktigt leder det ingenstans att göra så, blir det förhoppningsvis lättare att göra det som känns svårt att göra.
(så kör jag för att motivera mig själv när åsnan träder fram)

"ta saker som det kommer osv osv" är bullshit (ursäkta uttycket). Undrar om det verkligen finns någon med mål och ambitioner som verkligen klarar av att ta saker som de kommer...

MEN! Hur mycket förändringar pallar du med? Vad är det absolut minimum som du behöver för att tillvaron ska funka? HUr ser det ut när det är optimalt? Hur mycket jobbiga saker/förändringar kan du palla med och ändå behålla en skaplig nivå på tillvaron?
Kan du göra en överenskommelse med dig själv att våga stå ut med vissa saker för att kunna uppnå ditt mål? Stå ut behöver inte betyda "tacka och ta emot", MEN åtminstone inte hamna i ilskan eller desesperation och ställa till det för dig själv.

Finns det något sätt du kan använda detta drag så att det bli till din fördel?
Alltså använda dig av den uthålliga sida av envisheten?

Tycker du att du inte klarar av må bra med det du själv gör, är det kanske dags att för en period ha som mål att pressa dig själv prova en kontakt med någon... Litar du inte på psykiatri, kan det finnas möjlighet att gå privat någonstans?
Ser du innerst inne att du behöver hjälp, tvinga dig till det... bryt resan dit i mindre steg och gör en bit varje dag (t.ex. först leta info, sedan ringa osv). Om stegen är mindre blir kampen mot envisheten lättare att ta och vinna. (Lättare än vad det var om stegen var stora vill säga... för även små steg kan vara skitjobbiga...).

Finns det någon du litar på som kan hjälpa dig överkomma envishetens monstersida? Någon som du kan komma överens med om vad du ska göra och inte göra och försöka hålla det?
Stå bredvid dig under en lång period medan du jobbar med små steg åt rätt riktning?

Livet är grymt, early... I viss mån förstår jag ditt önskemål om ett oförändrat liv....det är mitt djupaste önskemål, flera år av "autistisk" sameness, utan jobbiga förändringar... Men man kan tyvärr inte styra allt..Hur mycket kan du kompromissa för att orka leva och ha ett bra liv trots det jobbiga som livet för med sig av och till?....

Hur gör man när man behöver stöd men inte får någon respons kring det man verkligen behöver stöd för? Hur gör man när stödet man får inte är stödet man behöver?

Ingen aning om det fick dock tankar:
Lägger du fram dina önskemål om stöd till rätt personer????
Vad önskar du för stöd? Finns det något ställe du kan vända dig till för att få det?

Ja... det var bara lite tankar och frågor (ganska flummiga och förlåt om jag blir besvärlig med alla tankar och förslag..)... du måste inte svara på någonting om du inte känner för det... men har du lust finns jag här för att läsa det du skriver...

- Tbc.

Jag funderar också på hur man resonerar med en åsna..

Jag känner igen det mesta av det du skriver.

Även om jag kanske surar på lite andra sätt ibland.
Tanken på att gå därifrån kommer nåstan alltid när någon säger nått nedlåtande eller jag inte får som jag vill.

Kanske opassande att säga, men jag blev lite lättad av att någon berättar något som jag känner igen så väl.

sanny skrev:Jag funderar också på hur man resonerar med en åsna...

Tja, PM:a mig med ett påstående och resonemang, så märker du hur det är när jag svarar

earlydayminer skrev:Min moder fråga mig häromdagen varför jag är så "jävla envis". Jag mår "lite" dåligt, men jag vägrar medicin och psykiatri för att jag tror jag klarar av det själv. Vilket jag naturligtvis inte gör, i snart 6 år har jag levt i ett mörker. Jag har valt att gå en svår och lång men utvecklande väg i mitt liv.

Vad bör jag göra? Hur resonerar man med en åsna? Hur övertalar jag mig själv att målet är värt den mentala smärtan resan dit innebär?

Dom är rätt hyggliga i psykiatrin, jag har goda erfarenheter. Kan de ta dig ur ditt mörker, är det värt ett försök. Passar det dig inte kan du ju sluta med mediciner igen så har ingenting hänt.

Early,

Jag känner igen mig rätt starkt i din situation och sättet att tänka.
Du har mitt moraliska stöd, vad det kan vara värt.

Fighting spirit i kombination med vettiga personliga strategier är det som funkat för mig.

KrigarSjäl skrev:Early,

Jag känner igen mig rätt starkt i din situation och sättet att tänka.
Du har mitt moraliska stöd, vad det kan vara värt.

Fighting spirit i kombination med vettiga personliga strategier är det som funkat för mig.

Där ser du! Jag håller med precis. Det är det jag vill se mer av här

Allt bra som jag har tillgång till inom psykiatrin faller tillbaka på att jag har sagt ifrån när det inte har funkat. Och funkar det för en mes som jag, så funkar det nog för de flesta. Jag tror på earlydayminer!

Vem har sagt att du är en mes?

Trots och envishet räknar jag f.ö som positiva egenskaper.

KrigarSjäl skrev:Trots och envishet räknar jag f.ö som positiva egenskaper.

Jag också.

KrigarSjäl skrev:Trots och envishet räknar jag f.ö som positiva egenskaper.

I många lägen ja, men inte alltid. Jag vägrar ge upp mina för då hade jag inte kommit så långt men ibland blir det galet.

Lakrits skrev:Allt bra som jag har tillgång till inom psykiatrin faller tillbaka på att jag har sagt ifrån när det inte har funkat. Och funkar det för en mes som jag, så funkar det nog för de flesta. Jag tror på earlydayminer!

Jag vet inte ifall du kanske har läkare i familjen/släkten bekantskapskretsen? Jag tror att de som har det har ett annat förhållande till vården som ibland även kan underlätta för en att hantera vårdkontakter. En läkare blir inte så hotande som när man enbart mött sådana i patientsituationen.

Jag säger som Krigis (jag också). Det bästa kan jag tillägga är nog det pseudokonstruktiva att jag just lyckats bli beviset på att den ensamma vägens envishet kan löna sig - jag har funnit en väg ut, börjar gå den på måndag om ingen olycka hindrar.

Har du satt fingret på konflikten/konflikterna i dig eller ditt liv, de som hindrar dig från att som vanligt folk gå rätt ut i livet? För eftersom du stegrar dig som en åsna så antar jag att du har minst en konflikt i stil med att vilja vinna möjlighet att dra nytta av din begåvning och därför rädas handikappstämpel och städtjänst på samhall (min personliga gamla skräck) - vilket då skulle kunna få dig att (kanske med all rätt) inte våga/vilja ta emot hjälp från vård eller liknande förmyndare.

Hoppas att den långa meningen blev förståelig ända till slut.

Dina konflikter liksom mina har säkert fler detaljer än så, det var bara ett allmänt exempel för att förklara vad det är jag undrar om du har satt fingret på.

/J

Jag tror åsnor i regel brukar behöva sparkar för att komma igång. Eller att man måste sura/tvära klart först innan man kan gå vidare, som åsna.
En åsna måste helt enkelt få ta åsnans tid.

Ta'nte illa upp, har kallat mig själv för åsna.
Yeehaa.

Jag har jobbat bort min svårighet att samarbeta som följt med mig en lång tid, har även blivit mindre "stel", det tycker jag om, tror dels det beror på bra arbetskamrater, mig själv och lite mediciner, känner även att jag kan tåla mera kritik nu, liksom bryr mig mindre = mindre känslig.


Jag tänker annorlunda idag än jag gjorde förr, nu omvandlar jag all kritik till att arbeta mera, göra av med energi i arbete ist för att börja diskutera emot, det gillar jag skarpt, det råder jag alla med diagnosen att göra, jag trodde inte på det ibörjan men jag har utvecklats enormt

MsTibbs skrev:

earlydayminer skrev:Min moder fråga mig häromdagen varför jag är så "jävla envis". Jag mår "lite" dåligt, men jag vägrar medicin och psykiatri för att jag tror jag klarar av det själv. Vilket jag naturligtvis inte gör, i snart 6 år har jag levt i ett mörker. Jag har valt att gå en svår och lång men utvecklande väg i mitt liv.

Vad bör jag göra? Hur resonerar man med en åsna? Hur övertalar jag mig själv att målet är värt den mentala smärtan resan dit innebär?

Dom är rätt hyggliga i psykiatrin, jag har goda erfarenheter. Kan de ta dig ur ditt mörker, är det värt ett försök. Passar det dig inte kan du ju sluta med mediciner igen så har ingenting hänt.

Ja. Jag skall försöka få min s k depression avskriven så att jag åtminstone får tillgång till Vuxenhab om jag vill. Jag tror att jag inte kunde komma dit för att experterna på Vuxenhab påstår att Asperger och deprimerade personer har liknande beteende. Ptja, just det.. "Experterna", svarade jag. Jag är så här, jag är den jag är. Jag hatar att bli ifrågasätt när jag är säker på en sak.

KrigarSjäl skrev:Early,

Jag känner igen mig rätt starkt i din situation och sättet att tänka.
Du har mitt moraliska stöd, vad det kan vara värt.

Fighting spirit i kombination med vettiga personliga strategier är det som funkat för mig.

Naturligtvis är det värt tillräckligt för att jag skall ta åt mig. Jag lyssnar på vettiga personer.

Lakrits skrev:

KrigarSjäl skrev:Early,

Jag känner igen mig rätt starkt i din situation och sättet att tänka.
Du har mitt moraliska stöd, vad det kan vara värt.

Fighting spirit i kombination med vettiga personliga strategier är det som funkat för mig.

Där ser du! Jag håller med precis. Det är det jag vill se mer av här

Allt bra som jag har tillgång till inom psykiatrin faller tillbaka på att jag har sagt ifrån när det inte har funkat. Och funkar det för en mes som jag, så funkar det nog för de flesta. Jag tror på earlydayminer!

jonsch skrev:Jag säger som Krigis (jag också). Det bästa kan jag tillägga är nog det pseudokonstruktiva att jag just lyckats bli beviset på att den ensamma vägens envishet kan löna sig - jag har funnit en väg ut, börjar gå den på måndag om ingen olycka hindrar.

Har du satt fingret på konflikten/konflikterna i dig eller ditt liv, de som hindrar dig från att som vanligt folk gå rätt ut i livet? För eftersom du stegrar dig som en åsna så antar jag att du har minst en konflikt i stil med att vilja vinna möjlighet att dra nytta av din begåvning och därför rädas handikappstämpel och städtjänst på samhall (min personliga gamla skräck) - vilket då skulle kunna få dig att (kanske med all rätt) inte våga/vilja ta emot hjälp från vård eller liknande förmyndare.

Hoppas att den långa meningen blev förståelig ända till slut.

Dina konflikter liksom mina har säkert fler detaljer än så, det var bara ett allmänt exempel för att förklara vad det är jag undrar om du har satt fingret på.

/J

Nej, men jag håller till stor del i konflikterna med båda händerna just nu. Jag är i en fas då jag funderar en del, därför kan jag inte riktigt konkretisera just nu. Den långa meningen blev för övrigt mycket förståelig till slut.

Så bra. Lycka till så länge och fortsätt använda det här bollplanket!

/ J