Var inne på det här i en annan tråd, men den drog iväg i uppfostringsdiskussioner och det här är något jag helt ärligt undrar över och har funderat på en tid, så lite feedback vore inte fel.

Alltså. Det jag undrar är om det möjligtvis så att oförmågan att känna gemenskap och samhörighet är något som kan vara en direkt följd av Aspergers syndrom. Om man helt enkelt är skapt på ett sådant sätt att förmågan att känna dessa saker inte finns. Hur fungerar ni?

Mina barn och min bror känner jag gemenskap och samhörighet med, men dessa personer är personer jag har lärt känna från det de föddes och är dessutom släkt med mig. Utöver dem har jag aldrig upplevt det med någon annan människa, helt oavsett vad de har för kriterier. Jag känner t.ex inte gemenskap och samhörighet med någon annan i släkten.

Är det så att jag feltolkat begreppet och känslan av samhörighet och gemenskap, eller är det faktiskt så att den förmågan inte ens funnits där från början?

Jag är oerhört nyfiken på era upplevelser på den här punkten. Om det här kunde förklaras med diagnosen skulle det, konstigt nog, underlätta en hel del för mig och mitt mående.

Min familj (moder och bröderna) är undantaget.

Jag har alltid känt mig utanför, vilket är anledningen till att jag inte velat träffa mina bekantas kompisar. Det första jag har sagt är "Vad skall jag säga?" Det kom jag på för ett par dagar sedan. Brukar ibland gå tillbaks till enstaka situationer för att se om jag verkligen reagerat likadant i alla situationer som liknar varandra, det har jag.

För ungefär ett år sedan sa jag även detta till en av mina äldsta vänner, han svarade: "Men det är du ju inte." Och jag kände mig naturligtvis ännu mer utanför eftersom att jag sett allting på ett annorlunda sätt.

Jag har ibland haft föreställningen om att vara "en i gänget". Då jag också funnit mig själv avslappnad och glad, glad på ett sådant där titta-upp-på-himmelen-och-tänka-på-hur-underbart-livet-ibland-kan-vara-medan-kvällen-fortsätter-gå-i-slow-motion-sätt. Det har tyvärr inträffat alltför sällan, men jag önskar samma lycka igen någon dag, varje dag.

Saken är den att man tolkar, tänker, säger och gör saker på ett annorlunda sätt. I mitt fall har det ganska ofta (mer än hälften av situationerna, men de minskar) uppstått missförstånd och jag har naturligtvis missat många viktiga signaler. Därför tror jag att min förmåga till att känna gemenskap har minskat. Jag tror att missförstånden är endast mitt fel och att det jag säger och gör är av mindre värde, eller alldeles för korkat för att besvaras. Därför går jag in i min värld, en värld där jag kan vara för mig själv och fortfarande må bra. På så vis har jag därför svårt att känna samhörighet. Dessutom är jag väldigt envis och har visa principer som en betydlig majoritet enkelt böjer för egen vinning. Det gör inte något enklare, men i mitt liv betyder det mycket. De enda människorna i världen jag känner något i närheten av samhörighet med är er och andra som är utanför.

Det var betydligt mycket värre när jag var yngre, när jag använde argumentet "Varför skall jag göra något för ett samhälle som spottar och sparkar på de svaga?" Men då hade jag också många fler bekanta, hörde och såg den del av verkligheten jag idag har valt att stå utanför. Det räcker med att befinna mig i min värld och vårat universum, men så lite som möjligt i människans uppbyggda samhälle. Det är även därför jag idag inte är involverad i politik, ekonomi (mer än min egen), historia eller religion.

Knepigt ämne.
Det hör till undantagen att jag råkar på en människa jag känner samhörighet och gemenskap med. Trodde länge att det var absolut omöjligt men har blivit motbevisad, dock sker det väldigt sällan.

Det beror inte på totalt undvikande av folk, även om jag periodvis gör det. Jag har haft en del säsongsjobb där man är ganska tätt inpå andra och det ska festas och umgås och allt möjligt. Men jag blir aldrig med i gemenskapen...

Ett exempel. För ca 1,5 år sedan träffade jag en person som jag ganska genast kände stor samhörighet med. Vi hade förvisso ett stort gemensamt intresse också. Då jobbade jag och kom liksom inte in i gänget och det var jobbiga fikarumssituationer*. Vi hann inte umgås så mycket men hängde nästan ett dygn innan vägarna skiljdes åt och sedan dess har vi haft ytterst sporadisk kontakt. Den andra har mycket större kontaktnät än jag och jag antar att jag är ganska glömd.
Jag tror att för andra är sådana händelser inte så ovanliga som de är för mig - att de träffar folk som det "klickar" med. Vad det beror på kan jag bara spekulera i.

De fåtal personer jag upplever som mina närmaste vänner träffar jag alldeles för sällan.

*Jag jobbade t.ex ihop med några som kände varann sedan tidigare och det hela kändes lite osmidigt, verkade som de tyckte jag var ett ganska ovälkommet yttre tillskott. Tänkte de kanske är ovilliga att släppa andra inpå sig. Men så dyker ett nytillskott upp, och han lyckas inom kort komma in i deras gemenskap. Jag minns när vi satt vid fikabordet en gång och det var sättet han sa något på och hans blick som fick mig att för mitt inre se en hundvalp på rygg blottandes magen.
Efter detta verkade det som han var godkänd.

Även om jag hade klarat av att genomföra detta konststycke vette fan om jag hade gjort det. Men när jag försökte vara mig själv i all välmening så blev jag mest ignorerad.

Det är sällan jag känner någon djupare gemenskap med folk, men det händer. Fast "brist" vete fan. Det är inte så att jag går omkring och längtar efter gemenskap varje dag. Snarare har det varit så att jag sökt mig bort från det andra kallar "gemenskap". Jag kan inte umgås med vem som helst. Det måste finnas fler gemensamma beröringspunkter än vad fint väder vi har.

Jag kräver också ett visst mått av intellektuellt utbyte av de jag umgås med, vilket sorterar bort de allra flesta i längden. Folk är ju i regel mer intresserade av allsvenskan än vad de är av teoretiska resonemang om mänskligheten.

Jag kan absolut känna samhörighet och gemenskap om gänget eller personerna är de rätta, och jag har umgåtts i gäng under uppväxten framförallt där jag kännt total gemenskap med många i gänget. Mitt barndomsgäng var stort och hade flexibla gränser för vem som var med eller inte med. Jag själv och kanske ett tiotal till var "stadiga" eller tillhörde "den centrala kretsen" dvs, vi häckade efter skolor och jobb -de av oss som gick till något sådant- och sedan häckade vi långt in på kvällskvisten, långt efter att alla andra jämnåriga gått och lagt sig. Dvs, vi som hade föräldrar som för länge sedan gett upp eller inte brydde sig, eller inte vågade sätta emot. Eller som för all del, trodde att det här var en tillfällig "period".

Det gick ut på att alla samlades hos två i gänget, varav den ena var ett år äldre än mig och den andra var fyra år äldre än mig. Alla som ville kunde vara där, och deras föräldrar var alltid hemma i stort sett. Det var bara att ringa på dörren och så fick man beskedet vems rum man skulle gå till. Vi kunde vara allt mellan 4-30 pers i deras rum, så vem som för dagen tillhörde gänget var väldigt flexibelt och spelade absolut ingen roll. Kom man dit var man inte som andra, och det var huvudsaken, sen fick man vara vem man ville på vilket sätt man ville.

Vi lyssnade på sex pistols, magnus uggla, nationalteatern, Hurriganes, Intermezzo, ebba grön och ksmb och liknande. Alla var olika, altså var alla lika.
Vad gjorde vi? satt. pratade. Någon klippte i en tidning. Någon kanske klippte av någon håret... pratade och flamsade, en sak var säker, vi gillade inte politik, men jag kan väl i efterhand säga att det var just där och då mitt intresse för politik och samhällsfrågor vaknade, men det skulle ta ytterligare fem-tio år att upptäcka det. Någon kastade pil, hade man tur var det inte mot väggen där man satt. Hade någon otur så kan det ha varit dagens hackkyckling. Tja, det var exempel på vad vi kunde göra, egentligen allting, egentligen ingenting, huvudsaken var att vi var där tillsammans och satt där och spred dålig luft -fönster öppnades förstås inte- och rök och fjärtdoft. Etc. NÅgon helg var det fest, antingen hos dessa syskon -då var föräldrarna hemma vilket bara var en fördel för då fanns det fri tillgång på öl, eller hos någon annan som förhoppningsvis hade ff.

Sommartid så mutade vi in "våra platser" utomhus, stamplatser där vi möttes och satt och drog, som vi försökte hålla "hemliga" vilket aldrig gick så även där kunde gänget vara flexibelt eller olika. Huvudsaken var att snuten inte fick reda på platserna, för det innebar en enda sak. Span. Och sånt försöker man förstås undvika, eller hur?

Vi talade svenska i gänget men vi var både svenskar, finnar, juggar och greker, fast de flesta var svenskar och vi alla levde som svenskar efter bästa förmåga, i vårt gäng var sådant inte så viktigt även om det kunde komma en och annan gliring om brännvin på dunk och att man förmodligen gick med kniv; men känslan var inte att det spelade roll.

Idag är det inte så många som lever, det fåtalet som gör det lever antingen på precis samma sätt eller så jobbar vi inom den sociala sektorn på något sätt. En är förrästen en duktig journalist och författare, inom outfittersgengren.

Jag umgås inte så mycket i sådana "gäng" längre, men skulle jag mot förmodan hitta ett skulle jag känna mig hemma direkt och omedelbart. Frågan är bara hur jag skulle förklara det för mina barn...

Det du beskriver Kikarn är lite "extremvarianten" av det jag observerar hos människor runt mig överallt och som jag inte kan förstå mig på.

Som tjejer som springer på toa i flertal. Eller personer som sitter och tisslar och tasslar. Eller som bara tittar på varandra för att veta vad den andra tänker. Som ser likheter hos varandra.

Jag kan inte "hitta" sådant. Och jag förstår mig inte på det när jag ser det heller.

Jag kanske svamlar lite ikväll känner jag.

Det jag tänkte på när jag såg ordet gemenskap/samhörighet har att göra med tillfälligheter. Jag kan känna samhörighet med individer fast det händer sällan. Senaste gången jag klippte mig hade farsan klippt sig samma dag. Gången innan det var det en kompis som hade klippt sig samma dag.
Igår när jag var hos farsan för att ringa till min borttappade telefon så var han igång med att packa för en Finlandsresa. Hade ingen aning om det men så fick jag min födelsedagspresent innan han åkte iväg med husbilen.
En mobiltelefon. Byter mobil väldigt sällan. Senaste var 4-5år sedan jag fick en av min lillasyrra och jag köper dem oftast själv. Iofs jag har en 10-15st liggandes men inget fungerande kort.

tahlia skrev:Det du beskriver Kikarn är lite "extremvarianten" av det jag observerar hos människor runt mig överallt och som jag inte kan förstå mig på.

Det var nog en extremvariant. Men det fanns faktiskt inget att förstå... den som ville sitta i ett hörn och inte säga flaska fick göra det, den som ville peta någon annan i örat gjorde det, liksom.
Det som var den gemensamma nämnaren var nog att ingen passade in någon annanstans än i den tillfälliga flocken. Alla sög lika mycket på sociala koder, därför var det ingen som var annorlunda, åtminstone inte på något sätt som stack utanför "gänget". Vi var alla lika mycket loosers, var och en på sitt sätt. Det fanns inga krav, men det underlättade att vara den som var mest aggressiv, för det innebar att man fick vara mest ifred, liksom.
Idag hade vi fått alla diagnoser som existerar; många av de som överlevde barn/ungdomen har väl fått det i vuxen ålder iofs. Jag skall väl inte heller förneka att det här gänget var början på nästa steg och nästa och nästa, som i sin tur ledde till att jag blev fosterhemsplacerad efter ett tag.

Jag kom till en bonnaskola mitt ute på vischan, där alla var "normala" eller lät skolans normer bestämma, man löd, skolkade inte, söp inte på helgerna, många lyssnade på dansband... etc, etc, etc.
Då kan vi börja tala om utanförskap och mental isolering. Där landade jag aldrig. Fick EN god vän under den tiden, skolans enda bög, som var minst lika utanför som jag var. Jag lärde honom att dela ut en rak höger om det behövdes och att svara emot med samma medel, eller rättare sagt, att "ge igen" först och att aldrig ta skit. Vi hade dock tidvis en rolig tid, faktiskt utan bitterhet.

Och jag känner olika. Både ett utanförskap i många grupper, och en känsla av att sånt som är viktigt för många inte angår mig ett skvatt.

Samtidigt känner jag en samhörighet med alla, med hela världen, och ett ansvar, som jag tycker att det inte skulle skada om fler kände likadant kring.

Ska vi ta en liten grej för att exemplifiera så fattar jag inte hur man kan lämna sitt grillskräp ute i naturen, som om ens egen bekvämlighet/lättja vore viktigare än att det är okej för att andra att gå där, plus att fåglar slipper käka saker som är giftiga för dem?

Att vara ny på en skola på bondvischan känns igen...eller snarare tre skolor. Jag var nog så "fel" du kan bli i mörkaste Skåne.

Jag kan frammana känslan av gemenskap, och jag kände den oftare när jag var barn. Numera upplever jag att jag inte vågar slappna av och riktigt lita på någon tillräckligt för att känna gemenskap.

Jag misstänker att denna gemenskapskänsla ger upphov till sk falska vänner. Andra kan ju gilla att umgås med folk lite hur som helst, men då jag själv saknar denna känsla så är jag ointresserad av personen om jag inte rent konkret märker att det fungerar bra.

Jag har varit en del av "NT-gemenskap" men alltid upplevt det som jobbigt i längden. Jag har känt mig som en del av någonting, emellanåt, men i grund och botten upplever jag att ingen förstår mig.

Jag skiter i bredare gemenskap och bekantskapskretsar. Det enda jag vill ha i livet förutom pengar är en vän/älskare som prioriterar mig över andra, och vice versa.

Trots att jag ibland känt mig som en del av en (irriterande) gemenskap så har känslan av utanförskap varit det utmärkande i hur jag upplever mina relationer till andra. Det är nog med stor säkerhet aspergerrelaterat och i mitt fall en av anledningarna till att jag är övertygad om att min AS-diagnos trots allt är korrekt.

alfapetsmamma skrev:Och jag känner olika. Både ett utanförskap i många grupper, och en känsla av att sånt som är viktigt för många inte angår mig ett skvatt.

Samtidigt känner jag en samhörighet med alla, med hela världen, och ett ansvar, som jag tycker att det inte skulle skada om fler kände likadant kring.

Ska vi ta en liten grej för att exemplifiera så fattar jag inte hur man kan lämna sitt grillskräp ute i naturen, som om ens egen bekvämlighet/lättja vore viktigare än att det är okej för att andra att gå där, plus att fåglar slipper käka saker som är giftiga för dem?

Klimatfrågan är ett annat sånt exempel tycker jag. Folk verkar fortfarande gömma huvudet i sanden och tänka jag, jag, jag, jag hela tiden.

Tyckte dina två första stycken, speciellt det andra, sammanfattar min egen syn väldigt bra, alfa-mamman.

Tyckte Krigis gjorde en lysande sammanfattning här:

KrigarSjäl skrev: Folk är ju i regel mer intresserade av allsvenskan än vad de är av teoretiska resonemang om mänskligheten.

Detta är så djävla sant och gör mig så djävla bedrövad och uppgiven.

OT, jag vet Thalia, jag svarar mer on topic när jag orkar.

barracuber skrev:OT, jag vet Thalia, jag svarar mer on topic när jag orkar.

Ingen panik.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nedskräpning

http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=41 ... =GW02MJ233

Det är ett värdelöst beteende. Jag proppar fickorna fulla om jag måste.

KrigarSjäl skrev:Att vara ny på en skola på bondvischan känns igen...eller snarare tre skolor. Jag var nog så "fel" du kan bli i mörkaste Skåne.

Tja, kunde man inte stänga av innan, så lärde man sig det där. En fristad fanns, rökrutan. Det var där de andra placerade uppehöll sig. En blick och man kunde konstatera; där är en "sån" (=som jag).

Kikarn skrev:En blick och man kunde konstatera; där är en "sån" (=som jag).

Det är det där jag menar. Jag har aldrig sett någon "sån", dvs någon som mig. Det du beskriver där är ju också en sorts gemenskap/samhörighet. Jag ser mig runt, vars jag än är, och det jag ser kunde lika gärna vara en helt främmande djurart. Jag finner inte någon gemensam nämnare, inte ens när man börjar prata med folk...

Kanske är det inte diagnosbetingat. Kanske har jag bara råkat upptäcka att jag inte riktigt hör hemma någonstans, diagnos eller inte.

Kanske den tanken är diagnosbetingad!

tahlia skrev:Kanske är det inte diagnosbetingat. Kanske har jag bara råkat upptäcka att jag inte riktigt hör hemma någonstans, diagnos eller inte.

Diagnosen är bara ett namn för den känslan som flera av oss har:
Vi nästan skäms över våra medsystrar och bröder i den samling gökar som kallas mänskligheten. Vi önskar vi vore några andra nån annanstans. Vi nästan söker sätt och argument för att "get the fuck out".

Fast åas skriver du ofta att du inte känner dig så hemma här heller. Tycker du att folk här verkar mer anpassade än du?

De enda vi trivs med är våra egna familjer. Så är det för mig med.

Vad blir nästa mening? ...Svammel....

barracuber skrev:
Fast åas skriver du ofta att du inte känner dig så hemma här heller. Tycker du att folk här verkar mer anpassade än du?

Nja. Anpassade vet jag inte. Men annorlunda så till den grad att jag känner att jag inte riktigt hör hemma här heller.
Jag känner mig som en observatör, aldrig en deltagare, och det gäller livet i sin helhet. Kanske är det just det vissa av oss människor är till för?

För övrigt tycks du befinna dig en bit under isen ikväll barracuber. Jag hoppas du hittar en vak att klättra upp ur inom en snar framtid. Ogillar när folk tycks må dåligt och jag inte bara kan kliva in och fixa allt.

tahlia skrev:

barracuber skrev:
Fast åas skriver du ofta att du inte känner dig så hemma här heller. Tycker du att folk här verkar mer anpassade än du?

Nja. Anpassade vet jag inte. Men annorlunda så till den grad att jag känner att jag inte riktigt hör hemma här heller.
Jag känner mig som en observatör, aldrig en deltagare, och det gäller livet i sin helhet. Kanske är det just det vissa av oss människor är till för?

För övrigt tycks du befinna dig en bit under isen ikväll barracuber. Jag hoppas du hittar en vak att klättra upp ur inom en snar framtid. Ogillar när folk tycks må dåligt och jag inte bara kan kliva in och fixa allt.

Det är ingen fara med mig även om det lät så. Det som är annorlunda är att jag använder lite mer "kraftuttryck" än jag brukar (gjorde det nyss i ett inlägg till pH också). Kraftuttryck i mitt fall brukar bli att jag låter - skriver - som Al Pacino, Robert de Niro eller Dustin Hoffman brukar låta typ

Jag har lätt att få kontakt med människor och har många vänner som jag umgås med och har kul tillsammans med. Ändå upplever jag alltid ett "jag och dom". Jag känner ofta att jag "lurar" mina vänner genom mitt sätt att vara, jag kan inte förklara hur... Jag vet inte hur många gånger jag på allvar trott mig vara, eller vara på väg att bli, psykopat...

Jag upplever inte att jag är en riktig del av någon gemenskap.
Antingen väljs jag bort, eller så känner jag mig hela tiden utanför en bubbla som de andra än innanför.
Även här på forumet kan det kännas som andra är i sin bubbla av gemenskap, medan jag är utanför och inte vet hur jag ska göra.

Oftast, så har jag känslan av att alla andra nog känner varandra redan. Så kände jag som barn, och så känner jag nu. Fast nu vet jag att det inte är så att folk verkligen känner varandra redan, alla de gånger jag får den känslan.
Andra verkar så lätt börja umgås precis som de redan känner varandra väl.

Men jag vet inte om jag inte kan känna samhörighet och gemenskap.
Jag ska nog varken säga ja eller nej.

Jag har kunnat identifiera mig med vissa grupper ibland. Även om jag förstås inte är identiska, så har jag ju haft gemensamma saker med andra, som "galen i veteranbilar", "aspergare = liknande problem som många andra aspergare, samt då blir förstådd med vissa problem som annars nonchaleras".
Jag skulle kunna vara en i en grupp som - låt säga - kämpar för att ha sin hundklubbstuga kvar, men ändå inte känna mig som en del i den sociala gruppen och den gemenskapen.

Fast samtidigt har jag alltid känslan av att vara utanför den "riktiga" gemenskapen, det är liksom bara "yttre" likheter.

Det kan finnas en och annan som jag känner mig på samma våglängd som, men oftast är det inte riktigt ömsesidigt.

Det händer ytterst sällan att jag kan känna mig som en del i en gemenskap och den känslan är oftast väldigt tillfällig. Som så många andra redan har beskrivit så känner även jag mig utanför även när jag är med andra människor. Faktiskt så är det så att jag oftast känner mig som mest ensam i sällskap med andra. Det blir så uppenbart att jag inte passar in. Så länge jag faktiskt är ensam så kan jag leva i någon sorts illusion om att jag nog inte är så udda ändå.

Precis som alfapetsmamma så kan jag samtidigt känna en gemenskap med hela världen, på en mer djupgående nivå men rent individmässigt så är det sällan jag känner att "där är en som är som mig".