Det här med vänner (än en gång).

av **Kikarn** » 2009-06-28 16:47:35

Bjäbbmonstret skrev:
Alien skrev:Att kritisera en förälders barnuppfostran inför barnet är givetvis totalt oacceptabelt (om det inte gäller barnmisshandel).

Jag håller inte med dig. Såväl anhöriga som utomstående kan i andra sammanhang mycket väl spela en positiv roll och kanske avdramatisera när det hakat upp sig. Det skadar inte att barn får insikt i att man kan se saker på olika sätt.

Och vad skall då barnet göra med vetskapen att det finns olika uppfattningar om hur man bör uppfostra barn? Den kan ju inte gärna ändra på sina föräldrars uppfattningar, så hur gör det barnet gott?

av **Bjäbbmonstret** » 2009-06-28 17:10:29

Ganesh skrev:Det är lätt att teoretisera om man inte har praktisk erfarenhet av saken.

Jadum jag bara väntade på det. Jag vägrar låta det faktum att jag inte har några egna barn och förmodligen aldrig kommer att få några göra att jag ska betraktas som en mer eller mindre omyndig person som aldrig någonsin får gripa in i en diskussion som rör barnuppfostran

Det har funnits barn i mitt liv också. På vilka sätt vill jag dock inte närmare gå in på. Vi har dessutom alla erfarenheter av vår egen barndom och det som har gjort oss till dem vi är.

Ja jag är mycket medveten om att det inte är samma sak som att ha erfarenhet av att fostra egna barn, men i det här fallet handlade ju frågan inte ens vad man ska göra som förälder utan hur man bör agera som utomstående och just det måste jag väl banne mig få ha en uppfattning om, eller hur? :roll:

av **Bjäbbmonstret** » 2009-06-28 17:24:25

Kikarn skrev:Och vad skall då barnet göra med vetskapen att det finns olika uppfattningar om hur man bör uppfostra barn? Den kan ju inte gärna ändra på sina föräldrars uppfattningar, så hur gör det barnet gott?

En av de saker man gör under sin uppväxt (även om man har AS föreställer jag mig) är att skaffa sig ett bagage av handlingsalternativ för olika situationer i livet och de präglas ofta mer eller mindre omedvetet på hur man sett sina föräldrar agera och göra. Om man har fått en bred erfarenhet av hur olika vuxna agerar annorlunda blir man som vuxen i bästa inte vara så känslomässigt låst vid ett speciellt alternativ (eller motsatsen till det) utan kan välja friare. (I värsta fall gör förvirringen och alla motstridiga budskap däremot en otrygg både som barn och som vuxen.)

Jag har upplevt att en del av de mest smärtsamma konflikter jag haft i djupare relationer i vuxen ålder har berott på olikheter i det här bagaget och därför skulle jag vilja att en eventuell Bjäbbisunge skulle få flera vuxenrelationer och en bredare serie handlingsalternativ att "ta av" än jag själv har haft.

av **Ganesh** » 2009-06-28 17:45:49

Bjäbbmonstret skrev: hur man bör agera som utomstående och just det måste jag väl banne mig få ha en uppfattning om, eller hur?

Du får ha vilka uppfattningar som helst om vad som helst.

Som förälder (anser jag) måste man både uppfostra och fostra sina barn. Det handlar om sådant som beteenden, värderingar och förhållningssätt. Och det är besvärligt. Ofta finns det "enkla" utvägar, nämligen att abdikera. Men det innebär ju inte att barnet inte påverkas. Enda resultatet blir att andra sköter uppfostrandet. Jämnåriga, kamrater, grannar, släktingar och vänner, TV, nätet etc etc. Det där med att föräldrarna ska avstå från att påverka barnet för att det ska kunna "välja själv" är rent nonsens.

Ofta innebätr uppfostringsprocessen att få barnet att göra saker som barnet inte annars skulle ha gjort. Exempel kan vara miss bs chips. Alla barn (nästan) väljer att äta chips framför attt inte äta chips. Om ett barn får välja mellan att äta godis fyra gånger i veckan eller en gång, då väljer barnet (oftast) fyra. I valet mellan sockerspeedad eller inte sockerspeedad väljer barn sockerspeedad.

Om du andra ingriper i den processen genom att tvärtemot förälderns vilja erbjuda chips eller vad det nu handlar om tvärtemot förälderns vilja så förändras hela situationen. Det handlar då inte om en relation mellan barnet och föräldern, utan om en relation mellan minst tre. Med allt vad det kan innebära. Du blir med andra ord medagerande i en familjerelation iallmänhet och en uppfostranssituation i synnerhet. Medagerande och därmed medansvarig.

Nu är ju den enskilda situationen inte en enskild situation. Den är en del av en kontinuerlig process. Den har pågått länge och kommer att pågå länge efter den aktuella händelsen. När någon annan ingriper i den processen så måste vederbörande ha hela den stora bilden klar för sig. Och se konsekvenserna av sitt ingripande. Tex noga tänkt igenom förälderns syfte och mål. Och inte bara tänkt på, utan bverkligen förstått. Annars ska man hålla käft.

av **Lakrits** » 2009-06-28 17:50:09

Kanske knoppa av till --> Barn och föräldraskap?

Ja, om det ni diskuterar inte handlar om att skaffa sig minderåriga vänner, såklart...

av **Bjäbbmonstret** » 2009-06-28 18:15:33

Ganesh inte vet jag vad du har fått för uppfattning av vad jag har påstått egentligen....

av **Kikarn** » 2009-06-28 18:23:15

Bjäbbmonstret skrev:
Ganesh skrev:Det är lätt att teoretisera om man inte har praktisk erfarenhet av saken.

Jadum jag bara väntade på det. Jag vägrar låta det faktum att jag inte har några egna barn och förmodligen aldrig kommer att få några göra att jag ska betraktas som en mer eller mindre omyndig person som aldrig någonsin får gripa in i en diskussion som rör barnuppfostran

Det har funnits barn i mitt liv också. På vilka sätt vill jag dock inte närmare gå in på. Vi har dessutom alla erfarenheter av vår egen barndom och det som har gjort oss till dem vi är.

Ja jag är mycket medveten om att det inte är samma sak som att ha erfarenhet av att fostra egna barn, men i det här fallet handlade ju frågan inte ens vad man ska göra som förälder utan hur man bör agera som utomstående och just det måste jag väl banne mig få ha en uppfattning om, eller hur?

Sorry. Det finns en stor skillnad i perspektivet när det gäller barnuppfostran om man har egna barn eller ej. Vi har alla erfarenheter av att inte ha egna barn 24/7, men det är tyvärr bara föräldrar som kan sätta sig in i att ha det.

Jag var själv proffs på barnuppfostran innan jag fick egna barn. Det var mycket lättare att veta vad som var rätt och fel på den tiden.

Visst kan man rätta föräldrar inför sina barn, men vilka signaler sänder man? Man kan råka göra mer skada än nytta inte minst för att föräldern kan gå in i en prestigekamp och därför -precis som ts håller med mig om- förstärker man regeln ytterligare, vilket inte nödvändigtvis är av godo för någon.

av **Ganesh** » 2009-06-28 18:37:39

Bjäbbmonstret skrev:
Alien skrev:Att kritisera en förälders barnuppfostran inför barnet är givetvis totalt oacceptabelt (om det inte gäller barnmisshandel).

Jag håller inte med dig. Såväl anhöriga som utomstående kan i andra sammanhang mycket väl spela en positiv roll och kanske avdramatisera när det hakat upp sig. Det skadar inte att barn får insikt i att man kan se saker på olika sätt.

Vad tror jag att du anser? Läs här ovan. Jag tror att du anser att föräldrar inte kan ge sina barn "insikt i att man kan se saker på olika sätt". Och det är orsaken till att du anser att såväl anhöriga som andra utomstående ska/bör "kritisera en förälders barnuppfostran inför barnet". Och att göra det ("kritisera...") är att "spela en positiv roll...".

Dina ord.

Case closed. The prosecution rests.

av **Bjäbbmonstret** » 2009-06-28 18:57:14

Okej, jag var rädd att du hade fått för dig att jag hade tagit ställning mot missbutterfly i den aktuella chipsfrågan.

Nej bara för jag säger att en utomstående "kan" spela en positiv roll betyder det givetvis inte att de nödvändigtvis gör det. De kan också spela en extremt negativ roll. Det beror på sammanhanget.

Vad jag vänder mig emot är kategoriska uttalanden om att föräldrar alltid har rätt och andra inte har rätt att blanda sig i. Alla som ser en pågående konflikt vare sig det är mellan föräldrar och barn eller två vuxna har givetvis rätt att reagera efter eget omdöme, men får då också ta ansvar för det som du mycket riktigt påpekar.

Det är klart att föräldrar i vissa fall kan ge barn insikt att man kan se saker på olika sätt. I vissa fall kan de det inte. Vi kan också diskutera vad insikt är. Vare sig en förälder vill det eller inte kommer ju ett barn att påverkas av de sammanlagda intrycken under sin uppväxt och inte bara av föräldrarna.

av **regnif** » 2009-06-28 20:36:33

Kikarn skrev:
missbutterfly skrev:
Och jämnåriga sk "vänner" (eller vad man nu kan kalla dem) försöker ideligen utnyttja mig som om jag vore någon jourhavande psykolog man kan ringa in när man har problem. Men om jag har några så lyssnar de knappt..

Jävla människor

Det här med vänner... vojne. En stor trasslig historia för mig. Jag har en gång i tiden tyckt att jag har haft flera riktiga vänner och många under väldigt väldigt många år. Det byggde på att de hade problem, jag lyssnade, de ville ha bollplank, jag försökte ställa motfrågor och man nyttjade gärna att jag såg saker på ett annat sätt. "Det är så bra att prata med dig!" och det kunde man göra i timmar och åter timmar.

Mitt ex skojjade ofta och sa att jag i motsats till alla andra inte pratade i telefon, utan jag LYSSNADE i telefon. But. What the heck. Thats whats friends is for, eller hur? Men så fort jag försökte få lite egen energi och försökte prata om något så dog samtalet och väldigt väldigt ofta kändes det inte som att motparten lyssnade, utan man avbröt eller inväntade att jag blev färdig så man kunde säga det där som man satt och väntade på att få säga, som oftast återigen, handlade om dem själva.

Såhär var det i många många många år, tills...det uppstod en situation där jag insåg att... tja, två människor jag litade fullständigt på gick bakom ryggen på mig; jag gick in i väggen rejält och världen brakade samman fullständigt och då föll jag hårt och insåg att jag hade inbillat mig att vänskap betydde något och att lojalitet var något som fanns vänner emellan. Jag hade trott att jag hade vänskaper med andra byggde på det jag själv var redo att ge; men så var det inte alls och det gjorde jäkligt ont att inse det.

Jag gjorde upp med allt vad min inställning till lojalitet heter; för mig var det A och O tidigare. Idag har jag insett att det inte existerar. Folk i allmänhet vet inte vad det är och har aldrig någonsin växt upp med det eller på annat sätt bekantat sig med det, åtminstone inte "vanligt folk" i ett svenskt samhälle. Tror jag har en eller två personer som går utanför det här, men självfallet så bor vi inte direkt i närheten av varandra och umgås inte regelbundet. Men NÄR vi träffas tar allt vid där det slutade sist.

Idag har jag insett att "vänner" (eg. bekanta) till vardags, är något man har på ett behagligt plan så länge det känns bra och sen är det bra. Äkta vänskap som jag vill definiera det, eller har lärt mig från början, är en chimär, ett fantasifoster, eller något få förunnat. Det där som jag tolkar att "svenssons" har när de åker på husvagnssemester med andra, börjar jag ifrågasätta om det är vänskap på riktigt, eller om det är något jag vill ha egentligen...

Jag backar, betackar mig och går hem och föredrar att umgås med mig själv. Orkar inte orientera mig i sociala konstellationer som jag inte förstår, och där jag inte får tillbaka samma inställning av andra. Idag har jag landat i att det inte finns några garantier när det gäller andra människor, och att man får se det som det är, inte det man tror eller vill att det skall vara.

Det är ytterst få människor som verkar förstå att vänskap inte handlar om timmar och minuter utan om en själslig förening på djupet, eller fullständig tillit hänsyn och respekt.

Intressant. Relaterar till ganska mycket i det här. Ville också ha ömsesidig vänskap. Verkar som du säger, få förunnat att få ha speciella vänskaper och få behålla dem. Jag trodde också att jag kunde få nåt sånt.

av **Debbido** » 2009-06-29 21:22:16

missbutterfly skrev:
Debbido skrev:Konflikten mellan oss är djup. Hennes far ansåg att jag (med AS) är pliktig att starta kurser där min son och andra kan lära sig jobba bort sina autistiska symptom och lära sig att bete sig exakt som NT. Annars skulle hans dotter och min son aldrig kunna gifta sig, sa han. Fuck!

Men vilket pucko till pappa. *Suck*
Fyfasen vad arg jag hade varit!

Ja, tack för ditt Suck! Skönt att det finns andra nedtrampade aspergare att ventilera med!

av **Alien** » 2009-06-30 0:50:09

Bjäbbmonstret skrev:
Ganesh skrev:Det är lätt att teoretisera om man inte har praktisk erfarenhet av saken.

Jadum jag bara väntade på det. Jag vägrar låta det faktum att jag inte har några egna barn och förmodligen aldrig kommer att få några göra att jag ska betraktas som en mer eller mindre omyndig person som aldrig någonsin får gripa in i en diskussion som rör barnuppfostran

Det har funnits barn i mitt liv också. På vilka sätt vill jag dock inte närmare gå in på. Vi har dessutom alla erfarenheter av vår egen barndom och det som har gjort oss till dem vi är.

Ja jag är mycket medveten om att det inte är samma sak som att ha erfarenhet av att fostra egna barn, men i det här fallet handlade ju frågan inte ens vad man ska göra som förälder utan hur man bör agera som utomstående och just det måste jag väl banne mig få ha en uppfattning om, eller hur?

Du har förstås rätt att diskutera barnuppfostran i allmänhet precis som vem som helst. Men måste jag som aspergare påpeka för en NT att det är synnerligen sårande och olämpligt att kritisera föräldrars uppfostran inför barnen? Den som ifrågasatte min barnuppfostran inför mitt barn skulle jag se snarare som fiende än vän. Och det var något som jag insåg redan innan jag själv fick barn, att föräldrar är mycket känsliga inför kritik hur de uppfostrar sina barn.

Dessutom har jag givetvis större respekt för föräldrars erfarenhet när det gäller konkreta saker. Men det är ändå inte säkert att jag skulle köpa andras råd; de kan ha helt andra värderingar än jag.

Av en vän skulle jag förvänta mig stöd snarare än kritik. Kanske lika bra att jag inte har några vänner; jag har för orealistiskt höga krav på vänskap.

Det här med vänner (än en gång).

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in