Uttrycket har använts en del på forumet ett tag, och nu vill jag ifrågasätta dess bruk.

Det som jag ser är att någon räknas per automatik ha "grov" AS om denne är mindre social, och naturligtvit motsatsen. Men varför bedöms bara dom ytligaste symptomen?

Jag har inte märkt att min AS blivit mer eller mindre allvarlig genom åren. Men ändå så tror jag en del forumiter här kan vittna på att jag gav ett väldigt förvirrat intryck när jag först registrerade mig här. Ibland kunde jag inte ens prata mig ut ur en sovsäck, speciellt IRL. Formulering är en färdighet som jag tvingade mig själv att lära mig då läget var ohållbart.

Jag skulle t ex klassas "grov" Aspergers Syndrom om vi gick efter anpassningsförmåga. Det är precis så att jag klarar av å anpassa mig efter små förändringar, om det inte är jag själv som gjort förändringarna, vilket det oftast är. Blir det för påfrestande så försvinner jag, kan sluta att höra av mig till alla inklusive där jag arbetar. Men det är inte någonting jag går och hoppas på, hoppas naturligtvis på att allting kommer bli bra.

Edit: Det som är mest jobbigt är att jag kommer ihåg det mesta. Och det känns som att jag kommer störa mig livet ut, och ju mer jag stör mig desto mer minnen får jag. Låt oss nu säga att det sker en större förändring och att jag stör mig på den. Då byggs det upp, så för varje liten förändring läggs det till och blir större.

Jag stör mig fortfarande på en sak som hände när jag var 6 år. Och när jag börjar tänka på något som stör mig så kommer alla andra saker jag stör mig på också till minnet. Det är som att jag automatiskt försöker lösa problem men att det finns en spärr, spärren gör så att de bara seglar förbi. Jag kan liksom inte avsluta minnena. Förstår ni?

Edit #2: Kanske försöker jag att se helheten men fastnat på detaljer, låter rimligt.

Edit #3: Hmm. Jag kan ha förträngt resten så djupt att de aldrig återkommer till mitt medvetna jag. Då blir det genast lite mer komplext.

Nu gick jag visserligen Off-Topic men jag skyller på trådskaparen som fick mig att tänka lite extra. *Skojar*

earlydayminer skrev:Edit: Det som är mest jobbigt är att jag kommer ihåg det mesta. Och det känns som att jag kommer störa mig livet ut, och ju mer jag stör mig desto mer minnen får jag. Låt oss nu säga att det sker en större förändring och att jag stör mig på den. Då byggs det upp, så för varje liten förändring läggs det till och blir större.

Jag stör mig fortfarande på en sak som hände när jag var 6 år. Och när jag börjar tänka på något som stör mig så kommer alla andra saker jag stör mig på också till minnet. Det är som att jag automatiskt försöker lösa problem men att det finns en spärr, spärren gör så att de bara seglar förbi. Jag kan liksom inte avsluta minnena. Förstår ni?

Jag fungerar på ungefär samma sätt.

earlydayminer skrev:Jag skulle t ex klassas "grov" Aspergers Syndrom om vi gick efter anpassningsförmåga. Det är precis så att jag klarar av å anpassa mig efter små förändringar,

Efter den måttstocken har jag mild AS, nästan osynlig. Men grov om man tittar på den ständiga kompenseringen jag omedvetet sysslat med i decennier. Blev nån slags kompenseringsexpert vilket jag hatar mig själv för, men det berodde på att jag trodde alla andra gjorde likadant när dom i själva verket bara var sig själva. Alltså var det jag som inte var mig själv och undrar fortfarande vem jag är. Men jag jobbar på att komma underfund om det och har kommit en liten bit på väg.

Alltså ytligt sett mild AS men det inre känns ganska grovt.

Nu ställer jag en fråga till. Varför envisas med att värdesätta "allvarligheten" över huvud taget? Klart man kan säga sig ha större svårigheter i allmänhet eller på vissa områden jämfört med andra. Men en 1-10 skala säger inte så mycket.

Saninaé skrev:Det som jag ser är att någon räknas per automatik ha "grov" AS om denne är mindre social, och naturligtvit motsatsen. Men varför bedöms bara dom ytligaste symptomen?

Hur social man är, kan ju inte mäta AS.
Det är kvaliteten på social förmåga som är relevant, inte kvantiteten.
Finns många jättesociala aspergare som är jätteklumpiga socialt.

Altus skrev:

earlydayminer skrev:Edit: Det som är mest jobbigt är att jag kommer ihåg det mesta. Och det känns som att jag kommer störa mig livet ut, och ju mer jag stör mig desto mer minnen får jag. Låt oss nu säga att det sker en större förändring och att jag stör mig på den. Då byggs det upp, så för varje liten förändring läggs det till och blir större.

Jag stör mig fortfarande på en sak som hände när jag var 6 år. Och när jag börjar tänka på något som stör mig så kommer alla andra saker jag stör mig på också till minnet. Det är som att jag automatiskt försöker lösa problem men att det finns en spärr, spärren gör så att de bara seglar förbi. Jag kan liksom inte avsluta minnena. Förstår ni?

Jag fungerar på ungefär samma sätt.

Jag med när det gäller att komma ihåg saker och reta mig på dem, och bygga på.

Ofta påpekar folk detta också, för om jag börjar prata om dessa händelser, så blir det mer och mer prat, och jag drar med allt som kan falla inom ramen för den aktuella händelsen (kan vara nya liknande händelser eller vad som helst som jag kopplar ihop med det första).

Jag vet inte hur man avslutar sådant.
Kanske, när det involverar andra människor, om de kunde erkänna sin del i vad som händer, eller bekräfta om de har gjort fel, eller bekräfta att jag har rätt att vara mig själv med vissa saker o.s.v.
Jag har mycket svårt för att acceptera att andra har "rätt" eller vad man ska säga, bara för att de är majoritetsfolk.

Bror Duktig skrev:

Saninaé skrev:Det som jag ser är att någon räknas per automatik ha "grov" AS om denne är mindre social, och naturligtvit motsatsen. Men varför bedöms bara dom ytligaste symptomen?

Hur social man är, kan ju inte mäta AS.
Det är kvaliteten på social förmåga som är relevant, inte kvantiteten.
Finns många jättesociala aspergare som är jätteklumpiga socialt.

Instämmer.

Hela frågan om grov/mild AS har ju att göra med i hur många olika dimensioner som man beaktar AS, dvs beroende på perspektiv på vad AS står för.

Dessutom så gäller det att för varje dimension/aspekt/... ha en rimlig nyansering av vad som är relevant - som exv i fråga om "att vara social", "att ha social kompetens" och annat "socialt".

Bror Duktig skrev:

Saninaé skrev:Det som jag ser är att någon räknas per automatik ha "grov" AS om denne är mindre social, och naturligtvit motsatsen. Men varför bedöms bara dom ytligaste symptomen?

Hur social man är, kan ju inte mäta AS.
Det är kvaliteten på social förmåga som är relevant, inte kvantiteten.
Finns många jättesociala aspergare som är jätteklumpiga socialt.

Det är just det jag menade, fast jag antar att jag hade för bråttom och glömde specifiera vad jag menar med social. Bra att du påpekade det.

Jag antar att jag skulle tro att en med "grov AS" är en som aspigheten s a s lyser i ögonen på en. Medan en med "mild AS" kan passera som NT, åtminstone så länge man inte bor el arbetar ihop med den en längre tid.

Har man "grov AS" är det svårt att få ett vanligt arbete. Har man "mild AS" är det lättare, men det kan i förlängningen betyda att man blir utbränd. Man förväntas kunna agera och prestera som vilken NT som helst.

Har man "grov AS" så får man tidigare diagnos, hjälp och "slipper" vanligt arbete. Fast när jag var barn och ung "fanns inte" AS. Jag vet att min AS var "grövre" då än senare.

Alien skrev
Jag antar att jag skulle tro att en med "grov AS" är en som aspigheten s a s lyser i ögonen på en. Medan en med "mild AS" kan passera som NT, åtminstone så länge man inte bor el arbetar ihop med den en längre tid.

Har man "grov AS" är det svårt att få ett vanligt arbete. Har man "mild AS" är det lättare, men det kan i förlängningen betyda att man blir utbränd. Man förväntas kunna agera och prestera som vilken NT som helst.

Har man "grov AS" så får man tidigare diagnos, hjälp och "slipper" vanligt arbete. Fast när jag var barn och ung "fanns inte" AS. Jag vet att min AS var "grövre" då än senare.

Kan nog bara instämma med vad Alien har skrivit. Även om man väljer att definiera hur olika AS kan se ut genom att använda mild/grov AS, Så säga det inget om hur AS påverkar ens liv.

Jag brukar tänka ibland kring vem med AS som är mest handikappad när det kommer till arbete:

Person A som klär på sig kläderna ut och in/bakofram, som inte "ser" när klädena är smutsiga, som av förklarliga skäl sällan el aldrig duschar/tvättar sig, som pratar på om sitt utan att vara lyhörd för andras signaler (man aknske har svårt att tolka dom) och så vidare, m a o en som är väldigt osjälvständig när det gäller det mesta som hör till ADL. Person A får hjälp med boendestöd och vardagen blir enklare. Med denna hjälp går det utmärkt för A att sköta sitt arbete (man kanske har ngt man brinner för som man tjänar pengar på).

Person B fixar allt ovan. Ingen ser hur man lider och kämpar i det tysta. Man verkar ganska vanlig för utomstående (dom skulle bara veta ). Allt tar extremt mkt energi. Man klarar allt en NT förväntas kunna förutom att orka ha ett jobb (där går gränsen).

Med rätt stöd kan man nog va riktigt aspig och klara ett jobb. Känns som det är svårare för oss som verkligen är i den gråaste gråzonen, att bli förstådda och ibland att förstå sig själv och sina behov av stöd.

Jag är enligt dem som utredde mig en klockren men mild AS. Så jag behöver inte älta om jag fått rätt diagnos, men jag kan nog vara rätt vanlig om jag försöker.

Jag håller med trådskaparen.

Själv trodde jag i åratal att jag hade MILD AS för att jag utåt sett kunde lura vem som helst att jag var NT och dessutom hade skyhög theory of mind jämfört med andra aspergare jag träffat, men trots detta lyckades jag alltid hamna i sociala konflikter och starta bråk med alla.

Det låter paradoxalt men jag har insett att jag har väldigt kraftig AS, bara det att detta inte spiller över så mycket på mitt sätt att prata eller röra mig eller min förmåga att tolka och skicka sociala signaler. Jag läser in vad andra läser in, ibland betydligt mer, men jag hanterar inte känslorna av det på samma sätt. En gruppkram t.ex, som jag förstår den psykologiska betydelsen med, kan få mig att känna äckel trots att jag förstår varför folk gör så.
Mina inre känslor är så främmande från en NT's typiska känsloliv därför uppfattas jag som udda efter ett tag, det rör sig om veckor eller månader innan folk börjar se helheten av hur avvikande jag är.

Att ha grav AS och samtidigt vara socialt högfungerande behöver inte vara en omöjlighet. Ju kraftigare AS i relation till hur socialt medveten du är, desto mer komplex personlighet och desto fler konflikter i det vardagliga livet.
Hade jag haft LÄGRE social intelligens/theory of mind och intelligens men samma kraftiga AS hade jag förmodligen kunnat ha ett jobb som truckförare eller liknande. Det hade då varit möjligt att fösa mig som ett djur.

AS är energikällan, själva kärnan, medans ens intelligens och theory of mind är styrsystemet. Jag är en renegade AS, jag har för mycket självinsikt och medvetenhet vad gäller mig själv och andra. Jag är prototypen som fick för kraftiga egenskaper, men fortfarande inte är mänsklig, och gjorde uppror.

Huruvida jag själv har grov eller mild AS har jag ingen aning om. Någonstans längs vägen har jag kompenserat så till den milda grad att jag inte riktigt vet hur "illa" det är egentligen. Däremot brukar jag hävda att jag varit mycker mer autistisk. Som barn var jag mycket autistisk. Det har dämpats genom åren via diverse omständigheter både yttre och inom mig själv.

Jag har dock använt uttrycker "mer eller mindre drabbad" när jag pratat om AS för visst finns det gradskillnader, och i många fall enorma gradskillnader.

Ja. Vi är alltså inte korkade. Vissa saker kan man lära sig och/eller finna sig i kompensationer för de svårigheter man har. Men svårigheterna kommer alltid att finnas där, det är det som är grejen. Jag tänker att det är så. Nu velar jag lite, det jag försöker "säga" är att man kan ha svårt med subkategorier inom ett specifikt område.

Jag är inte dålig på relationer, jag är dålig med vissa "regler" inom relationer.
Jag är inte dålig på att planera, jag är dålig på att anpassa mig efter förändringar.

Typ sådär menar jag. Svamlar jag? Lever jag i det blå? Försvinner jag in i det tysta?

En sak som alltid kommer att vara jag är att jag vänder mig inåt.
Så är det och det får människor finna sig i.

Saninaé skrev:Nu ställer jag en fråga till. Varför envisas med att värdesätta "allvarligheten" över huvud taget? Klart man kan säga sig ha större svårigheter i allmänhet eller på vissa områden jämfört med andra. Men en 1-10 skala säger inte så mycket.

Bara för att man har de klassiska asperger-egenskaperna så behöver man inte ha svår AS, enligt mig.

Det stämmer att vi på forumet är olika bra på olika saker, och kanske inte bör gradera oss. Men om man är lågfungerande aspergare så har man svårt för det mesta. Och man är förmodligen inte medlem på det här forumet, eftersom man inte skulle hänga med på samtalsnivån.

Jag har mest nytta av indelningen i IRL-situationer.
Om jag ska träffa aspergare, så föredrar jag forumträffar, eller träffar ordnade av andra högfungerande aspergare, eftersom jag där kan kommunicera på samma sätt som här på forumet, dvs med normallånga meningar, och på en vuxen språknivå.

jag har mild as

Jag blir inte ens trodd när jag säger att jag har AS. Så jag antar att andra människor skulle säga att jag har en synnerligen mild AS.

Mild As/gränsfall från början. Har alltid varit mild/gränsfall troligen men blir mindre och mindre i och med att jag utvecklas och tränar enormt hela tiden och sedan två år vet jag om att det är As. jag har = namnet på de flesta av mina problem.

jag är bra i engelska ,so ,no går då i större skol klass men det är
i svenska och matte jag går specialklass för stavning min handstill och för min hjälp med matte men dem ANDRA ÄMNERNA GÅR DET BRA I
MEN FICK G I SVENSKA MEN IG I MATTEMATIK

Ganska hög ToM. Men behöver inte så mycket människor och är en ensamvarg. Visst strular det sociala, men mina riktiga problem är att organisera den dumma vardagen. Mitt hem ser ut som ett slagfält. Jag glömmer vilken dag det är. Glömmer att äta. Detta påverkar mig mer, eftersom detta verkligen betyder något för mig. Min läkare påstår att jag ser ut som en NT. Vet inte vad han bygger denna illusion på.

Haha, ojoj, det där känner jag igen. När jag var yngre brukade mamma förtvivlat slänga upp armarna i vädret och klaga på att det "ska" vara pojkar som har det som bombnedslag i rummet.
Speciellt som jag hade petimeter ordning och reda i kaoset. (I princip så lade jag saker och ting sorterade efter ämne i olika delar av rummet, att några delar blev överbelamrade... eeeeh. Sedan så slängdes det ju ihopknölade ark med ritpapper överallt. Papperskorgen blev ju full hela tiden.)

Flyttade någon på något eller försökte städa så blev det kaos. Då hittade jag ingenting! Speciellt om någon lagt ner saker och ting i lådor! Detta är anledningen till varför jag avskyr städare även fast det inte behöver vara något fel på personerna. De fattar inte, även när man sagt till dem flera gånger, att det är bättre att ta bort grejerna från hyllan, torka hyllan och ställa tillbaka allt där för att låta mig ställa allt till rätta istället för att försöka gissa vilka lådor allt ska ligga i! De bannlystes en efter en under dödshot efter första eller andra städningen av mitt rum.

Glömmer att äta, det gör jag också. =/

Nå, nog med off-topic.

Jag var ett gränsfall och klassas som "mild" AS från början. Sedan sade de att de insett att den enda anledningen till att jag ens kunde verka vara mild var för att mamma och pappa har hjälpt mig så mycket under alla dessa år. Vi är alla ganska oroliga för hur det kommer att bli när jag väl flyttar hemifrån. (Men eftersom medelåldern på mambos som flyttar ut i sthlm är 25-26 år så är det ett tag kvar )

De sade också att den extrema irritationen, ångesten och utmattningen som drabbar mig varje dag när jag kommer hem från skolan eller jobbet också var en stark indikation på att min AS egentligen är ganska grov, bara att jag har så många "masker" (jag kopierar andra människors mimik, manér och kroppspråk) att den är svår att se.

deadpoet skrev:Min läkare påstår att jag ser ut som en NT. Vet inte vad han bygger denna illusion på.

Att du har ögonkontakt, att du har ett mjukt och utvecklat kroppsspråk och ansiktsmimik. Det var det de sa att de såg min AS på snabbt iallafall.