Ständigt dödar jag samtal genom att säga saker som jag vet är fel på än det ena än det andra sättet men ändock säger jag dem. För när man väl öppnat mun är det kanske bättre att säga nåt fel än att var fjärde gång avbryta sig med "nä förresten det var inget".

Det går utmärkt att öva samtalskonst - hade man haft flyt under barndomen hade nog samtalen flutit vid det här laget men, ibland är det en klen tröst att det torde bli bättre. Att se den ena potentiella vännen och kärlekspartnern efter den andra tröttna på att ge en nya chanser är ganska deprimerande just för stunden. Då händer det att man loggar in på forumet - och här händer det igen.

I samtal och här på aspergerforum gäller precis samma regler för mig: Så länge jag håller mig till att försöka följa andras tankegångar så går allt väl. Just mina hör till de tankegångar som få andra kan följa. Gemensamt för dem flesta av oss med tankegångar som få andra kan följa och är nog egenartade... perspektiv och ljus att se världen i. Vi egensinniga har väl hamnat i ovanliga sociala utgångssituationer att utvecklas ur och det har gjort oss visa, inskränkta eller både och. Vad som stör oss är nog ofta just att vår inbillade eller verkliga visdom inte tas tillvara och att den hjälp att komma ur inskränkthet som vi behöver är skitlätt att ge, om bara någon förmådde förstå den enkla tankegång vi fastnat i. Vi är nog därför ofta trotsiga och/eller revanchsugna och uttrycker alltså upprördhet som knappast någon annan begriper. Då begriper man inte vad vår poäng är heller, när vi kommenterar saker. Självklart men inte kul.

Jag står personligen vid ett vägval och tänker börja både skita i och utnyttja att ingen verkar dela ljuset och perspektivet som jag ser på omvärlden i. Det ska utnyttjas för mina steg ut i den majoritet som inte kan se på saker som jag lika mycket som jag kan se på saker som den – verkar jag bitter? Jojomän, alltid och för evigt men jag har funnit ett sätt att leva i frid med det. Kanske överger jag forumet, det har verkat så en tid, eller så hänger jag i frid också här. Det skulle vara litet ironiskt men trevligt om detta blir en tråd men hur som helst så ville jag skriva detta inlägg om oss som ständigt dödar konversationer och diskussioner – och misslyckas med att dra igång sådana, åtminstone kring ämnen vi brinner för.

Hm, jag hörde någon gång att folk kanske blir tysta om de håller med? Jag tyckte nån skrev tex. att den inte brukade tillägga nåt till det den höll med om. Jag har också tänkt på att jag tar död på allt, men det kan ju vara så också?
Har liknande känslor. Kan förstå "dem" men "de" vill inte förstå mig och då jävlar ibland...det kan vara rätt jobbigt tycker jag också.
Folk tror att man är på ett visst sätt utan att ha träffat en först, Det tycker jag är bland det värsta. Döma ut folk så. Så onödigt, bara.

Jag har gjort en del saker bara för att slippa höra oförstånd från okända. Man vill bara att de kniper igen lite och tänker lite före som vissa andra gör (inte alltid, men...).

Det var några i ett kommunalt färdmedel häromdagen som jag bara ville ha helt tyst på. Andra lät kanske och så det var faktiskt rätt okej då, men de var fan...de var bara ett par stycken som jag ville skulle ta död på den sk. "diskussionen" som de trodde de rådde därinne. Ojojoj. Bland det mest absurda och ytliga jag hört. Jag förstod inte allt de sa, men de verkade inte se upp till mig direkt. Det är längesedan jag mötte sådant stort hån mot mig. Och då har jag sett tröttsamma saker innan också..
De kunde inte ha sett ljuset så som de verkade dölja det med ALLA medel.

För jag hade inte stört dem ändå, antar jag..att det var trångt och att jag skulle stå precis vid dem var väl...av ömsesidig ångest tydligen. Helt i onödan, för de hade annars fått prata men det var som att de ville döda mig med sina blickar och hånande härmningar.
Jag tyckte väldigt, väldigt synd om dem egentligen. De verkade inte märka det tyvärr. Verkligen total, komplett brist på självdistans. Vem orkar höra egentligen?
Folk brukar vekna lite iallafall, inte de där. De verkade inte ens tuffa, mer löjliga, patetiska. Och då finns det liknande beteende, som det alltså är skillnad på.

Där kan man döda en diskussion genom att bara vara tyst och njuta och tänka att man inte alltså...gör en sån idiot av sig själv som några jag alltså såg där då. Och då har jag klantat mig i mitt liv..
Jag vet inte vad de gick på, men mänsklighet såg varken de eller jag av just då.

Nu har du lyckats få igång lite av en diskussion iallafall. Vare sig du trivs/tänker vara kvar här eller inte, sådeså.

Intressant frågeställning!

Jag känner igen mig i det du skriver. Det är ffa det som fört mig till detta forum. Jag är alltså helt ny här och det här är mitt första inlägg. Jag har ingen aning om ifall jag har AS eller inte.

Det jag vet är att jag alltid haft svårt att smälta in i vanliga sociala miljöer men av de personer som ändå blivit kvar i min tunna bekantskapskrets genom åren har de flesta visat sig ha AS eller någon annan störning ur autismspektrat. Min logik är det inget fel på så jag inser att det finns någon form av artfrändskap oss emellan.

Zokka skrev:Det jag vet är att jag alltid haft svårt att smälta in i vanliga sociala miljöer men av de personer som ändå blivit kvar i min tunna bekantskapskrets genom åren har de flesta visat sig ha AS eller någon annan störning ur autismspektrat. Min logik är det inget fel på så jag inser att det finns någon form av artfrändskap oss emellan.

Du kanske bara är ett Aspiefan som jag är....

jonsch, hur dödar du samtal genom att säga "fel"? Genom att säga något som inte hör till ämnet? Eller något som andra inte förstår?

Tycker du att du inte får svar här på forumet när du drar igång diskussioner? Eller svar som visar att folk inte förstått?

Kan du uttrycka dig enklare och mer konkret så även konkrettänkande personer (som jag) förstår? Kan tänka mig att de som inte förstår inte vill fråga och "avslöja" att de inte fattat.

Hoppas du kan lyckas förklara så att fler kan dela ditt perspektiv.

Iofs finns det många vilkas perspektiv jag inte delar. Men man kan ändå läsa och skriva, även om inte kan komma överens om annat än att man inte är överens.

Zokka skrev:
Jag känner igen mig i det du skriver. Det är ffa det som fört mig till detta forum. Jag är alltså helt ny här och det här är mitt första inlägg. Jag har ingen aning om ifall jag har AS eller inte.

Välkommen hit!

jonsch; Hoppas du stannar på forumet, åtminstone kikar in ibland. Annars kommer jag verkligen sakna dina kluriga funderingar och egenartade sätt att skriva på. Det är ju just sådant som är spännande - att få möjlighet att se några glimtar av världen genom någon annans ljus och perspektiv.

Inom hermeneutiken finns ju många olika teorier om hur väl vi egentligen kan förstå en annan människa. Fullt ut är det nog omöjligt. Som Buber skriver: "Den äkta subjekttillvaron kan bara förstås dynamiskt, som ett Jagets pendlande i sin egen ensamma sanning." (min kursivering) Om vi söker fullständig förståelse från andra är vi nog dömda att bli besvikna. Nöjer vi oss med delförståelser, eller försök-till-förståelse från andra kanske vi åtminstone känner oss mindre ensamma.

"Alltid och förevigt bitter" önskar iallafall jag att du kommer ompröva så småningom. Om du ser andras oförmåga att förstå dig så som du önskar just som en oförmåga och inte ett ointresse, kan det göra skillnad?

Om du väljer att lämna forumet så önskar jag dig lycka till med vad du tänker företa dig härnäst.

jonsch

Det du skriver om oss egensinniga får mig att minnas olika försök jag gjorde, innan jag pladaskade som pannkaka. Jag håller med dig att vi oftast har lätt för att följa andras tankegångar, åtminstone att uppleva det som att vi följer dem. Under vår ungdomstid gör vi det ena efter det andra försöket att få andra att förstå hur vi med våra utgångspunkter ser på världen i stort och smått. Det vill säga att få andra att se hur vårt perspektiv med ofta skiftande ljussättning och perspektivförflyttning fångar mönster, som andra inte bryr sig särskilt om att lägga märke till, eller i vart fall att närmare reflektera över.

Jag tycker du fångar väl den effekt som andras oförståelse kan ha på vår egen syn på våra individuella företag. Det att vi tenderar att i ett slags trots inskränka våra tankar, i ett försök att göra dem ännu tydligare och framstå som lagom visa (eller visa nog) för andra att förstå. Ett utanförskap blir lätt följden av våra ansträngningar och vi längtar efter ett tänkarnas gille, där vi likasinnade kan bistå varandra att bryta de låsningar som förefaller så ofrånkomliga, då vi nu ändå inte är några världens största genier. Av olika skäl tycks det svårt för oss att etablera kontakt med dessa andra, som skulle vara oss behjälpliga.

Sällan har vi social framgång just för att vi, drivna av ett inre krav på ärlighet till våra rön i tillblivelse, tillåter oss att formulera oss storslaget och personligt säreget, om än i skissens form. Det är som du skriver inte lätt att få andra att avsätta den tid det krävs att sätta sig in i dessa våra tankegångar. Om vi lyckas att i någon mån få synpunkter från andra, är det inte sällan som vi noterar att de andra lyckats fånga något av det enklaste i våra tankegångar och i och för sig uppskatta detta, men det var ju inte det vi ville. Vi ville få stöd för en diskussion om utvecklingen av hela vårt system av tankegods, om vad våra tankar och uppslag kan leda till, utifrån alternativa tolkningar av centrala begrepp, teorier, deskriptiva och normativa beskrivningar, problem-/projektformuleringar etc.

Vi kan då känna av trotsighet och revanschlystnad, med vidhängande upprördhet. Den kan bära oss en tid och leda till att vi tappert kämpar vidare. Ibland kan den leda till framgång så småningom, efter att vi lyckats prestera sådana resultat att personer i vidare kretsar finner det mödan värt att sätta sig in i dessa. Men alltför ofta ger vi upp - och släcker vår egen sol, tillåter oss att falla ner. Har vi kraft nog söker vi oss andra verksamhetsfält och arenor för vårt engagemang, där vi i någon mån också kan ha glädje av de perspektiv och det ljus vi tidigare varit ett med. Vi kan finna frid i det, liksom vi även kan känna ett lugn också om våra krafter inte räcker för något mer offensivt företagande, utan vi får nöja oss med att flyta med i livet utifrån andras verksamhetsordningar. Bittert eller inte, visst kan vi känna att vi aldrig riktigt fick chansen att bli till nytta och glädje för andra, att vår kapacitet inte togs till vara.

Så långt några kommentarer som ligger nära vad du säger i ditt inlägg, dvs min tolkning av det du försöker få fram. Sedan till frågan om vad som är möjligt att åstadkomma inom ramen för detta forum, för personer som oss. Hur många är vi som åtminstone något känner igen sig i den art av egensinnighet som du beskriver? Det är i alla fall du som du varit när du försökt få igång diskussioner i ämnen som starkt berör dig, du som du är nu när du överväger att ge upp detta forum, jag som jag var när jag var yngre (endast upptaget i uppräkningen för att jag ovan blickat tillbaka), jag som jag är i dag och alla de andra som känner sig berörda. (Dessa "alla de andra" kan vara de många. Att "du" och "jag" här får viss tyngd har ju endast att göra med att jag vänder mig till dig, något som i och för sig inte behöver vara så bara.)

Jag kan då säga att jag länge noterat och funnit intressanta de potentiella diskussioner som du tagit initiativ till. Jag minns nu inte om jag någon gång emellertid har bidragit för att få de diskussionerna att ta sig. Bakgrunden till min bristande förmåga att bidraga med något är som jag ovan skrivit att jag redan varit pannkaka under en följd av år. Emellertid har jag hoppats att min medverkan på forumet så småningom skulle kunna få mig att resa mig upp och att våga ge mig in i en annan slags diskussioner än jag gjort hittills. Jag har länge känt en viss lust att undersöka om jag har något att tillföra till de trådar som du initierat.

Nu märker jag att det är hög tid, så jag måste helt enkelt genom det här inlägget anmäla mitt intresse av en sådan diskussion, oss egensinniga emellan. Det är min förhoppning att det ska gå att finna former för detta, också om vi alla har våra egna varianter av egensinnighet.

Du är inte ensam.

Ser att någon korrigerade rubriken.

Surar över datorn, men måste återgå till problemet, kommer läsa mer imorgon eftermiddag.

Edit: LOL. Jag använde 'Korrigerade', gött.

Jag kommer också att läsa mer senare men TK, det där var det en fröjd att läsa!! Vilka solklara, grammatiskt korrekt bakvända meningar!

Alien, jag ska se om det går bra att konkretisera men det är annars exakt som TK skrev som jag menar.

/ J

Tänkte väl säga att jag kunde känna igen mig lite i det du skrev, jonsch. kanske inte kom fram i det jag skrev, men som sagt, har också tänkt på det där.

Nog känner jag igen mig i det här främlingskapet alltid.
Tankens från den tid jag orkade tänka.

Måste bara finna kraft att läsa alla dessa långa inlägg för fan, ta det lugnt jonsch, även om jag inte finner den så är jag med...

Även jag känner igen mig, åtminstone till viss del. Kan klart och tydligt känna den där ensamheten många gånger och är ofta nära att ge upp att överhuvudtaget träffa andra människor. När jag gör det så lyckas jag ju oftast ändå bara ställa till det på ett eller annat sätt, även om mina avsikter är goda. Många gånger känns det verkligen som om jag kommer från en annan planet och pratar ett helt annat språk än övriga människor som bebor denna jord.

Skriver inte mer idag iallafall då jag är alltför trött för att få ned mina tankar i skrift. Vill dock säga att jag hoppas att du väljer att stanna kvar på forumet för jag finner ofta dina inlägg intressanta och tänkvärda.

Allihop, min reggning är ju lika evig som min bitterhet över att inte vara förstådd och då vore det ju synd att inte utnyttja dem båda två... så jag förblir nog hängande i krokarna men kanske mindre aktiv.

Som sagt är jag inte ensam och de som inte kan följa mina tankegångar är dessutom lätta att ursäkta; jag kan inte följa dem själv, särskilt länge åt gången.

I text kan man få ett sammanhang, där går det att sätta ihop ett resonemang bit för bit och redigera bort saker som inte stämmer överens med dem andra. Det går att foga in inledningar - man kan kort sagt jobba tills det hela är begripligt. Inte minst kan man stanna upp mitt i meningarna och tänka, utan att läsaren märker det och blir otålig. Så funkar det inte i samtal.

Helst skulle jag betydligt oftare vilja hålla samtal ungefär som jag skriver en text, men med mer än en deltagare: Man börjar litet luddigt, den andra pekar på luddigheten och man rättar till det, den andra gör likadant och man själv påpekar... jag längtar verkligen efter såna trevande, "redigerande" samtal - gärna faktiskt underlättade m.h.a. papper och penna. Som

TK skrev:Sällan har vi social framgång just för att vi ... tillåter oss att formulera oss storslaget och personligt säreget, om än i skissens form.

Det är som du skriver inte lätt att få andra att avsätta den tid det krävs att sätta sig in i dessa våra tankegångar. Om vi lyckas att i någon mån få synpunkter från andra, är det inte sällan som vi noterar att de andra lyckats fånga något av det enklaste i våra tankegångar och i och för sig uppskatta detta, men det var ju inte det vi ville. Vi ville få stöd för en diskussion om utvecklingen av hela vårt system av tankegods, om vad våra tankar och uppslag kan leda till...

Istället sitter jag där med mina kompisar och försöker hitta på andra intressanta saker att säga - och då blir det pannkaka stup i ett.

Alien! Här har du mer detaljer om felaktig samtalsteknik.

Litet grand håller jag mig ju nämligen till medvetna uträkningar av vad sällskapet torde anse intressant i respektive sammanhang. Alla gör såna uträkningar då och då, ingen är alltid spontan men de flesta blir ofta spontant fångade av samtalet och har därför verkligen saker de vill säga. Jag fejkar ofta och självsuggesterar mig till att bli intresserad och det misslyckas givetvis ofta - det jag säger är ofta uppenbart krystat.

Inte blir det bättre när man försöker trycka in en bit av det som verkligen upptar ens tankar i vardagssnackets standardramar. Jag har en kompis som rentav hittat på ett namn på den sortens misslyckade samtalsinlägg, så vanliga är de.

Enda sätten att råda bot för det är att se till att man har aktiviteter som håller en samman och att ha tålamod, övning ger färdighet. Delvis är forumet ett sånt sammanhållande ställe - här blir man t.o.m. uppskattad för sina klurigheter och då och då blir man faktiskt uppenbart förstådd.

Som i den här tråden. Jag blir lika glad varje gång! För varje sånt inlägg, även dem av tids- och orkesbrist korta!

regnif, jo det framgick att du kände igen dig! Zokka, från dig också. Tack annorlunda, pointblank och för de inlägg som Zombie, early m.fl inte riktigt fått ur sig ännu!

/ J

Nu blir jag nyfiken!

Tänker särskilt på vad TK och jonsch skriver om att inte bli förstådd, eller att den som lyssnar hänger upp sig på fel saker och inte förstår hela den komplexa bilden.

Hur funkar det i samtal med andra Aspisar? Någon skillnad mot att samtala med NT? Går det att föra mera "redigerbara" samtal? Finns det större förståelse för pausar, återgång i tanketråden osv?

Zokka skrev:Nu blir jag nyfiken!

Tänker särskilt på vad TK och jonsch skriver om att inte bli förstådd, eller att den som lyssnar hänger upp sig på fel saker och inte förstår hela den komplexa bilden.

Hur funkar det i samtal med andra Aspisar? Någon skillnad mot att samtala med NT? Går det att föra mera "redigerbara" samtal? Finns det större förståelse för pausar, återgång i tanketråden osv?

Jag har ännu inga mer omfattande erfarenheter av att tala med aspergare, eftersom jag inte träffat så många. Så jag kan därmed inte jämföra. Men jag är lika nyfiken som du på vad andra har att komma med som svar på dina frågor.

TK skrev:

Zokka skrev:Nu blir jag nyfiken!

Tänker särskilt på vad TK och jonsch skriver om att inte bli förstådd, eller att den som lyssnar hänger upp sig på fel saker och inte förstår hela den komplexa bilden.

Hur funkar det i samtal med andra Aspisar? Någon skillnad mot att samtala med NT? Går det att föra mera "redigerbara" samtal? Finns det större förståelse för pausar, återgång i tanketråden osv?

Jag har ännu inga mer omfattande erfarenheter av att tala med aspergare, eftersom jag inte träffat så många. Så jag kan därmed inte jämföra. Men jag är lika nyfiken som du på vad andra har att komma med som svar på dina frågor.

Jag har kontakt med två aspiga personer IRL. Dom är helt olika som personer och min personlighet skiljer sig från bägge två men det finns principiella likheter i dom samtal som uppstår.

För det första förekommer inga hälsningsfraser eler inledande "dösnack". bara ett enkelt "hej".

Därefter kan det bli ett blixtrande snabbt men omedvetet letande efter "dagens stora samtalsämne". Vi testar varandra och kan då beröra en mängd olika ämnen ända till vi hittar rätt. Alltså det som just den dan råkar intressera oss båda och där fastnar vi vanligen i flera timmar. Då är det fokus på samma sak hela tiden ända till nån av praktiska orsaker måste sluta (typ sista tåget går snart eller att dagen har blivit natt).

Detta funkar inte alls med andra som kan tycka att jag tjatar om samma sak hela tiden eller att jag inte alls hänger med i "snacket". I såna lägen kan jag bli helt tyst och inte alls delta trots att jag ibland försöker. Blir alldeles utmattad alternativt känner mig bortkommen.

Kan hålla med Duras och speciellt med detta att det varierar extremt mycket, jag kan inte se speciellt många likheter att peka på av de jag träffat (7-10st tror jag), förutom den odefinerbara "känslan" av att de är aspergare, det där med att Hey! Vi är från samma planet!

Jag har kommit på en sak idag: Samtal är som musik. Folk letar efter harmonier och brott mot såna, klangfärgsharmonier och takter och brott mot såna.

Folk i allmänhet är inte särskilt musikaliska eller elitistiska - så de kräver ingen hög kvalitet av varandra, inte vid improvisationer d.v.s. samtal. det är inte mellan olika stycken som folk söker kontrast, de flesta kommer inte ihåg stycket man vispade ihop för 10 minuter sen. Det är inom det omedelbara stycket som det gäller att fortsätta på en eller annan av de olika försök till stämmor som surrar i luften. Det går bra att kompa också.

Det är alltså inte så noga med tonarten eller att räkna takter och det spelar alltså ingen roll om det hela blir ett stycke med något slags struktur - eller om det blir som Tre ord i AOT...

Jag vill till planeten för ekvilibrister! Hellre medioker eller dålig där än utstött bland ambitionslösa.

jonsch skrev:Jag har kommit på en sak idag: Samtal är som musik. Folk letar efter harmonier och brott mot såna, klangfärgsharmonier och takter och brott mot såna.

Det du säger får mig att minnas mina formativa år, dvs då tankemönstren fann sin form och sökandet efter de bästa perspektiven på kunskap var som aktivast. De åren var en förlängning av en tid då många var öppna för det nya, för att ta steg bort från det som föregående generationer kommit fram till. Det vill säga något tämligen normalt för varje ny generationsframbrytning. Men vissa tider erbjuder mer än andra, och jag hade förmånen av att mina formativa år inföll under en förhållandevis turbulent period.

Nåväl, vad jag här ville ta upp är att man under sådana omständigheter kan så att säga åka snålskjuts på vad andra åstadkommer i musikaliskt samspel (de samtal du talar om). Man kan göra detta också om man själv kan ha litet aparta förutsättningar. Situationen som sådan bjuder nämligen på ovanliga utmaningar för i stort sett alla, och utforskandet av dessa (inom de många grupper som improviseras fram) kan liknas vid ett jammande inom jazzen, med en direkthet som för utomstående är svårfattbar.

På den grunden kan man som i mitt fall etablera en fortsättning med några som av de sociala händelsekedjorna kommit att bli kvar som samtalspartners. Jag hade enormt stort utbyte av detta och kunde också ge andra helt neurotypiska personer av mina vilda och aparta tankegångar till stor nytta för dem, förutsatt att de hade kapacitet att tillgodogöra sig det - alla hade inte det.

jonsch skrev:Jag vill till planeten för ekvilibrister! Hellre medioker eller dålig där än utstött bland ambitionslösa.

Har du fått nys om en sådan planet, dit det inte tar allt för lång tid att färdas, så är jag intresserad av att följa med.