mår jag rent ut sagt skit. Vet inte om jag kan sätta fingret på något skäl utan jag är bara orkeslös och platt som en pannkaka och sämst i världen, kan ingenting, orkar ingenting, vill ingenting och allt det där. Bla, bla, bla, bla.

Är här någon annan här som bara kan pendla sådär oförklarligt och utan skäl?
Har varit ute och gått 4 km för en timma sedan, det kändes helt okej och vädret var vackert men så fort jag kom in så blev jag sådär låg igen. F*n det är pest när det inträffar! Och vet man inte något skäl så är det inte lätt att ändra på det heller eller att påverka riktningen eller så.... Tror att jag kommer att sätta på musik på högsta och gräva ner mig i en hög med papper, så slipper jag tänka på hur det känns.

Jodå, jag vet hur det är. Min tillvaro är en enda lång och ändlös berg-och-dalbana. Mitt mående kan skifta på en kvart, från hög till väldigt låg, helt utan uppenbar anledning.
Ibland är det riktigt bra, ibland är det skit, och jag vet aldrig hur en dag kommer att se ut.

Man var inne på att jag hade någon form av hormonfel där ett tag, eftersom mina skiftningar inte anses "normala" (dooh!). Men samtliga prover är negativa, så jag antar att det är såhär det ska vara. Nu för tiden har jag vant mig. Jag har ju barn runt mig, vilket gör att jag också blivit duktig på att trycka undan skitdagarna för att kunna vara den mamma de behöver. När de somnat händer det att jag brakar ihop dock. Ger mig själv en timme eller så av självömkan, sedan är det bara att ta ett djupt andetag och börja om från början igen.

Kikarn skrev:Har varit ute och gått 4 km för en timma sedan, det kändes helt okej och vädret var vackert men så fort jag kom in så blev jag sådär låg igen.

Gå 4 km till.

Skämt åsido, varför inte?

Nej, jag försökte landa i det istället och fick en ångestattack som hette duga. Det har jag inte fått såhär som blixt från klar himmel sedan jag var 17.
Jag fick en information som jag hade svårt att hantera inatt och det blev inte mycket sömn. På förmiddagen kunde jag göra som vanligt ge hjärnan order om att sluta tramsa men sen gick det inte längre och det var en tämligen ovan situation för mig ärligt talat. Jag kände inte igen känslan innan det blev riktigt tydligt. Förstod inte alls vad det var de första timmarna.... Puh, tänker inte göra det till en vana måste jag ju säga, bara jag klarar den här dagen.

I vanliga fall brukar Bloodhound Gang på högsta bota det mesta och sätta igång lite fart i den här gamla kroppen men så inte idag.

Kan det möjligen ha o göra med föräldrasamtalet med rektorn eller vad det var som de inte gillade våld på men man inte visste om de åckså hade samma ide om mobbing?
Dvs att de inte verkar ha preciserat ifall de ogillade, tålererade eller blankt struntade i det.
Man förväntar sig ju att det är proffs på skolan som kan hantera sådant och stoppa mobbing så eleverna slipper handskas med det o ta saken i egna händer för o bli av med mobbing.

nano skrev:Kan det möjligen ha o göra med föräldrasamtalet med rektorn eller vad det var som de inte gillade våld på men man inte visste om de åckså hade samma ide om mobbing?
Dvs att de inte verkar ha preciserat ifall de ogillade, tålererade eller blankt struntade i det.
Man förväntar sig ju att det är proffs på skolan som kan hantera sådant och stoppa mobbing så eleverna slipper handskas med det o ta saken i egna händer för o bli av med mobbing.

Nejnej, inte alls, sånt där tacklar jag oftast mentalt och kan reagera med frustration och att gå upp i varv, eller att smälla dem i huvudet med sin egen inkompetens, rent teoretiskt eller lagmässigt är jag en tråkig nöt att få i skon för det mesta. Sånt ger mest energi och irritation -my normal stage.

Jag har ganska många sinneslägen och bergochdalbanar en del: allt från att toppa till att gå ner i apati/meninslöshet, men jag reagrar väldigt sällan med ångest eller kroppsliga upplevelser. Det här har en helt annan dignitet och kan tänkas påverka en del framöver om det inte lägger sig eller löser sig. Allt som rör förändring på sikt är svårt för mig att lokalisera mig i, och då är jag lost.

Jo jag känner nog igen det lite. Jag hade mycket berg- och dalbana för ett stort antal år sen och kunde skifta humör från ögonblick till ögonblick många gånger om dagen. Det gick över av sig själv på något år eller två när mitt liv blev lite bättre. Har nu fått vissa tendenser till det på sistone men mycket lindrigare. Dock känns det jobbigt när man inte bor med någon som kan muntra upp en samtidigt som jag inte skulle önska min nuvarande och mycket lugnare kille att stå ut med sådana humörväxlingar.

Gick in i uppvarvat tillstånd någon gång på 90-talet och har varit där tills nu på vårkanten då jag blev lite låg. Sen kom svängningarna.

Ja, jag känner igen det där. Jag har haft det i 20 år och har ingen kontroll över det. Det finns inget att göra åt det.

Korrigering, det är förmodligen så att åtminståne inte du vet och kanske ingen annan heller men det vet vi inte just nu.
Men det går säkert att lista ut och jag skulle nästan säga att det är troligt att det finns någon som vet, men hur de som vet hur man kan göra något åt det och de som har bekymret ska komma i kontakt med varandra vet jag inte.

Man skulle ju kunna säga våden men det förutsätter ju att man råkar på någon relevant person inom vården med, och vården är inte jag bevandrad i.