Så har den dagen kommit, när man förlorade sin andre förälder till himlen.
Vet inte om det är aspergerrelaterat eller hör till deppresssion men jag har lätt för att falla i gråt. Vare sig det gäller en sorglig händelse på tv eller som i detta fall ett dödsfall som inträffade igår. Känslan av ensamhet, ånger att man inte var där eller träffade henne på 6 månader. Trodde ju att jag skulle bo hos henne under sommaren. Träffa henne då som jag gjort tidigare somrar.

Känslan av hur oviss framden ser ut, även om man vet att framtiden blir som man väljer att göra den till.

Samma känsla som när pappa gick bort känner jag nu. Det var samma då.Träffade han inte sista tiden då heller. Kommer man någonsin slippa känna denna skuld?
mvh:
Marcus1979

marcus1979 skrev:Samma känsla som när pappa gick bort känner jag nu. Det var samma då.Träffade han inte sista tiden då heller. Kommer man någonsin slippa känna denna skuld?
mvh:
Marcus1979

Varför känner du skuld? Kan tänka mig flera anledningar. 1) Det fanns ouppklarade saker mellan er, ex gräl. 2) Du har inte hälsat på dem på länge. Du kanske bor långt bort?

Beklagar din förlust. Sorgen hör till, om man kan acceptera det och känna det tills man kan gå vidare? Skulden finns där men om du vill se dig som mänsklig med fel och brister och kunna förlåta dig själv din otillräcklighet? Att vi gör fel lär oss vad som är rätt. Dina föräldrar vet och känner säkert där de är vad du ville och dina känslor.

Kropparna har gått vidare men deras själ finns kvar i dig, att uppskatta.

Varje människa vi släpper inpå oss kommer oxå att orsaka oss smärta, så är det bara, det hör till. Känslor berikar livet, även om de kan vara jobbiga stundtals. Försök bejaka det du känner.

Bor i Stockholm men med skral csn ekonomi hade jag inte råd åka till västsverige över en helg.

Vi brukade väl tidigare prata en gång i veckan men på senare tid blev det kanske en gång per 2 veckor.

Orkade inte med att bli kallad lat, när man har svårigheter med studierna. Hon ville inte veta vad asperger var. Hon hade väl fullt upp med sin egen sjukdom. dialysbehandling. dåliga njurar o det. Hon gick bort på sjukhuset.

Man ångrar att man inte pratade mer. Man vill ju veta vad hon hade för tankar när hon gick bort.

tack, man får minns de bra minnerna, ta bort de dåliga

marcus1979 skrev:Samma känsla som när pappa gick bort känner jag nu. Det var samma då.Träffade han inte sista tiden då heller. Kommer man någonsin slippa känna denna skuld?
mvh:
Marcus1979

Beklagar sorgen. Kan förstå du mår dåligt.
Av det jag läst här har du ingen skuld. Du höll kontakten med henne. Det kommer ta tid för dej att sörja. Man kommer bara ha en mamma.

Dina funderingar är fullkomligt naturliga och inte specifikt relaterat till AS.

som tur är har man länge levt ensam, hade nog varit värre om man aldrig bott hemifrån men saknaden finns där likväl, den att man aldrig mer får träffa henne.

Relationen i sig var inte den att man kunde säga till henne vad man gjorde precis jämt utan man fick välja av det man kunde berätta.

Hände väl ibland att man festade med klasskompisar, fast jag drack inte men hon gillade inte att man var med de som drack. Hon var helt emot alkohol. Tror jag ärvt hennes inåtråiktade personliget. Går det att träna upp och blir mer utåtriktad?

Tack för stödet.

Naturligtvis går det att träna upp sin sociala förmåga. Vad det handlat om för min del är att jag träffat folk som varit inspirerande på något vis. Bland svenssons & dönickar har jag aldrig trivts.

Det du berättar om din sorg är sånt som alla som drabbats av sorg känner igen. bearbeta det i din egen takt och slut det inte inom dig, det är mitt tips.

Grabbar som uppmuntrar varandra. Inte ofta man är med om sånt.

Hej Marcus!

Jag skulle vilja säga till dig att dina känslor är tillåtna. Och så tänkte jag på en sak: kanske din mamma var orolig för att du skulle dricka när du var med dina klasskompisar på fest?

Och ja, visst är det fullt möjligt att "vända" inåtvändhet till att vara utåtriktad. Jag till exempel har självdiagnostiserad autism, och genom det skulle jag inte ens kunna ta eller "våga få" kontakt med folk överhuvudtaget. Men det händer ofta att människor kommer fram till mig för att fråga om olika saker (inte minst då jag jobbar i en secondhandbutik). Det är som lite i historien om humlan som inte kan flyga, men eftersom den inte vet om det så flyger den i alla fall.

Jag skickar en varm omtanke till dig nu. När jag var bara ett par år så förlorade jag min pappa genom en bilolycka, och jag var i vuxen ålder när min mormor och min styvfar dog, så jag förstår hur det känns när en förälder eller annan nära anhörig inte finns kvar, hur det känns när kontakten är bruten "för alltid".

Av geocache

Tungt att inte ha någon förälder kvar och du är ganska ung 30. Min pappa är borta och jag bävar för den dagen då min mor försvinner då är man rätt ensam.

Många styrkekramar till dig Marcus.

Tack för stödet

Tur man i alla fall har en bror, man får hålla ihop ett tag.

Hur dog era föräldrar?
Tur man har pappas syskon att få hjälp av. De har ju erfarenhet av det som måste göras. kontakt med de som jobbar med de olika instanserna.

Tydligen var det strul med dialysen, blodpropp o sådant. Hon tuppade av och gick inte rädda. De kämpade i en timma med henne.

Det känns samtidigt skönt men ändå tungt. Det sköna är att man får ett friare liv men det tunga är ändå saknaden.

Nu kan jag framöver bo utan att behöva känna tvånget att behöva bo hos henne som jag gjorde förut. Förut kände jag mig tvungen bo hos henne hela sommaren. ett internt tvång i mitt eget inre. Man får ett friare med tyvärr tommare liv, om ni förstår vad jag menar.

Jag har prövat att dricka men kände att det inte var min grej.
kul med humlan som inte kunde flyga. Känner bara att det är svårt prata med andra på fester. Har svårt hitta samtalsämne som fungerar då.

Skulle vilja bli mer socialare så jag kan klara ett IT jobb, i alla fall få det.

Tror ni man ärver sina föräldrars personligheter?

Hej!

Nej, man ärver inte sina föräldrars personligheter rakt av. Men vissa drag kan så klart gå igen. AS är i vissa fall ärftligt.

Du har alltid rätt att känna som du känner angående din mammas död. Stor kram. Släpp ut alla känslor. De mår inte bra av att stängas inne.

Hälsningar

Lilla Gumman

marcus1979 skrev:Så har den dagen kommit, när man förlorade sin andre förälder till himlen.
Vet inte om det är aspergerrelaterat eller hör till deppresssion men jag har lätt för att falla i gråt. Vare sig det gäller en sorglig händelse på tv eller som i detta fall ett dödsfall som inträffade igår. Känslan av ensamhet, ånger att man inte var där eller träffade henne på 6 månader. Trodde ju att jag skulle bo hos henne under sommaren. Träffa henne då som jag gjort tidigare somrar.

Känslan av hur oviss framden ser ut, även om man vet att framtiden blir som man väljer att göra den till.

Samma känsla som när pappa gick bort känner jag nu. Det var samma då.Träffade han inte sista tiden då heller. Kommer man någonsin slippa känna denna skuld?
mvh:
Marcus1979

Det är helt normalt att känna skuld när ens förälder dör. Det finns alltid tankar på om jag kunde ha gjort något mer, kunde vi ha träffats oftare eller varför bråkade vi så mycket. Och det är fullkomlig normalt att gråta, jag var helt jävla trasig lång tid efter att min mamma gick bort.
Jag har skrivit en text om det som finns på min blogg: Dör inte föräldrar bara på TV.

Jag skrev den ett par år senare, utifrån anteckningar som jag skrivit under tiden. Idag är den rent litterärt kanske inte något mästerverk, men jag vet att andra som upplevt liknande saker känt igen sig.

Någon har sagt att man inte blir riktigt vuxen innan ens föräldrar gått bort

Jag hade gärna hunnit bli vuxen innan min mamma gick bort…

Förstår. Man hade ju velat ha sin föräldrar till man blev 40 - 50 i alla fall.
Fin text du skrev i din blogg. Varje dag tänker man tillbaka, svårt fokusera på det vesäntliga även fast man måste.

Man inser inte det hela förrän man plötsligt står där när det just hänt.

Hoppas allt flyter på bättre när man väl lyckats ta sin examen. För har tidigare sökt jobb men inte fått nåt. kanske beror för att man inte tagit sin fil kand än.

Hoppas man inte sedan står där med skyhöga lån och sedan inte får ett enda jobb.

Tack ni andra med.
Varför har man känslan att man inte kan leva livet fullt ut? Andra kan njuta av livet, slappna av, medan jag hela tiden är spänd,osäker.

Och det är denna osäkerhet jag tror jag ärvy av min mor, då hon va osäker i sig själv.

Sitter alldeles för mycket inomhus vilket man mår sämre av, kan ibland sitta en hel dag för att försöka få ur sig orden till en rapport medan andra kan slänga ut sig jättebra tankar på 30 minuter. Känns så orättvist. Man känner hela tiden en osäkerhet. Duger min text eller är jag helt ute och cyklar

Är man lågfungerande aspergare då eller vad är skillnaden mellan hf och lf?

Min pappa dog för, ja, det är redan 5 år sedan. Vi hade inte så värst mycket kontakt de sista tio åren han levde, egentligen inte innan heller. Jag tror han hade AS men har inte någon diagnos, men han medicinerade bl a med sådant jag sedan har läst att man använder för schizofreni och min moster sade en gång "du är galen precis som din far". Idag har jag inga släktingar kvar, det känns lite ... solitärt.

Man ärver helt klart vissa "drag" och sedan är det ju så att man lärt sig hemma hur saker och ting går till. Vi hade t ex aldrig gäster, mina föräldrar hade inga vänner, så att ha gäster tycker jag än idag är jobbigt.

Marcus1979, jag tror knappt någon kan få ur sig en rapport med jättebra tankar på 30 minuter, och gör de det så har de någon jättebra teknik t ex att de i flera dagar innan gått och skrivit ned stödord i en liten anteckningsbok de har i fickan, medan de går runt och småklurar på vad de ska skriva.

Jag vet inte hur många jobb du har sökt, och hur, men man brukar tala om faktorn (och då för icke-AS) 100 > 10 > 1 dvs för 100 ansökningar får man 10 intervjuer och 1 jobberbjudande.

Det finns tre bra böcker som jag kan rekommendera dig:
http://www.ecademy.com/node.php?id=6414
http://www.amazon.com/Fine-Art-Small-Talk/dp/0971132232
http://www.amazon.com/What-Color-Your-P ... 1580084605

Alla de där tre böckerna har jag haft stor användning för, särskilt den om "small talk", jag tycker jag har kunnat fånga upp en hel del saker som jag aldrig lärde mig naturligt hemma eller under uppväxten. (Jag var den typen som i högstadiet på rasterna satt själv i en korridor och väntade på att lektionen skulle börja, eller gömde mig i biblioteket.)

Jag har inte AS men jag är såklart påverkad av min uppväxt. Jag fattade aldrig att min pappa hade (förmodligen) schizofreni förrän jag mindes att namnen på hans mediciner, kollade vad de var till för, och läste diagnosen. Sedan lade jag ihop 1+1=2, och det räckte för mig.

Om du vill komma ut bland folk kan jag tipsa om http://www.korforalla.se/stockholm.php med Caroline af Ugglas. Fundera på om det kan vara något för dig (ingen kommer att höra ditt lilla bidrag ändå pga det är så många som deltar samtidigt så det är helt tryggt.)

Jag har gjort stora framsteg när det gäller att prata med andra på företagsfester o.dyl. men sist kunde jag inte stanna kvar när folk började beställa in starksprit så gick jag bara, utan att säga något, ungefär som att man ska på WC men så kommer man inte tillbaka. Det funkar inget vidare att göra så, ska erkännas, men än värre är att stanna kvar och "gegga" när folk fyllnar till (jag dricker inte) så blir det ännu jobbigare att "spela med" i samtalet och att redan kl 22 eller 22.30 dra all uppmärksamhet till sig -Ja, tack för mig, nu går jag, hej, hej. Det är ännu värre tycker jag, att vara först och ge sig av något för tidigt med buller och bång. Jag är alltid först med att gå från alla jobbfester, jag går alltid så fort det över huvud taget är acceptabelt att gå vilket brukar vara efter kaffet någon gång. Ibland låter jag dem hälla upp vin (som jag inte dricker av) eller så tar jag mineralvatten, det beror på om jag orkar med kommentarerna eller inte, och om det automatiskt serveras vatten till vinet eller inte. Igår var en större bjudning med en massa okända personer så jag då avstod jag mineralvattnet. Kräftskivor går jag inte på längre, gick en gång och lärde mig då ett knep att snabbt hälla vanligt vatten i snapsglaset. Annars hatar jag att skåla också, att bliga på varandra och höja glaset och stirra, jag fattar det inte. Självfallet skålade aldrig någon i min uppväxtmiljö, vi hade som sagt aldrig (ALDRIG) några gäster.

Mormor gick bort nyligen så märker litet av mors reaktioner, de liknar dina. De verkar att ha mildrats med sorgearbetet, att städa ut hennes bostad, fixat alla papper osv. Givetvis tror jag aldrig man kommer över sådant helt, det är ju de närmsta man har ofta, men känn det du känner, acceptera det så kommer du ut så småningom i andra änden av tunneln.

Det lugnar sig, tillslut.

lettan skrev:Tungt att inte ha någon förälder kvar och du är ganska ung 30. Min pappa är borta och jag bävar för den dagen då min mor försvinner då är man rätt ensam.

Men du kommer o ha oss andra kvar även om vi inte är några ersättare för mamma o pappa.