clivia skrev:vad är tillfälliga? längsta var 2-3år.... oavsett längd har de resulterat i samma ände.

Parvlon skrev:Tror inte att du är konstig. Jag är ingen expert på relationer, heller inte på kommunikation, men den perfekta relationen som är lycklig i all evighet är inget jag tror på nu. Sånt ändrar sig dock.

clivia skrev:Och ptja, jag ser inte så mycket som lycka när det är andra som har relationer med mig och inte jag med dem.
Jag måste alltid försvara mina beteenden för andra misstolkat dem, är jag rak på sak är jag kall..

Börja känna lite panik att på senare tid killkompisar börjar bli sura för jag "leker med deras känslor" och att jag fortfarande tampas med inte kunna ha några nära eller några band alls till andra kvinnor.

Jag vill bli omtyckt för den jag är inte för den andra tror sig veta att jag är eller tolkar. Senare åren har jag ansträngt mig mitt yttersta att inte delta i några som helst klubbaktiviteter, helst inte grupp aktiviteter heller, helst inte bli nära vän med någon i någon organisation. Inte klä mig kvinnligt, inte sminka mig, ibland inte ens kamma mig för att fula ner mig mitt yttersta.
Msn är numer nästan alltid avstängd och jag undviker mer och mer skriva här också. Känner mig inte så jädrans attraktiv och oftast är det inte det heller. Jag vet inte hur jag ska umgås för att jag inte ska vantrivas men så att jag också inte göra andra obekvämma.

För vara aspie är jag relativt "empatisk", ser jag någon fara illa vill jag hjälpa, det går lite av sig självt, men får jag inte hjälpa utan att folk ska tro att jag stöter på deras partners eller utan att det misstolkas att jag är intresserad av intimare relation?

clivia skrev:...Jag måste alltid försvara mina beteenden för andra misstolkat dem, är jag rak på sak är jag kall.....

clivia skrev:Så vad är lycka? Varsågoda ta mitt liv jag ger bort det, ha mina relationer, jag kan säkerligen lära ut mina beteenden och ni kanske också får en massa "relationer"...
Kontentan är att jag inser först efteråt att "aj fan nu är jag ihop med någon, när blev jag det?"
Börja känna lite panik att på senare tid killkompisar börjar bli sura för jag "leker med deras känslor" och att jag fortfarande tampas med inte kunna ha några nära eller några band alls till andra kvinnor.
Lyxproblem?

Inger skrev:

clivia skrev:Och ptja, jag ser inte så mycket som lycka när det är andra som har relationer med mig och inte jag med dem.
Jag måste alltid försvara mina beteenden för andra misstolkat dem, är jag rak på sak är jag kall..

Då har du nog träffat fel personer bara. Har du provat med nån som har NPF själv?

Nee....det är fortfarande nytt och vård/myndighetskarusellen tar ju mycket av ens must, blivit mest "internetumgänge"...
..har inte så mycket energi att emotstå eventuella missuppfattningar i sk irl sociala sammanhang, räcker med de som är.
Men det kommer väl, hoppas jag.

Börja känna lite panik att på senare tid killkompisar börjar bli sura för jag "leker med deras känslor" och att jag fortfarande tampas med inte kunna ha några nära eller några band alls till andra kvinnor.

Ger du fel signaler eller är det dom som har svårt att skilja mellan vänskap och något mer?

Hur mer tydligt kan man vara när jag säger "jag är inte intresserad" eller när jag ibland säger "jag är intresserad av dig men jag är inte kärleksmässigt attraherad eller sexuellt attraherad"-- tas inte alltid så bra eller så tas det ännu mer tvärtom, att ärligheten uppskattas ännu mer och övertolkas, vilket resulterar i än mer komplicerade situationer, som jag upptäcker långt efteråt..

Jag vill bli omtyckt för den jag är inte för den andra tror sig veta att jag är eller tolkar. Senare åren har jag ansträngt mig mitt yttersta att inte delta i några som helst klubbaktiviteter, helst inte grupp aktiviteter heller, helst inte bli nära vän med någon i någon organisation. Inte klä mig kvinnligt, inte sminka mig, ibland inte ens kamma mig för att fula ner mig mitt yttersta.
Msn är numer nästan alltid avstängd och jag undviker mer och mer skriva här också. Känner mig inte så jädrans attraktiv och oftast är det inte det heller. Jag vet inte hur jag ska umgås för att jag inte ska vantrivas men så att jag också inte göra andra obekvämma.

För det första har jag svårt att föreställa mig att du ö h t kan göra dig oattraktiv. För det andra så är det väl andras problem om de känner sig hotade/störda av att du bara är dig själv?

Att vara en färgstark person både till utseende och personlighet brukar sticka många i ögonen i Sverige så man tvingas tona ner sig för att inte få skit av omgivningen (nu är det inte mig själv jag tänker på utan andra jag känner som är det). Då får man söka sig till sällskap som inte känner sig så hotade, utan t o m uppskattar det.
---

Jag har verkligen kompisar i flertal typer av sällskap ändå oavsett hur åtskilda den är, är resultatet det samma, just därför jag blir än mer frustrerad. Kan väl inte vara fel på alla dem.
Frågade de i min omgivning och rätt många säger att det är för att jag är ärlig, för att jag är lättsam att umgås med och min syn på människor som dras människor till mig, gör att människor anförtror sig för mig. Också att jag vanligen inte gillar att sprida skvaller, hör gärna på fr det är intressant men jag sprider inget och brukar oftast vara väldigt principfast gällande informationsspridning.

Och så brukar jag vara rak på sak.

För vara aspie är jag relativt "empatiskt", ser jag någon fara illa vill jag hjälpa, det går lite av sig självt, men får jag inte hjälpa utan att folk ska tro att jag stöter på deras partners eller utan att det misstolkas att jag är intresserad av intimare relation?

Det där kan vara knepigt faktiskt. Jag ser i allmänhet inte heller på folk "på det viset" även om de råkar vara av motsatt kön utan som människor/kompisar/bekanta bara. Men jag har också blivit misstolkad ibland när jag bara visat rent vänskapligt intresse. Ibland kanske man kan klargöra i ord att man inte menar det så, men då måste man ju först ha insett att de kanske ser på en själv "på det viset" och såna signaler brukar i alla fall jag missa om de inte uttalas rakt ut eller visas väldigt tydligt.

Schizotypal skrev:Jag har löst det med att ha öppna stabila förhållanden, hur konstigt det nu är låter för de flesta. För tillfället bara en partner, men många att kramas med som vänner.
Äntligen trivs jag även om jag ibland kan tråna efter bara vanliga kompisar eller efter att bara vara en i mängden, men inser med åren hur knepigt det är att "bara vara" utan att andra anser det konstigt.
Tack och lov har man andra personer omkring sig som tror på flersamma förhållande (med respekt för självheten), har lika konstiga ideer som en själv och också kan bara vara på samma sätt som jag är. Där kan jag känna mig hemma även om jag vet att många aldrig skulle känna sig bekväma där.

Partnern och jag har varit ihop i snart 3 år och är fortfarande oftast lyckliga med varandra. Barn, katter och hund finns också med i bilden.

Det enda som jag riktigt saknar emellanåt är en såndär tjejvän som man kan umgås med och som gillar att hitta på saker. Sedan ska hon helst vara lika babblig som mig. =)