utanför..hmm...
jag brukar kalla det för ofrivillig ensamhet.
Inte för att jag inte har vänner, inte för att jag inte är omtyckt, inte för några sådana orsaker utan just för att jag har vänner and so on.
Det spelar ingen roll om jag är i ett rum fylld med människor, ensamheten, utanförskapet känns betydligt mer närvarande än omgivningen.

Jag har gått terapier, läst böcker, diskuterat och tänkt men det gör inte det annorlunda, för det känns att det är just jag som är annorlunda.
Denna känsla kändes även här på forumet, på de få Aspie-träffarna också.
Ibland försöker jag övertyga mig själv om att jag bara inte träffat rätt...

Även om jag är relativ social så är det mest ur perspektivet att jag vill känna mig mer normal, för jag trivs gärna när jag är själv.
Varje dag känns som en kamp att få en liten del av normal-kakan: försöka inte vara sjukskriven, försöka kunna ha empati (visa känslor, vara artig bla bla), försöka att få jobb, försöka klara av studierna, försöka ha rätt i att vara mig själv.
Många gånger hamnar jag ännu mer utanför bara genom det.

Ibland känns att utanförskap handlar inte egentligen om att hitta en plats där man trivs utan att hitta en plats accepterat av omgivningen. Det är inte vi som accepterar utan "dom".
Om jag inte skrattar när jag har roligt så har jag inte roligt. Om jag inte gråter när jag inte är ledsen är jag inte ledsen.
Om jag inte ligger i sängen och är blå eller kräks, deppig eller vilket annat sätt för övertydlig bevis av dåligt mående, så mår jag inte dåligt.
Högfunktionsautism sägs det, är (metafor:) lite som att halta, visst kan du springa ändå? Klart det går att springa, att springa sen kanske efterlämnar en permanent skada, att det kanske förvärrar skadan till ett betydligt allvarliga handikapp det diskuterats inte för det har ju inte hänt.
Det som inte syns finns inte.

Så, ibland undrar jag om min känsla för utanförskap är min egna eller egentligen bara är en projicerad åsikt från min omgivning.

clivia skrev:Högfunktionsautism sägs det, är (metafor:) lite som att halta, visst kan du springa ändå? Klart det går att springa, att springa sen kanske efterlämnar en permanent skada, att det kanske förvärrar skadan till ett betydligt allvarliga handikapp det diskuterats inte för det har ju inte hänt.

Flinta skrev:

clivia skrev:Högfunktionsautism sägs det, är (metafor:) lite som att halta, visst kan du springa ändå? Klart det går att springa, att springa sen kanske efterlämnar en permanent skada, att det kanske förvärrar skadan till ett betydligt allvarliga handikapp det diskuterats inte för det har ju inte hänt.

En luma av mig också.

urk insåg just med vilken extrem dålig svenska jag skrev, ber om ursäkt.
hoppas ni förstod vad jag menade.
Förstod inte själv svaren med lamporna...

missbutterfly skrev:Min känsla av utanförskap har varierat genom åren, dvs den har varit mer eller mindre påtaglig under olika delar av mitt liv. Men den har alltid funnits där.

Lånar missbutterflys ord för precis så har det också varit för mig...
(tack, missbutterfly)

TheBoxSaysNo skrev:

missbutterfly skrev:Min känsla av utanförskap har varierat genom åren, dvs den har varit mer eller mindre påtaglig under olika delar av mitt liv. Men den har alltid funnits där.

Lånar missbutterflys ord för precis så har det också varit för mig...
(tack, missbutterfly)

Samma här.

Någon slags känsla av utanförskap har jag känt också under perioder då jag varit starkt involverad och engagerad i sociala sammanhang, dvs även när jag varit väl så socialt integrerad.

I övrigt har denna känsla växlat stort beroende bland annat på faktisk situation, som varierat allt från självvald isolering till självvalt uppgående i sociala aktiviteter.

Exempel på sistnämnda är när jag tog initiativ till skapandet av en förening vars främsta om än inte enda syfte var att bereda medlemmarna tillfälle till umgänge under trivsamma former.

Jag tycker inte om att titta på sport. Men jag tycker om att titta på sportfilmer som t ex Any Given Sunday, Remember The Titans, Forever Strong, Friday Night Lights etc. Jepp, nu tog jag exemplar som innehåller Amerikansk Fotboll samt Rugby. Det är dock irrelevant.

Jag funderar på om jag tycker om att se dessa filmer som en kompensation för att jag alltid känner mig utanför. Det är ändå filmer som handlar om laget, laganda och allt runt omkring. Och i dessa filmer är det ganska starkt betonat, är det någon som känner likadant?

Tyckte den här tråden passade bäst till denna fråga.

Har alltid varit en en uttalad individualist som alltid gått min egen väg.
Har känt en del utanförskap, men inte alltid, ibland har jag passat in som fisken i vattnet, det beror på i vilka miljöer och med vilka människor jag hamnat, som vuxen myndig människa har man privilegiet att själv kunna påverka sitt liv åtmindstonde till vis del och därmed aktivt kunna välja den människor och den miljö man vistas i.

Oj.. varierat, absolut. Men i första hand för att jag, som person, har förändrats och utvecklats.

Grundskolan från 1:a klass till och med 7:e klass var jag svårt mobbad. Trots detta hade jag nästan inte en enda sjukdag. Jag älskade nämligen själva skolgången. Kunskapen, lektionerna. Trots att jag ofta blev psykiskt såväl som fysiskt misshandlad, tog det inte så enormt på mig. Redan första dagen i skolan konstaterade jag att det var något fel på alla andra. Jag var mycket autistisk som barn, vilket kanske också förklarar en hel del. Några vänner hade jag just inte, men jag ville inga ha heller och tyckte själv att jag inte saknade något.

När jag skulle böjra 8:e klass hamnade jag i en ny skola, eftersom mina föräldrar ville få mig ifrån mobbningen. Det slumpade sig dock så att vissa i min nya klass umgicks med folk från min gamla, och vips drogs det hela igång igen. Den här gången sattes det stopp på den fysiska mobbningen med hjälp av en uppmärksam och smått skräckinjagande vice rektor. Efter ungefär 3-4 månader på denna nya skola fann jag att jag hamnat i "värsting-gänget" och trivdes som fisken i vattnet. Nej, snälla var vi väl inte direkt, men mycket roligt hade vi.

När jag började gymnasiet så inleddes min sociala period. Vips hade jag ett relativt stort umgänge. När jag var 17 började jag delta i fester och liknande. Aldrig dansställen och elände, utan privata fester och fester som hölls på en avskild sandstrand inte långt från mitt hem. Vid 18 träffade jag en kille där det blev mer seriöst och vid 21 fick vi vårt första barn, vid 23 vårt andra. Ända fram till runt 25-26 höll den här sociala perioden i sig. Jag umgicks friskt med hans stora släkt, gemensamma vänner och nya bekanta.

Så vid 25-26 rammade jag väggen och föll ned i en depression som skulle visa sig vara i flera år framåt. Det är inte länge sedan jag kom ut på andra sidan. Idag har jag åter valt ensamheten. Vänner eliminerade jag effektivt en efter en under sjukdomstiden, och karln och jag separerade även under samma period. Idag har jag ingen jag direkt kan kalla vän. Inte heller umgås jag med någon utanför familjen. Har väl börjat söka mig utåt lite smått, men har också insett att ensamheten, alternativt ensam tillsammans med mina barn, är en källa för att må bra. Så nu är jag tydligen tillbaka där jag började. Som osocial. Min ensamhet har dock aldrig varit påtvingad, utan ett medvetet val.

Vad gäller mina medmänniskor så idiotförklarade jag de flesta av dem för många, många år sedan. Trots detta har jag oerhört svårt för att inte engagera mig när människor mår dåligt och har det jobbigt. Mitt största problem är att jag är så fruktansvärt motsägelsefull, i allt. Ibland är det så att jag förvirrar mig själv.

tahlia skrev:Den här gången sattes det stopp på den fysiska mobbningen med hjälp av en uppmärksam och smått skräckinjagande vice rektor.

Tänk om alla rektorer, lärare och övriga vuxna skulle konsekvent agera som denna vicerektor gjorde i mobbningssituationer, då skulle skolmiljön bli väsentligt mycket bättre för alla utsatta barn

tahlia skrev:Mitt största problem är att jag är så fruktansvärt motsägelsefull, i allt. Ibland är det så att jag förvirrar mig själv.

Du är inte ensam om det. Heller. Tack för bra inlägg.

/Barracuber