För första gången i mitt liv har jag ett förhållande med en partner som jag har valt. Med det menar jag att jag tidigare alltid låtit mig väljas; av vänner och av partner. Jag har aldrig vågat önskat mig något i livet som jag inte varit säker på att kunna få. Det har gällt allt från vänskap och kärlek till karriär och materiella ting.

På det sättet har jag effektivt undvikit att bli besviken. Jag har alltid fått precis vad jag velat ha. Men egentligen har jag inte fått någonting alls. För jag har inte vågat önska.

Den här gången tänker jag våga önska och jag är fast besluten att låta min partner få veta vad jag önskar. Men det är svårt. Gamla vanor är svåra att bryta. Det är en enorm utmaning för mig att önska något som kanske inte går i uppfyllelse. Jag måste våga leva med ovissheten och med möjligheten att det inte blir som jag önskat.

Jag tänker ofrånkomligen på Gunilla Gerlands En riktig människa. Ja, jag har velat vara en riktig människa, men inte tänkt i exakt de termerna. Jag har istället tänkt: jag vill också ha ett liv. Jag har velat göra allt som jag hört andra göra. Hur blev det då? Från studier med high school-vistelse i USA, juristexamen, tingsmeritering, barn och äktenskap, hus i södra Frankrike, lyxtillvaro till det yttre och total utmobbning av grannar till ensamstående förälder i Södertälje med gravt funktionshindrat barn. Höll på att glömma hjärnblödningen vid dotterns födelse. När den inträffade ville jag inte ens överleva. Jag glömde bort att önska mig livet. Jag önskade att dottern alltid skulle ha ett bra förhållande med sin pappa. Om jag dog. Men jag dog inte.

Jag har fått gåvan av livet en gång till. Nu vill jag ta tillvara den. Jag vill känna efter, våga önska och uttrycka det som är viktigt med ord. Muntligt om möjligt.

Är det ett steg bort från autismen att våga känna efter och våga berätta vad man vill och önskar? Är det möjligt att klara av en sådan förändring? Kommer jag att ha det mod som krävs? När allt annat i livet gått åt helvete för mig har jag plötsligt fått chansen att bli lycklig på riktigt. Att hitta mig själv.

Jag tror att samspelet och utbytet med andra är en förutsättning för att få kännedom om sig själv. Samt att självet aldrig är statiskt, utan förändras hela tiden beroende av upplevelser och miljöer. Jag har träffat en annan människa som anser sig ha funktionshinder. Kan vi tillsammans överkomma de kommunikativa problemen med autism om vi lyckas ha en öppen dialog med förtroende och tillit? Vågar vi båda vara så ärliga mot oss själva och varandra? Räcker det att vilja eller är det kört på förhand?

Kan delar av autismen övervinnas genom kärlek?

Det du beskriver låter inte som det jag tänker på när jag hör eller läser ordet autism. Det gör mig osäker på vad omröstningen avser. Om det är det du beskriver i inlägget så blir det något av de övre alternativen, men om det handlar om ett tillstånd som liknar AS fast med utpräglade verbala svårigheter och simplare specialintressen, så blir det något av de lägre alternativen.

Jag får inte intrycket av att du skämtar, men jag är nog inte så väldigt bra på att bedöma sådant.

Samma som aliasFrollo.

Känns som du lagt in saker i autism som inte nödvändigtvis alls hör till. Givetvis kan du vara lycklig. Lycka till

Ooh vad fint skrivet, vajjert!:)

Behåll tanken och känslan så kan det inte vara annat än bra , eller hur? (Med eller utan autism.)

Jag tror det gäller att hitta den där platsen du är på nu och leva där:P

Grattis!!!

Då du så bra via en självanalys beskriver dina problem och också dina önskningar så då verkar ju problemet vara löst. Så det enda problemet som återstår är väl att tillåta sig att njuta av tillvaron och se framtiden med tillförsikt. Så fånga dagen eller Carpe Diem!

Mitt svar på omröstningsfrågan är "Nej" då jag inte anser att autism är något som kan botas eller försvinna med mindre än att man skulle kunna genomföra en transplantation av hjärnan och operera in en NT-hjärna.

Svaret på frågan i inlägget är att en väl fungerande med en likasinnad tvåsamhetsrelation mycket väl kan hjälpa en att övervinna många av svårigheterna och besvären med AST. Detta föredrar jag dock att se som att AST inte innebär något socialt hinder i kontakten med likasinnade. Det har jag själv upplevt och en mycket nära relation till en diagnosfrände ger även mig mycket lycka.

Min hjärna blir inte mindre autistisk beroende på vad jag känner och gör. Vissa mediciner kan förändra den, hypomani osv kan ge intrycket av att jag är "normalare".

Men kärlek som autismbot, nej, för mig funkar det inte så. Snarare blir den stackars partnern utnyttjad som ledsagare av mig. Jag kan kommunicera bra med honom, men omvärlden är ett lika stort mysterium för det. Precis som den var när jag bodde hemma, kunde kommunicera på ett visst sätt med familjen, men inte med omvärlden.

En bubbla i bubblan skulle jag vilja säga att kärleken är. Och det är ju trevligt, har ingenting emot bubblor.

Underbart vackert beskrivet av en underbart vacker människa, Isabell.

Men om trådfrågan vet jag inte. Själv har jag upplevt både ungefär vad Sugis beskriver och att vissa stora "chocker" i livet faktiskt har fått mig att utvecklas bortom vad som till dess verkade vara min autisms begränsningar - eller har verkat utlösa en utveckling i riktning mot "riktig" människa, som hade varit fördröjd. När jag var vuxen, men visserligen yngre.
Och saker däremellan.

Fast oavsett vilket säger jag som de flesta ovan: varför skulle något hindra dig att bli lyckligare, autistisk eller ej, om du är sann mot dig själv och tar fatt i livet?

Att känna sig tryggare och säkrare samt få ökad kännedom om sig själv är jag övetygad om att man kan uppnå genom en lycklig kärleksrelation där man kommunicerar bra och kan förstå varandra. Men varför se det som att man ska "övervinna autismen"? Eftersom ens AST är en del av ens personlighet tycker jag det låter mycket bättre att man utvecklas till en lyckligare och bättre fungerande autist. För mig har det aldrig handlat om att "övervinna" mitt AST untan lära mig hantera dessa udda delar av min personlighet.

I vilket fall som helst vill jag gratulera dig Isabell för den nya kärleken.

Tack för ert gensvar!

Ja, den egentliga utmaningen är ju att hitta sig själv och bli lycklig; med eller utan autism. Där är ni alla till stor hjälp och stöd. Att våga vara uppriktig mot mig själv blir mindre skrämmande ju mer jag inser att jag inte är ensam. Det är inte fel på mig. Jag har också rätt att vara lycklig.

Ett aspergerliv är också ett liv! And oh, what a life!

Håller med om att det var fint skrivet och önskar er båda lycka till!

Själv har jag till min oerhörda förvåning upptäckt att det t o m går bra att vara autistisk tillsammans med någon annan! (Ja, inte en NT då förstås..) Jag som alltid känt att jag behövt stänga in mig för att kunna ge autismen (hyperfokus, mutism, överkänslighet) det utrymme den behöver.

Inger skrev:
Själv har jag till min oerhörda förvåning upptäckt att det t o m går bra att vara autistisk tillsammans med någon annan! (Ja, inte en NT då förstås..)

Mycket trevligt att få den tron bekräftad. Jag vägrar nämligen tro något annat än att det går.

Svaret på din fråga blir nej, man blir inte mindre autistisk eller aspergiansk om man är på grönbete. Men visst fan hjälper näringsrik mat, träning och kärlek mot det mesta. Vilket påminner mig om att jag måste ta itu med de tre delarna...får se vad som händer, hösten kanske blir spännande.

Inger skrev:Själv har jag till min oerhörda förvåning upptäckt att det t o m går bra att vara autistisk tillsammans med någon annan! (Ja, inte en NT då förstås..) Jag som alltid känt att jag behövt stänga in mig för att kunna ge autismen (hyperfokus, mutism, överkänslighet) det utrymme den behöver.

Vad bra Inger, att du kan känna och formulera det så. Den tanken, som är väldigt intressant har jag snuddat vid. Tycker också, av det lilla jag sett, att ert förhållande verkar vara mycket harmoniskt. Att vara autistisk tillsammans med annan, men att man pg a förståelse för den andres autism lider mindre av sitt funktionshinder, ja orkar umgås helt enkelt. Det måste ju vara det ultimata tillsåndet för en aspergare om det nu inte går att bota/lindra själva autismen.

Milyc verkar också vara inne på att det går att leva ett mer harmoniskt liv om man är två aspergare. Det skulle vara intressant att höra mer av era och andras erfarenheter på detta område. Jag är ju övertygad att min dotters pappa också är autist och dessutom har damp. Vårt förhållande var väldigt harmoniskt om man bortser från att vi hade olika uppfattning/lade olika vikt vid andra människors beteende. Vi bråkade t ex aldrig under fem års liv tillsammans om något som inte rörde en tredje person.

KrigarSjäl skrev:Svaret på din fråga blir nej, man blir inte mindre autistisk eller aspergiansk om man är på grönbete. Men visst fan hjälper näringsrik mat, träning och kärlek mot det mesta. Vilket påminner mig om att jag måste ta itu med de tre delarna...får se vad som händer, hösten kanske blir spännande.

Härligt KrigarSjäl; jag har aldrig sett dig så personlig. Håller du på att bli mindre autistisk eller är det bara tillfälliga vårkänslor?

Jag har fortfarande inte fått klart för mig vad omröstningen avser.

Isabell skrev:Härligt KrigarSjäl; jag har aldrig sett dig så personlig. Håller du på att bli mindre autistisk eller är det bara tillfälliga vårkänslor?

Ingetdera.
Vårkänslor för mig kan liknas vid känslan av att gå in i väggen eller innan man ska dra ut i krig. Det är hösten jag ser fram emot, det ger mig kraft att uthärda våren. Den här våren har för övrigt startat rekorddåligt med många motgångar jag inte tänker gå in på här.

Jag har AS, diagnosticerat & bekräftat, så jag är inte "autistisk". Det är faktiskt två olika diagnoser.

Nej, men man kan ha mer eller mindre problem som vissa tror hör ihop med autism.

aliasFrollo skrev:Jag har fortfarande inte fått klart för mig vad omröstningen avser.

Jag är nog som vanligt, när det gäller något viktigt, oklar.

Jag anser att den del i min personlighet som gör att jag har svårt att umgås med andra, känner mig missförstådd när jag försöker uttrycka mig m m är ett uttryck för autism. Jag kanske har helt fel. En del av er har ju vänligt påpekat att detta kanske inte alls har något med autism att göra. Jag lyssnar och funderar.

Om jag vågade skulle jag kanske omformulera frågan.. Är jag autist(isk)? Men vem kan egentligen svara på det? Hur som helst är jag tacksam för era svar och den tid ni lagt ned på denna delvis oklara fråga.

Nej, för det är ingen sjukdom!

Men den kanske har botat din depression och ångest. Det är sjukdomar.

Vilka mediciner blev du erbjuden samtidigt som de lurade i dig att ångest är en sjukdom? Nej ja tror inte kärlek botar autism, skulle i annat fall vara som att påstå att det är brist på närhet som orsakar autism. En fördom som inte verkar försvinna. Tycker det som skrivits om en _bubbla_ i __bubblan__ stämmer bra in på mig oxå.

Isabell skrev:Jag anser att den del i min personlighet som gör att jag har svårt att umgås med andra, känner mig missförstådd när jag försöker uttrycka mig m m är ett uttryck för autism. Jag kanske har helt fel. En del av er har ju vänligt påpekat att detta kanske inte alls har något med autism att göra. Jag lyssnar och funderar.

Om jag vågade skulle jag kanske omformulera frågan.. Är jag autist(isk)? Men vem kan egentligen svara på det? Hur som helst är jag tacksam för era svar och den tid ni lagt ned på denna delvis oklara fråga.

Aspergers syndrom och andra autistiska tillstånd kan inte botas med kärlek, men med kärlek och förstående kan nog problemen minimeras, och då kan man istället ta vara på sina goda och starka sidor bättre. Aspergers syndrom måste inte alltid vara funktionshindrande bara för att det definieras som ett funktionshinder.

Dessutom kan två personer i djup gemenskap med varandra gå in i "samma autistiska bubbla" utan att relationerna med övriga personer påverkas markant.

Ditt första inlägg i den här tråden ger intryck av att du jagade en illusion av lycka, men innerst inne hade för dåligt självförtroende för att göra något vettigt av det, och dessutom hade oturen att råka ut för elaka människor som saboterade ditt sökande efter lyckan. Det känns inte som en beskrivning av autistiska drag. Däremot finns det ingenting som tyder på att du inte skulle vara aspergare/autist.

Isabell skrev:

aliasFrollo skrev:Jag har fortfarande inte fått klart för mig vad omröstningen avser.

Jag är nog som vanligt, när det gäller något viktigt, oklar.

Jag anser att den del i min personlighet som gör att jag har svårt att umgås med andra, känner mig missförstådd när jag försöker uttrycka mig m m är ett uttryck för autism. Jag kanske har helt fel. En del av er har ju vänligt påpekat att detta kanske inte alls har något med autism att göra. Jag lyssnar och funderar.

Om jag vågade skulle jag kanske omformulera frågan.. Är jag autist(isk)? Men vem kan egentligen svara på det? Hur som helst är jag tacksam för era svar och den tid ni lagt ned på denna delvis oklara fråga.

Ett delsvar från min erfarenhet av mig själv:

Grundläggande problem med perceptionstolkning och kommunikation kan nog kallas "autism".
På det sen utveckling i vissa av de avseendena, eller en utveckling som inte alls kom igång förrän jag fick någon yttre impuls(?): också "autism".
Och på det, förutom den ofrånkomliga ensamheten, också hela tiden en djävla massa skit från folk som slog ner på allsköns avvikelser de såg hos mig. Medvetet och omedvetet, i tro att de var normalt hyggliga och med uppfattningen att de inte behövde vara det mot en sådan som mig.
Medför förstås också stukat självförtroende (socialt och efterhand även annat).

= värre och värre kommunikationsproblem.

Har bara gått att bryta och (trögt och långsamt) vända genom medvetet arbete med mig själv
- med hjälp av psykoterapier (som samtidigt med att de hjälpte mig gav mig ännu mera skit att försöka skyffla undan eftersom de byggde på en människokarta där NPF inte fanns med) och framför allt AS- och ADD-diagnoserna.

Inger skrev:/.../Själv har jag till min oerhörda förvåning upptäckt att det t o m går bra att vara autistisk tillsammans med någon annan! (Ja, inte en NT då förstås..) Jag som alltid känt att jag behövt stänga in mig för att kunna ge autismen (hyperfokus, mutism, överkänslighet) det utrymme den behöver.

Menar du att det inte går att vara autistisk/aspig - och därmed vara sig själv fullt ut - tillsammans med en NT? Själv är jag i en välfungerande relation med en normalstörd sedan snart tio år, och känner att jag har lite svårt att förstå hur du menar.

Oräkneliga är de ångestanfall, irritationsanfall pga ändrade planer, timmar med mig okontaktbar framför datorn eller försjunken i en bok - hyperfokuserad på specialintresse, tillfällen där ansiktsblindhet lett till pinsamheter, svårigheter med och bitvis total brist på vänner, depressioner, utmattningssymptom, svårhanterade ilskeutbrott, total tystnad när man förväntas tala/prata för mycket om fel sak i fel sammanhang mm. - som han har delat med mig, utan att vika en millimeter från min sida.

Under hela denna tid har jag aldrig upplevt att jag inte kan var mig själv, tillsammans med min man, och jag har aldrig känt någon press att försöka vara annorlunda med honom pga att vi är olika. Är det någon som sett mitt riktiga jag så är det han, och han är också den som blev minst förvånad när jag fick diagnos.

Jag tror inte att bara för att man har samma diagnos så förstår man automatiskt varandra. Jag tror att det handlar mer om individerna än om diagnoser, och om hur relationen är uppbyggd och underhålls. I de fall där diagnos är gemensam kan detta säkert underlätta på många sätt. Men kanske även försvåra? På samma sätt kan frånvaro av diagnos hos den ena både förenkla och försvåra, beroende på sammanhang.

Det är möjligt att det är ovanligt med NT/AS-förhållanden, jag har fått den känslan. Men jag vill i alla fall säga att de finns.

Detta är bara mina tankar kring detta, och jag hoppas att ingen tar illa vid sig nu, vare sig du eller någon annan, för det är verkligen inte meningen.


Till Isabell: Jag tror inte heller man kan bota autism eftersom det inte är en sjukdom, men i en förstående relation blir nog eventuella problem mindre besvärliga. Allt blir ju enklare när man får må bra. Varmt lycka till med allt!