I mitt fall vet jag någorlunda vad som är akut problem för mig.

Har en bra pågående "mini-utredning" med min psykiater och det känns som att han kommer att ge mig diagnosen AS, han och jag förstår varann rätt bra.

Mitt problem då är mest arbetsrelaterat. Därmed inte sagt att jag mår bra privat, det har jag aldrig gjort. Och jag vet ju inte hur Aspergern kan komma att "utveckla sig" när jag blir äldre. Tur för mig att jag är gift sedan länge med två barn, jag kallar det för mitt "skyddsnät".

Men tillbaka till arbetet. Har inte haft fast anställning sedan 2003. Har därefter varit på runt tre-fyra företag utan att lyckas "fastna". Diverse svårigheter, jag (och min läkare) skulle nog kalla problemen fär exekutiva i första hand.

Ska inte bli långrandig, är på väg till AF. Berättar gärna mera sen.

Peter,

Om du tänker så här per område - arbete, privat osv - då får du väl ändå någon hum om vad dina svårigheter är. Min läkare råder mig att skriva ner mina tankar i ord. Det är ett bra råd och jag gillar att skriva. Låna en bok om att skriva - det finns massvis på Bibblot. Eller gör en mindmap - skitbra metod!!

Man hör ofta att diagnosen kan ge bättre självförståelse, ökad insikt om svårigheter, bland annat. Så är det för mig just nu i mina läkarsamtal och mina egna grubblerier. Jag har ännu inte gjort några större tester. Vet inte om det kommer att bli av heller, läkaren kanske kan sätta diagnos ändå. Men då kan jag iofs undra hur jag ska få den ökade förståelsen och insikten. Men hur är det i ditt fall med självförståelsen?

Samma fråga kan jag ställa till dig, a-mamman (tänker exempelvis på din minsting).

Eller har jag missat nånting? Ser att tråden handlar om habilitering...

/Barracuber

barracuber skrev:
Samma fråga kan jag ställa till dig, a-mamman (tänker exempelvis på din minsting).

Eller har jag missat nånting? Ser att tråden handlar om habilitering...

/Barracuber

Det som stör mig med BUPs bemötande är att de har koll på vad som är problemen för henne, och det inte kändes som ett konstruktivt svar alls att börja jiddra om att jag skulle ge dem nåt konkret förslag på frågeställning att jobba kring. Det kändes som floskler och ett sätt att bli av med mig. Tyvärr. Är väldigt känslig och uppmärksam på om det är riktig kommunikation vi ägna oss åt eller skuggboxning. Det här var det senare. Förstår du?

barracuber skrev:Peter,

Om du tänker så här per område - arbete, privat osv - då får du väl ändå någon hum om vad dina svårigheter är. Min läkare råder mig att skriva ner mina tankar i ord. Det är ett bra råd och jag gillar att skriva. Låna en bok om att skriva - det finns massvis på Bibblot. Eller gör en mindmap - skitbra metod!!

Man hör ofta att diagnosen kan ge bättre självförståelse, ökad insikt om svårigheter, bland annat. Så är det för mig just nu i mina läkarsamtal och mina egna grubblerier. Jag har ännu inte gjort några större tester. Vet inte om det kommer att bli av heller, läkaren kanske kan sätta diagnos ändå. Men då kan jag iofs undra hur jag ska få den ökade förståelsen och insikten. Men hur är det i ditt fall med självförståelsen?

Jag vet med god precision vad mina problem är och hur de ter sig inom olika delar av min vardag, även om jag villigt erkänner att denna kunskap är större vad gäller vissa problemområden än vad gäller andra. Jag har alltid haft ganska god självförståelse och självinsikt, åtminstone såtillvida att de jag talat med sagt till mig att de uppfattat det så, utan undantag. Diagnosen har inte förändrat eller förbättrat denna självinsikt, även om det är möjligt att jag formulerar mig något annorlunda numera än för ett antal år sedan.

Vad jag behöver hjälp med är inte att förstå vad jag har för problem utan att hitta lösningar. Problemen känner jag till. Lösningarna känner jag inte till. Jag sökte diagnos för att jag trodde detta skulle öka möjligheterna att hitta lösningar, men ingen verkar vara mer kompetent inom det området än de jag redan talat med som odiagnosticerad, så denna förhoppning har åtminstone hittills inte uppfyllts. Folk vill väl, men så länge de inte har något nytt att komma med, eller kan öppna upp nya tankebanor hos mig som på det viset kan hjälpa mig att själv finna lösningar, så är denna välvilja närmast bortkastad tid för alla inblandade.

För övrigt är det mest genomgripande problemet för mig en ogenomtränglig motvilja mot det ovana och nya samt en bedövande passivitet/apati. Även om jag ville "skriva av mig" eller låna böcker på biblioteket om skrivande, är det sannolikt att jag inte skulle klara av att kunna genomföra det. Vilja, kunskaper och motivation räcker inte för att jag skall klara av att göra något.

Hej!

Peter, lösningarna ser olika ut beroende på vilka problem du har.

Om du har svårt att komma ihåg saker, svårt att komma igång att göra saker eller har problem med vissa delar av tidsuppfattningen kan du få en Handi alternativt en Handifon. En Handi är en handdator med en enkel planeringskalender. En Handifon är samma sak, plus mobiltelefon (ringa och skicka sms).

Ett annat alternativ kan vara att göra en lista med saker som ska göras och hålla sig till listan. Eller att ha ett schema på väggen som talar om vilka dagar man ska städa, tvätta och så vidare.

Eftersom jag inte vet vilka problem du har, är det svårt att komma på lösningar. Men det finns oftast en lösning på problemen. Någon form av struktur, en vägledning i hur man ska göra eller ett hjälpmedel.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Hej!

Peter, lösningarna ser olika ut beroende på vilka problem du har.

Om du har svårt att komma ihåg saker, svårt att komma igång att göra saker eller har problem med vissa delar av tidsuppfattningen kan du få en Handi alternativt en Handifon. En Handi är en handdator med en enkel planeringskalender. En Handifon är samma sak, plus mobiltelefon (ringa och skicka sms).

Ett annat alternativ kan vara att göra en lista med saker som ska göras och hålla sig till listan. Eller att ha ett schema på väggen som talar om vilka dagar man ska städa, tvätta och så vidare.

Eftersom jag inte vet vilka problem du har, är det svårt att komma på lösningar. Men det finns oftast en lösning på problemen. Någon form av struktur, en vägledning i hur man ska göra eller ett hjälpmedel.

Hälsningar

Lilla Gumman

Självklart känner jag till det du säger. Jag känner bara inte till hur detta skulle kunna appliceras på mig, och ingen jag talat med verkar känna till det heller.

Listor av olika de slag har jag försökt genom åren och åtminstone på de visen jag försöker så ger de noll till ringa hjälp. Du säger "som man håller sig till", vilket är grunden i problemen. Jag kan inte hålla mig till någonting och så fort jag brutit planeringen/listan/strategin eller dylikt en gång, är all eventuell effekt försvunnen och jag är tillbaka på ruta ett. Jag behöver yttre strukturer som dessa för att fungera, men inga yttre strukturer jag har prövat är tillräckligt kraftiga för att ge nämnbar hjälp, och den hjälp de ger är alltid ytterst tillfällig och innebär enorma kraftansaträngningar. För det mesta är det dock alldeles för kraftansträngande att överhuvudtaget göra listan/planeringen, mycket mindre följa den när den väl är gjord. Jag har ingen aning om hur dessa strukturer skulle se ut för att ge regelbunden och ihållande hjälp, och ingen jag talar med verkar veta det heller. Tanken är ju att jag skall kunna göra saker själv, och de flesta av dessa strukturer är inte tillräckligt effektiva för att ens få mig att göra saker när jag är med den person som hjälper mig. Om det inte räcker då, hur skall det kunna räcka när jag INTE har en person bredvid mig som guidar mig igenom? Jag vet inte, och jag vet ingen som vet heller.

Peter skrev: Jag har ingen aning om hur dessa strukturer skulle se ut för att ge regelbunden och ihållande hjälp, och ingen jag talar med verkar veta det heller. Tanken är ju att jag skall kunna göra saker själv, och de flesta av dessa strukturer är inte tillräckligt effektiva för att ens få mig att göra saker när jag är med den person som hjälper mig. Om det inte räcker då, hur skall det kunna räcka när jag INTE har en person bredvid mig som guidar mig igenom? Jag vet inte, och jag vet ingen som vet heller.

Vad synd att du inte är lagd åt att gå i kloster eller bli militär eller nåt annat där de yttre ramarna är benfasta och inte bestäms av en själv (om man nu trivs eller accepterar dem)...

Min stora tös funkar mycket bättre när det är inrutat och förutsägbart, som det är där hon bor nu (på behandlingshem). Trots att hon inte väljer rutinerna och schemat osv och är väldigt rebellisk på många sätt.

alfapetsmamma skrev:

Peter skrev: Jag har ingen aning om hur dessa strukturer skulle se ut för att ge regelbunden och ihållande hjälp, och ingen jag talar med verkar veta det heller. Tanken är ju att jag skall kunna göra saker själv, och de flesta av dessa strukturer är inte tillräckligt effektiva för att ens få mig att göra saker när jag är med den person som hjälper mig. Om det inte räcker då, hur skall det kunna räcka när jag INTE har en person bredvid mig som guidar mig igenom? Jag vet inte, och jag vet ingen som vet heller.

Vad synd att du inte är lagd åt att gå i kloster eller bli militär eller nåt annat där de yttre ramarna är benfasta och inte bestäms av en själv (om man nu trivs eller accepterar dem)...

Det är väl just det som är problemet. Den miljö jag möjligtvis skulle fungera i är endast en sådan miljö som jag anser fullständigt meningslös och som inte ger mig någonting. Då är det bättre att misslyckas med något jag ser som meningsfullt än att lyckas med något meningslöst. Trots det så är det troliga att jag inte skulle fungera i en sådan inrutad miljö eftersom jag hatar rutiner, är snabbt uttråkad och ifrågasätter allting hela tiden. Jag kan i själva verket inte se framför mig hur miljön skulle se ut för att jag skulle fungera tillfredsställande. Jag tror inte den finns.

Peter, jag kan inte låta bli att tänka på din tidigare tråd och undrar om du har vidtagit några ågärder i den riktiningen?

apati-och-mental-trotthet-t8343-24.html

Aspkvinna skrev:Peter, jag kan inte låta bli att tänka på din tidigare tråd och undrar om du har vidtagit några ågärder i den riktiningen?

apati-och-mental-trotthet-t8343-24.html

Om du menar medicinsk inriktning (vilket ju var det enda konkreta vi egentligen kom fram till i den tråden) så har jag fortfarande en medicinkontakt. Han gav ett medicinförslag jag är ytterst tveksam till, så nästa gång jag träffar honom får jag försöka påverka honom i annan riktning.

Peter skrev: Han gav ett medicinförslag jag är ytterst tveksam till, så nästa gång jag träffar honom får jag försöka påverka honom i annan riktning.

Nämligen? Och varför tveksam? Du är hemlig du...

alfapetsmamma skrev:

Peter skrev: Han gav ett medicinförslag jag är ytterst tveksam till, så nästa gång jag träffar honom får jag försöka påverka honom i annan riktning.

Nämligen? Och varför tveksam? Du är hemlig du...

Jag blev erbjuden Lyrica och skulle säga vad jag tyckte vid nästkommande möte (som är om ett par veckor). Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur jag kan få någon positiv effekt på mina problem med den medicinen. Läkaren tror att den kan mildra ångestkänslor i samband med att jag inte klarar av att göra något. Detta kan mycket väl vara sant, men jag misstänker att den på intet vis kommer driva på mig att ens försöka, varför jag om något kommer bli mer passiv/apatisk och inte mindre.

Peter skrev:

alfapetsmamma skrev:

Peter skrev: Han gav ett medicinförslag jag är ytterst tveksam till, så nästa gång jag träffar honom får jag försöka påverka honom i annan riktning.

Nämligen? Och varför tveksam? Du är hemlig du...

Jag blev erbjuden Lyrica och skulle säga vad jag tyckte vid nästkommande möte (som är om ett par veckor). Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur jag kan få någon positiv effekt på mina problem med den medicinen. Läkaren tror att den kan mildra ångestkänslor i samband med att jag inte klarar av att göra något. Detta kan mycket väl vara sant, men jag misstänker att den på intet vis kommer driva på mig att ens försöka, varför jag om något kommer bli mer passiv/apatisk och inte mindre.

Lyrica har jag hört mest gott om, men då gällde kombon nervsmärtor och ångest. På bara ångest vet jag inte. Min ena unge fick den för nervsmärtor men tålde inte biverkningarna så den blev kortvarig i det här hushållet...

Kan du inte testa den jag tar? Voxra? Vi har säkert diskuterat det, men jag minns inte utgången av det pratet så jag säger det igen. Jag har fått mer ork av den. Ingen mer koncentration, fokus o sånt, men mer ork.

alfapetsmamma skrev:

Peter skrev:

alfapetsmamma skrev:
Nämligen? Och varför tveksam? Du är hemlig du...

Jag blev erbjuden Lyrica och skulle säga vad jag tyckte vid nästkommande möte (som är om ett par veckor). Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur jag kan få någon positiv effekt på mina problem med den medicinen. Läkaren tror att den kan mildra ångestkänslor i samband med att jag inte klarar av att göra något. Detta kan mycket väl vara sant, men jag misstänker att den på intet vis kommer driva på mig att ens försöka, varför jag om något kommer bli mer passiv/apatisk och inte mindre.

Lyrica har jag hört mest gott om, men då gällde kombon nervsmärtor och ångest. På bara ångest vet jag inte. Min ena unge fick den för nervsmärtor men tålde inte biverkningarna så den blev kortvarig i det här hushållet...

Kan du inte testa den jag tar? Voxra? Vi har säkert diskuterat det, men jag minns inte utgången av det pratet så jag säger det igen. Jag har fått mer ork av den. Ingen mer koncentration, fokus o sånt, men mer ork.

Jo, jag hade tänkt försöka testa Voxra. Läkaren var tveksam när jag nämnde det för honom men jag propsade inte (och hade inte läst om medicinen han föreslog, varför jag ändå skulle återkomma). Som det låter kan jag åtminstone i teorin se att Voxra skulle kunna ha effekt.

Vad gäller Lyrica är det andra problemet att jag personligen inte anser att jag har ångest. Tillfällena vi talar om driver mig visserligen till ett ångestliknande tillstånd, men i "normala" fall så är jag nog inte mer full av ångest än vem som helst, möjligtvis mindre. Därav min tvekan.

Det här är ju inte riktigt habilitering men jag hittar inte tråden jag letade efter så, och haben har nämnts i samtal jag haft så...

Har nu åter talat med funktionshindersombudsmannen i Stockholms stad, om att Tandvårdsenheten vägrar utfärda tandvårdskort/tandvårdsstödsintyg utan LSS-beslut, och att LSS-handläggaren hänvisar till Tandvårdsenheten, om man nu inte söker god man, personligt ombud, boendestöd, daglig verksamhet eller liknande.

Jag sa att vi var ganska många som

hör till personkrets 1 och därmed rent formellt borde ha rätt till det här och dessutom

kan ha problem med att minnas sånt som tandtråd och

ha problem med muntorrhet pga medicin vilket är diagnosrelaterat

men ändå inte

bor i gruppboende, har vad som kallas ett omfattande vårdbehov eller för övrigt avser att söka några andra åtgärder

vilket inte betyder att man kan vara telefonrädd eller på det hela taget tycka att det är riktigt riktigt jobba att stå på sig och hävda sina behov och rättigheter.

Så gör nåt!! Typ.

Hon skulle på möte där det skulle passa väldigt bra att ta upp det här, på fredag. Jag lämnade namn och telefonnummer, om de vill skapa ett prejudicerande fall eller vill höra mer om denna sanslösa soppa där många korshänvisar och/eller uppvisar svåra symtom på Ansvarsallergisyndrom.

Min habilitering (eller vad man nu skall kalla det för) har typ påbörjats. Jag har redan börjat misstänka att det finns gott om moment som inte är terapeutiska i strikt mening, utan verkar mest vara till för att få tiden att gå. Visst, de kan ha en terapeutisk verkan, men bara för vissa. Själv så började massa varningslampor blinka när det talades om att göra saker i grupp. Missförstå mig rätt nu. Jag har i sig inget mot att träffa andra med AS för att diskutera som en del av en terapi.

Lite hastiga rader bara sådär. Lillördan börjar nu.

LSS var det inte tal o och inte något tandkort heller. På Asperger center fick jag berättat för mig att personalen var sååå duktiga på att handleda studenter på Tekniska högskolan. Studenter som är duktiga på mattematik, men som inte klarar av att koka ägg.
Hmm ... tänkte jag, men jag kan koka ägg och så blev det fel igen.

Jag tyckte att dom var konstiga på Habeliteringen. Men jag är ju lite konstig själv, så hur i helvete skall jag fåihop det här livet?

Jag vill kunna bli så självgående att jag kan gå en tvåårig yrkesutbildning (riktigt jobb, riktiga pengar.) Jag kan f.n. inte se varför "göra saker med andra" gör det möjligt för mig. Sedan så är jag kraftigt skeptisk mot att arbetspraktik gör något. Det är väl jättelätt att få saker och ting att gå jättelätt när kvotmiffot lika gärna kunde gå runt med en stor skylt på skallen. Vidare så verkar mitt ärende nu ligga på flera bord. I vissa fall är det väl bra och jag kanske övertolkar, men det känns smått avskyvärt.