Hur säkra var era utredare på eran AS diagnos?
Min neuropsykolog som utredde mig, sa att jag var det största gränsfall han haft, så jag har nog verkligen AS light.
Min psykiatiker var övertygad om att jag hade AS medans kuratorn på AS center var övertygad om att jag inte hade AS.
Hur var det för er? berätta

Jag vet inte eftersom ingen pratade med mig om det. Men eftersom mitt beteende var väldigt "udda" på den tiden så tror jag knappast man ansåg att jag var för "vanlig" för att få en diagnos.

EDIT: Men rösta kan jag inte, vet för lite.

Jag tror inte att jag uppfattas extremt "Asperger" (den stereotypa bilden av folk med Asperger) , men utredarna tyckte det var klart att jag hade någon sorts neuropsykiatrisk problematik, och Asperger var bästa möjliga diagnos. De verkade trots allt ganska säkra, så det är svårt för mig att avgöra om man kan säga att jag "var på gränsen".

Det var väldigt mycket en fråga om att jag förklarade att "jag har den och den problematiken" varefter testerna, både resultaten och sättet jag genomförde dem bekräftade vad jag sagt, varefter utredarna hade att bedöma huruvida dessa problem uppfyllde kriterierna för Asperger. Deras uppfattning var att de gjorde det, vilket de antydde ganska tidigt under utredningens gång.

Det rådde ingen tvekan.

Men vägen till diagnosen var svår, de trodde jag var deprimerad och blyg bara. Ett standard-emo som behövde kontakta mitt inre barn som de sade .

Först när utredningen drog igång kom problemen, de verkliga problemen fram i ljuset. Bland annat att jag har mycket grava perceptionsstörningar. Att jag har dålig uthållighet och dålig koncentrationsförmåga. Och detta oberoende av depression. Blir så klart värre vid depression, men problemen försvinner inte vid bättre mående.

Själv tycker jag att jag är så otroligt mycket mer autistisk än folk kan ana. Och vissa av mina problem/avvikelser är så otroligt mycket värre än folk begriper.

Exempelvis min avsaknad av orienteringsförmåga. "Jaha, tihi" , säger folk, "jag har också lite svårt att hitta."

I mitt fall handlar det inte om det. Jag hamnar i twilight zone och kan inte skilja på fantasi och verklighet när jag går vilse. Och sedan drömmer jag mardrömmar om det. Att fråga om vägen hjälper inte, jag kan inte förstå vägbeskrivningar. Jag kommer inte ihåg vägen till ställen jag varit på. Jag hittar således inte ens hem till brorsan som bor några mil bort.

Klockrent hole in one

Jag är visserligen en av de mildare aspergerformerna som jag allmänt tror är vanligast bland de som är aktiva här på forumet, men det fanns ingen tveckan, klockren diagnos, som de bokstavligen sa. Visste inom ett par minuter.

Klockrent gränsfall

Läkarna var överens om att min Asperger är väldigt mild men att jag ändå kunde vara i behov av visst stöd på vissa områden.
Har även visat sig på diverse AS-tester jag gjort på nätet att jag endast ligger en liten bit över AS-gränsen så att jag matchar in på en Asperger-typ.

Min utredande psykolog tyckte direkt jag var "autistisk". Men han tvekade om jag kunde klassas som funktionshindrad i början. Han behövde mer info. Jag sa jag var 110% säker jag har AS till honom. Burdus jag är...

Men jag träffade en psykolog också och han pratade direkt som om jag hade AS. Han vill luska ut hur STÖRD jag var och på vilket sätt.
Paranoid personlighetsstörning med psykopatiska drag blev det.

Efter att min utredande psykolog intervjuat min flickvän sen 11 år var utredningen klar. Solklart fall av Asperger Syndrom. Hon är den enda jag egentligen umgåtts med på 11 år. Vi separerar i slutet av februari så nu kan jag bli entöring. Äntligen!


Hon har varit som mitt barn lite grann. Fast vi har varit ett par och haft sex och allt såklart.

zeidon skrev:Min utredande psykolog tyckte direkt jag var "autistisk". Men han tvekade om jag kunde klassas som funktionshindrad i början.

Vad störande det kriteriet är!
Det är som om en blind person som inte är handikappad, inte kan kallas blind och få det på papper.

Ska man sätta och ta bort diagnos flera gånger per dygn på aspergare då kanske.

Klockrent hole in one Jag uppfyllde vad jag har förstått nästan samtliga delkriterier när diagnosen ställdes.

Vad vänliga era utredare var som sa på en gång vad de trodde, jag får gå runt med ångest fram och tillbaka för att min utredare inte har sagt någonting om vad hon lutar åt. Men jag skall återkomma till den här tråden när jag har en diagnos, ovasett vad det blir.

Hej!

En kurator på Habiliteringen funderade på om jag kundde ha AS, och en utredning startades av Habiliteringens psykolog. De visste vad de testade för redan från början och bestämde AS-diagnosen inom några månader när de väl bestämt sig för att göra testerna.

Jag började senare fundera på om jag kunde ha ADHD också. Då sa de att jag hade fått diagnosen AS som berättigade till hjälp enligt personkrets 1, och det var bättre än att få diagnosen ADHD där man bara tillhörde personkrets 3. Och en diagnos räcker ansåg de.

Men jag fick diagnosen ADHD åtta år efter AS-diagnosen, fick då "tjata" mig till diagnosen.

Så om jag är en klockren AS vet jag inte. Kanske. Några drag stämmer i alla fall men inte allt.

Hälsningar

Lilla Gumman

alexb skrev:Vad vänliga era utredare var som sa på en gång vad de trodde, jag får gå runt med ångest fram och tillbaka för att min utredare inte har sagt någonting om vad hon lutar åt. Men jag skall återkomma till den här tråden när jag har en diagnos, ovasett vad det blir.

Jag tvingade fram ett svar. Ställde en direkt fråga flera gånger.
"- Vad tror du?"

Fast vara så burdus är inte att rekommendera...

Lilla Gumman skrev:
Men jag fick diagnosen ADHD åtta år efter AS-diagnosen, fick då "tjata" mig till diagnosen.

När jag hör sånt här att "det räcker med den ena diagnosen" så tänker jag alltid att vad är problemet? Dom alla behövs ju för att förstå allt inom sig för att hitta genvägar till att livet ska fungera så att inte hjälpa till med alla diagnoser man har är ju faktiskt direkt att göra det svårare för en att förstå sig själv.

Jag visste inte så mycket om as och hade snarare hänvisats att läsa om adhd. Visst i adhd fanns det mycket jag kunde känna igen mig på men inte som ett genomgående dra gi heeeela mitt liv. Sen kom As in.
Det känns som jag fått en uppenbarelse. Så rätt mycket hole in one.
Men jag märker definitivt en del fördomar och tolkningar om vad att vara introvert är. Pga att jag är allmänt utåtriktad misstolkas jag som social, tills de får "umgås" med mig och inser att hoppsan, så det inte fallet.
desto mer jag lär mig om As och stöter nu människor med det, desto säkrare blir jag.