Jag har aldrig varit mobbad men ändå alltid kännt mig utanför. Det som gör att jag är utanför är att jag inte kan bli intresserad av någon annan människa (jag är mer intresserad av att samla på saker, än på vänner).

Jag förstår inte hur människor lyckas hålla igång samtalen. De kommer hela tiden på nya meningslösa saker att tala om. Inget konstruktivt alls.

Om det rör sig om något jag är insatt i kan jag tycka att det är kul att prata (det är inte ofta).
Jag gillar raka puckar när man talar med mig inget mellantjafs och därför blir jag ofta undviken. Om du frågar mig någonting svarar jag antingen Ja eller Nej följt av en pinsam tystnad under vilken jag har lite tics för mig. Mina samtal blir därför alltid väldigt krystade. Det går hela dagar utan att jag säger någonting annat än "Vad är det för datum idag?", eller "Vad skall vi köpa för bok till kursen?"

Är det någon som känner igen sig i detta? Hur mycket lägger ni ner i genomsnitt på att konversera per dag? (inte på internet utan i verkligheten)

Ja du, det där med kallprat är ett gissel. Hur vet man om någon bara kallpratar eller om de pratar om något som verkligen är viktigt just nu? Jag har alltid haft svårt för detta och det leder till problem på arbetsplatsen, på kurser och när jag ska försöka umgås med människor på fritiden.

Det har också medfört att jag har väldigt svårt att hälsa på hemma hos folk och att hålla kontakten med folk. Att ringa till någon bara för ringandets skull - ångestladdat. Vad ska man prata om? Har jag däremot ett ärende, t ex att fråga om något, då kan jag ringa och då uppstår det ofta lite småprat utöver det jag ringde för att fråga om. (Hur mår du, såg du det där tv-programmet, visste du att NN flyttat till X-stad osv) Men då funkar det rätt bra eftersom jag ändå hade en "ursäkt" till varför jag ringde från början.

Jag kunde inte småprata när jag var yngre. Hade man ingenting (viktigt) att säga var man förstås tyst. Så jag var väl svårpratad. Likaså svarade jag inget när andra sa något. Det var ju ingen fråga, så varför skulle jag svara något? Det var som jag trodde att konversation bara var informationsutbyte.

Det var faktiskt en intervjuare till ett vikariat jag sökte som påpekade det, att jag inte gav någon feedback. Man skulle alltså svara, även om det inte var någon fråga! Det hade jag inte fattat, men inför mig själv skyllde jag på att jag ju aldrig haft några vänner att umgås med, så därför visste jag inte hur man gjorde.

Nu är det inte svårt för mig att småprata, om någon annan tar initiativet. Däremot vet jag inte hur man gör övergången från ytligt småprat till djupare.

Jag antar att om man vill slippa känna sig utanför, så måste man intressera sig för andra el iaf låtsas göra det. "Fake it till you make it!" Märker folk att man är totalt ointresserad så är det klart att de undviker en.

Jag håller också med om att det är lättare att ringa till folk om man har ett ärende. I själva verket är det bara släktingar jag ringer till för att bara prata utan att ha något ärende.

När jag gick på gymnasiet, hade vi en lektion i psykologi, där vi fick lära oss vikten av feedback. Vad den betyder och innebär.
Det var nog rätt bra, jag hade aldrig tänkt på det innan, men studerade frenetiskt folks feedback efter det (när de talade med varandra).

Jag vet inte om jag har varit svårpratad. Jag har pratat rätt mycket, men inte direkt kallprat. Jag har alltid haft svårt för att prata om saker som inte betyder något eller inte är intressanta. Däremot sätter jag ofta igång prat om intressen om folk är i närheten (inte alltid dialog dock *hosthost*).

Det verkar lättare att föra en DIALOG med andra aspergare dock. Kanske man har mer gemensamt.

Finns det ingen konkret information i utbyte mellan mig och alla andra förhåller jag mig tyst.
"Meningslöst prat" är nåt väldigt ansträngande, ångestladdat och dömt att "misslyckas" dvs bli "pinsamt jobbigt".

Ute i verkliga livet pratar jag mycket sällan. Pratar när någon vill ha information, en konkret tanke kring något.

Sen, varför pratar de alltid om samma sak varenda dag???? Det är sinnessjukt tycker jag.

Jag småpratar ibland och tycker det är hyfsat intressant

MEN

För mig är småprat nåt man gör med nån man känner väl eller nån som är särskilt lätt att prata med.

Så det är ingen småsak för mig, snarare nåt som kräver särskilt gynnsamma omständigheter för att det ska kännas givande nog att ge sig in i.

Jag kan prata hur mycket och hur länge som helst, så länge det är intressant och det är jag som modererar samtalet Men jag ger inte mycket för kallprat i stil med, "ja, jag minns en vinter då det verkligen snöade" eller "åh, jag pratade förresten med faster Karin i förra veckan och hon berättade att bla-bla-bla..."

Min mor är rätt bra på sånt, vilket gör att man undviker att ringa henne i onödan.

Jag vill ha innehåll i samtalet. Annars får det vara.

imperativ skrev:Sen, varför pratar de alltid om samma sak varenda dag???? Det är sinnessjukt tycker jag.

Haha! Precis! Jag har så oerhört svårt för människor som varje dag upprepar samma gamla visa, med samma ord, samma gester, samma innehållslöshet...

Börje Frylmark skrev:

imperativ skrev:Sen, varför pratar de alltid om samma sak varenda dag???? Det är sinnessjukt tycker jag.

Haha! Precis! Jag har så oerhört svårt för människor som varje dag upprepar samma gamla visa, med samma ord, samma gester, samma innehållslöshet...

Har du några exempel? Jag kan inte minnas att jag bevittnat något sådant. :s

Saninaé skrev:

Börje Frylmark skrev:

imperativ skrev:Sen, varför pratar de alltid om samma sak varenda dag???? Det är sinnessjukt tycker jag.

Haha! Precis! Jag har så oerhört svårt för människor som varje dag upprepar samma gamla visa, med samma ord, samma gester, samma innehållslöshet...

Har du några exempel? Jag kan inte minnas att jag bevittnat något sådant. :s

Ehh? Utveckla gärna, vad för slags exempel? (ber om överseende här, vet inte om du skojar eller inte)

Jag citerar mig själv som citerar Viveka Adelswärd, som utkommer med en bok "Till struntpratets lov" (i Tipsforumet):

"För en del kommer struntpratet helt automatiskt, ungefär som när hundar viftar på svansen."

Hunden tycker inte det gör något att det blir samma svansviftningar varje dag. De som småpratar gör det inte heller för att ge el få några nyheter, de gör det för att bonda.

Vilken underbar tråd!

Jag kan nog kallprata lite med hantverkare el dyl under kortare stunder, men med kvinnor brukar det vara svårare. Utom NPF-kvinnor då förstås (fast de kallpratar i o f s sällan).

Hade ett intressant samtal med en trevlig men bestämd tjej som jag inte riktigt hade koll på var hon befann sig, men hon var jättelätt o prata konkreta saker med.
Samtalet jag refererar till var om det faktum att hon berättade att hon hellre hade med killar o göra än tjejer, killar var enligt henne rakare och inte långsinta, är det något så säger de det på en gång enligt henne, inget att man ska veta automatiskt för att någon vände på en kudde för ett halvår sedan.
Sedan sade hon, "nej nu får du gå o jobba."

nano skrev:Hade ett intressant samtal med en trevlig men bestämd tjej som jag inte riktigt hade koll på var hon befann sig, men hon var jättelätt o prata konkreta saker med.
Samtalet jag refererar till var om det faktum att hon berättade att hon hellre hade med killar o göra än tjejer, killar var enligt henne rakare och inte långsinta, är det något så säger de det på en gång enligt henne, inget att man ska veta automatiskt för att någon vände på en kudde för ett halvår sedan.
Sedan sade hon, "nej nu får du gå o jobba."

Låter sympatiskt.

Jag är ofta osäker på vad som ska definieras som kallprat och inte.
Jag pratar mest med min flickvän eller bästa vän, men när jag pratar så är det oftast om något jag själv är intresserad av och har tänkt på, som jag vill ha feedback på.
Det handlar oftast om något sakligt konkret som jag vill diskutera, men ibland känns kallprats-gränsen rätt hårfin ändå.

Kallprat enligt min uppfattning är fraser man säger för att få igång konversationer och lära känna nya människor, man pratar om saker som egentligen inte är särskilt viktiga och frågar saker som inte är viktigt att veta, enbart för att lära känna någon osv.

Det inträffar nästan aldrig att jag gör det, men jag har lärt mig att jag måste kunna ha ett visst mått kallprat för att hålla en relation vid liv, t.ex. höra av mig till en vän även om man inte har något konkret att diskutera, bara fråga hur läget är och vad den gjorde i helgen trots att jag är nästan totalt ointresserad av det.
Jag har lärt mig att jag kommer vinna på det i längden eftersom jag då får behålla relationen i större utsträckning och senare kan utbyta mer intressant information än kallprat.

Det är dock inte många relationer jag värnar om på det sättet, nästan enbart den jag har med min flickvän. Där finner jag störst anledning att offra mig lite och kallprata ändå.

Börje Frylmark skrev:

Saninaé skrev:

Börje Frylmark skrev:[quote="imperativ"]
Sen, varför pratar de alltid om samma sak varenda dag???? Det är sinnessjukt tycker jag.

Haha! Precis! Jag har så oerhört svårt för människor som varje dag upprepar samma gamla visa, med samma ord, samma gester, samma innehållslöshet...

Har du några exempel? Jag kan inte minnas att jag bevittnat något sådant. :s

Ehh? Utveckla gärna, vad för slags exempel? (ber om överseende här, vet inte om du skojar eller inte)[/quote]

Jag tror det var skoj.

alfapetsmamma skrev:

Börje Frylmark skrev:

Saninaé skrev:[quote="Börje Frylmark"][quote="imperativ"]
Sen, varför pratar de alltid om samma sak varenda dag???? Det är sinnessjukt tycker jag.

Haha! Precis! Jag har så oerhört svårt för människor som varje dag upprepar samma gamla visa, med samma ord, samma gester, samma innehållslöshet...

Har du några exempel? Jag kan inte minnas att jag bevittnat något sådant. :s

Ehh? Utveckla gärna, vad för slags exempel? (ber om överseende här, vet inte om du skojar eller inte)[/quote]

Jag tror det var skoj.[/quote]

Det är nog inte för inte som jag håller till här, antar jag

earlydayminer skrev:"the Conversation Killer"

Haha

Har verkligen den känslan ibland, man börjar i den diskussion sen så drar man en monolog sedan uppmärksammar man att samtals partnern verkligen tänker "va fan ska jag svara på det"

Själv brukar jag få den sedvanliga "jaså-här-har-vi-tydligen-att-göra- med-ännu-en-vettvilling, då-får-man-allt-se-upp-blicken".

Eller brukar och brukar, det har hänt några gånger. Dessutom är det antagligen till viss del mina egna griller och hjärnspöken som då hyperaktiveras. Men den blicken känner jag minsann igen om jag ser den.

Dock brukar det inte vara långa monologer som framkallar den.

Känner igen mig i vad flera av er skriver.
Har alltid haft svårt för kallprat. Har nog inte riktigt fattat det där med feedback kom jag på precis när jag läste det i ett inlägg här i tråden..att man förväntas svara även på ickefrågor för att föra konversationen vidare.
Har dödat en hel del lättsamma konversationer genom att helt enkelt sakna fler ointressanta uppslag att fortsätta mata kallpratet med. Med pinsam tystnad som följd.

När det gäller annan verbal kommunikation så har jag blivit den eviga lyssnaren som hummar på de rätta ställena, fokuserar hela min uppmärksamhet på personen som pratar och kommer med följdfrågor osv. Vilket gör att samtalen ofta blir väldigt långa men ganska så ensidiga. Det jag får ut av det är väl närmast känslan av att vara "duktig" eftersom många verkar ha ett stort behov av att få prata ur sig men ingen att göra det hos.

Egentligen är det bara min sambo som dels får stå ut med långa monologer om intressanta saker som jag tänkt ut och bara måste få berätta och förstås en hel del givande dialoger där vi ömsom är rörande överens eller har totalt motsatta ståndpunkter. Fast nu blev det väl OT.