Jag har kommit på att i många situationer, såsom i skolan, har jag nog klarat mig avsevärt bättre för att jag har kunnat skämtat/varit fjantig/varit rolig i många situationer än jag skulle om jag inte hade det. (Har väl inte alltid uppskattats heller dock... Hehö.)

Är det nån annan som "lyckats" relativt bra (notera 'relativt':P) för att du kan/kunnat varit lite "klassens clown:ig"?:P

När jag efter ett ungdomsutbyte med min hemstads vänort i Tyskland, som heter Kassel, började resa dit, använde jag mig av clownfasoner ibland när jag träffade andra personer i min egen ålder, ±3-4 år, för att lättare bli vän med dem, och det lyckades jag mycket bra med. Ibland behövde jag inte bete mig lustigt just när jag träffade dem, utan kunde ibland berätta om saker jag hade gjort när de inte var med. Tyvärr har det här inte fungerat lika bra med personer i min hemort, utan bara långt därifrån.

Jag fick ett diplom av rektorn som skolans "entertainer" på nians avslutningsmiddag. Kan dock inte säga att det alltid var uppskattat och för det mesta visste jag att de trodde att jag inte förstod bättre. Men jag förväntade mig aldrig att jag skulle ha några vänner kvar från högstadiet, de hälsar och pratar dock med mig när jag träffar dem på stan. De två år äldre som jag brukade hänga med finns det dock en bättre kontakt med, när jag möter dem.

Minns när jag var ute och gick på stan med min äldsta bror och jag mötte en av de som gick ut två år innan mig. Han var egen företagare, extremt social, en gammal stjärnsimmare som tonåring, han ser bra ut, klär sig mycket dyrt och kommer från en rik familj. Det är den enda gången jag kände mig extremt liten, men det var han som kom fram till mig. Men de minns mig för den jag är, en musiker. Det frågar de alltid, spelar du fortfarande gitarr? Skriver du musik nu för tiden? Sjunger du fortfarande?

De såg mig förmodligen som en "levande jukebox" och på så vis klarade jag mig. Det är tack vare mitt specialintresse jag har haft så mycket kontakt med den yttre världen, spelade och sjöng på fester som tonåring. Där fick jag kontakt med tjejer och andra människor, jag behöll dock aldrig någon av dem eftersom jag var sämst på att ta kontakt med folk.

Även bland mina nuvarande vänner är jag den som "aldrig går att få tag på". Någon som har samma problem?

Ja, IndividualThoughtPatterns, jag var lite av en clown. Lyckades jag bra? Nja men när en gammal Major till rektor delade ut ett diplom för att jag var en clown, så kan man väl säga att jag inte direkt misslyckades heller.

Jag är mycket lugn nu för tiden och jag skulle troligtvis chocka de flesta av mina gamla klasskamrater, men det finns fortfarande energi kvar.

I still got the moves!

Jag blev klassens clown tidigt i lågstadiet, och det är en roll som jag sedan haft mycket svårt att lägga av mig, trots att den ofta känns som en förbannelse. När ingenting annat funkar i det sociala spelet, för att jag ska märkas och kunna delta, sjunker jag lätt in i skämtarrollen, eftersom erfarenheten säger att den ibland ju faktiskt funkar. Likväl vet jag ju att den kan innebära att ingen tar en på allvar i de seriösa sammanhangen och att folk efter ett tag bara tycker man är knäpp och dryg. Så blev det i stora delar av grundskolan. Ett aspigt problem är det väl just att jag har svårt att bedöma var gränsen går. Min analytiska hjärna har dessutom osunt lätt att hitta ständiga ordvitsmöjligheter i det som folk säger.

Jag var väl rolig då och då. Jag hade ofta som mål att vara rolig för att behålla min plats i gemenskapen, men ofta blev det inte så lyckat, jag kunde liksom inte leverera lustigheter regelbundet som vissa andra även om jag försökte (kanske för mycket ibland).

Hej Individual. I mitt fall var jag tyst och blyg i skolperioden ( till gymnasiet där jag började öppna mig och "mogna" mer ). Jag var ingen klassens clown, men fick till några roliga uttalanden i sällskap med andra då jag och några klasskompisar skulle gå och palla plommon, vi mötte några tjejer från skolan och jag pillade upp plommet under läppen och sa- Aj, vilken blåsa att göra ont ( eller nåt i den stilen ), de tyckte dom andra var lustigt..


Idag har jag fått mera självdistans, kan skämta om mig själv samt har både en larvig humor samt en fyndig humor när jag känner mig avkopplad och har sovit bra. Det som hjälpt mig mycket är Omega-3 som jag tar två gånger / dag för det gör mig avslappnad och lugn,detta preparat kan jag verkligen rekommendera!

Tallerger skrev:Jag blev klassens clown tidigt i lågstadiet, och det är en roll som jag sedan haft mycket svårt att lägga av mig, trots att den ofta känns som en förbannelse. När ingenting annat funkar i det sociala spelet, för att jag ska märkas och kunna delta, sjunker jag lätt in i skämtarrollen, eftersom erfarenheten säger att den ibland ju faktiskt funkar. Likväl vet jag ju att den kan innebära att ingen tar en på allvar i de seriösa sammanhangen och att folk efter ett tag bara tycker man är knäpp och dryg. Så blev det i stora delar av grundskolan. Ett aspigt problem är det väl just att jag har svårt att bedöma var gränsen går. Min analytiska hjärna har dessutom osunt lätt att hitta ständiga ordvitsmöjligheter i det som folk säger.

Kan känna igen det mesta du säger. Ordvitsar är fan det jag lever på kan det kännas som ibland... (i sociala sammanhang) Men sen är det kul för en själv också! Annars skulle jag inte göra det. Kan dock inte spontant komma på att jag inte blivit riktigt tagen på allvar. Då jag emellanåt varit riktigt seriös och alltid kunnat argumentera för mig själv.

Om jag är på fest så är det de enda jag gör (för att det känns som att det är det enda jag kan göra), dvs att antingen skämta eller kunna argumentera för min ståndpunkt i ämnen som intresserar mig. Typ religon/övernaturligheter, musik och kanske lite till... Småprat är jag, kanske inte helt förvånande, sämst på i allmänhet.

earlydayminer skrev:
Jag är mycket lugn nu för tiden och jag skulle troligtvis chocka de flesta av mina gamla klasskamrater, men det finns fortfarande energi kvar.

I still got the moves!

Oj, en till musiker. Jag spelar dock bas. Som ingen blir impad av:P (Och halvspelar lite allt möjligt. Dvs trummor och gitarr.).

I yngre år var jag nog "vildare". Sen blev jag den som kom med skojjiga kommentarer osv... Men överlag är jag också rätt lugn nu för tiden. Och var rätt lugn överlag i skolan med så jag vettefan vad mina klasskamrater skulle säga. Träffar aldrig några såna. Förutom de 2 jag har som kompisar.

Chrilleb skrev:Hej Individual. I mitt fall var jag tyst och blyg i skolperioden ( till gymnasiet där jag började öppna mig och "mogna" mer ). Jag var ingen klassens clown, men fick till några roliga uttalanden i sällskap med andra då jag och några klasskompisar skulle gå och palla plommon, vi mötte några tjejer från skolan och jag pillade upp plommet under läppen och sa- Aj, vilken blåsa att göra ont ( eller nåt i den stilen ), de tyckte dom andra var lustigt..


Idag har jag fått mera självdistans, kan skämta om mig själv samt har både en larvig humor samt en fyndig humor när jag känner mig avkopplad och har sovit bra. Det som hjälpt mig mycket är Omega-3 som jag tar två gånger / dag för det gör mig avslappnad och lugn,detta preparat kan jag verkligen rekommendera!

Jag har både varit tyst och vildare. Det har varit lite antingen eller beroende på humör osv. Har nog helt ärligt haft lite rykte om mig att varit arg osv. Men det är relativt osant. (Men ser rätt barsk och halvt respektingivande ut. Även om det också är relativt osant:P)

Självdistans (vad det nu än är:P) är bra att ha. Fyndig är en sak jag fått höra att jag är. Vettefan om det hjälper mig att skaffa jobb dock. Hehe...

mnordgren skrev:Jag var väl rolig då och då. Jag hade ofta som mål att vara rolig för att behålla min plats i gemenskapen, men ofta blev det inte så lyckat, jag kunde liksom inte leverera lustigheter regelbundet som vissa andra även om jag försökte (kanske för mycket ibland).

Att vara en lean-mean-jokingmachine är väl inget man ska sträva efter. Då får man mycket jobb. Har bara varit rolig då det skett. Dvs att det fallit sig relativt naturligt ibland och inget jag försökt. Lyckades inte "snärja" några nya kompisar förutom 1 i högstadiet och det berodde nog mer på gemensamt musikintresse och att vi har en gemensam kompis än nåt annat.

Humoristisk är bra! Jag gillar roliga personer! Ångestdämpande och får man andra att skratta så har de en extra positiv syn på en.

Man är nog roligare om man inte hela tiden går och tänker att man måste producera humor och får prestationsångest för det. Just det där med att leverera intressanta eller roliga grejer kan bli en börda, som att ens sociala ställning inte är säker utan knuten till prestation.

mnordgren: Instämmer. Jag tycker oftast personer är roligast när de inte vet det själva. Börjar man "tänka" ut skämt så blir det aldrig bra...

Det ligger nog nåt i det ni säger.

Jag har nog blivit lite mer "clownig" de senaste åren. (Särskilt sen jag förstod att jag hade AS, och även förstod att jag faktiskt var annorlunda än andra...) Tidigare tog jag mig själv på alltför stort allvar, och var rädd att säga nåt "fel", och sa oftast inte mycket.

Undantaget var i övre tonåren när jag var på privata fester med kompisar jag kände mig trygg med. De drack, men jag hade en "vit period" på ca 1,5 år, och på många av våra fester så var det jag som var den som släppte loss mest... Inte så att jag spelade full, utan enbart för att jag slappnade av, och släppte fram det skämtsamma "jaget" jag hade inom mig... (Förmodligen vågade jag slappna av för att de var fulla...)

På senare tid har det mer varit så att jag ofta råkar säga nåt roligt utan att tänka på det. Och sen trasslar jag in mig när jag ska förklara vad jag egentligen menade (som de andra redan förstått...) och allting blir bara ännu knäppare och mer komiskt... Men jag vågar bjuda på mig själv idag, på ett helt annat sätt än när jag var yngre...

earlydayminer skrev:Jag är mycket lugn nu för tiden och jag skulle troligtvis chocka de flesta av mina gamla klasskamrater, men det finns fortfarande energi kvar.

Jag skulle nog också chocka mina gamla klasskamrater om jag träffade dem idag, fast åt andra hållet...

Eller rättare sagt: Jag chockade faktiskt mina klasskamrater från grundskolan när vi hade klassträff när vi var 20 år. Då var jag visserligen rätt full, men ändå... Jag var nog den som pratade mest, och kom med en massa roliga/knäppa kommentarer... Och det var jag som kom på en massa knäppa rim, som var en uppgift vi skulle göra i smågrupper, och sen läsa upp för de andra. Då var jag inte det minsta blyg, som jag hade varit tidigare... Kan ju lugnt säga att jag var betydligt mer omtyckt då, än som den allvarsamma tråkmåns jag varit under skoltiden...