Jag har en väldigt nära vän som nu står inför en utredning om ev AS.
Jag har stor förståelse för hennes problematik och har under åren lärt hyfsat att kommunicera med henne på ett sätt som funkar för oss båda, dvs där missförstånden blir färre.

Problemet just nu ligger i att hon har en son varannan vecka och hur hon i vissa situationer bemöter honom. Min vän är oerhört snäll, empatisk och fysiskt öm, de gånger det passar henne. Har hon tex en dålig dag eller stund, tar hon genast ut detta på sin treårige son, eller allt som kommer i hennes väg. Detta kan yttra sig i elaka ord, högt tonfall och hotfullt uttryck, dock ej har hon någonsin varit fysisk mot honom. Hon kan gå väldigt över gräns i form av att vara ironisk och nedlåtande. Beskylla sonen för hennes olycka och i ren frustration bete sig väldigt orättvist. Detta är väldigt jobbigt som utomstående att ta del av.
Jag har vid flera tillfällen pratat med henne om detta och stöttar givetvis sonen när dessa svaga sidor visas. Det är dock svårt för mig att veta hur jag på bästa sätt pratar med mamman, min vän om just detta. Liksom andra föräldrar, finns det en oerhörd stolthet i hennes mammaroll, som hon inte kan med ifrågasätts.

Jag kan ta några konkreta exempel på hur det här kan yttra sig.
Vi kan tex ha en trevlig stund tillsammans och beslutar oss för att spela brädspel tillsammans med sonen. I det här läget bestämmer mamma allt och det känns mer som att vi spelar för hennes skull, på blodigt allvar, än för sonens. Hon har väldiga svårigheter med att uppmuntra och ta sig tid för det sociala samspelet, allt ska gå fort och korrekt och ljudnivån från henne är hög och nästan irriterad. Om sonen gör "fel" - går åt motsatt håll, kastar tärningen utanför bordet, inte förstår, går när det inte är hans tur osv, blir mamma arg. Tonen är hela tiden rå och man liksom bara väntar på explosionen, som hon succesivt bygger upp inom sig själv genom att högt uttala att spelet snart kommer avbrytas eller att pojken kommer att få lämna rummet osv. I 90 % av fallen, slutar det så här.

Ett annat exempel kan vara om vi bestämt att ses och jag får förhinder. Säg att vi ska gå till lekparken alla tre, när hon får mitt besked (det absolut svåraste för henne, alla kategorier är att ta en förändring eller ett nej), lämnar hon beskedet direkt till sonen med en nästintill beskyllande ton, kall och sarkastisk. "Nej, det blir inget lekparken idag för **** vill inte träffa oss, så du får inte gå dit." Vilket slutar i gråt för sonens del, som uppenbart tror att det beror på honom.

Vid tex lek eller annan social interaktion med sitt barn är det nästan alltid på mammans villkor. Ska det göras armband, ska sonen välja de pärlor som mamma tycker, hon kan inte uppmuntra honom i hans egen kreativitet, utan utgår nästan alltid från sig själv. Vid vanlig lek, vilket mamman sällan medverkar i, är det endast med de saker hon tycker är roligt. Likväl som vid val av film eller böcker - sonen vill jättegärna läsa Morris, men mamma väljer naturligtvis något annat, för Morris är en "bebisbok" och läsandet inleds när sonen gråter och uppenbarligen känner sig osedd, otillräcklig.

Det finns hur många exempel som helst. Och detta är hemskt att betrakta, när det för mig är så självklart att det finns en liten kille som inte annat vill att bli sedd för den han är av sin mamma. Att han inte gör allt på "ren djävulskap mot henne", att han är fantastisk precis som han är.

Jag har naturligtvis kontakt med proffisionella personer som är medvetna om detta, min vän går även under utredning om hon är en lämplig förälder.

Min fråga till er - anhöriga, som konstaterade aspergare, hur bemöter jag mamman på bästa sätt i det här läget? När det är så oerhört känsligt för hennes del och ofta gör saken värre, när det tas upp?
Jag brukar säga saker som "Men nu tänker vi på att det här ska vara en mysig stund och att vi spelar för pojkens skull och det är inte hela världen om spelreglerna inte följs till punkt och pricka" när vi spelar spel. Det kan hon hålla med om en stund, men nästa gång är det samma visa igen.
Det är så svårt och olyckligt alltsammans. Samtidigt kan de ha en fantastiskt fin relation, när mamman är lugn och tillfreds. Men detta gör naturligtvis också pojken nervös, han vet aldrig hur hans mamma kommer att vara just idag.

Har ni några tips eller ideér till mig?
Tacksam för allt.

Hej envän och varmt välkommen till oss!

En sådan historia... jag har läst hela nu och jag föreslår att du kanske skulle ta kontakt med någon på socialförvaltningen och berätta? Kännsligt för dig, tror jag, eftersom mamman är en vän till dig. Kanske någon där kan ge dig tips om hur du ska göra? Fast de är kanske skyldiga att meddela mamman att någon har hört av sig om din vän och hennes son? Eller du kanske redan har kontakt med någon just på socialförvaltningen?

Annars kan ju ett sätt vara att du frågar hur hon har det? Hon kanske inte har någon som lyssnar på hur hon har det med olika saker, på de där "inre" sakerna?

Sedan tänker jag att hon kanske är orolig och så inför det med utredningen? Innan jag fick min diagnos ställd (Aspergers syndrom med inslag av DAMP) så hade jag det till en del på samma sätt som din vän. Men efteråt så var det som att jag landade i mig själv på ett väldigt bra sätt. Då hade jag ett "namn" på vad det är jag haft inom mig i så många år. Jag letade information om det i böcker, tidningar, på Internet. Och jag hittade massor som hjälpte mig hitta rätt i min tidigare så röriga stormiga tillvaro, hjälpte mig komma bort från all frustration jag kännt i alla år.

Hoppas mitt svar till dig kan hjälpa din vän och hennes son. Jag tänker på er.

Hej & tack för ditt fina svar!

Jag, eller vi båda har kontakt med såväl socialförvaltningen som bvc och deras egen psykolog. Min vän har visat på stort mod och varit duktig i att själv ta hjälp, med lite stöd, i sin mammaroll. Så dels själva utredningen angående föräldrakskap, som förmodligen kommer landa i en stödfamilj åt sonen, där mamman också kan vara välkommen och alla samtalskontakter, känns som ett bra steg i rätt riktning.

Vi har en väldigt nära relation, min vän och jag. Däremot är givetvis vissa saker känsligare och svårare att tala om än andra.
Som du skrev tror jag också att hon är väldigt stressad och nervös inför utredningen. Hon känner själv att de bara "letar fel" på henne och vill ge henne "en stämpel". Hon är själv fast övertygad om att det inte kommer kunna fastställas en diagnos (vilket jag naturligtvis inte har befogenhet att säga emot), utan hon anser själv att hennes svårigheter beror på depression.
Jag hoppas att utredningen kan vara till hjälp för henne, vad den än påvisar, och att det kan ge underlag för att hon ska få de hjälpinsatser hon i dagsläget önskar. Om inte annat för den lilla pojkens skull.

Tack än en gång för ditt svar.

Det gör ont att läsa om hur din vän behandlar sin son. Det är som hon vore ett barn själv. Hon skulle behöva lära sig mer om sig själv och det kanske hon gör under/efter sin utredning. Hon skulle också behöva lära sig mer om barn. Kanske tänka tillbaka på sin egen barndom, vad hon inte tyckte om och undvika det.

Jag läste många böcker om barns utveckling när jag själv fick barn. Men precis som din väninna så var/är jag egocentrisk och utgår från mig själv. T ex när vi spelade spel så spelade jag alltid för att vinna. Jag kunde inte förmå mig till att fuska så att mitt barn vann. Samtidigt som jag inte brydde mig om ifall jag förlorade, men jag kunde bara inte avsiktligt förlora. Så läste jag att små barn inte klarar av att vara "goda förlorare", eftersom de tolkar det som att de är dåliga, inte att de har otur. Min lösning blev att köpa ett särskilt spel där vi båda tävlade mot "elake jätten".

Det är alltid känsligt när utomstående kritiserar en som förälder, vare sig man har AS el inte. När hon inte vill läsa Morris, kan du inte säga "men du läser ju för hans skull, inte för din skull?" Eller blir hon arg då?

Men du kan hjälpa till bara genom att vara ett stöd för henne och hennes son, precis som du gör nu.

Hej igen och varsågod så mycket!

Jag hoppas massor att din vän får den hjälp hon behöver i situationen som blivit. Att handläggare och andra hon har kontakt med förstår alla hennes och hennes sons behov att komma vidare.

Låter inte speciellt trevligt nej och jag tror att jag kan känna igen mig i en del då jag själv har en förälder som har AS. Speciellt det här med explotionsrisken, att allt ska ske på ens eget sätt och att ignorera vem som finns där när man mår dåligt. Som tur är hade jag två föräldrar. Mindre "tur" för min förälder som inte fick den kärlek av sina barn som han antagligen önskade.

Angående det här med explosionsrisken och få sin vilja igenom och dylikt trodde jag inte hade med As. att göra men då jag lläst denna tråd förstår jag att dettydligen kan ha samband. Bra att veta inte misnt då jag själv har AS. och får mina utrbrott ibland.. mot dem som står mig närmast dvs. mina föräldrar. Samtidigt är mi ndiagnos ganska ny för mig, drygt 1 år gammal och innan dess hade jag ingen aning o matt det är As. jag har.

Sedan är det även så i mitt fall att jag gärna vill få min vilja igenom och är pedantisk.

OBS! Skulle ändra i mitt förgående inlägg men då hade tiden gått. ut. Att få sin vilja igenom anser jag inte behöver ha med As. att göra liksom explosionsrisken. Dock verkar hon ha hög belastning och ställer ev. höga krav på sig själv men vet inte hur hon ska hantera det (As.) och följden blir irritation och explosion som går utöver omgivning. Igenkänning! Om själva aggressionen kan ledas till As. är jag inte så säker på.

Många saker som du räknar upp är typiska för As,vilket du nog vet vid detta laget. Många med As. har svårt med ömsesidighet och turtagande vilket ju krävs vid barns lek och vid vuxet umgänge.
Jag är också sådan som vill att det ska gå fort och korrekt (men brukar inte köra över folk men har svårt att stå i en lång kö).

Typiskt As. är också ojämnheten. Jag är själv väldigt ojämn men inte lika mycket nu som innan eftersom en stor pusselbit fallit på plats (har fått jobb). Många människor men i synnerhet människor med AS/ autism är i stort behov av en lugn tillvaro runtomkring sig, så de slipper har så mycket ljud som hörs och saker att tänka på. Det kräver oerhört mycket att vara mamma efter vad jag sett och hört. Jag har inga egna barn men min syster har en dotter på 5 månader och jag har arbetat som barnskötare i 7,5 år. Därav kan jag uttala mig lite.
Jag tror att hon behöver det extra stöd som du nämnde om i ditt inlägg; envän. Det du vill ta upp med henne tycker jag verkar lägligt att göra då hon är lugn och tillfreds och pojken tex. sover. Blir hon irriterad är det bäst att lämna ämnet. Viktigt är också att du sätter gränser men lika viktigt som vad du säger är HUR du säger det. Personer med AS behöver tydlighet och en del personer med AS. tolkar saker som sägs bokstavligt.

Det är också viktigt att hon tränar på sina svaga sidor men det är nog inte läge nu i så fall behöver hon få mycket stöd både i mammarollen och för sin egen del.

Om du vill och det verkar möjligt kan du ju fråga om du får passa honom ensam någon gång och tex. mata ankorna i parken. Det avlastar henne och pojken får uppmuntran

Jag tycker moderns beteende mot sonen är helt förkastligt.

Att skylla förkastligt beteende på AS är inte giltigt, anser jag (men detta är bara min åsikt!) eftersom skurkaktigt uppförande finns i alla åldrar, alla samhällsgrupper och alla mänskliga kulörer.

weasley skrev:Jag tycker moderns beteende mot sonen är helt förkastligt.

Att skylla förkastligt beteende på AS är inte giltigt, anser jag (men detta är bara min åsikt!) eftersom skurkaktigt uppförande finns i alla åldrar, alla samhällsgrupper och alla mänskliga kulörer.

Håller klart med! Jag var kanske lite otydlig på den punkten i mina föregående inlägg men jag tycker ALDRIG att förkastligt beteende är okej bara för att man har As. Dock tror jag inte det en pik från dig till mig; Weasley.

Några tips och idéer har jag nog inte. Har nämligen själv levt med en person som uppfört/uppför sig på liknande vis.
Den personen har ingen aning om hur den uppfattas av andra och tycker själv att h*n aldrig gör fel.

Personen utgår också från att alla som inte tänker som honom/henne eller som inte genast förstår är "idioter" och "korkade" vilket är ord personen slänger ur sig allt som oftast.

Det jävligaste är väl att personen själv tycks vara helt omedveten om detta och blir bara elak och jäklig när man försöker påpeka något. Den här personen har också AS.

Men att skylla på sin AS och säga "jag bara är sådan" går inte hem hos mig. Även jag har AS och jag uppför mig inte som en total fårskalle mot mina barn. Enligt de som finns runt oss är jag snarare tvärtom. Mycket lyhörd och stöttande.
Några explosioner har jag inte haft sedan jag var i tonåren.

Jag tycker väninnan ska ta situationen på allvar och jobba med de saker som hon har sådana problem med.
Fördelen om hon får en diagnos är att hon kan få rätt hjälp med t.ex KBT för att hantera situationer på ett annat sätt än hon nu gör.

Önskar dig lycka till i det här. Din sits är inte den lättaste.

Det låter bra att mamman har kontakt med professionella, för den här stackars pojken riskerar att fara illa om det fortsätter. Han kommer få en inre otrygghet pga hennes oberäkneliga och okänsliga beteende.

Många s.k. familljespel har sånt stort moment av tur i stället för skicklighet så det är fullt möjligt att spela "på allvar" utan att för den skull barnet aldrig får vinna. Samma sak gäller en del kortspel.

Väljer man sådana spel så kan man kommer man ju vanligtvis runt den här frågan. Jag tycker det är ganska fånigt att medvetet spela för att någon annan ska vinna, för att det är "mysigt" o.s.v. Det är väl inte mysigt att sitta och luras eller invagga någon i en föreställning att han eller hon har gjort en prestation och så sitter mamma eller pappa bara och luras med en?
Det är falskt och det känns som någon skrattar åt en och det om något kunde göra mig osäker om jag var barn.

Väljer man utpräglade turspel slipper man det problemet.

envän, jag blev väldigt berörd av din berättelse och tycker du verkar vara en bra vän som försöker hjälpa på finkänsligast möjliga sätt. Tyvärr är nästan alla föräldrar väldigt känsliga när det gäller synpunkter på hur de behandlar sina barn, och en redan trängd och överlastad person med AS kan ha ännu svårare att ta till sig råd utifrån, så jag förstår verkligen vilken svår situation du befinner dig i!

Många med AS eller andra neuropsykiatriska funktionshinder är extra känsliga för sinnesintryck, stress och när det händer mycket på en gång. Att få barn kan vara jobbigt för vem som helst, men om man redan kör på sina reservkrafter är det lätt att det bara blir för mycket och man inte längre kan hantera situationen. Tyvärr är det ofta de mest försvarslösa som kommer i kläm då.

Själv hade jag svårt att ens ha husdjur då all energi gick åt bara till att ta hand om mig själv och sköta jobbet. Sen jag fick diagnosen har jag fattat att jag helt enkelt inte orkar och tål lika mycket som andra och har nu lärt mig att inte ta på mig mer ansvar än jag vet att jag orkar. Men har man redan skaffat barn så har man. Då behöver man kanske främst avlastning och stressrecudering för att inte humöret ska tippa över åt fel håll. Och att på sikt lära sig hantera sitt humör och kommunicera sina behov på ett mer konstruktivt sätt, innan bägaren har runnit över, istället för att bara explodera när den gör det.

Sommar tyckte jag skrev jättefint inlägg med konstruktiva förslag.

weasley, att bara se modern som 'skurkaktig & förkastlig' lär knappast hjälpa. Att ha låg stresströskel och inte kunna kontrollera sitt temperament är ett handikapp och inte en moralisk defekt, även om effekten av handikappet gör att andra far illa. Dock betyder det inte att det är ok att behandla ett barn på det viset, så helt klart behöver något göras så att inte barnet ska komma till mer skada. Hoppas verkligen att kombinationen av utredningen och enväns engagemang kan avhjälpa situationen.

Nämen Herregud! Nu har jag läst texten igen. Det låter ju ganska hemskt som hon spetsar till det men är det verkligen så farligt? För det första har sonen en förälder till och är inte hos mamman hela tiden, och det tycker jag låter som en avgörande faktor. Förutsatt att pappan är en bra person så kommer ungen att lära sig hur mamma är utan att vara fullständigt beroende av det.

Den andra avgörande faktorn är givetvis också att mamman tycker om sitt barn och visar det kärlek. Och att hon försöker ta han om det så gott det går på andra sätt även om hon ibland visar sig omogen.

För att man ska utreda om morsan är en lämplig förälder borde det väl finnas grövre anledningar än sånthär?

Slutligen funderar jag över om "envän" har berättat för sin kompis att hon diskuterar hennes föräldraskap på nätet på det här sättet? Vore det min "vän" så skulle det kunna vara ett fullgott skäl att säga upp bekantskapen....

Inger skrev: Sommar tyckte jag skrev jättefint inlägg med konstruktiva förslag.

Tack! Jag tyckte själv jag fick till det ganska bra. Jag har en del erfarenhet av svåra situationer med barn i och med att jag som sagt jobbat som barnskötare i 7,5 år med barn i åldrarna 1-10 år (inte samtidigt) och nu ser min syster dotter på 5 månader växa upp.

Jag vill tillägga att jag inte ser modern som skurkatig och förkastlig utan hennes BETEENDE ("En människa är aldrig fel men gör fel i bland."/Mia Törnblom) och att hon har ansvar för det samtidigt som hon inte rår för det alla alla gånger men samtidigt skrev jag tidigare att jag anser att hon behöver hjälp och avlastning. Att vara förälder är ett heltidsiobb och ännu mer när man har As. säkerligen + att hon kanske är ensamstående.

Bjäbbmonstret skrev:Nämen Herregud! Nu har jag läst texten igen. Det låter ju ganska hemskt som hon spetsar till det men är det verkligen så farligt? För det första har sonen en förälder till och är inte hos mamman hela tiden, och det tycker jag låter som en avgörande faktor. Förutsatt att pappan är en bra person så kommer ungen att lära sig hur mamma är utan att vara fullständigt beroende av det.

Den andra avgörande faktorn är givetvis också att mamman tycker om sitt barn och visar det kärlek. Och att hon försöker ta han om det så gott det går på andra sätt även om hon ibland visar sig omogen.

För att man ska utreda om morsan är en lämplig förälder borde det väl finnas grövre anledningar än sånthär?

Absolut! Det jag syftar på är att mamman verkar behöva avlastning ibland om hon är ensamstående och om hon inte är det kan hon nog behöva det ändå om hon är hemma och är mammaledig för när man har As. blir många situationer jobbigare än för gemene man. Naturligtvis har hon ett ansvar liksom pappan oavsett om de är sepererade eller ej. Om hon inte går och pratar med någom proffesionell skulle hon nog behöva det.

Jag bara TROR, säger inte att jag vet då jag aldrig träffat varken mamman, barnet elller envän och andra inblandade och sett verklighetsbilden och situationerna.

Kan bara hoppas att hon är mottaglig för den hjälp hon kan få och att den i sin tur är bra sådan. Jag har mycket negativa erfarenheter i det där med att dylika personer tar åt sig och förändrar något. Har bara sett att det gått vidare och vidare och inget hjälper annat än att distansera sig.

Ey!

Jag känner inte modern så jag kan inte uttala mej om vem hon är etc... däremot är jag av åsikten att beteendet som beskrevs är förkastligt. Och det är det oavsett diagnoser eller ej!