Hej, ny på forumet och mitt första inlägg här.

Jag har sedan början av augusti utretts för autism. Min psykolog har varit fantastisk och för honom är det tydligt att jag är på autismspektrat. Min utredning är mycket grundligt utförd, jag har fyllt i självskattningsformulär, jag har blivit intervjuad enligt IDA, min mamma har även hon blivit intervjuad och sammantaget detta och en hel del annat är det för min psykolog tydligt att jag är på autismspektrat.

Just nu väntar jag på att få träffa en läkare som även hen ska komma med ett uttalande om jag förstått det rätt. Väntan är otroligt jobbig, det blir min första och ända träff med läkaren, tänk om denna person tycker annorlunda och jag återigen slängs ut i ovissheten... Ska skriva att processen som sådan även om den inneburit en hög anspänning även inneburit en enorm känsla av befrielse, jag har under lång tid kämpat mot och varit inlagd pga psykisk ohälsa, denna process har faktiskt gjort att jag börjat få en tilltro till framtiden igen och den känslan har jag inte upplevt på länge.

Vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg, men känns skönt att få skriva av sig lite, ångesten känns inte lika uttalad nu som innan jag började skriva

Välkommen till tokgänget!
Du ska inte vara orolig. Psykdoktorer har beting. De får betalt efter antal diagnoser de ställer. Ta annars med en femhundring så fixar det sig.

Lite mer allvar: Det krävs en hel del för att doktorn skulle gå emot psykologen. Att få en diagnos är den lätta delen. Man får ett namn på det man lidit av hela livet. Man kanske inser att man inte ska utsätta sig för vissa saker etc. Det kan dock vara svårt, ta lång tid och kosta mycket energi att hitta rätt efter diagnos. Det kan blir åtgärder inom jobb, boende med mera beroende på ens situation. Det är olika myndigheter och alla är inte roliga att ha att göra med.

Haha tack för det och ett gött inlägg.

Ja jag är med på att det kan bli en jobbig process detta men samtidigt välkomnar jag den. Jag har hunnit fylla 46 och mitt liv har varit rätt kämpigt just för att jag inte riktigt passat in i t.ex jobb så en förändring i t.ex detta känns rätt nödvändig.

Jag var 52 då jag fick en diagnos. Antingen hade allt gått alldeles för bra eller alldeles för dåligt. Jobb är ju väldigt individuellt. Mitt råd är att inte ha alltför stora förhoppningar. Det kan bli väldigt fel med samhällets stödinsatser. Jag tror att en viss grad av självinsikt är det mest bestående.

På vilket sätt kan det bli fel?

Hej o välkommen!

Det kan vara en lättnad att få sin diagnos. Jag var 25 när jag fick min, men accepterade inte den förrän jag var typ 35. Trodde hela tiden det skulle finnas något magiskt psykofarmaka som skulle göra mig normal. Läkaren går efter det psykologen har kommit fram till, även om det formellt sett är hen som bestämmer diagnoserna.

thebluewizard skrev:På vilket sätt kan det bli fel?

Samhället är inte rustat för att hantera udda människor. Kunskapen om autism är dålig. Hjälp och stöd är utformade efter en mall som inte passar alla. osv.

Hej, jag utreddes för NPF sommaren 2008 via Öppenvården i Sollentuna. Hade länge känt igen mig i fallbeskrivningar i böcker, att jag kanske hade en diagnos.


Efter sommaren 2008, tror jag gjorde typ 8-10 tester, så fick jag diagnosen: AS.

Av det jag minns, så var det en ganska omfattande utredning, med tester som WAIS-III, MMPI-2 ingick o jag vet inte om jag fick göra Rorschachtestet 2 ggr p.g.a. den utredningen? Annars var det IQ-tester, allmänbildning, minnes- o koncentrations-tester o annat. Man var även tvungen att hålla upp med vissa dämpande mediciner också för vissa delar av det.

Jag minns inte så mycket mer än det som står i journalen, då mitt minne från 00-talet är förstört av ECT-behandlingarna jag även fick 2003-2005. Fick diagnosen 2005 i.a.f.

Richard skrev:Hej o välkommen!

Det kan vara en lättnad att få sin diagnos. Jag var 25 när jag fick min, men accepterade inte den förrän jag var typ 35. Trodde hela tiden det skulle finnas något magiskt psykofarmaka som skulle göra mig normal. Läkaren går efter det psykologen har kommit fram till, även om det formellt sett är hen som bestämmer diagnoserna.

Tack så mycket ja men jag kan delvis relatera till det du skriver angående acceptans. Att jag kommit såhär långt ändå tackar jag delvis min psykolog för som varit otrolig i denna process. Jag fick inte göra några IQ tester eller liknande men jag har en forskarbakgrund inom fysik så antar att det i sig är talande.

Ignatius skrev:

thebluewizard skrev:På vilket sätt kan det bli fel?

Samhället är inte rustat för att hantera udda människor. Kunskapen om autism är dålig. Hjälp och stöd är utformade efter en mall som inte passar alla. osv.

Än så länge är min upplevelse rätt så annorlunda jfr med den du beskriver faktiskt.

thebluewizard skrev:

Richard skrev:Hej o välkommen!

Det kan vara en lättnad att få sin diagnos. Jag var 25 när jag fick min, men accepterade inte den förrän jag var typ 35. Trodde hela tiden det skulle finnas något magiskt psykofarmaka som skulle göra mig normal. Läkaren går efter det psykologen har kommit fram till, även om det formellt sett är hen som bestämmer diagnoserna.

Tack så mycket ja men jag kan delvis relatera till det du skriver angående acceptans. Att jag kommit såhär långt ändå tackar jag delvis min psykolog för som varit otrolig i denna process. Jag fick inte göra några IQ tester eller liknande men jag har en forskarbakgrund inom fysik så antar att det i sig är talande.

Lite OT, men f-n vad coolt, fysik alltså!

Min dröm var att läsa fysik på högre nivå, men fick inte ihop till en gymnasieexamen ens, p.g.a. min psykiska ohälsa. Men sitter ofta o läser om kvant-, partikel- o astrofysik, o försöker förstå vad allt är för nått. Håller på att försöka ta igen matten från till att börja med, gymnasiet, då man måste kunna det för att förstå mer avancerad fysik.

Vad forskade du om?

Richard skrev:

thebluewizard skrev:

Richard skrev:Hej o välkommen!

Det kan vara en lättnad att få sin diagnos. Jag var 25 när jag fick min, men accepterade inte den förrän jag var typ 35. Trodde hela tiden det skulle finnas något magiskt psykofarmaka som skulle göra mig normal. Läkaren går efter det psykologen har kommit fram till, även om det formellt sett är hen som bestämmer diagnoserna.

Tack så mycket ja men jag kan delvis relatera till det du skriver angående acceptans. Att jag kommit såhär långt ändå tackar jag delvis min psykolog för som varit otrolig i denna process. Jag fick inte göra några IQ tester eller liknande men jag har en forskarbakgrund inom fysik så antar att det i sig är talande.

Lite OT, men f-n vad coolt, fysik alltså!

Min dröm var att läsa fysik på högre nivå, men fick inte ihop till en gymnasieexamen ens, p.g.a. min psykiska ohälsa. Men sitter ofta o läser om kvant-, partikel- o astrofysik, o försöker förstå vad allt är för nått. Håller på att försöka ta igen matten från till att börja med, gymnasiet, då man måste kunna det för att förstå mer avancerad fysik.

Vad forskade du om?

Tack vad snällt skrivet

Jag läste faktiskt in min behörighet vid folkhögskola då min grundskola/gymnasieskoletid var rätt hemsk pga mobbing och annat. Jag gick sedan Fysikerprogramet vid Lunds Universitet och specialiserade mig sedan mot experimentell kärnfysik. Jag ingick i en internationell grupp som hade sin bas vid MaxLab och vi försökte lära oss mer om atomkärnans egenskaper.

Du får mer än gärna skriva och fråga kring sådant som du läser, alltid kul att prata med andra intresserade

Ja, nu kan jag skratta åt det, men experimenten var av ren nyfikenhet. Hade naturligtvis inga onda avsikter med det, även om jag framställde giftiga ämnen också. Men kemi är lika intressant o toxikologi är spännande.


Men jo, det finns de på min sysselsättning som är civilingenjörer, men som gör som jag, lägger pussel, snickrar, målar, gör keramik eller nått annat estetiskt. Många tror att man automatiskt är nån lågbegåvad mupp för att man har en sån sysselsättning. Men det gemensamma är att man inte mår bra, o det är gemenskapen och själva sysselsättningen som ska verka rehabiliterande. I brist på ett riktigt jobb, som man kanske inte är redo för.

Jag har slutat bry mig om vad folk tror det är, men kanske inte heller nämner det direkt när jag träffar nån ny person utanför verksamheten. Det är dock sagt att det inte får blandas ihop med daglig verksamhet, även om många kallar det för det ändå. Det är sagt att vi ska kalla det sysselsättning istället.

thebluewizard skrev:Jag gick sedan Fysikerprogramet vid Lunds Universitet och specialiserade mig sedan mot experimentell kärnfysik. Jag ingick i en internationell grupp som hade sin bas vid MaxLab och vi försökte lära oss mer om atomkärnans egenskaper.

Hur gick det med det där då? Fick du någon doktorsexamen? Är du inte forskare längre? Var det din eventuella autism som satte stopp för det?

nescio skrev:

thebluewizard skrev:Jag gick sedan Fysikerprogramet vid Lunds Universitet och specialiserade mig sedan mot experimentell kärnfysik. Jag ingick i en internationell grupp som hade sin bas vid MaxLab och vi försökte lära oss mer om atomkärnans egenskaper.

Hur gick det med det där då? Fick du någon doktorsexamen? Är du inte forskare längre? Var det din eventuella autism som satte stopp för det?

Jodå visst fick jag min doktorsexamen, men sen fick det vara. Jag jobbade nästan ihjäl mig, inte mina ord utan en läkare jag träffade. När jag jobbade som mest snittade jag kanske 16-17 h per dag, 7 dagar i veckan. Inte särskilt hälsosamt skulle det visa sig.

Hej! Jag lånar denna tråden lite grann. Nog mitt första inlägg här på forumet. Blev lite förvånad att jag redan var registerad här (eller egentligen inte). Har gjort en utredning tidigare för några år sedan och det var väl inte tillräckligt för sätta en autismdiagnos.

Men jag tycker att jag känner att jag blivit mycket mer autistisk sedan min utbrändhet 2018. Eller framförallt sista året, svårt att beskriva. Men jag gillar att ha lägenheten extremt välstädad nuförtiden. Gillar att ha ordning och reda både hemma och på jobbet. Hatar sociala situationer allt som ofta. Även när det gäller familjemedlemmar eller fåtal vänner. Älskar ensamtid hemma. Har väl alltid gillat att vara ensam och sitta vid datorn men har dragit mig tillbaka mer de senaste åren.

Mitt närminne har försämrats radikalt (har alltid varit dåligt dock), har ibland svårt att utföra enkla uppgifter som jag klarat tidigare, speciellt när jag blir stressad, vilket jag blir väldigt lätt.

Blir lätt stressad av sociala situationer. Drar mig gärna undan.

Har fått svårare med ögonkontakt på sistone. Övertänker i sociala situationer.

Tidigare klarade jag stress mycket bättre tidigare. Jobbar på ett industrijobb där det är stress, nu klarar jag inte stressen, är sjukskriven 50% sedan i några veckor tillbaka.

Däremot har jag väl inte några specialintressen, eller jo jag älskar ju datorer, flygplan och bilar t.ex. men snöar inte in mig så mycket ändå.

Är verkligen inte konstnärlig av mig, kan inte ens skriva mitt namn snyggt.

Har kollat på många YouTube-videos om autism på sistone. Många förespråka att man ska träffa likasinnade för att då går det oftast upp om man har autism eller inte. Har även gjort test på nätet som pekar på autism, men anser att man inte kan lita på dom riktigt?

Tack för mig! Ha det bra alla

*Updatering

Precis avslutat mitt möte med läkare ifråga. Han var toppen och gick helt på psykologens linje. Så jag antar att det är officiellt nu, jag har autism.

thebluewizard skrev:

Ignatius skrev:

thebluewizard skrev:Jag fick inte göra några IQ tester eller liknande men jag har en forskarbakgrund inom fysik så antar att det i sig är talande.

Och jag är forskarutbildad i ett humanistiskt ämne vid Lunds universitet. Efter diagnos blev jag erbjuden att måla och lägga pussel i daglig verksamhet. Det är lite det jag menar med att stödåtgärder etc inte är anpassade utan utgår från fördomar och allt-ska-passa-alla mentalitet.

Tja min bakgrund har ju gjort mig allvarligt sjuk vid mer än ett tillfälle, så även om jag i perioder kan sakna forskarlivet är det inte på något sätt hållbart i längden. Jag behöver något annat och är öppen för förslag. Så länge jag mår bra av det jag gör är jag på något sätt likgiltig inför vad det kan vara. Jag har mått så dåligt så länge och är rätt färdig med den biten känner jag

Läst hela tråden med viss igenkänning:
Som barn blev jag intresserad av fysik genom min far, som var teoretisk fysiker. Han forskade om kärnmagnetisk resonans, bland annat, men dog i suicid 1970, samma år som jag fyllde 10. Min pappa var mycket intresserad av de filosofiska och existentiella aspekterna av vad fysik kan vara.
Som jag ser det utlöstes hans mentala kris av en oförmåga att hantera sitt intresse, i kombination med bristfälligt stöd i omgivningen. Jag gav mig aldrig hän åt matematiken, fysiken eller filosofin av rädsla för att hamna i samma sits.
Sen kan vi snabbspola mitt liv fram till 2021 då jag efter utredning - som jag själv bett om - fick diagnoserna autism & medelsvår ADHD. För mig har det inneburit att jag accepterat de svårigheter, som genom livet ställt till det i mitt yrkesliv. Jag tillåter mig numera att gå igång på olika intressen, låta dem komma och gå. Utan att försöka göra intresset till något jag ska försörja mig på eller ha som yrke. Och har tack och lov kunnat gå i tidig pension på halvtid, med permanent sjukersättning på halvtid.
En del av oss (med NPF) klarar inte att arbeta. I alla fall som arbetsmarknaden ser ut nu för tiden.

Jag förnekar inte att det finns dem av oss som mår dåligt av ett vanligt jobb (det gör jag med) och som behöver daglig verksamhet eller ett anpassat arbete. Jag har helskärpta vänner med diagnos som har det så. Det funkar bra för dem.
Det som hände mig var att alla förutsatte att det var det jag ville ha och behövde. Ingen kunde tänka sig att jag försörjer mig på det jag gör och det jag kan. Jag blev idiotförklarad.

Jag är jätteglad över min plats på DV, bara att hälsan varit lite sisådär. Har kollat upp nu med EKG, utan anmärkning. Det var ju väldigt skönt!.


Jag har haft olika slags DV, med inriktning Lego / montering, Utegrupp, Snickeri och nu Teater.



Är glad över att det inte ställs samma press som på "vanliga arbetsplatser". Det skulle nog göra mig sämre.

Ignatius skrev:Jag förnekar inte att det finns dem av oss som mår dåligt av ett vanligt jobb (det gör jag med) och som behöver daglig verksamhet eller ett anpassat arbete. Jag har helskärpta vänner med diagnos som har det så. Det funkar bra för dem.
Det som hände mig var att alla förutsatte att det var det jag ville ha och behövde. Ingen kunde tänka sig att jag försörjer mig på det jag gör och det jag kan. Jag blev idiotförklarad.

Tror bemötandet under och efter utredning kan variera mycket. Både mellan individer som arbetar inom vården och i olika sammanhang.
Här i Stockholm finns en kunnig och engagerad psykiater och habiliteringsläkare anställd av regionen, Annika Brar. Hennes uppgift är att ge råd och stöd till vårdgivare. Hon träffar alltså inga patienter eller behandlar någon, varken individuellt eller i grupp, för att vara tydlig.

I alla fall kom hon till Attention Stockholms län och informerade om vad habiliteringen har att erbjuda vuxna med autism.
När en person i publiken efterfrågade behandlare, som själv har diagnos, berättade hon att hon känner till en hel del unga psykologer med autism. De har ofta länge haft psykologi som specialintresse.
Apropå att kunna ha ett kvalificerat arbete..
De psykologerna har antagligen en annan syn på vad en autist kan klara eller inte klara..

Chrilleb skrev:Jag är jätteglad över min plats på DV, bara att hälsan varit lite sisådär. Har kollat upp nu med EKG, utan anmärkning. Det var ju väldigt skönt!.


Jag har haft olika slags DV, med inriktning Lego / montering, Utegrupp, Snickeri och nu Teater.



Är glad över att det inte ställs samma press som på "vanliga arbetsplatser". Det skulle nog göra mig sämre.

Jag är iaf helt öppen för DV iaf ett tag. Jag behöver ett lugnare sammanhang där jag får möjlighet att landa i min diagnos att återfå energin och glädjen som jag tappat under alla de är där jag maskerat. försökt passa in etc. Men givetivs ska det ske i samråd med mig, att bli behandlad Ignatius är minst sagt förkastligt.

Moderator:
Dikussionen om fysik etc har flyttats hit: https://www.aspergerforum.se/hitta-lika ... 61968.html