Gulag (ryska: ГУЛаг) är en förkortning för Гла́вное управле́ние лагере́й (Glavnoje upravlenije lagerej) vilket betyder "Lägrens huvudstyrelse" och var benämningen på det sovjetiska system av arbetsläger, som påbörjades under ledning av Vladimir Lenin och som sedan under Josef Stalins ledning byggdes ut i mycket stor omfattning.
---
Den bredare allmänheten i väst fick kunskap om Gulaglägrens förekomst i första hand tack vare nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyns böcker.

Första vittnesmålen från lägren
1945 utgavs boken Den sovjetiska rättvisan (polska originalets titel Sprawiedliwość sowiecka) skriven av Kazimierz Zamorski (pseudonym Sylwester Mora) och Stanisław Starzewski (pseudonym Piotr Zwierniak). Den utgavs i Rom av ett förlag knutet till Polska andra kåren (den så kallade ”Anders armé”).
---

Spoiler: visa

När personer greps eller arresterades blev det aldrig uttalat vad de anklagades för. Oklara eller glömda identitetspapper var alltid belastande. En vanlig teknik praktiserad av NKVD var att den gripne skulle själv gissa sig till och framlägga sin skuld (så kallad ”självanklagelse”). Vissa polacker skulle gripas till varje pris och först därefter sökte NKVD-åklagare efter en lämplig anledning. Åklagarens arbete gick ut på att[37]:

hitta och formulera brottet
tillskriva brottet till en person obekväm för regimen
övertyga den arresterade att denne utförde brottet
tvinga de arresterade att erkänna brottet
formulera åtalsakten
Lyckades inte åklagaren få fram ”bevis” använde han sig av så kallad curriculum vitae-teknik – den arresterade skulle noggrant och flera gånger beskriva en speciell period av sitt liv. Minsta avvikelse tolkades som ett försök att dölja eller förvanska fakta. Trots att användande av tvång och våld officiellt var förbjudet, användes tortyr, fysisk och psykisk misshandel, hot, ohygieniska förhållanden och svält i regel.

Under utredningen hölls den arresterade i NKVD:s rannsakningsfängelser. Dagsransonen av mat (enligt föreskrifter) under rannsakningen skulle bestå av 600 gram bröd, 20 gram socker samt till frukost en kopp avkok av torkad frukt, till lunch en 0,5 liter tunn soppa och en matsked kasja (gryn), och till kvällsmat tunn soppa eller kasja. Den arresterade skulle också få en halvtimmes promenad. Var tionde dag skulle fången få bada och lämna in kläder för desinficering. Vid tvätten rakade man hår och skägg med maskin. Rakning med rakkniv eller rakblad var förbjuden. Underkläder tvättades var tionde dag. Mat- och promenadprivilegier kunde dras in som bestraffning. Tillämpning av detta regelverk var i praktiken dålig. Mycket ofta fungerade inte tvätt och badmöjligheter, varför bad begränsades till en gång i månaden och byte av underkläder till en gång per halvår. Tiominuterspromenader inföll en gång i veckan.

Att samtiden visste om deporteringar och arbetsläger råder det inga tvivel om – till exempel Bent Jensen i Gulag och glömskan tar upp flera publikationer, även på skandinaviska språk.[44] Ett polskt avslöjande kom efter att ett hundratusental forna fångar fick utvandra 1942, men avfärdades i väst som ett nationalistiskt utspel, eftersom det framfördes vid en icke-opportun tidpunkt när Roosevelt och Churchill var i allians med Josef Stalin mot Adolf Hitler.
---
Den absolut största betydelsen för att göra Gulag känt bland allmänheten hade dock skönlitteraturen. Aleksandr Solzjenitsyns debutroman En dag i Ivan Denisovitjs liv, som publicerades under en kort politisk ”töperiod” under Nikita Chrusjtjov, blev en sensation både inom och utom Sovjetunionen och inledde en karriär som åtta år senare gav författaren Nobelpriset i litteratur 1970. Då Sovjetunionen hindrade Solzjenitsyn att delta vid en ceremoni enligt hans önskningar – han hade säkerligen kunnat få tillstånd att resa till Stockholm 1970, däremot är det osäkert om han hade kunnat återvända hem, och därefter lade sovjetiska myndigheter hinder i vägen för en ceremoni på Svenska ambassaden i Moskva – och slutligen utvisade honom till väst, blev lägren och fängelserna starkt uppmärksammade i media. Romanen följdes 1973 av ett större verk, GULAG-arkipelagen; vars publicering framkallade Solzjenitsyns landsförvisning året därpå.[46] Bland andra författare som spreds som samizdat och även uppmärksammades internationellt kan nämnas Anatolij Martjenko (Mitt vittnesbörd, 1967, svensk översättning 2015, Ariel förlag), Jevgenia Ginzburg (Resa till avgrunden, publicerad i väst 1967), Anatolij Zjygulin (De svarta stenarna), Varlam Sjalamov (Berättelser från Kolyma) och Alexander Weissberg-Cybulski (Den stora utrensningen).

DN Kultur 2019-04-17 skrev:Varlam Sjalamovs ”Berättelser från Kolyma” ges ut på svenska med titeln ”Genom snön” (Ersatz)
----
Regionen kring bergskedjan Kolyma i nordöstra Sibirien är möjligen den strängaste av jordens befolkade trakter. Nio månader om året råder omedgörlig köld, ofta minus fyrtio grader eller lägre; under de övriga vänder kvicksilvret och klättrar upp till myggrika femton på termometern. I början av 1900-talet upptäcktes rika halter av tenn, guld och platina under permafrosten. Stalin behövde kapital för sin första femårsplan (1928–32), varför en statlig myndighet – Dalstroj – grundades för att organisera utvinningen.
---
Till en början bestod arbetskraften av tvångsarbetare – först kriminella, senare bönder gripna i samband med kollektiviseringen av jordbruket. I och med de politiskt motiverade utrensningarna i början av 30-talet fick staten dock tillgång till nästan obegränsad arbetskraft. Den nygrundade hamnstaden Magadan tjänade som administrativt centrum, men kunde endast nås med fartyg över Ochotska havet, varför lägersystemet på fastlandet med tiden erhöll det namn för vilket det skulle bli ökänt i historieböckerna: Gulag-arkipelagen.
---
Men frågan är om lägerlivets sannskyldigaste krönikör inte heter Solzjenitsyn utan Varlam Sjalamov. Till skillnad från sin decenniet yngre, med så många priser belönade kollega trodde han inte på fiktionens saliggörande kraft. Den som ville skriva om Kolyma måste navigera mellan fabel och dokument, undvika både ideologiska reflexer och salvelsefull moral, politik och patriotism. Författaren borde ”vara utlänning – i frågorna som han skildrar”. Det gällde att bevara sin lakoniska saklighet, att förbli inom syn- men utom räckhåll för fasan och farorna. Alltför stor distans till ämnet och den skrivande förlorade känslan för livsavgörande detaljer. Alltför litet avstånd och tillvaron skildrades så att ingen utom invigda förstod.

Knappt tjugo år gammal påbörjade han studier i juridik vid universitetet i Moskva (avdelningen för sovjetisk rätt), skrev sina första dikter och publicerade artiklar. Efter att illegalt ha spritt kopior av det testamente i vilket Lenin varnade för Stalin arresterades han 1929. Fram till 1951 då han frigavs, och 1956 då han slutligen rehabiliterades, tillbringade han nästan tjugo år i olika korrektions- och arbetsläger i Kolyma.
---
Längre än ett dygn i sänder borde ingen fånge tänka eller handla i ”misstänksamhetens, misstrons och vaksamhetens tidevarv”. Därtill var villkoren alltför grymma, de högre makterna alltför nyckfulla. Den som önskade överleva måste ta sig igenom sexton timmars arbete i gruvorna, sammanlagt fyra timmars marscher och näringsintag före och efter, samt avslutningsvis lika många timmars sömn. Lägret reducerade människans existens till det yttersta. När de låga temperaturerna nätt och jämnt uppvägdes av fordrade paltor och en förplägnad på några hundra kalorier nådde fångarna snabbt utmattningens rand.

Alien skrev:Mer om Varlam Sjalamov. En recension av den första boken, den första delen av Berättelser från Kolyma.

DN Kultur 2019-04-17 skrev:Varlam Sjalamovs ”Berättelser från Kolyma” ges ut på svenska med titeln ”Genom snön” (Ersatz)
----
Regionen kring bergskedjan Kolyma i nordöstra Sibirien är möjligen den strängaste av jordens befolkade trakter. Nio månader om året råder omedgörlig köld, ofta minus fyrtio grader eller lägre; under de övriga vänder kvicksilvret och klättrar upp till myggrika femton på termometern. I början av 1900-talet upptäcktes rika halter av tenn, guld och platina under permafrosten. Stalin behövde kapital för sin första femårsplan (1928–32), varför en statlig myndighet – Dalstroj – grundades för att organisera utvinningen.
---
Till en början bestod arbetskraften av tvångsarbetare – först kriminella, senare bönder gripna i samband med kollektiviseringen av jordbruket. I och med de politiskt motiverade utrensningarna i början av 30-talet fick staten dock tillgång till nästan obegränsad arbetskraft. Den nygrundade hamnstaden Magadan tjänade som administrativt centrum, men kunde endast nås med fartyg över Ochotska havet, varför lägersystemet på fastlandet med tiden erhöll det namn för vilket det skulle bli ökänt i historieböckerna: Gulag-arkipelagen.
---
Men frågan är om lägerlivets sannskyldigaste krönikör inte heter Solzjenitsyn utan Varlam Sjalamov. Till skillnad från sin decenniet yngre, med så många priser belönade kollega trodde han inte på fiktionens saliggörande kraft. Den som ville skriva om Kolyma måste navigera mellan fabel och dokument, undvika både ideologiska reflexer och salvelsefull moral, politik och patriotism. Författaren borde ”vara utlänning – i frågorna som han skildrar”. Det gällde att bevara sin lakoniska saklighet, att förbli inom syn- men utom räckhåll för fasan och farorna. Alltför stor distans till ämnet och den skrivande förlorade känslan för livsavgörande detaljer. Alltför litet avstånd och tillvaron skildrades så att ingen utom invigda förstod.

https://www.dn.se/kultur-noje/han-overl ... a-helvete/

Det Sjalamov skildar har han själv upplevt i många år. Tycker det är ett under att han överlevde.

Knappt tjugo år gammal påbörjade han studier i juridik vid universitetet i Moskva (avdelningen för sovjetisk rätt), skrev sina första dikter och publicerade artiklar. Efter att illegalt ha spritt kopior av det testamente i vilket Lenin varnade för Stalin arresterades han 1929. Fram till 1951 då han frigavs, och 1956 då han slutligen rehabiliterades, tillbringade han nästan tjugo år i olika korrektions- och arbetsläger i Kolyma.
---
Längre än ett dygn i sänder borde ingen fånge tänka eller handla i ”misstänksamhetens, misstrons och vaksamhetens tidevarv”. Därtill var villkoren alltför grymma, de högre makterna alltför nyckfulla. Den som önskade överleva måste ta sig igenom sexton timmars arbete i gruvorna, sammanlagt fyra timmars marscher och näringsintag före och efter, samt avslutningsvis lika många timmars sömn. Lägret reducerade människans existens till det yttersta. När de låga temperaturerna nätt och jämnt uppvägdes av fordrade paltor och en förplägnad på några hundra kalorier nådde fångarna snabbt utmattningens rand.

Maten består av bröd och soppa på rovor.

DN Kultur 2023-10-29 skrev:Varlam Sjalamovs 157 berättelser från fånglägret Kolyma hör till de viktigaste dokumenten om man vill förstå den Stalinistiska terrorn mot Sovjetunionens medborgare. Nu har den andra volymen av berättelserna utkommit i svensk översättning.

Spoiler: visa

Att Solzjenitsyn och inte Sjalamov kom att framstå som 1900-talslitteraturens främste lägerskildrare beror förstås på att Solzjenitsyn var först. När det utsmugglade manuskriptet till ”Gulagarkipelagen” publicerades i väst på 1970-talet var järnridån fortfarande bergfast och ogenomtränglig. Av Sjalamov publicerades mycket litet under författarens livstid.
---
På svenska utkom den första volymen, ”Genom snön”, 2018, men det är först nu vi till den också kan lägga den andra, ”Vänstra stranden”, båda resultatet av en heroisk översättarinsats av Ola Wallin. Sedan tidigare finns för övrigt på svenska två urvalsvolymer i översättning av Marie-Anne Sahlin respektive Nils Håkansson.

Varlam Sjalamov levde närmare två tredjedelar av sitt vuxna liv i fängelse eller fångläger. Han arresterades för första gången 21 år gammal i februari 1929, då för ”kontrarevolutionär agitation och propaganda”. Tre år senare frisläpptes han för att 1937 återigen arresteras. Nu tillfogades domen mot honom också det fruktade T:et (för Trotskistisk kontrarevolutionär verksamhet) och han kom att tillbringa närmare 14 år i Sibiriens nordöstra Kolymaregion, där de hårdaste kroppsarbetena ofta utfördes av de politiska fångarna, vintertid inte sällan i temperaturer ned mot 50 minusgrader. Det finns fortfarande inga säkra tal för hur många som under Stalinterrorn förvisades till Kolyma, bara att syftet likt i Auschwitz var att fångarna skulle arbeta sig till döds. Enbart under byggandet av vägen norrut från huvudorten Magadan avled tio tusentals fångar. Eftersom här råder permafrost gick det inte att begrava de döda, utan liken skyfflades bokstavligen in i själva vägbeläggningen.

Sjalamov skulle ha dött av hunger och köld också han, om han inte i sista stund räddats tillbaka till livet av två läkare som lyckades rekrytera honom som assistent på det centrala lägersjukhuset i Debin: ett jättelikt lasarett med plats för tiotusentals fångar. Det är händelserna på ”Vänstra stranden”, som sjukhuset också kallades, som huvudsakligen skildras i denna andra del av ”Berättelser från Kolyma”.

I ”Attiska nätter”, en novell som infogades i den sjätte och sista novellcykeln i serien, berättas om några sjukvårdare som om nätterna träffas i ett av lägersjukhusets omklädningsrum och deklamerar dikter för varandra. Deltagarna bär dem med sig i ”muntliga antologier” som växer i omfång ju fler strofer de lär av varandra. Först efter att på detta sätt ha väckt sitt poetiska minne till liv återgår Sjalamov till att skriva själv, dikter som utvalda kurirer smugglar ut åt honom. Riskerna är enorma. Ett ytterligare angiveri skulle ha förpassat honom till straffgruvorna eller avverkningsplatserna ute i tajgan där överlevnadschanserna är minimala.
---
”Jag har aldrig varit fri, alla mina vuxenår har jag bara varit frigiven”, skriver Sjalamov. Sitt straff hade han avtjänat redan 1951, men till Moskva tilläts han inte återvända förrän 1956, tre år efter Stalins död.

Alien skrev:Recension av den andra delen av Berättelser från Kolyma av Varlam Sjalamov: ”Vänstra stranden. Berättelser från Kolyma 2”.

DN Kultur 2023-10-29 skrev:Varlam Sjalamovs 157 berättelser från fånglägret Kolyma hör till de viktigaste dokumenten om man vill förstå den Stalinistiska terrorn mot Sovjetunionens medborgare. Nu har den andra volymen av berättelserna utkommit i svensk översättning.

Spoiler: visa

Att Solzjenitsyn och inte Sjalamov kom att framstå som 1900-talslitteraturens främste lägerskildrare beror förstås på att Solzjenitsyn var först. När det utsmugglade manuskriptet till ”Gulagarkipelagen” publicerades i väst på 1970-talet var järnridån fortfarande bergfast och ogenomtränglig. Av Sjalamov publicerades mycket litet under författarens livstid.
---
På svenska utkom den första volymen, ”Genom snön”, 2018, men det är först nu vi till den också kan lägga den andra, ”Vänstra stranden”, båda resultatet av en heroisk översättarinsats av Ola Wallin. Sedan tidigare finns för övrigt på svenska två urvalsvolymer i översättning av Marie-Anne Sahlin respektive Nils Håkansson.

https://www.dn.se/kultur/hos-varlam-sja ... sk-mosaik/

Är det någon som påstår att Sjalamov ljög el överdrev? Jag vet nog vem jag skulle tro på.

Varlam Sjalamov levde närmare två tredjedelar av sitt vuxna liv i fängelse eller fångläger. Han arresterades för första gången 21 år gammal i februari 1929, då för ”kontrarevolutionär agitation och propaganda”. Tre år senare frisläpptes han för att 1937 återigen arresteras. Nu tillfogades domen mot honom också det fruktade T:et (för Trotskistisk kontrarevolutionär verksamhet) och han kom att tillbringa närmare 14 år i Sibiriens nordöstra Kolymaregion, där de hårdaste kroppsarbetena ofta utfördes av de politiska fångarna, vintertid inte sällan i temperaturer ned mot 50 minusgrader. Det finns fortfarande inga säkra tal för hur många som under Stalinterrorn förvisades till Kolyma, bara att syftet likt i Auschwitz var att fångarna skulle arbeta sig till döds. Enbart under byggandet av vägen norrut från huvudorten Magadan avled tio tusentals fångar. Eftersom här råder permafrost gick det inte att begrava de döda, utan liken skyfflades bokstavligen in i själva vägbeläggningen.

Sjalamov skulle ha dött av hunger och köld också han, om han inte i sista stund räddats tillbaka till livet av två läkare som lyckades rekrytera honom som assistent på det centrala lägersjukhuset i Debin: ett jättelikt lasarett med plats för tiotusentals fångar. Det är händelserna på ”Vänstra stranden”, som sjukhuset också kallades, som huvudsakligen skildras i denna andra del av ”Berättelser från Kolyma”.

I ”Attiska nätter”, en novell som infogades i den sjätte och sista novellcykeln i serien, berättas om några sjukvårdare som om nätterna träffas i ett av lägersjukhusets omklädningsrum och deklamerar dikter för varandra. Deltagarna bär dem med sig i ”muntliga antologier” som växer i omfång ju fler strofer de lär av varandra. Först efter att på detta sätt ha väckt sitt poetiska minne till liv återgår Sjalamov till att skriva själv, dikter som utvalda kurirer smugglar ut åt honom. Riskerna är enorma. Ett ytterligare angiveri skulle ha förpassat honom till straffgruvorna eller avverkningsplatserna ute i tajgan där överlevnadschanserna är minimala.
---
”Jag har aldrig varit fri, alla mina vuxenår har jag bara varit frigiven”, skriver Sjalamov. Sitt straff hade han avtjänat redan 1951, men till Moskva tilläts han inte återvända förrän 1956, tre år efter Stalins död.

Som frigiven var han på sätt och vis fortfarande kvar i Gulag, eftersom han då skrev om det. Sedan fick han Huntingtons sjukdom och kunde inte skriva mer. Han blev både döv och nästan helt blind.

triggerhappyD skrev:Hittade en ~30 minuters video om kamrat Stalin och hans politik åt dig manne, som iaf inte var helt totalt värdelös och full av lögner.

triggerhappyD skrev:Hittade en ~30 minuters video om kamrat Stalin och hans politik åt dig manne, som iaf inte var helt totalt värdelös och full av lögner.

manne skrev:
Jo jag vet att du älskar Stalin och Mao och polpot.?

de var fina män enligt dig

kamrat Pol Pot

triggerhappyD skrev:

manne skrev:
Jo jag vet att du älskar Stalin och Mao och polpot.?

de var fina män enligt dig

kamrat Pol Pot

Älskar var att ta i.

Men jag tycker både Stalin och Mao var kompetenta ledare. Framförallt Stalin.

Pol Pot däremot har jag inte mycket till övers för.
Du vet om att USA försedda Röda Khmererna med vapen och stöd va?
I hopp om att dom skulle strida mot deras gemensamma fiende Vietnam.
Slutade också med att Vietnam invaderade Kambodja 1979.

Så det räckte inte med att USA bombade flera av länderna i regionen sönder och samman.
Dom spelade även ut dom mot varandra.
USA gillar verkligen att skapa konflikter i demokratins och frihetens namn.

Det älskar du va manne?
Politiker som Kissinger, Bush 1 och 2, Clinton, Obama, Biden mfl ?

Du älskar när dom bombar sönder nationer runt om på vår planet gång på gång?
Du älskar när dom vänder broder emot broder och syster emot syster som i tex Ukraina/Ryssland?

triggerhappyD skrev:

manne skrev:
Jo jag vet att du älskar Stalin och Mao och polpot.?

de var fina män enligt dig

kamrat Pol Pot

Älskar var att ta i.

Men jag tycker både Stalin och Mao var kompetenta ledare. Framförallt Stalin.