Chrilleb skrev:Jo, angående TS fråga om diskriminering så har jag nog sällan upplevt det.

Tidigare när jag var arbetssökande via Arbetsförmedlingen, så var jag rätt flitig i mitt jobb sökande. Sökte brett. Och vid intervjutillfälle har jag oftast blivit väl bemött. Sökte för exempel jobb inom lager, montering, kontor med mera.

Känner idag att jag är på en bra plats,... Hur ska jag säga?... Kravet är inte lika högt.

Som deltagare får jag chans att förändra nåt, iom att vi en gång i veckan har möte (bara vi deltagare). Finns ett vilorum, replokal, studios samt ett större samlingsrum.

När jag blickar tillbaka är jag rätt glad (bortsett lite arbetslös tid) för det jag upplevt. Arbetsgivare kan ha skräddarsytt arbetsplatsen för mig. Det... tycker jag är fint.

Till sist. I framtiden så sjunger jag o spelar teater än mer, och har fått mera scen vana.

Har du också blivit diagnostiserad med aspergers syndrom eller är du diagnostiserad med någon annan diagnos?

@NormBrytaren


Har dels AS men även en psykos diagnos.

Skogkatt skrev:

NormBrytaren skrev:På vilket sätt känner du att du fått hjälp efter att du diagnostiserat dig?

När du får diagnosen i vuxen ålder förändras ingenting egentligen. Och det finns ju ingen medicin eller något annat för det, så man får helt enkelt ett papper från läkaren där det står att du har en diagnos och sen fortsätter livet som tidigare. När man är barn kan väl saker förändras. Men när du är 30 har du redan levt med det länge och anpassat dig.

För mig blev det flera stora förändringar, både positiva och negativa.
Det positiva var att jag fick kognitiva hjälpmedel och stöd av habiliteringen i att hantera olika situationer. Det har också hjälpt mig att hitta och respektera mina gränser.
Det negativa har framför allt varit att öppenpsykiatrin inte vill ge mig vård för mina andra diagnoser (ptsd, depression, ätstörning), utan hänvisar till habiliteringen, som inte har som uppgift att behandla psykisk sjukdom, utan bara att stötta i autismen.

Solblomma skrev:För mig blev det flera stora förändringar, både positiva och negativa.
Det positiva var att jag fick kognitiva hjälpmedel och stöd av habiliteringen i att hantera olika situationer. Det har också hjälpt mig att hitta och respektera mina gränser.
Det negativa har framför allt varit att öppenpsykiatrin inte vill ge mig vård för mina andra diagnoser (ptsd, depression, ätstörning), utan hänvisar till habiliteringen, som inte har som uppgift att behandla psykisk sjukdom, utan bara att stötta i autismen.

Det är verkligen bra att det hjälpte dig. Det är det. Jag frågade när de hade undersökt mig klart om det fanns någon medicin eller något alls man kunde göra åt min situation. Och de ryckte lite på axlarna och sa nej, det finns egentligen inget man kan göra. En sak som var lite nedslående är att Norge är ju så litet så det finns inget för folk som oss. Inte ens ett forum. Det är därför jag är här och plågar svenskar. Det finns ingen miljö eller nätverk du kan ansluta till. Tråkigt.

Solblomma skrev:

Skogkatt skrev:

NormBrytaren skrev:På vilket sätt känner du att du fått hjälp efter att du diagnostiserat dig?

När du får diagnosen i vuxen ålder förändras ingenting egentligen. Och det finns ju ingen medicin eller något annat för det, så man får helt enkelt ett papper från läkaren där det står att du har en diagnos och sen fortsätter livet som tidigare. När man är barn kan väl saker förändras. Men när du är 30 har du redan levt med det länge och anpassat dig.

För mig blev det flera stora förändringar, både positiva och negativa.
Det positiva var att jag fick kognitiva hjälpmedel och stöd av habiliteringen i att hantera olika situationer. Det har också hjälpt mig att hitta och respektera mina gränser.
Det negativa har framför allt varit att öppenpsykiatrin inte vill ge mig vård för mina andra diagnoser (ptsd, depression, ätstörning), utan hänvisar till habiliteringen, som inte har som uppgift att behandla psykisk sjukdom, utan bara att stötta i autismen.

Jag tycker det är verklig diskriminering att särbehandla människor i vården på det här sättet.

Det stör mig enormt hur otroligt okunniga psykologer är. Jag är rädd och vet inte om jag vågar söka hjälp hos habiliteringen.

Skogkatt skrev:

Solblomma skrev:För mig blev det flera stora förändringar, både positiva och negativa.
Det positiva var att jag fick kognitiva hjälpmedel och stöd av habiliteringen i att hantera olika situationer. Det har också hjälpt mig att hitta och respektera mina gränser.
Det negativa har framför allt varit att öppenpsykiatrin inte vill ge mig vård för mina andra diagnoser (ptsd, depression, ätstörning), utan hänvisar till habiliteringen, som inte har som uppgift att behandla psykisk sjukdom, utan bara att stötta i autismen.

B
Det är verkligen bra att det hjälpte dig. Det är det. Jag frågade när de hade undersökt mig klart om det fanns någon medicin eller något alls man kunde göra åt min situation. Och de ryckte lite på axlarna och sa nej, det finns egentligen inget man kan göra. En sak som var lite nedslående är att Norge är ju så litet så det finns inget för folk som oss. Inte ens ett forum. Det är därför jag är här och plågar svenskar. Det finns ingen miljö eller nätverk du kan ansluta till. Tråkigt.

Om man tex får vitaminbrist och blir slö i skolan då är det ingen som kontrollerar ens hälsa utan allt skylls på diagnosen.
Det sjuka är att man inte verkar kontrollera hemmiljöerna hos föräldrar till autistiska barn.
Man verkar inte heller vara vaksam över om föräldrarna försökt diagnostisera barnet flera gånger.

Om en narcissistisk familj lyckas få sitt barn diagnostiserat med asperger så är det illa ute.

NormBrytaren skrev:Om man tex får vitaminbrist och blir slö i skolan då är det ingen som kontrollerar ens hälsa utan allt skylls på diagnosen.
Det sjuka är att man inte verkar kontrollera hemmiljöerna hos föräldrar till autistiska barn.
Man verkar inte heller vara vaksam över om föräldrarna försökt diagnostisera barnet flera gånger.

Om en narcissistisk familj lyckas få sitt barn diagnostiserat med asperger så är det illa ute.

Jag tror att jag var väldigt svår, jag hade en ätstörning när jag var barn. Så jag var undernärd. Så först tog mina föräldrar mig till läkaren på grund av det, men läkaren kunde inte göra något åt det. Sen blev de oroliga eftersom de märkte att jag betedde mig lite konstigt, så vi åkte till läkaren igen. Men läkaren förstod inte varför jag var som jag var. Och vi åkte till läkaren flera gånger på grund av dessa saker. Men inte förrän jag var 30 fick jag diagnosen och bitarna föll på plats lite. Ibland tar saker tid.

Skogkatt skrev:När du får diagnosen i vuxen ålder förändras ingenting egentligen. Och det finns ju ingen medicin eller något annat för det, så man får helt enkelt ett papper från läkaren där det står att du har en diagnos och sen fortsätter livet som tidigare. När man är barn kan väl saker förändras. Men när du är 30 har du redan levt med det länge och anpassat dig.

Jo, det förändrar väldigt mycket. Jag fick diagnos när jag var 50+. Det var och är en riktig pärs. Varför hade ingen noterat det som de som ställde diagnosen ansåg var uppenbart tidigare? Då hade jag sluppit väldigt många misslyckanden i livet. Det är också mycket svårt att omtolka sitt liv när man blir äldre. Mycket av det jag lyckats med beror uppenbart på Asperger (detaljfokus, exceptionell arbetsförmåga, förmåga att se mönster, radikalt nytänkande etc). Vem är då jag? Det är väldigt mycket skam och fördomar förknippat med diagnoser som var okänt för mig. Det är svårt att bli kallad idiot vid myndighetskontakter när man är 50+, laglydig och extremt välutbildad. Jag har insett att kommer det ut att jag har en diagnos bland kollegor är mitt yrkesliv över och allt jag gjort ifrågasättas. Därför kan jag inte ändra i mitt arbete eller försöka hitta nya strategier.

Vården har inte gett något som helst stöd. Tvärtom. Efter diagnosen blev jag utslängd. Jag fick inte ens tillfälle att diskutera diagnosen, vad jag kan göra, vilken hjälp som finns etc. Habiliteringen gav goda råd som att det är viktigt att äta och sova. Det är ju bara ett sätt att idiotförklara en på ytterligare ett sätt. Numera anser jag att kontakten med psykvården och diagnosen är mitt livs största misstag. Allt och inget har förändrats. Jag borde lagt min energi på annat.

NormBrytaren skrev:Om man tex får vitaminbrist och blir slö i skolan då är det ingen som kontrollerar ens hälsa utan allt skylls på diagnosen.
Det sjuka är att man inte verkar kontrollera hemmiljöerna hos föräldrar till autistiska barn.
Man verkar inte heller vara vaksam över om föräldrarna försökt diagnostisera barnet flera gånger.

Jag delar inte den upplevelsen. Min son har utretts på bup två gånger med fyra års mellanrum. Båda gångerna var de väldigt noga med att utesluta somatisk orsak till hans svårigheter. De ställde också många frågor om hemsituationen och om min och pappans förhållande. De kontaktade även skolan.

NormBrytaren skrev:Det stör mig enormt hur otroligt okunniga psykologer är. Jag är rädd och vet inte om jag vågar söka hjälp hos habiliteringen.

De två psykologerna jag har träffat på habiliteringen har varit väldigt kunniga och till stor hjälp. Tyvärr får en psykolog på habiliteringen inte behandla psykisk sjukdom, t ex depression, så när psykologen på hab upptäckte att jag har ptsd var hon tvungen att skicka en remiss till öppenpsykiatrin. Men där vill de inte ge mig någon behandling eftersom jag har autism.

Det är alltså inte psykologen på hab som är okunnig, utan hela systemet som inte fungerar; har man autism och samtidig psykisk sjukdom hamnar man mellan stolarna.

Ignatius skrev:

Skogkatt skrev:När du får diagnosen i vuxen ålder förändras ingenting egentligen. Och det finns ju ingen medicin eller något annat för det, så man får helt enkelt ett papper från läkaren där det står att du har en diagnos och sen fortsätter livet som tidigare. När man är barn kan väl saker förändras. Men när du är 30 har du redan levt med det länge och anpassat dig.

Jo, det förändrar väldigt mycket. Jag fick diagnos när jag var 50+. Det var och är en riktig pärs. Varför hade ingen noterat det som de som ställde diagnosen ansåg var uppenbart tidigare? Då hade jag sluppit väldigt många misslyckanden i livet. Det är också mycket svårt att omtolka sitt liv när man blir äldre. Mycket av det jag lyckats med beror uppenbart på Asperger (detaljfokus, exceptionell arbetsförmåga, förmåga att se mönster, radikalt nytänkande etc). Vem är då jag? Det är väldigt mycket skam och fördomar förknippat med diagnoser som var okänt för mig. Det är svårt att bli kallad idiot vid myndighetskontakter när man är 50+, laglydig och extremt välutbildad. Jag har insett att kommer det ut att jag har en diagnos bland kollegor är mitt yrkesliv över och allt jag gjort ifrågasättas. Därför kan jag inte ändra i mitt arbete eller försöka hitta nya strategier.

Vården har inte gett något som helst stöd. Tvärtom. Efter diagnosen blev jag utslängd. Jag fick inte ens tillfälle att diskutera diagnosen, vad jag kan göra, vilken hjälp som finns etc. Habiliteringen gav goda råd som att det är viktigt att äta och sova. Det är ju bara ett sätt att idiotförklara en på ytterligare ett sätt. Numera anser jag att kontakten med psykvården och diagnosen är mitt livs största misstag. Allt och inget har förändrats. Jag borde lagt min energi på annat.

Jag fick råd av en psykolog att äta och sova ordentligt innan denna övergav mig.
Såg verkligen på henne hur tonfallet förändrades genast efter att jag nämnt min diagnos.
Psykologer borde ju vara experter på diagnoser men det är de uppenbart inte när det kommer till asperger.

Tur att du kan hålla din diagnos hemlig i alla fall. Jag har stora problem med det.

NormBrytaren skrev:Jag fick råd av en psykolog att äta och sova ordentligt innan denna övergav mig.
Såg verkligen på henne hur tonfallet förändrades genast efter att jag nämnt min diagnos.
Psykologer borde ju vara experter på diagnoser men det är de uppenbart inte när det kommer till asperger.

Tur att du kan hålla din diagnos hemlig i alla fall. Jag har stora problem med det.

Jag har intrycket att många psykologer har stora egna problem och att bli psykolog är ett sätt att bearbeta problemen. Jag tror att psykologerna använder sina möten som egenterapi. Då de träffar någon som fungerar annorlunda vet de inte vad de ska ta sig till.

Hemligt och hemligt... Problemet är att jag inte kan diskutera anpassade arbetsuppgifter, arbetsmiljö eller liknande. I så fall blir diagnosen officiell. Eftersom jag arbetar i en extremt högpresterande bransch skulle en diagnos omedelbart vändas mot mig. (Jag är övertygad om att flera av dem jag jobbar med har diagnos. Annars hade de inte ägnat sig åt det vi ägnar oss åt.) Att få en diagnos var alltså fullständigt meningslöst.

Ignatius skrev:

NormBrytaren skrev:Jag fick råd av en psykolog att äta och sova ordentligt innan denna övergav mig.
Såg verkligen på henne hur tonfallet förändrades genast efter att jag nämnt min diagnos.
Psykologer borde ju vara experter på diagnoser men det är de uppenbart inte när det kommer till asperger.

Tur att du kan hålla din diagnos hemlig i alla fall. Jag har stora problem med det.

Jag har intrycket att många psykologer har stora egna problem och att bli psykolog är ett sätt att bearbeta problemen. Jag tror att psykologerna använder sina möten som egenterapi. Då de träffar någon som fungerar annorlunda vet de inte vad de ska ta sig till.

Hemligt och hemligt... Problemet är att jag inte kan diskutera anpassade arbetsuppgifter, arbetsmiljö eller liknande. I så fall blir diagnosen officiell. Eftersom jag arbetar i en extremt högpresterande bransch skulle en diagnos omedelbart vändas mot mig. (Jag är övertygad om att flera av dem jag jobbar med har diagnos. Annars hade de inte ägnat sig åt det vi ägnar oss åt.) Att få en diagnos var alltså fullständigt meningslöst.

Det är också många psykologer som hoppar av yrket. Tex så hade dubbelt så många slutat än börjat jobba som psykologer på BUP i Stockholm.

Källa: https://sverigesradio.se/artikel/det-ar ... -stockholm

Jag kan tänka mig att någon av dem hoppat av efter att de mött mig. Det måste ju vara hemskt att säga till en patient att man inte får lov att försöka göra den frisk pågrund av att denna har en diagnos.

Skulle jag bli tvingad till att diskriminera folk på arbetsplatsen skulle jag också hoppa av.

Det är en farlig situation när psykologer som bryr sig om folk hoppar av. Därför är jag extra rädd för psykologer som jobbat länge i yrket.

Problemet är att min familj kan använda min diagnos som ett vapen mot mig. De kan få mig att förlora jobbet, vänner och förstöra studier genom att skvallra för folk att jag blivit diagnostiserad.

Det är något psykologer borde tänka på innan de diagnostiserar barn.
Som vuxen kan man ju själv bestämma om man vill bli diagnostiserad eller inte men som barn har man inte alltid det valet.

NormBrytaren skrev:Det är också många psykologer som hoppar av yrket.

Jag har tillbringat alltför många år vid universitet och är gammal och cynisk.

Jag tror att många som blir psykolog är direkt olämpliga. Jag har träffat mängder med unga duktiga tjejer som studerar till psykolog. De har högsta betyg och har en fantastisk yta. Välklädda och välfriserade. Under ytan lider de av ångest ätstörningar och självskadebeteenden. Psykologstudierna är ett sätt sätt för dem att förstå sig själv. När de kommer ut och jobbar rasar tillvaron samman. Att bota andra ställer helt andra krav än en skyddad studiemiljö. Tyvärr slösar många olämpliga personer bort fem år av sitt liv på att utbilda sig till ett yrke de inte har förutsättningar att klara. Dessutom tar de platser från andra som inte har lika höga betyg och fin yta, men som i längden hade klarat påfrestningarna bättre.

Kanske är jag för gammal och för cynisk...

Ignatius skrev:

NormBrytaren skrev:Det är också många psykologer som hoppar av yrket.

Jag har tillbringat alltför många år vid universitet och är gammal och cynisk.

Jag tror att många som blir psykolog är direkt olämpliga. Jag har träffat mängder med unga duktiga tjejer som studerar till psykolog. De har högsta betyg och har en fantastisk yta. Välklädda och välfriserade. Under ytan lider de av ångest ätstörningar och självskadebeteenden. Psykologstudierna är ett sätt sätt för dem att förstå sig själv. När de kommer ut och jobbar rasar tillvaron samman. Att bota andra ställer helt andra krav än en skyddad studiemiljö. Tyvärr slösar många olämpliga personer bort fem år av sitt liv på att utbilda sig till ett yrke de inte har förutsättningar att klara. Dessutom tar de platser från andra som inte har lika höga betyg och fin yta, men som i längden hade klarat påfrestningarna bättre.

Kanske är jag för gammal och för cynisk...

Jag tycker att du verkar klok. Problemet om man är en ovanligt snäll/god människa är att man får problem med att leva sig in i hur ondskefulla människor tänker.

Jag upplevde det på skolan där jag studerade. De andra eleverna hade också hade asperger.
Många av dem kom från dysfunktionella familjer men blev hjärntvättade till att tro att så inte var fallet. Tex en elev kom från en familj som trodde på Jehovas vittnen och berättade för mig att hen var livrädd för att berätta för sin familj att hen inte trodde på den religionen. En annan berättade att hens familj tog av hens aktivitetsersättning trots att det inte var deras pengar.
När jag läser mina egna sjornaler så står det att min mamma vill få mig diagnostiserad så att hon kan få ekonomisk ersättning för att ta hand om mig. Och trots att det står i sjornalen att båda mina föräldrar lever på socialen och att deras hem är olämpligt för barn så är det ingen som kontaktar socialen.

Det är som att samhället vill att jag ska dö. Att barn som växer upp i dysfunktionella familjer ska utrotas för de är en börda för samhället. Det är därför man bollar runt dem när de söker vård.
Det sjuka är att samhället verkar uppmuntra folk att diagnostisera sig. På TV eller andra sociala medier säger de att Alber Einstein hade asperger men när jag börjar på en skola för elever med asperger så tar lärarna för givet att jag inte klarat av 9ans matematik.

Någonting måste göras åt den här situationen.

Vi som är diagnostiserade borde verkligen starta en hemlig klubb eller något.
Med tanke på att många av oss har specialintressen så skulle vi bli mycket mäktiga tillsammans.

NormBrytaren skrev:Vi som är diagnostiserade borde verkligen starta en hemlig klubb eller något

OA kanske inte direkt är en hemlig klubb, men det är i alla fall ett sätt för aspergare att organisera sig om man vill det.

Chrilleb skrev:@NormBrytaren


Har dels AS men även en psykos diagnos.

Vad har du för typ av psykos?

Jag har förutom AS, schizoaffektivt syndrom, mest i form av paranoia. Men min medicin (Invega, tidigare Haldol) hjälper ganska bra. Det var längesen jag hade nån psykos i form av overklighetskänslor.

Richard skrev:

Chrilleb skrev:@NormBrytaren


Har dels AS men även en psykos diagnos.

Vad har du för typ av psykos?

Jag har förutom AS, schizoaffektivt syndrom, mest i form av paranoia. Men min medicin (Invega, tidigare Haldol) hjälper ganska bra. Det var längesen jag hade nån psykos i form av overklighetskänslor.

Med tanke på allt som händer i samhället i dag så är det lätt hänt att tro man är paranoid.
Ibland tvekar jag på mig själv och tänker att: det där hände inte jag bara feltolkar vad som hänt.

Som tex den diskriminering jag upplever. Det blir så jobbigt för nu litar jag inte på psykologer alls.
Även om jag avskaffade min diagnos så att jag kan bli erbjuden hjälp så skulle jag inte vilja ha den.

NormBrytaren skrev:

Richard skrev:

Chrilleb skrev:@NormBrytaren


Har dels AS men även en psykos diagnos.

Vad har du för typ av psykos?

Jag har förutom AS, schizoaffektivt syndrom, mest i form av paranoia. Men min medicin (Invega, tidigare Haldol) hjälper ganska bra. Det var längesen jag hade nån psykos i form av overklighetskänslor.

Med tanke på allt som händer i samhället i dag så är det lätt hänt att tro man är paranoid.
Ibland tvekar jag på mig själv och tänker att: det där hände inte jag bara feltolkar vad som hänt.

Som tex den diskriminering jag upplever. Det blir så jobbigt för nu litar jag inte på psykologer alls.
Även om jag avskaffade min diagnos så att jag kan bli erbjuden hjälp så skulle jag inte vilja ha den.

Nä, jag tänker sällan på min paranoia, men visst känner jag oro ibland o tvekar inför saker som känns tvivelaktiga.

Men min psykolog sa att jag var paranoid för att jag hade en massa vapen innanför dörren. Alltså inga olagliga vapen, men t.ex. en yxa, en machete o massa annat, ifall nån skulle tränga sig å. O tar jag inte min medicin så typ tejpar jag igen fönstren, barrikaderar o elektrifierar dörren.

Förr hade jag alltid knivar o andra farliga föremål på mig när jag gick ut, men efter att ha haft lite med polisen att göra så har jag lyckats vänja mig av vid det.

Men, motsatt så brukar jag lita på folk, o det har naturligtvis för det mesta lönat sig. Men om någon bryter nått löfte får jag ett väldans hämndbegär o ser inte den personen som en vän längre. Litade t.ex. hela tiden på min psykolog men när jag skulle berätta en hemlis o sa tydligt; -Säg inte detta till nån, men... O hon ändå sa det till min läkare, så förlorade jag förtroendet för henne, som jag byggt upp under ca 8 år. Det var dock en ganska allvarligt sak, så jag har förstått nu att hon typ hade skyldighet att larma om det.

Jag mådde jättedåligt o hotade de flesta, sa till min psykolog att jag ville bli självmordsbombare o sånt. Skulle nån säga sånt idag, skulle det bli ett väldans liv med t.ex. alla skolskjutningar o liknande som berott på psykisk ohälsa.

Skrev ett brev till min psykolog (som jag slutade gå hos runt 2007) för ett år sen, att jag skäms idag för hur jag uttryckte mig på 00-talet, o hur hotfull jag var.

Richard skrev:

NormBrytaren skrev:

Richard skrev:Vad har du för typ av psykos?

Jag har förutom AS, schizoaffektivt syndrom, mest i form av paranoia. Men min medicin (Invega, tidigare Haldol) hjälper ganska bra. Det var längesen jag hade nån psykos i form av overklighetskänslor.

Med tanke på allt som händer i samhället i dag så är det lätt hänt att tro man är paranoid.
Ibland tvekar jag på mig själv och tänker att: det där hände inte jag bara feltolkar vad som hänt.

Som tex den diskriminering jag upplever. Det blir så jobbigt för nu litar jag inte på psykologer alls.
Även om jag avskaffade min diagnos så att jag kan bli erbjuden hjälp så skulle jag inte vilja ha den.

Nä, jag tänker sällan på min paranoia, men visst känner jag oro ibland o tvekar inför saker som känns tvivelaktiga.

Men min psykolog sa att jag var paranoid för att jag hade en massa vapen innanför dörren. Alltså inga olagliga vapen, men t.ex. en yxa, en machete o massa annat, ifall nån skulle tränga sig å. O tar jag inte min medicin så typ tejpar jag igen fönstren, barrikaderar o elektrifierar dörren.

Förr hade jag alltid knivar o andra farliga föremål på mig när jag gick ut, men efter att ha haft lite med polisen att göra så har jag lyckats vänja mig av vid det.

Men, motsatt så brukar jag lita på folk, o det har naturligtvis för det mesta lönat sig. Men om någon bryter nått löfte får jag ett väldans hämndbegär o ser inte den personen som en vän längre. Litade t.ex. hela tiden på min psykolog men när jag skulle berätta en hemlis o sa tydligt; -Säg inte detta till nån, men... O hon ändå sa det till min läkare, så förlorade jag förtroendet för henne, som jag byggt upp under ca 8 år. Det var dock en ganska allvarligt sak, så jag har förstått nu att hon typ hade skyldighet att larma om det.

Jag mådde jättedåligt o hotade de flesta, sa till min psykolog att jag ville bli självmordsbombare o sånt. Skulle nån säga sånt idag, skulle det bli ett väldans liv med t.ex. alla skolskjutningar o liknande som berott på psykisk ohälsa.

Skrev ett brev till min psykolog (som jag slutade gå hos runt 2007) för ett år sen, att jag skäms idag för hur jag uttryckte mig på 00-talet, o hur hotfull jag var.

Är det någon speciell person du är rädd för som skulle kunna attackera dig?

På snack om dörrar.... Någon gjorde inbrott i min lägenhet för bara några dagar sedan.
Personen hade också öppnat andra dörrar som stod på glänt i lägenhetsbyggnaden.
Min hyresvärd sa att det inte var dem som råkat öppna dörrarna.
Jag har själv dock skaffat extra lås till min dörr nu.

Men jag kan ge mig på att om jag nämnde detta till en psykolog så skulle denna typ säga: nej men det är bara en del av din asperger att tro att någon öppnat din dörr. Du måste naturligtvis glömt att låsa den. Och det är bara en ren slump att de andra grannarnas dörrar också är öppna.

Som tur var saknades inget ur min lägenhet.
Jag misstänker att det är min hyresvärd som blivit nyfiken på hur jag lever och glömt stänga dörren.

Jag undrar om det är koronan eller vaccinet som får folk att bli så knäppa. Något måste det ju vara eller så har jag själv förändrats för jag kan inte minnas att folk brukade bete sig på det här sättet förr.

Man får vara försiktig för det är lätt hänt att man blir diskriminerad har jag märkt.

NormBrytaren skrev:På snack om dörrar.... Någon gjorde inbrott i min lägenhet för bara några dagar sedan.
Personen hade också öppnat andra dörrar som stod på glänt i lägenhetsbyggnaden.
Min hyresvärd sa att det inte var dem som råkat öppna dörrarna.
Jag har själv dock skaffat extra lås till min dörr nu.

Man måste vara försiktig, för många år sedan hade jag en granne som ofta besökte mig, vi hade lägenheter bredvid varandra. Och så började saker försvinna hemma hos mig. Men jag hittade inga tecken på inbrott. Jag upptäckte så småningom att när grannen var på besök och jag skulle ut, låste han upp min verandadörr innan han gick hem... Sen smög han in där efter att jag hade rest.

NormBrytaren skrev:

Richard skrev:

NormBrytaren skrev:
Med tanke på allt som händer i samhället i dag så är det lätt hänt att tro man är paranoid.
Ibland tvekar jag på mig själv och tänker att: det där hände inte jag bara feltolkar vad som hänt.

Som tex den diskriminering jag upplever. Det blir så jobbigt för nu litar jag inte på psykologer alls.
Även om jag avskaffade min diagnos så att jag kan bli erbjuden hjälp så skulle jag inte vilja ha den.

Nä, jag tänker sällan på min paranoia, men visst känner jag oro ibland o tvekar inför saker som känns tvivelaktiga.

Men min psykolog sa att jag var paranoid för att jag hade en massa vapen innanför dörren. Alltså inga olagliga vapen, men t.ex. en yxa, en machete o massa annat, ifall nån skulle tränga sig å. O tar jag inte min medicin så typ tejpar jag igen fönstren, barrikaderar o elektrifierar dörren.

Förr hade jag alltid knivar o andra farliga föremål på mig när jag gick ut, men efter att ha haft lite med polisen att göra så har jag lyckats vänja mig av vid det.

Men, motsatt så brukar jag lita på folk, o det har naturligtvis för det mesta lönat sig. Men om någon bryter nått löfte får jag ett väldans hämndbegär o ser inte den personen som en vän längre. Litade t.ex. hela tiden på min psykolog men när jag skulle berätta en hemlis o sa tydligt; -Säg inte detta till nån, men... O hon ändå sa det till min läkare, så förlorade jag förtroendet för henne, som jag byggt upp under ca 8 år. Det var dock en ganska allvarligt sak, så jag har förstått nu att hon typ hade skyldighet att larma om det.

Jag mådde jättedåligt o hotade de flesta, sa till min psykolog att jag ville bli självmordsbombare o sånt. Skulle nån säga sånt idag, skulle det bli ett väldans liv med t.ex. alla skolskjutningar o liknande som berott på psykisk ohälsa.

Skrev ett brev till min psykolog (som jag slutade gå hos runt 2007) för ett år sen, att jag skäms idag för hur jag uttryckte mig på 00-talet, o hur hotfull jag var.

Är det någon speciell person du är rädd för som skulle kunna attackera dig?

På snack om dörrar.... Någon gjorde inbrott i min lägenhet för bara några dagar sedan.
Personen hade också öppnat andra dörrar som stod på glänt i lägenhetsbyggnaden.
Min hyresvärd sa att det inte var dem som råkat öppna dörrarna.
Jag har själv dock skaffat extra lås till min dörr nu.

Men jag kan ge mig på att om jag nämnde detta till en psykolog så skulle denna typ säga: nej men det är bara en del av din asperger att tro att någon öppnat din dörr. Du måste naturligtvis glömt att låsa den. Och det är bara en ren slump att de andra grannarnas dörrar också är öppna.

Som tur var saknades inget ur min lägenhet.
Jag misstänker att det är min hyresvärd som blivit nyfiken på hur jag lever och glömt stänga dörren.

Jag undrar om det är koronan eller vaccinet som får folk att bli så knäppa. Något måste det ju vara eller så har jag själv förändrats för jag kan inte minnas att folk brukade bete sig på det här sättet förr.

Man får vara försiktig för det är lätt hänt att man blir diskriminerad har jag märkt.

Nä, finns ingen särskild person, eller ens organisation, jag är rädd för. Rädslan bara finns där.

Usch vad otäckt, att nån varit inne obehörigt hos dig... Extra lås låter som en bra idé.

@Richard


Min psykossjukdom heter "Icke organisk psykos". Och gällande injektionen så har jag fått sprutan nu i flera år. Förut tog jag tabletter.

NormBrytaren skrev:På snack om dörrar.... Någon gjorde inbrott i min lägenhet för bara några dagar sedan.
Personen hade också öppnat andra dörrar som stod på glänt i lägenhetsbyggnaden.
Min hyresvärd sa att det inte var dem som råkat öppna dörrarna.
Jag har själv dock skaffat extra lås till min dörr nu.

Men jag kan ge mig på att om jag nämnde detta till en psykolog så skulle denna typ säga: nej men det är bara en del av din asperger att tro att någon öppnat din dörr. Du måste naturligtvis glömt att låsa den. Och det är bara en ren slump att de andra grannarnas dörrar också är öppna.

Som tur var saknades inget ur min lägenhet.
Jag misstänker att det är min hyresvärd som blivit nyfiken på hur jag lever och glömt stänga dörren.

Med tanke på att det skedde i början på sommarlovet och att dörrarna stod på glänt tror jag det rör sig om en mycket ung sommarjobbare med noll konsekvenstänk. Sannolikt son till någon i den ordinarie personalen.

Hade själv ett sånt sommarjobb och det var en strulig kille ingen sa ifrån för det var chefens son.

Samma när jag var lärarvikarie, värsta mobbaren på skolan var son till en lärare.

Vildsvin skrev:noll konsekvenstänk

Tjing för den.