Mats skrev:Hur är det med tjejen du skrev om tidigare i tråden, hon som nästan aldrig vill ses och som till råga på allt själv kan vara en aspis?

Jag vet knappt, allt verkar bra när vi hörs på telefon, vi har känt varandra i några år och jag har upplevt att vi är som familj men även om vi inte alltid setts så mycket så är det som om något hänt nu. För ett par månader sen hade vi en liten dispyt kan man säga och sedan dess verkar hon inte vilja ses. Men jag har en tendens att övertolka händelser i relationer, det kanske bara är jag som tror att nåt har hänt.

aspismuppen skrev:det kanske bara är jag som tror att nåt har hänt.

Var misstänksam mot allt och alla, det är jag, jag litar inte på någon, tro mig det har hjälpt i många år nu, ingen är intresserad av att förstå en, hjälpa en, vara vän med en. Förvänta dig istället att något lurt är i görningen, det är det alltid. Det är bättre att inse det tidigt än att godtroget trampa i samma björnsax varenda gång, det är väldigt smärtsamt.

Du övertolkar säkert inget, du har säkert helt rätt, ens dåliga och negativa känslor brukar ofta infalla och stämma, var på din vakt, människor som förlåter eller är överseende är ett sällsynt slag, vet inte vad folk är ute efter egentligen, det är olika, men det är inte sanning och ärlighet i alla fall.

Riksamiralen skrev:Det är bättre att inse det tidigt än att godtroget trampa i samma björnsax varenda gång, det är väldigt smärtsamt.

Jo jag tror kanske lite för väl om folk.

Har hamnat i en sån sjuhelvetes depression, inget är kul längre.

aspismuppen skrev:Har hamnat i en sån sjuhelvetes depression, inget är kul längre.

Så kan det vara ibland, man känner sig helt utan mål och strävan, vad gör man egentligen här, vad är meningen med det hela, varför är allting och alla så svåra? Det har varit en deprimerande vecka, sant, men det har varit värre veckor i ens liv säkert, finn åtminstone tröst i detta. De dåliga veckorna kommer och går, det enda man kan göra är att uppmärksamma dessa, men förbättra veckorna är lönlöst, det är alltid på grund av något man inte själv kan styra/påverka. Sablar!

aspismuppen skrev:En del verkar mena att ett välutvecklat känsloliv, där t ex självförebråelser förekommer, är en omöjlighet för en aspergare. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka kring min eventuella diagnos, det finns professionella i mitt kontaktnät som menar att jag är en aspis och jag kan väl i och för sig hålla med om att jag har väldigt många karaktärsdrag som stöttar den teorin. Däremot finns det annat i min personlighet som jag menar talar emot en diagnos. Jag kan tycka att jag har ett lite väl utvecklat känsloliv t ex och alltför god empatisk förmåga för att platsa som aspergare.

Skulle vara intressant att höra om, hur och i så fall på vilket sätt ni med diagnos bryr er om andra människor. Jag kan både känna att jag skiter i hur andra har det men det finns också ett antal i min omgivning som jag i mitt tycke bryr mig mycket om. Nu blev det ett litet stickspår kanske men hur som helst.

Vi med autism har lika mycket känslor och empati som andra. Det du har stött på är fördomar.

aspismuppen skrev:Har hamnat i en sån sjuhelvetes depression, inget är kul längre.

Tråkigt att höra. Är också deppig, inte superdeppig men allt känns tomt och meningslöst. Är dock van så det enda att göra är att vänta, efter några veckor/månader kanske det blir bättre.

Riksamiralen skrev:Det har varit en deprimerande vecka, sant, men det har varit värre veckor i ens liv säkert, finn åtminstone tröst i detta.

Det kan vara användbart.

Liljan skrev:Vi med autism har lika mycket känslor och empati som andra. Det du har stött på är fördomar.

Det var det jag misstänkte.

Mammaspojke skrev:Är dock van så det enda att göra är att vänta, efter några veckor/månader kanske det blir bättre.

Just det, man får vänta ut skiten helt enkelt.

Nu sitter jag här med ett aningens dåligt samvete igen. Jag har de senaste veckorna börjat informera de få vänner jag har att jag inte är nöjd med relationen, att jag vil umgås mer. Det har inte fått något resultat i någon positiv riktning. Hur gör ni? Själv kan jag tycka det är skönt när jag inte har folk omkring mig men ibland är det ju kul och då finns det ingen som vill umgås. Jag tycker folk kan vara så snåla med sig själva, blir ofta besviken på mina bekanta, är det något ni känner igen?

aspismuppen skrev:Nu sitter jag här med ett aningens dåligt samvete igen. Jag har de senaste veckorna börjat informera de få vänner jag har att jag inte är nöjd med relationen, att jag vil umgås mer. Det har inte fått något resultat i någon positiv riktning. Hur gör ni? Själv kan jag tycka det är skönt när jag inte har folk omkring mig men ibland är det ju kul och då finns det ingen som vill umgås. Jag tycker folk kan vara så snåla med sig själva, blir ofta besviken på mina bekanta, är det något ni känner igen?

skaffa katt

Man kan inte tvinga fram någon att vilja träffas hela tiden, det beror ytterst på personlighet, alla är inte tillräckligt utåtriktade att träffas hela tiden. När jag växte upp ville en av mina vänner umgås varje dag hela sommarloven, jag orkade inte och fick hitta på bortförklaringar och historier, någon gång sa jag bara sanningen att jag helt enkelt behöver egentid varannan vecka på sommarlovet typ. Men han verkade besviken och förstod inte varför, nu när jag är äldre förstår jag att det var diagnosen som gjorde mig trött så jag inte orkade socialisera varje dag. Och ibland ville jag hålla på med ett specialintresse på sommarlovet och då kom min kompis i vägen för det.

När jag var äldre och slutat gymnasiet var jag tvärtom med en annan vän, jag ville gärna komma över ofta, men det tyckte han var jobbigt för jag bara kunde komma tidigt på morgonen eftersom då gick enda bussen till min kompis, så vi fick träffas i gryningen och vi var alltid jättetrötta mot eftermiddagen på grund av det. Det var nog värre för honom eftersom han inte gillade kaffe, alltså inget koffein!

Men ja poängen med det här är väl att det är svårt att matcha varandras entusiasm ibland. Speciellt när det redan är etablerade vänner, då vet man ju redan hur mycket tid man har över för varandra.

Speciellt om det gått några år, då tar man väl vänskapsrelationen för given och det kan dröja månader mellan tillfällena man möts. När man ses ofta brukar ju det mesta vara i början tyvärr. Första 1-2 åren, möjligtvis det 3:e men därefter har jag märkt att entusiasmen hos de flesta brukar avta naturligt, som man redan vet den andra och man är inte lika intressanta för varandra som vänner. Det kanske är annorlunda med bästa vänner för livet, men jag har aldrig haft sådana, jag känner personer som har det, men jag tycker det känns konstigt och onaturligt att man fortfarande har mycket gemensamt med sina barndomsvänner, man utvecklas ju hela tiden och får nya insikter. Då känns inte någon man träffade för 20 år sedan som någon som kan förstå ''ditt nya jag''.

antonius skrev:skaffa katt

Jag växte turligt nog upp med katt, det var min bäste vän (och i princip den ende) och utan honom tror jag knappt att jag varit med idag. Maken till inkännande varelse kan man leta efter, han kom ofta upp på bordet och buffade mig med nosen när jag var förtvivlad. Varför har jag inte katt idag när det nu var så bra då? Bra fråga.

Riksamiralen skrev:När man ses ofta brukar ju det mesta vara i början tyvärr.

Precis, det är det jag känner, relationerna liksom bara ebbar ut, förtvinar och dör. Jag kan vara social och trevlig en stund men nästa gång man ses kan jag vara helt slut, inga depåer alls. Personen undrar ju då förstås hur det är fatt. Vänner från gymnasietiden har jag inte eftersom jag inte hade några vänner överhuvud taget. Fattar knappt att man lever idag.

aspismuppen skrev:

antonius skrev:skaffa katt

Jag växte turligt nog upp med katt, det var min bäste vän (och i princip den ende) och utan honom tror jag knappt att jag varit med idag. Maken till inkännande varelse kan man leta efter, han kom ofta upp på bordet och buffade mig med nosen när jag var förtvivlad. Varför har jag inte katt idag när det nu var så bra då? Bra fråga.

Ja, fundera på att skaffa katt. Det finns ju katthem med hemlösa katter.

Det är ju en del kostnader: vaccinering, försäkring och kattmat. Och så måste man ha någon som tar hand om katten om man reser bort alt lämna in på kattpensionat (det kostar också).

Min dotter och hennes sambo planerar att skaffa katt. Sambon vill ha en stor och maffig katt, Maine Coon, men vi får se vad det blir.

Fast kattmat är dyrt, kanske billigare att skaffa en liten hund? Men då måste man gå ut med den flera gånger om dagen.

Riksamiralen skrev:När man ses ofta brukar ju det mesta vara i början tyvärr.

Precis, det är det jag känner, relationerna liksom bara ebbar ut, förtvinar och dör. Jag kan vara social och trevlig en stund men nästa gång man ses kan jag vara helt slut, inga depåer alls. Personen undrar ju då förstås hur det är fatt. Vänner från gymnasietiden har jag inte eftersom jag inte hade några vänner överhuvud taget. Fattar knappt att man lever idag.

Men gamla vänner behöver ju inte bara prata om gamla minnen. Jag tycker att de vänner som blir kvar är de från barndomen. Sedan kan man umgås med arbetskamrater men byter man arbete så umgås man inte mer.

En annan sak är att man som vuxen lever väldigt olika liv. En del gifter sig, får barn, "villa, vovve och Volvo" och då pratar man om andra saker än den som inte har något av detta.

Alien skrev:Ja, fundera på att skaffa katt.

Jag måste försöka komma förbi den där känslan av att jag inte är kapabel att ha ett husdjur. Kan ju se hur folk runt omkring mig med lätthet skaffar både katt och hund.

Alien skrev:Sedan kan man umgås med arbetskamrater men byter man arbete så umgås man inte mer.

Jag har nästan det perfekta aspergerjobbet, är i princip själv varje dag men träffar kunder som ibland bjuder på fika och ett samtal. Det får räknas som en social aktivitet/händelse. Skönt att inte behöva umgås mer än tillfälligt.