Jag fick min asperger diagnos idag jag ville ha en diagnos. Och har absolut inget emot att det är aspberger. Men funderingarna är många, detta hittar jag när jag läser runt

Det första diagnoskriteriet för Aspergers syndrom handlar om förmågan att umgås och samspela med andra människor, att tolka ansiktsuttryck och kroppsspråk och att dela känslor och tankar med andra människor.

Jag har inga problem med varken asiktsuttryck eller kroppspråk. Jag gillar visserligen att vara själv och blir väldigt trött av att vara social men räcker det verkligen? Ingen som jag har pratat med tycker jag har problem med att läsa andra människor.

Jag vill väl helt enkelt inte att det blir fel. Diagnosen känns så viktig, mycket saker stämmer på mig och väldigt många saker andra har skrivit här känner jag igen mig väldigt mycket i.

Tack

Välkommen!

Jag tror nog inte det finns många som känner igen sig i precis alla kriterier, det varierar mycket från person till person.

Diagnosen är endast viktig i den mån den innebär något positivt för dig. Det kan vara att du börjar tänka på sådant du inte tänkt på tidigare eller att dörrar öppnas för hjälp med problem på ett sätt de inte tidigare gjort. Om ingenting sådant positivt händer kan det finnas en risk att diagnosen inte var den bästa, eller åtminstone att den inte var nödvändig, men det är nog sällan eller aldrig så att en person får en diagnos som "stämmer helt". Personligen känner jag igen mig i väldigt få av diagnoskriterierna utan att för den delen tro att det inte var den "bästa möjliga" diagnosen.

tack, jag tror du/ni har rätt. Jag känner igen mig i väldigt mycket och det är skönt att läsa varför man känner på ett visst sätt. Man behöver på nåt sätt förklara för sig själv att man inte bara är lat eller konstig.

Hej och välkommen!

Det kan vara att du lärt dig läsa av människor. Men iom att du har AS så kräver det mer arbete och energi av dig än av andra som s a s kan det automatiskt, därför blir du trött av att vara social.

jo jag tror kanske det kan handla om det. Hon som gjorde testet sa att jag var väldigt bra på att kompensera svagheter. Jag kan ibland få för mig att folk är arga trots att dom ser "normala" ut. Och ibland även ha svårt att acceptera att dom inte är arga trots att dom har sagt det

Jag brukar inte bli trött av att prata med folk såvida inte ämnet är fullständigt tråkigt eller att någon är bråkig.
Jag tror det beror på att jag kan fullständigt strunta i om det blir bra eller inte.
Jag anstränger mig till en viss nivå och nivån varierar med tiden lite hit o dit.
Tror jag, verkar iofs så tycker jag

Välkommen Hazel!

Hazel, jag känner inte heller att jag har stora problem med ansiktuttryck eller kroppspråk, och jag använder själv båda när jag kommunicerar, utan att någon brukar kommentera att jag gör det på "fel" sätt.

Visst kan jag vara helt omedveten om vissa stämningar i en situation, men det var verkligen inte det kriteriet som gjorde att jag fick diagnosen. Jag hade inte kvalat in om det var det enda de gick på.

Lite teoriserande:
Vissa aspergare har under barn- och undomsåren lärt sig kompensera bort de utmärkande dragen. Vi har alla lätt att se mönster i saker, men beroende på var våra intressen och talanger ligger så riktas den förmågan åt olika håll antar jag.
Somliga kan se mönster i det sociala spelet och utveckla komplexa autopiloter för de flesta umgänges-situationer. Andra har istället lätt för matematik. Flera är bra på både och.

Kvinnliga aspergare har ofta bättre koll på den sociala biten jämfört med män, kanske för att omvärlden kräver att flickor ska vara trevliga, och att man då som barn tidigt tvingas lära sig hur man ska föra sig för att man ska verka trevlig.

**dumt inlägg**

Men det står ju att hon/han fick en asperger-diagnos.

Mördarsnigel skrev:Men det står ju att hon/han fick en asperger-diagnos.

Jag vet. Kom precis på att jag tänkte väldigt feeeeeeel.

Hehe
Det händer de bästa.

Ja, antagligen här det så det är. Jag vet med mig själv att jag "scannar" av människor som jag själv anser beter sig rätt för att rätta mig själv senare. Mitt ex sa till mig när vi pratade om diagnosen att jag ofta pratar lite långsammare och man ser att jag alltid funderar över om det jag säger är rätt och lämpligt, jag har en enorm rädsla för att säga fel saker. Jag är uppväxt med en bror som också har diagnos (atyspisk autism tror dom på just nu) och är väldigt utåtagerande. Det är ju inte jag alls, därför har jag också alltid blivit den "snälla flickan" eftersom jag är tyst, lugn och inte alls som min bror

Mördarsnigel skrev:Lite teoriserande:
Vissa aspergare har under barn- och undomsåren lärt sig kompensera bort de utmärkande dragen. Vi har alla lätt att se mönster i saker, men beroende på var våra intressen och talanger ligger så riktas den förmågan åt olika håll antar jag.
Somliga kan se mönster i det sociala spelet och utveckla komplexa autopiloter för de flesta umgänges-situationer. Andra har istället lätt för matematik. Flera är bra på både och.

Kvinnliga aspergare har ofta bättre koll på den sociala biten jämfört med män, kanske för att omvärlden kräver att flickor ska vara trevliga, och att man då som barn tidigt tvingas lära sig hur man ska föra sig för att man ska verka trevlig.

Hazel, av lite nyfikenhet, varför ville du ha en diagons?
Får man fråga hur gammal du är?

Själv har jag funderat över o skaffa diagnos men tror jag kommer att bara "läsa på" så att säga, det har fått mig o fungera långt bättre med det jag läst hittils och jag har fått mer saker färdiga och med bättre resultat och det har känts bättre när jag fått fram bättre kvalitet på det jag gör.

nano

Jag har mått dåligt sedan jag var liten. Haft svårt i skolan och varit mycket deprimerad i omgångar. Nu när jag blivit äldre (23) och kommit in i "vuxenskapet" har mina problem blivit mycket mer märkbara. Jag har helt enkelt väldiga problem att hantera vardagen och få den att funka. Min psykolog tyckte vi skulle kolla upp diagnos men det har inte varit fören nu jag varit redo. Det är först nu jag kan tänka igenom mig själv och se problemen på riktigt. Psykiatrikern höll med min psykolog och när jag fick remissen kände jag bara en stor lättnad, att få en diagnos om kan förklara min svårigheten är jätteskönt, att komma hit till forumet (aldrig varit här innan) känns också jätteskönt.