I den lilla staden Gheel i Belgien inackorderades sedan medeltiden psykiskt sjuka i vanliga familjer. Det var ett psykoterapeutiskt experiment som under 1800-talet växte till stora dimensioner, ”tretton hundra dårar på elva tusen invånare” enligt ett entusiastiskt reportage i Pall Mall Gazette. Det speciella var inte att patienterna deltog i vardagslivet. Utan att de gavs möjlighet att utöva sina gamla yrken. Här levde man ”det liv man inte orkat leva”.

Gheel (om vilket Per Odensten 1981 skrev en bländande roman) är det mest radikala exemplet på familjevård som psykoterapi. I vanligt liv, inte på institution, ska själen läkas. Familjen med sin särskilda fördelning av omsorg och ansvar, arbete, rutin och rit, var ett mikrokosmos av samhället och ledde därmed till dubbel återkomst i den sociala gemenskapen.

Inger skrev:Intressant artikel. Men hur blev dessa personer behandlade i familjerna undrar man ju. Finns det närmare information om det? Några rapporter från personerna själva?

Dymphna var en martyr på 600-talet. Dymphnakulten är ett exempel på en helgonkult inom vilkens ramar det uträttas mycket socialt arbete, men om själva helgonet vet man mycket lite.[1]

Dymphnalegenden framstår som ren folklore. Hon ska ha varit dotter till en keltisk eller brittisk kung. Hennes mor dog när hon var barn och då hon var lik sin mor blev fadern förälskad i henne. För att undkomma incesten flydde hon med sin biktfader St. Gerebernus till Antwerpen och sedan till Geel. När kungen fick tag på dem lät han döda St. Gerebernus och dödade sedan själv sin dotter. Kropparna begravdes i Geel och när de skulle flyttas under 1200-talet sammanföll händelsen med botandet av en stor mängd epileptiker och sinnessjuka i området. Sedan dess har staden en framgångsrik verksamhet för vård av psykiskt sjuka som får bostäder bland traktens folk.

Geel is well known for the early adoption of de-institutionalization in psychiatric care.[3] This practice is based on the positive effects that placement in a host family gives the patient, most importantly access to family life that would otherwise have been denied. The legendary 7th-century Saint Dymphna, who had fled to the Geel area from Ireland, is usually credited with this type of care. The earliest Geel infirmary and the model where patients go into town, interact with the community during the day, and return to the hospital at night to sleep, date from the 13th century.[4]

Originally, this practice was religiously motivated and organized by a chapter of canons, attached to the church of Saint Dymphna. By the 18th century, however, the placement of patients was mostly done directly, without the intervention of the canons. The number of patients grew in proportion to the growing city’s reputation abroad and the economic benefits flowing to the city provided further motivation to the inhabitants. Attracted by the gentle care of patients, Vincent van Gogh's father considered sending his famous son to Geel in 1880.[5] The high point came in 1938, with a total of 3,736 placed patients, compared with only 700 a hundred years earlier.
---
The fact that people with mental illness are living with relatively non-judgmental (formerly) strangers and not with family members has been cited as a partial explanation of the success of this model, because it creates an environment that avoids emotional over-involvement, critical comments, and hostility (measured collectively in psychiatry as "expressed emotion").

Kvasir skrev:I följande artikel http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hur-ska-sjalen-lakas-1.975072 finns ett intressant stycke historisk psykvård:

I den lilla staden Gheel i Belgien inackorderades sedan medeltiden psykiskt sjuka i vanliga familjer. Det var ett psykoterapeutiskt experiment som under 1800-talet växte till stora dimensioner, ”tretton hundra dårar på elva tusen invånare” enligt ett entusiastiskt reportage i Pall Mall Gazette. Det speciella var inte att patienterna deltog i vardagslivet. Utan att de gavs möjlighet att utöva sina gamla yrken. Här levde man ”det liv man inte orkat leva”.

Gheel (om vilket Per Odensten 1981 skrev en bländande roman) är det mest radikala exemplet på familjevård som psykoterapi. I vanligt liv, inte på institution, ska själen läkas. Familjen med sin särskilda fördelning av omsorg och ansvar, arbete, rutin och rit, var ett mikrokosmos av samhället och ledde därmed till dubbel återkomst i den sociala gemenskapen.

Är det inte oerhört fascinerande att en stad i flera hundra år tog emot psykpatienter som annars kanske skulle ha spärrats in, och erbjöd dessa ett mera värdigt liv? Man undrar förstås om staden och dess familjer alltid var villiga att ta emot dessa personer, eller om staden hade fått en påtvingad sådan roll uppifrån. Likaså undrar man förstås om detta kanske inte handlade om så tunga psykpatienter, utan kanske mera om personer med t.ex. asperger och ADHD, som redan på den tiden hade svårt att orka det vanliga samhällets krav? Jag tänker då på formuleringen "det liv man inte orkat leva".

Kvasir skrev:Är det inte oerhört fascinerande att en stad i flera hundra år tog emot psykpatienter som annars kanske skulle ha spärrats in, och erbjöd dessa ett mera värdigt liv? Man undrar förstås om staden och dess familjer alltid var villiga att ta emot dessa personer, eller om staden hade fått en påtvingad sådan roll uppifrån. Likaså undrar man förstås om detta kanske inte handlade om så tunga psykpatienter, utan kanske mera om personer med t.ex. asperger och ADHD, som redan på den tiden hade svårt att orka det vanliga samhällets krav? Jag tänker då på formuleringen "det liv man inte orkat leva".

Alien skrev:Bump!

Detta går alltså tillbaka till medeltiden och legenden om helgonet Dymphna.

Dymphna var en martyr på 600-talet. Dymphnakulten är ett exempel på en helgonkult inom vilkens ramar det uträttas mycket socialt arbete, men om själva helgonet vet man mycket lite.[1]

Dymphnalegenden framstår som ren folklore. Hon ska ha varit dotter till en keltisk eller brittisk kung. Hennes mor dog när hon var barn och då hon var lik sin mor blev fadern förälskad i henne. För att undkomma incesten flydde hon med sin biktfader St. Gerebernus till Antwerpen och sedan till Geel. När kungen fick tag på dem lät han döda St. Gerebernus och dödade sedan själv sin dotter. Kropparna begravdes i Geel och när de skulle flyttas under 1200-talet sammanföll händelsen med botandet av en stor mängd epileptiker och sinnessjuka i området. Sedan dess har staden en framgångsrik verksamhet för vård av psykiskt sjuka som får bostäder bland traktens folk.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dymphna

Ja, början är förvisso en välkänd saga, upptecknad av Charles Perrault, Åsneskinnet. Fast i sagan rymmer prinsessan, klädd i ett åsneskinn, hittar ett arbete och så småningom en prins att gifta sig med.

Geel is well known for the early adoption of de-institutionalization in psychiatric care.[3] This practice is based on the positive effects that placement in a host family gives the patient, most importantly access to family life that would otherwise have been denied. The legendary 7th-century Saint Dymphna, who had fled to the Geel area from Ireland, is usually credited with this type of care. The earliest Geel infirmary and the model where patients go into town, interact with the community during the day, and return to the hospital at night to sleep, date from the 13th century.[4]

Originally, this practice was religiously motivated and organized by a chapter of canons, attached to the church of Saint Dymphna. By the 18th century, however, the placement of patients was mostly done directly, without the intervention of the canons. The number of patients grew in proportion to the growing city’s reputation abroad and the economic benefits flowing to the city provided further motivation to the inhabitants. Attracted by the gentle care of patients, Vincent van Gogh's father considered sending his famous son to Geel in 1880.[5] The high point came in 1938, with a total of 3,736 placed patients, compared with only 700 a hundred years earlier.
---
The fact that people with mental illness are living with relatively non-judgmental (formerly) strangers and not with family members has been cited as a partial explanation of the success of this model, because it creates an environment that avoids emotional over-involvement, critical comments, and hostility (measured collectively in psychiatry as "expressed emotion").

https://en.wikipedia.org/wiki/Geel

Alltså de sjuka mådde bättre av att bo hos andra familjer än i sin egen. Den egna familjen är kanske för full av sorg, skam och förebråelser mot patienten för att klara av patienten.

Jag vet inte om det finns någon faktabok på svenska om detta. Det finns en roman av Per Odensten: Ghel - de galnas stad (1981).