Om man är intresserad av historia och av att läsa romaner så är historiska romaner det perfekta.

Just nu försöker jag läsa en historisk roman som utspelar sig på vikingatiden. Dels får man följa dels den surmulne båtbyggaren Sämund och hans söner, dels köpmannen Cherneks familj i riket Kiev (Kievrus). Man förstår att familjerna kommer att sammanstråla så småningom.

Men detta fick mig att haja till:

"Radoslav har nu fyllt sjutton år och lämnat soldatskolan, men inte som soldat. Chernek ville ha honom i sitt handelshus, som den ende sonen och arvtagaren. Radoslav tjurade. Sidentyger tråkade ut honom och han tyckte inte om att leda slavarna i kedjor till auktionerna, höra de nyförvärvade slavarnas gråt och klagan. Han ville ut på slagfälten och bli hjälte tillsammans med sin furste. --- Radoslav hade många gånger ställt sig längs marschvägen för att få en glimt av sin furste när han drog ut på något av sina många härjningståg i khazarers och bulgarers riken.--- Vid Radoslavs sida stod hans allra bäste vän Buiak med armen om hans axlar. De två hade varit vänner och i hemlighet också älskande sedan soldatskolan, då Buiak varit hans närmaste befälhavare. De hade lovat varandra att när tiden var den rätta skulle de tillsammans genomgå den ceremoni som i de östkristna kyrkorna kallades adelphopoiia. Två män vigdes vid varandra och svor varandra trohet livet ut. I en av Kievs många kyrkor skulle de stå en dag, Radoslav och Buiak och låta prästen läsa den heliga riten över dem. De skulle bestänkas med vigt vatten, kyssa Bibeln och varandra, och sedan för alltid vara två själar i en kropp."

Ja, att homosexualitet förekommit i alla tider och även mellan krigare, det är ju inget nytt. Tänk bara på Akilles och hans bästa vän Patroklos. (Dvs Akilles var bisexuell, hans favoritslavinna var Briseis, men hans stora kärlek var Patroklos.) Men med den kristna kyrkans välsignelse, det har jag svårt att tro på.

Hittade bara detta:

adelphopoiesis
old Christian ceremony to unite two people of the same sex
brother-makingfraternization

https://www.wikidata.org/wiki/Q367540

Låter som en variant på fostbrödralag.

Ja, jag har lite svårt att tro på att det rörde sig om samkönade äktenskap i modern bemärkelse.

Men för att komma tillbaka till ämnet, så har du många historiska romaner på min blogg:
https://furienna.wordpress.com/

Men om jag ska dela upp det i tidsåldrar:
https://furienna.wordpress.com/category/romartiden/
https://furienna.wordpress.com/category/medeltiden/
https://furienna.wordpress.com/category ... odern-tid/
https://furienna.wordpress.com/category/1800-talet/
https://furienna.wordpress.com/category/1900-talet/

Om det forntida Egypten har jag läst två romaner:

Joan Grant: Jag var Egyptens drottning
Mika Waltari: Sinuhe egyptern

Joan Grant påstod sig komma ihåg tidigare liv, bl a som egyptisk drottning

Alien skrev:
Joan Grant påstod sig komma ihåg tidigare liv, bl a som egyptisk drottning

Herrejösses.

Nu har jag läst en roman från slutet av medeltiden, men inledningskapitlet utspelas ca 25 år senare under Nya tiden. Det talas om att den nye riksföreståndaren, dvs Gustav Eriksson (1521-23) vill bli kung och bryta med påven i Rom. Romanen är Prästen på Selaön av Gunnar Wahlström.

Huvudhandlingen utspelas under Sten Stures (d.ä.) tid som riksföreståndare. Huvudpersonen är Egil Folkesson, äldste son till storbonden Folke Björnsson. Hans far vill förstås att han ska överta gården men Egil dras till prästyrket och blir till slut präst, trots att det betyder att även bryta med sin ungdomskärlek. Till en början är han nitisk och sätter gärna syndare i skamstocken. Men senare blir han mer barmhärtig och förstående, och han låter t o m en kvinna, Margot Tjuvkona som han en gång dömt till skamstocken, bli huspiga i prästbolet. Skvallret går förstås, många präster har frillor. Så småningom blir han mer kritisk mot kyrkan för att den står på de rikas sida. Biskoparna sitter i sina borgar och lever som furstar men predikar försakelse.

Allt detta är förstås fiktion till övervägande del. Men det finns en verklighet bakom som inspirerat författaren.

Förebilden till Egil Folkesson är prästen Sigfrid Johannis i Öfver-Sela. Detta står i efterordet:


Det står om riddaren och hans död här också: https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Karlsson_(Vasa). Han var kusin till kung Gustav I:s far, Erik Johansson.

Våldgästningen avskaffades annars redan år 1280, men lagen är en sak, praktiken inför beväpnade herrar en annan.

Huvudpersonen grubblar en hel del över vad som är rätt och är ofta kritisk både mot herrarna och folket. Jag kan tänka mig att författaren var väl förtrogen med teologi och kyrklig praxis, eftersom han själv var präst.

Alien skrev:Nu har jag läst en roman från slutet av medeltiden, men inledningskapitlet utspelas ca 25 år senare under Nya tiden.

Du menar väl snarare att den utspelar sig då och inte är skriven då?

En av mina favoriter är böckerna om Horatio Hornblower av C. S. Forester. Det är en lång serie böcker som handlar om en officer i brittiska flottan under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Ett slags fiktiv kollega till amiral Nelson.

Jag läste dem när jag var liten och har läst om dem flera, flera gånger. Jag kom över hela serien jättebilligt för en del år sedan då biblioteket sålde ut gamla böcker. Sedan dess läser jag dem till och från. Det är ingen tung litteratur utan väldigt välskrivna spänningsromaner. Sedan kan man ju, som så ofta, kritisera böcker för att de är barn av sin tid. Det förekommer en del (inte fruktansvärt mycket) nedsättande ord om människor med annan hudfärg etc. Detta är dock inget bärande.

När jag läser böckerna nu ser jag andra saker än jag såg när jag var liten. Böckerna skrevs runt mitten av 1900-talet. Man kan läsa dem mot bakgrund av andra världskriget och det tryck England stod under. Man kan även läsa dem mot bakgrund av det sönderfallande brittiska imperiet. Böckerna är väldigt patriotiska och förespråkar allt brittiskt men har också ett slags odefinierbar undergångskänsla. Jag noterar även hur väl påläst Forester var om det tidiga 1800-talet. Han låter till exempel Hornblower läsa och kommentera då nyutkommen litteratur av kändisar som Lord Byron. Att man kan läsa samma böcker i olika skeden av livet och se nya saker är ett tecken på kvalitet.

En annan sak som jag funderar över nu och som jag noterade när jag var liten, men inte hade ord för då, är om Hornblower (och därmed kanske även Forester?) hade autism. Hornblower har alltid extremt svårt att visa känslor och umgås spontant. Han grubblar alltid på hur han ska bete sig, vad han ska säga och hur för att allt ska bli rätt. En stor ensamhet genomsyrar hans vara. Han gömmer allt detta bakom en fasad av pliktkänsla och fasta regler. Han är väldigt logisk och inte känslostyrd. Det påminner en hel del om mina egna inre monologer genom åren.

Jag kan verkligen rekommendera böckerna om Hornblower för den som vill läsa välskrivna spänningsromaner och är intresserad av Napoleonkrigen och tidigt 1800-tal eller vill lära sig mer!