asperger blir värre tills man är 21? var det så för er?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

asperger blir värre tills man är 21? var det så för er?

Inläggav baconmuffins » 2008-11-08 17:12:23

Läste nedanstående artikel och blev lite förvånad över deras kommentar att asperger förvärras tills man är runt 21.
Jag tycker inte att min egen situation var bra när jag var barn och att det skulle ha förvärrats ända tills jag gick ut universitetet. Men det kan i och för sig stämma, även om jag inte var medveten om detta, för jag mådde rätt dåligt just när jag var kring 20.

En jobbig sak för Nicklas är att hans handikapp kommer att bli värre. Asperger är inte färdigutvecklad förrän han fyller 20 eller 21. Det är nästan som om Asperger vore en egen varelse inne i Nicklas och ibland kallar Nicklas den för Herr Asperger.

- Jag vet att det kommer att bli värre, men det tänker jag inte på. Jag tycker det mest är slöseri med tid att tänka på framtiden, säger han.
http://www.hn.se/m_other.php?id=617403&avdelning_1=122&avdelning_2=222&
Senast redigerad av baconmuffins 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
baconmuffins
 
Inlägg: 54
Anslöt: 2008-08-13

Inläggav OnionKnight » 2008-11-08 17:33:58

Det tror jag inte, men planerar man inte framtiden kan det nog gå åt helvete. Det blev som värst för mig när jag fick OCD i början av gymnasiet, men jag ser inte det direkt kopplat till AS. Annars var det nog jobbigast i mellanstadiet när lärare hatade mig. Jag hade iaf inte lika tungt som klasskompisen med ADHD som slogs konstant med folk under lektion, så han fick väll ta smällen att vara den personen som alla såg snett på.
Senast redigerad av OnionKnight 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
OnionKnight
 
Inlägg: 159
Anslöt: 2008-03-12

Inläggav MsTibbs » 2008-11-08 17:57:11

Jag tolkar saken snarare som att "hjärnan inte är färdigutvecklad" före en person har nått åldern 21. Möjligen att aspergare liksom personer med ADHD utvecklar sig något långsammare och är "vuxna" litet senare än snittet? Jag ser inget skäl till varför AS skulle "förvärras" jag ser det snarare så att aspergare med tiden lär sig strategier och att AS således verkr "förbättras" eller åtminstone bli mer hanterbar.

Dock kan man se det så att tonårstiden förmodligen är svårare för en aspergare än för snittet och att det således blir svårare att vara aspergare fram till ca 21 års ålder. Detta dock beroende på AS i relation till NT, inte beroende på att AS i sig skulle förvärras. AS har en högre risk att förvärva psykiatrisk tilläggsproblematik kring denna ålder, pga den ökande stressen de utsätts för, att den relativt trygga/förutsägbara skolan övergår i ett diffust vuxenskap, att vi tvingas ut på en hård arbetsmarknad som inte alls är AS-anpassad och svår för vem som helst, att vi förväntas ta hand om allt själva tex lägenheter, försäkringar etc. utan att vi i samma utsträckning som NT har sociala skyddsnät och hjälp/stöd på vägen.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
MsTibbs
 
Inlägg: 22872
Anslöt: 2007-07-30
Ort: 127.0.0.1 Spindelnätet Karlstad i Värmland

Inläggav Fighterbabe » 2008-11-08 18:36:22

Ja, vissa bitar kanske blev värre. Men det är bitar som bara JAG lider av -alltså inte min omgivning. Mer än att de kanske skulle bli oroliga/känna medlidande om de visste....

Bara för att ta det konkret och enkelt. Om jag har brutit handleden och har jätteont så är det ju bara jag som lider av det, mina anhöriga har ju inte ont. Däremot kan det ju bli så att andra måste hjälpa till med saker som man inte klarar själv då...

Jag har en del komplexa problem som ingen annan märker av/lider av, saker som kommit/förvärrats de senaste åren...
Senast redigerad av Fighterbabe 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
Fighterbabe
 
Inlägg: 4753
Anslöt: 2007-10-26
Ort: Borlänge

Inläggav Inger » 2008-11-08 19:55:25

AS är ju ofta ett relativt handikapp som man kan ha mer eller mindre obemärkt i en trygg miljö men som kan bli mer markant när kraven på självständiga initiativ och åldersadevkat anpassning ökar.

Om man runt 20-årsåldern förväntas flytta hemifrån och på egen hand skaffa bostad, jobb, familj, ta körkort, få ihop ekonomi, sköta hushållet etc, så kan det förstås bli jobbigare än när man bodde hemma och ens största problem var läxor, kvisslor och oförstående klasskamrater.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Alien » 2008-11-08 19:59:43

Jag tror verkligen inte att "Asperger blir värre" utan att kraven ökar. När man gått ut skolan ska man bestämma vad man ska bli el studera, bo ensam, helst hitta en partner etc. Det kan vara svårt för alla.

Jag kände mig inte mer udda el olyckligare när jag var 20 än när jag var 10 el 15.

Värst var det nog i skolan (före gymnasiet) när jag blev som mest mobbad och långt senare när jag förlorade jobbet.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 46228
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Inläggav alfapetsmamma » 2008-11-08 20:04:16

MsTibbs skrev:Jag tolkar saken snarare som att "hjärnan inte är färdigutvecklad" före en person har nått åldern 21. Möjligen att aspergare liksom personer med ADHD utvecklar sig något långsammare och är "vuxna" litet senare än snittet? Jag ser inget skäl till varför AS skulle "förvärras" jag ser det snarare så att aspergare med tiden lär sig strategier och att AS således verkr "förbättras" eller åtminstone bli mer hanterbar.

Dock kan man se det så att tonårstiden förmodligen är svårare för en aspergare än för snittet och att det således blir svårare att vara aspergare fram till ca 21 års ålder. Detta dock beroende på AS i relation till NT, inte beroende på att AS i sig skulle förvärras. AS har en högre risk att förvärva psykiatrisk tilläggsproblematik kring denna ålder, pga den ökande stressen de utsätts för, att den relativt trygga/förutsägbara skolan övergår i ett diffust vuxenskap, att vi tvingas ut på en hård arbetsmarknad som inte alls är AS-anpassad och svår för vem som helst, att vi förväntas ta hand om allt själva tex lägenheter, försäkringar etc. utan att vi i samma utsträckning som NT har sociala skyddsnät och hjälp/stöd på vägen.


Väldigt bra uttryckt, och dessutom korrekt tror jag. Eller iaf så känner JAG igen i mig i det. Spanx Tibbsan!
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Inläggav Inger » 2008-11-08 20:17:03

Nu ser jag att både jag och Alien skrev ungefär samma sak som i andra stycket, fast med andra ord. (Har lite migrän och läste inte alla inlägg i tråden tillräckligt noga.)
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Saninaé » 2008-11-08 20:36:38

Min AS verkar inte ha förvärrats, men alla sociala regler blir mer komplicerade ju äldre man blir.
Senast redigerad av Saninaé 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
Saninaé
Inaktiv
 
Inlägg: 1501
Anslöt: 2006-01-24
Ort: X mil från läsaren.

Inläggav hysteriskt » 2008-11-08 20:48:46

Jag har funderat endel på detta, för det känns som att det blir värre för varje månad som går för min del.
Min överkänslighet blir bara värre och värre. Jag märker det tydligt när jag jämför med saker som jag inte gör så ofta. Som i fjol (2007) när jag var på Liseberg så tycker jag inte att det var sådär jätte, jätte jobbigt. Men i år (2008) så var det betydligt svårare. Nästa år blir det med all säkerhet ännu svårare. Likadant är det med andra större saker, som marknader, teatrar, biografer, konserter, allting blir bara svårare och svårare att klara av.
Senast redigerad av hysteriskt 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
hysteriskt
 
Inlägg: 796
Anslöt: 2008-04-04
Ort: Skåne

Inläggav alfapetsmamma » 2008-11-08 20:59:18

Saninaé skrev:Min AS verkar inte ha förvärrats, men alla sociala regler blir mer komplicerade ju äldre man blir.


Det håller jag inte om. Att sociala regler blir svårare ju äldre man blir alltså. Hur du har det har jag inte en aning om och yttrar mig inte om.

Vad jag menar är att det är minst lika svårt med koder barn emellan och att vara tonåring och begripa sig på andra tonåringar är minst lika besvärligt som att vara fyrtiotre. Hävdar jag utifrån egen erfarenhet och det jag ser av mina barns och andras liv.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Inläggav VargaVinter » 2008-11-08 21:09:33

MsTibbs skrev:Att den relativt trygga/förutsägbara skolan övergår i ett diffust vuxenskap, att vi tvingas ut på en hård arbetsmarknad som inte alls är AS-anpassad och svår för vem som helst, att vi förväntas ta hand om allt själva tex lägenheter, försäkringar etc. utan att vi i samma utsträckning som NT har sociala skyddsnät och hjälp/stöd på vägen.


Liten följdfråga blir det någonsin bättre? Förbättras den sociala situationen någonsin eller förbli situationen den samma?
Senast redigerad av VargaVinter 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
VargaVinter
 
Inlägg: 124
Anslöt: 2008-09-25

Inläggav Inger » 2008-11-08 21:20:21

Jag tycker jag fått lite bättre koll på social interaktion med åren. I takt med att jag förstår mig på mig själv bättre så tycker jag allt blivit lättare ö h t. Var mycket mer hämmad, blyg, förvirrad och ospontan när jag var yngre.

Men den sensoriska känsligheten och behovet av återhämtning har snarare ökat. Även stresskänsligheten. Blev stressad av fler saker men klarade det bättre. Nu är det få saker som stressar mig men dessa tål jag inte alls.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav VargaVinter » 2008-11-08 21:31:56

Gissar att man får träning med tiden, det som oroar mig lite är att man aldrig ska hinna ikapp eller lyckas anpassa sig någorlunda till andra i samhället, dock verkar några här som är tillhör den äldre skaran lyckats anpassa sig något.

Anledningen till detta är att sociala situationer bruka bli mer slutna med åren, det förutsätts att man har ett socialt kontakt nät. Så kan vara så att det är svårare att vara AS:are under 21 då acceptansen för avvikande beteende är låg då, men det kanske blir svårare att knyta kontakter efter 21år, eller?
Senast redigerad av VargaVinter 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
VargaVinter
 
Inlägg: 124
Anslöt: 2008-09-25

Inläggav Nike » 2008-11-08 21:42:57

Jag är inte 21 ännu, men även nu känns det svårt att få nya sociala kontakter.
Senast redigerad av Nike 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
Nike
Ny medlem
 
Inlägg: 3
Anslöt: 2008-11-08

Inläggav MsTibbs » 2008-11-09 0:10:10

VargaVinter skrev:
MsTibbs skrev:Att den relativt trygga/förutsägbara skolan övergår i ett diffust vuxenskap, att vi tvingas ut på en hård arbetsmarknad som inte alls är AS-anpassad och svår för vem som helst, att vi förväntas ta hand om allt själva tex lägenheter, försäkringar etc. utan att vi i samma utsträckning som NT har sociala skyddsnät och hjälp/stöd på vägen.


Liten följdfråga blir det någonsin bättre? Förbättras den sociala situationen någonsin eller förbli situationen den samma?


Asperger kommer ju att på vissa plan vara ett handikapp resten av ens liv., men så småningom lär man sig bättre hur systemet fungerar. Jag är bara 24 år ännu, så det lär märkas med tiden. Vid tex jobbyte blir det ju en ny stressfaktor exempelvis, men när man lärt sig merparten av hur vuxenlivet fungerar, lär det så småningom bli någon form av vardag där också.

Som vuxen finner man inte sociala kontakter genom skolan. Som vuxen måste kan skaffa sina kontakter på annat sätt, exempelvis genom föreningar, arbetsliv, resor, bekanta osv. Fördelen för aspergare med att bli vuxna är ju att man har full frihet att precialisera och specificera sig så mycket som man bara vill... :)
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
MsTibbs
 
Inlägg: 22872
Anslöt: 2007-07-30
Ort: 127.0.0.1 Spindelnätet Karlstad i Värmland

Inläggav Aspkvinna » 2008-11-09 1:32:30

MsTibbs, just detta att som vuxen måste man utsätta sig för olika egna initiativ för att träffa andra, så rätt så rätt, och att möjligen skulle det vara att en del har blivit så isolerade att dom inte vågar gå vidare och försöka men jag tror att det ger att bra utfall om man bara försöker.
Senast redigerad av Aspkvinna 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
Aspkvinna
 
Inlägg: 3512
Anslöt: 2008-04-24
Ort: Stockholm

Inläggav rdos » 2008-11-09 10:15:16

Det stämmer nog inte (för mig iaf). Värsta tiden var nog mellanstadiet-högstadiet. Efter det blev det bättre. Mestadels för att man själv kan välja sitt sällskap (och sin utbildning) ju äldre man blir. På grundskolan blir man tvångsmässigt ihopparad med barn/ungdomar utan möjlighet att påverka sin situation. Till gymnasiet väljer man iaf själv vilken linje man ska gå (och då oxå delvis sitt sällskap). På högskolan är valfriheten ännu större. Man väljer dessutom (som vuxen) vilket sällskap man vill ha på fritiden (om man vill ha nåt ö.h.t.). Fram till nästan 30 valde jag att inte alls umgås med nån utanför arbetet.
Senast redigerad av rdos 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
rdos
 
Inlägg: 14158
Anslöt: 2005-10-14
Ort: Eslöv

Inläggav Bror Duktig » 2008-11-09 11:41:58

Tiden 18-25 år var den värsta för mig när det gäller att ADL-problem visade sig.
När jag bodde hemma fick jag hjälp med struktur av min mamma.

Sociala problemen har varierat över tid. Betoning på olika problem olika tider, och så har jag ibland haft umgänge där mina sociala tillkortakommanden haft mindre betydelse än i andra.

Som barn kände jag mig inte lika ensam som när jag blev vuxen. Troligtvis för att jag inte insåg att jag var så ensam när jag var barn. Men mobbingen var värre när jag var barn (skoltid) - eller inte? Den var mer öppen och ibland fysisk, medan utfrysning och subtila elakheter blev värre ju äldre jag blev.

Ju mer jag vet om mina "problem" desto mer medveten blir jag ju, och då blir det mer ansträngande OCH att jag upplever ensamhet mer som ett problem än när jag var barn och glatt gjorde saker på egen hand.

Slutsats: För mig har varje ålder haft sina speciella problem relaterade till AS. Jag vet inte om en period var sämre än en annan. Dock kan "glatt ovetandes" som jag var ibland som yngre, ha varit lättare att leva med.
Senast redigerad av Bror Duktig 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
Bror Duktig
 
Inlägg: 14352
Anslöt: 2008-07-18

Inläggav Nilale » 2008-11-09 11:53:38

Stämmer väldigt bra på mig. Var riktigt skönt att läsa detta, för jag har funderat en del på det. Det var just när jag uppnådde vuxen ålder som jag började tänka på problemen, för de var inga stora problem innan.

Högre krav från samhället.
Högre krav från släkt och bekanta.
Flytta hemifrån och klara sig själv.

Ovanstående har nog haft väldigt stor betydelse men inte när det gäller vissa delar som förvärrats. Skönt att ha fått en teori bakom det.

Vill också tillägga att bekräftelse på diagnosen har förvärrat en del, eftersom man fått "bevis" på att det är så och att man därför slutar försöka vifta bort det. Medvetenheten har dock hjälp mig att i viss mån undvika situationer som får mig att må dåligt, så i stort så har diagnosen varit positiv.
Senast redigerad av Nilale 2011-05-04 16:34:15, redigerad totalt 1 gång.
Nilale
 
Inlägg: 1507
Anslöt: 2008-05-02

Inläggav alfapetsmamma » 2008-11-09 14:45:16

Bror Duktig skrev:Tiden 18-25 år var den värsta för mig när det gäller att ADL-problem visade sig.
När jag bodde hemma fick jag hjälp med struktur av min mamma.

Sociala problemen har varierat över tid. Betoning på olika problem olika tider, och så har jag ibland haft umgänge där mina sociala tillkortakommanden haft mindre betydelse än i andra.

Som barn kände jag mig inte lika ensam som när jag blev vuxen. Troligtvis för att jag inte insåg att jag var så ensam när jag var barn. Men mobbingen var värre när jag var barn (skoltid) - eller inte? Den var mer öppen och ibland fysisk, medan utfrysning och subtila elakheter blev värre ju äldre jag blev.

Ju mer jag vet om mina "problem" desto mer medveten blir jag ju, och då blir det mer ansträngande OCH att jag upplever ensamhet mer som ett problem än när jag var barn och glatt gjorde saker på egen hand.

Slutsats: För mig har varje ålder haft sina speciella problem relaterade till AS. Jag vet inte om en period var sämre än en annan. Dock kan "glatt ovetandes" som jag var ibland som yngre, ha varit lättare att leva med.


Oj, vilken igenkänning!!

Inser först idag att en massa problem jag hade som ung vuxen antagligen var mycket AS-relaterade och inte relaterade till BARA omständigheter och tokiga destruktiva människor i min omgivning. Eller, det är väl en osalig röra, men just ADL-problem är en stor del, och det är ju MITT problem och ingen annans...

Tror idag också att jag nog hade kvalat in för en borderline-diagnos under den tiden. Skönt att jag tog mig ur det iaf.
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in