"Aspergare blir lätt fixerade vid en sak/maniska gällande en sak" har jag läst flera gånger. Det är våra specialintressen man menar. Så jädra irriterande! Jag tycker inte att man på något sätt kan jämföra ett specialintresse och en fix idé/mani. Det senare är för mig sådant som att inte gå på gatbrunnar, känna efter fem gånger om man har låst dörren och liknande - det som kallas OCD om det blir alltför jobbigt. Men ett specialintresse är ju något man njuter av! Varför skall det kallas "fix idé"!?

Förresten, varför anses det helt normalt att ägna hela sin fritid åt att stå på en läktare och vråla "BAAAAJÄÄÄÄÄÄN!!!", bada i fontäner medan man vrålar "SM-GUUUUUUULD!!!" och se fotboll varje helg, men otroligt jätteskumt och nördigt att vilja hänga vid bussgarage, på teatrar, på mangakonvent, på LAN och liknande? Varför får man vara helt besatt av hockey, men inte av exempelvis revolutioner eller eskimåer?
Skumt.

Det mest intressanta är att de är inkapabla till att reflektera över sig själva och se att de har precis samma icke-problematik.

NT rules the world. Är väl kanske det enda svaret.

Håller med.

Ännu mer stör det mig med formuleringar som att man har katalogartad och icke användbar kunskap om saker man har som specialintresse.

Så har det inte alls varit för mig, inte oftast iaf. Visst vet jag "för mycket" om saker jag intresserar mig för, mot vad jag skulle "behöva" veta för att klara av det, men dels har JAG användning för det, dels har det gett mig jobb, pengar och berett andra nytta och nöje. Förutom mig själv nöje då. (Uttrycker mig dåligt idag, sorry.)

Jag kan inte heller se på vilket sätt andras intressen jag tagit del av här är renons på mening och oanvändbara. Tvärtom!

... och jag, personligen, kan inte se någon vettig mening med mekanisk och katalogartad kunskap om fotbollslag eller idrottsfolk och deras segrar och förluster. Eller om aktievärden på börser. Eller om kändisars och fjärran bekantas privatliv. Och alltsammans distanslöst förgivettagande, utan att ens försöka utvinna några lärdomar på metanivå (hur klarar de ansträngningen att undgå det?)

Dvs. visst har Kahlokatt rätt.

Nja nog kan folk gå maniskt in för sina specialintressen. Även om de inte är aspergare....

Jepp, NT anser det normalt att vara fotbollsfanatiker, således ses detta icke som ett specialintresse. NT anser dock inte att det är NT-normalt att vara intresserad av bussars historia.

Majoriteten sets the rules.

NT anser att det är AS fel, om AS inte förstår NT.
NT anser även att det är AS fel, när NT inte förstår AS...

Alla tågälskare och modelljärnvägsentusiaster har inte Aspergers syndrom...

Manisk kan i folkmun betyda "att fanatiskt gå in för något (tex specialintresse)", att vara överdrivet engagerat i något.

Manisk som diagnos elelr sjukdomstillstånd kan betyda "extremt uppe i varv, hyperglad, sover inte, äter inte, nothing is ever going fast enough" som extrema i bipolär sjukdom, där hypomani är en mildare variant, än mani, som ofta innebär att personen totalt flippar ur (säljer huset, säger upp sig från jobbet, flyger jorden runt, köper svindyra saker, bjuder hela krogen och ekonomiskt ruinerar sig...) och behöver sjukhusvård.


Det är väl så här att manisk i folkmun (liksom folkmun "deppig") är en mildare och betydligt generellare term beskrivande liknande drag som de allvarligare och mer specificerade sjukdomstillstånden mani och diagnosen "egentlig depression".

Bjäbbmonstret skrev:Nja nog kan folk gå maniskt in för sina specialintressen. Även om de inte är aspergare....

Ojdå, naurligtvis. Det var det övriga jag tänkte på.

Kahlokatt skrev:
Förresten, varför anses det helt normalt att ägna hela sin fritid åt att stå på en läktare och vråla "BAAAAJÄÄÄÄÄÄN!!!"

"att stå på en läktare och vråla "BAAAAJÄÄÄÄÄÄN!!!"," är obetydligt mindre härligt än orgasm. Till skillnad från att stå på läktare och vråla på klubbar från NORRA FÖRORTER eller trakterna av Skansen och Gröna Lund och Lijlevalchs. Eller obskyra klubbar från grannländers huvudstäder. Som i samtliga fall är tomt poserande.

Bjäbbmonstret skrev:Nja nog kan folk gå maniskt in för sina specialintressen. Även om de inte är aspergare....

Fast det jag uppfattade som problemet här var väl inte att icke-aspisar kan bli "maniska" i sitt insnöande och grottande på detaljnivå, utan att när det är socialt acceptabla saker man intresserar sig för - såsom OS, VM och sport överlag, eller kändisvliv- så ses inte specialintresset som kufiskt och knäppt, fast själva beteendet är detsamma.

En tanke inspirerad av ovanstående diskussion: Jag läste att aspergare har "smala" intresseområden och att detta var utmärkande för dem och alltså en del av sjukdomsdiagnosen. Detta förvånade mig lite. Innebär det att vanliga människor har breda intressen? Smalare intresseområden än jag sett de flesta normala människor ha, kan jag inte tänka mig. Det är också ett skäl till att jag inte står ut med dem. Jag anser inte att jobba, vara med arbetskompisar, glo på sport eller underhållning på TV, festa på fredagar och åka utomlands då och då är att ha breda intressen. Många av dessa "normala" har knappt en bok hemma. Om en person har ett antal intellektuella intressen och i ensamhet fördjupar sig i dessa är detta alltså "smalare" än om en person som har samma antal intressen av mer "normal" karaktär och ägnar sig åt sina tillsammans med en massa likasinnade. Jag ifrågasätter att normala människor skulle ha brett intresseregister. Jag hävdar att de har intressen som ligger närmare ett intressemedelvärde hos befolkningen, men de kan sakna både bredd och djup.

Jag börjar verkligen få samma intryck.

Är vi ett expertmisstag till på spåren, i stil med det där om att vi skulle "sakna empati" (som skrevs om till förbannelse här i somras eller när det nu var)?

Alltså: det de tar för "besatthet av smala, själlöst odlade udda intressen" hos oss kan i själva verket vara allt från det till helt breda, själfullt odlade, högst användbara intressen (eller som åtminstone vore användbara, om världen insåg sitt eget bästa); precis som hos icke-AS-folk; den gemensamma nämnaren, eller snarare tendensen, är bara "udda", dvs. ännu ett exempel på att vi kör vårt eget race snarare än har vett att vrida till oss efter vad som socialt förväntas.

Kan så vara, tänkte också att det kunde vara så att när man från början definierade diagnosen AS att man tittade mer snävt och bara på folk som hade mer uppenbara bekymmer, såpass att man var lätt o upptäcka, inte "bara" konstig, eller vad tror ni om den teorin?
Är det fel o skriva teori, är det en ide kanske?

Funderat mycket på en snabbsammanfattande definition av AS och hittils tycker jag att kunnig och socialt oerfaren ligger någolunda åt rätt håll.
Rätta mig gärna om så behövs

Bjäbbmonstret skrev:Alla tågälskare och modelljärnvägsentusiaster har inte Aspergers syndrom...

Är det någon som påstått det?

Personligen gillar jag invecklade saker och system till tusen, modelltåg råkar passa in på den beskrivningen, skulle gärna bygga en modelljärnväg där man staplat spåren ovanpå varann ungefär, som en rangerbangård men även på höjden

Alla tågälskare jag har träffat, har varit misstänkt aspiga Mer eller mindre.

Bror Duktig skrev:Alla tågälskare jag har träffat, har varit misstänkt aspiga Mer eller mindre.

Mitt ex var bland annat tågälskare och för övrigt manisk i sina övriga intressen så tillvida att han mycket väl kunde hoppa över att sova en eller annan natt eller sova mycket lite under långa perioder om det var något som "behövde bli klart".

Men han var samtidigt socialt mycket utåtriktad, tyckte om att träffa nya människor och verkade aldrig bli trött på umgänge eller att skapa nya kontakter...

Så är det verkligen en aspergares specialintressen och hans sätt att hantera dem som är så väldigt speciella? Är det inte snarare svårigheten att strukturera livet så att man också orkar och får plats med annat?

Bjäbbmonstret skrev:Så är det verkligen en aspergares specialintressen och hans sätt att hantera dem som är så väldigt speciella? Är det inte snarare svårigheten att strukturera livet så att man också orkar och får plats med annat?

Här tror jag du har en mycket bra poäng för intresset är det ju inga problem med att hålla på med utan snarare att man får lov att träna sig i resten av livets saker som måste fungera som kan vara kruxet.

Detta i en rutin som inte gör en trött och förvirrad.

Kahlokatt skrev: varför anses det helt normalt att ägna hela sin fritid åt att stå på en läktare och vråla "BAAAAJÄÄÄÄÄÄN!!!", bada i fontäner medan man vrålar "SM-GUUUUUUULD!!!" och se fotboll varje helg, men otroligt jätteskumt och nördigt att vilja hänga vid bussgarage, på teatrar, på mangakonvent, på LAN och liknande?

Det är jätteskumt och nördigt att hänga vid bussgarage, om man inte jobbar där.

Bjäbbmonstret skrev:

Bror Duktig skrev:Alla tågälskare jag har träffat, har varit misstänkt aspiga Mer eller mindre.

Mitt ex var bland annat tågälskare och för övrigt manisk i sina övriga intressen så tillvida att han mycket väl kunde hoppa över att sova en eller annan natt eller sova mycket lite under långa perioder om det var något som "behövde bli klart".

Men han var samtidigt socialt mycket utåtriktad, tyckte om att träffa nya människor och verkade aldrig bli trött på umgänge eller att skapa nya kontakter...

Så är det verkligen en aspergares specialintressen och hans sätt att hantera dem som är så väldigt speciella? Är det inte snarare svårigheten att strukturera livet så att man också orkar och får plats med annat?

Det är säkert så att "stämpeln" oftare sätts på folk som oxå har svårt att strukturera sitt liv, men det betyder ju inte att de hör naturligt ihop. Ungefär som att överaktivitet ofta inte blir diagnosticerat om det inte hör ihop med "exekutiva problem". Specialintressen och annorlunda aktivitetesprofil hör inte speciellt mycket ihop med förmåga att organisera sitt liv.

Jag tror inte det finns någon (egentlig) skillnad mellan mani och specialintressen. Det är nog samma sak, fast med olika intensitet. Själva intensiteten hör väl iofs mer ihop med ADHD (och bipolär), men dessa problem är vanliga i AS populationen oxå.

Visst kan specialintressen övergå i mani, men det är väl som rdos skriver ovan att gränserna är flytande. Själv skulle jag säga att mina specialintressen då och då kan ta maniartade former, då jag hakar upp mig på dem till den grad att jag börjar tappa fokus på annat. Mina specialintressen berör framförallt hantverk och klädsömnad, och det kan uppsluka mig till den grad att jag tillfälligt negligerar studier och vardagssysslor. Det kan också drabba mig ekonomiskt, då jag i ett slags rus av entusiasm inför ett nytt projekt kan inhandla dyrt material som jag kanske inte borde ha prioriterat framför andra saker.

Den maniska sidan kan också ta sig i uttryck att man sitter uppe halva nätterna och läser om sina intressen, eller googlar dem. Brukar dock inte ske så ofta att jag fått sömnrubbningar.

Chieftain skrev: Mina specialintresse [...] kan uppsluka mig till den grad att jag tillfälligt negligerar studier och vardagssysslor.

Det låter väldigt beskedligt tycker jag. Det är det där med tillfälligt jag inte kan säga om mig själv.

Och "tillfälligt" vad gör det kan jag tänka?

Problem är väl först när man är på väg att mista hus, hem och familj eller närstående blir fysiskt eller psykiskt lidande som det blir ett riktigt problem. Barn inte har sina föräldrar i den grad som behövs osv.

Aspkvinna skrev:Och "tillfälligt" vad gör det kan jag tänka?

Problem är väl först när man är på väg att mista hus, hem och familj eller närstående blir fysiskt eller psykiskt lidande som det blir ett riktigt problem. Barn inte har sina föräldrar i den grad som behövs osv.

Eller snäppet under, när man fastnar i nåt som iofs på sätt och vis är tillfredsställande men ändå inte är det man BORDE göra för att inte få större och mindre problem längre fram (betala räkningar i tid, gå ut och få lite syre, röra på sig, äta nåt, tvätta så man har nåt att ha på sig, dricka så man inte får ont i huvudet osv osv.)

Otaliga är de gånger jag fått datakoma och sen är jättemissnöjd med mig själv för att jag inte kunde hindra mig från att fastna i nåt och därmed missade nåt viktigt eller inte sov på hela natten osv. Då spelar det inte så stor roll att det var kul medan det varade. Lite som matmissbruk eller varför inte supande och spelande också.