Uppväxt

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Uppväxt

Inläggav Tulson74 » 2020-03-19 3:28:07

Hej!

Hur såg uppväxten ut? Jag var skyddad och instängd. Jag fick inte träffa andra barn p g a infektionsrisk och när jag kom upp i mellanstadie och högstadieåldern blev jag 1 Skrämd mot allt mina föräldrar såg sig som mina vakter mot en ond värld, där ungdomsgäng enligt mor specialiserat sig på att döda funktionshindrade personer (inte sant) men ändå. Mamma som var socionom hotade också ständigt med paragraf 12 hem och överhuvudtaget bortlämning så jag kände mig aldrig säker hemma.

I fyra fem årsåldern började jag tala om döden, har allt sedan dess haft kontakt med tidigare liv och tror att jag kommer leva igen. Vid sex års ålder och sedan med jämna mellanrum enda till 15 årsålder fick jag gå hos psykolog för att samhället inte begrep sig på mitt sätt att närma mig flickor, man ville förhindra att jag blev sexualförbrytare genom att förbereda mig för ett liv i celibat.
Tulson74
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2020-03-04

Uppväxt

Inläggav LordNelson » 2020-03-19 9:59:26

Jag får känslan du fabulerar. Har svårt att tänka mig man ”förbereder” sexåriga gossar för att dom ska leva ett liv i celibat. Men jag kan ha fel.

Själv är jag uppväxt i landsbygd där all känner varann, som en stor familj...
LordNelson
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 4790
Anslöt: 2010-06-25

Uppväxt

Inläggav Tulson74 » 2020-03-19 11:17:26

Jag förbereddes redan som sexåring av kurator på habiliteringen, terapin fortgick i fyra år. sedan förstärktes detta med påtvingad repressiv familjeterapi när jag var 15 år. Jag tittade för mycket på två flickor och kopplade in BUP, de såg det som en prestigefråga att få mig redigerad, vilket jag fick försvara mig mot: Min mor skötte min uppfostran och gick helt på terapeuternas linje, strax före min första terapiomgång hade hon varit på föreläsning av Leif GW Persson om Geijeraffären och hon ville till varje förhindra att hennes son blev sexualförbrytare, därför instämde hon i terapeuternas kritik mot mig blivande man, varnade mig för att närma mig flickor och uppfostrade mig i att alltid se omgivningen och i synnerhet andra män som potentiellt livsfarliga, jag hindrades minutiöst från deltagande i allehanda festiviteter enda upp i 20-årsåldern. Min föräldrar var gifta och bodde tillsammans enda till pappas död men han vågade inget säga. Mamma som var socionom och farbror psykolog gick också in handgripligen och gjorde en utredning av min farfars kärleksliberal efter farmors död, allt detta under mina tonår. Budskapet till mig blev - utmana aldrig mamma om du är man, det straffar sig.

Den bild jag fått med mig genom de dominanta kvinnor som genom gemensamt angrepp mot min personlighetsutveckling skött min uppfostran förstärktes ytterligare på universitet. Där fick jag lära mig att att mannen är ingenting värd utan bara onödig varelse som ska bekämpas och elimineras i det könskrig som initierats av Yvonne Hirdman och vars budskap mässades ut till i huvudsak kvinnliga studenter och kvinnliga föreläsare på lärosätet.
Tulson74
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2020-03-04

Uppväxt

Inläggav Tulson74 » 2020-03-20 11:48:53

Det är ingen som läser eller kommenterar det jag skriver, känns mest som egenterapi.

Fritiden åren runt millenieskiftet tillbringade jag i en organisation därför hölls konferenser om mäns våld mot kvinnor. Sammantaget med könskrigsteoremet som predikades från universitet bröt det helt ner mitt självförtroende och självkänsla som man. Jag började då gå i terapi hos kurator. 2003 efter åtta års terapi vågade jag tala med min mor om jag gick i terapi för att bearbeta terapin under barndomen. Efter att jag talat med mamma blev jag helt plötsligt betraktad mer som vuxen och fick ökad frihet. Åren 2003-2008 bestämde jag själv, levde ett vuxet liv och hade flera kärleksförhållanden.

2008 knäcktes mitt självförtroende och självtillit av en man som i frågasatte lämpligheten av min sexuella läggning ( jag älskar och blir bara förälskade i autistiska, schizoida eller bipolära kvinnor). Jag grät i flera år och till slut anpassade jag mig och inledde mitt murande förhållande/ liv instängd med en kvinnlig bekant till mannen som ifrågasätter mitt val av kvinnor. Han tillät mig inte att bli lycklig med vem jag vill förrän vid ett samtal tidigare denna månad.

Moderator: Delade in texten i stycken för större läsbarhet.
Tulson74
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2020-03-04

Uppväxt

Inläggav LordNelson » 2020-03-20 16:12:32

Det verkar vara synd om dej. Hoppas det finns tårar kvar!

(Det är just nu 104 stycken som har läst om dina vedermödor och eländiga situation, bara i den här tråden.)
LordNelson
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 4790
Anslöt: 2010-06-25

Uppväxt

Inläggav Alien » 2020-03-20 16:30:37

Du verkar haft en dysfunktionell uppväxt och inte det stöd du behövt från dina föräldrar. Bra att du fått terapi. Men varför låter du dig knäckas av en man som ifrågasätter dina sexuella preferenser? Det verkar som du låter honom bestämma för mycket över ditt liv.

Känner du dig nedtryckt av din nuvarande kvinna, så lämna henne. Du får avgöra om det är bättre att vara ensam men fri el dominerad och ofri.

Jag har svårt att förstå att det på universitetet skulle lärts ut att "mannen är inget värd". Det är skillnad på att kritisera patriarkatet och att fördöma alla enskilda män. Men du kan ha misstolkat pga tidigare dåliga erfarenheter.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 46216
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Uppväxt

Inläggav Tulson74 » 2020-03-20 20:09:40

Alien skrev:Du verkar haft en dysfunktionell uppväxt och inte det stöd du behövt från dina föräldrar. Bra att du fått terapi. Men varför låter du dig knäckas av en man som ifrågasätter dina sexuella preferenser? Det verkar som du låter honom bestämma för mycket över ditt liv.

Känner du dig nedtryckt av din nuvarande kvinna, så lämna henne. Du får avgöra om det är bättre att vara ensam men fri el dominerad och ofri.

Jag har svårt att förstå att det på universitetet skulle lärts ut att "mannen är inget värd". Det är skillnad på att kritisera patriarkatet och att fördöma alla enskilda män. Men du kan ha misstolkat pga tidigare dåliga erfarenheter.


Helt sant att jag tolkat information utifrån tidsresa erfarenheter. Min familjesituation har varit mycket ovanlig, kännetecknats av omhändertagande gränsande till förtryck i föräldrahemmet. Detta har gjort att jag känt igen mig i och dragits till förtryck och medberoende. Mannen som styr mitt och min själ vill jag frigöra mig från, problemet är att om jag frigör mig från en sådan person byter jag bara ut den personen mot en annan. Jag är fostrad att lyda och hänger mig alltid åt någon form av personkult. Om jag inte ska fastna i någon personkult får jag isolera mig från andra människor helt.

För att jag ska kunna våga lyda mina känslor och älska någon jag faktiskt älskar får jag träffa någon via nätet som är beredd att leva utan kontakt med andra människor. Jag anpassar mig mig nämligen omedelbart till negativa synpunkter och upplöser relationer eller anpassar omedelbart mina relationer och känslor för att bli mobbad eller påhoppad av konkurrensen män. Detta gäller även hånsfulla leenden.
Tulson74
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2020-03-04

Uppväxt

Inläggav Bazooka » 2020-03-21 0:23:45

Så chilla lite. Ta’t med en klackspark lite. Sätt dig naken framför fullmånen med en rusty nail och lyssna på suggestiv musik. Kolla Guldletarna från Australien på TV 10. Tror du behöver lite sånt. Om du inte är hinka bira med polarna-typen.
Bazooka
 
Inlägg: 205
Anslöt: 2012-11-03

Uppväxt

Inläggav Tulson74 » 2020-03-21 13:37:23

Jag är mer dö och återuppstå-typen
Tulson74
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2020-03-04

Uppväxt

Inläggav Tulson74 » 2020-03-21 14:41:25

Jag har levt förut och kommer att leva igen.Idag har jag levt 16836 dagen och jag tror jag får härda ut ungefär 9000 dagar till i denna jämmerdal. Sköter jag mig i detta liv belönas min själ efter den jordiska döden/ övergången till nästa liv.
Tulson74
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2020-03-04

Uppväxt

Inläggav slackern » 2020-03-21 14:51:31

Så fantiserar du fortfarande om prepubertala personer? Eller tänder du numer på jämngamla?
slackern
 
Inlägg: 43750
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Uppväxt

Inläggav Tulson74 » 2020-03-21 19:39:59

Jag har alltid intresserat mig för jämnåriga kvinnor: Idag längtar jag efter det jag inte har, en vänlig högt intelligent och sexuellt aktiv NPF-kvinna. Att psykologerna trodde att jag skulle bli pedofil när var barn är en annan sak
Tulson74
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2020-03-04

Uppväxt

Inläggav Tulson74 » 2020-03-24 14:45:56

Dagens fundering: Hur utvecklar man en personlighet i vuxen ålder? Min personlighetsutveckling kvävdes systematiskt under uppväxten. Jag har en massa faktakunskap, är extremt plikttrogen och lojal, men har blivit en rädd, otrygg människa som bara lärt mig läsa av faror för egen del. Jag läste redan som barn eller mycket ung in mig på sexuella övergrepp mot flickor/ kvinnor och har utvecklat för omgivningen obehaglig förmåga att läsa läsa av övergrepp i kvinnors ögon och kroppsspråk. Hur ska jag kunna komplettera min personlighet med förmåga att se och hantera positiv styrka?
Tulson74
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2020-03-04

Uppväxt

Inläggav Tulson74 » 2020-03-24 15:15:40

Kan göra ett litet förklarande tillägg: Min uppfostran gick ut på att få en lydig son och bryta ner alla egna initiativ. En bekant till min mor sade en gång "Du har fostrat honom som en hund"
Tulson74
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2020-03-04

Uppväxt

Inläggav StickaOspela » 2020-03-24 16:05:31

Disclaimer: Jag kan bara utgå från mig själv. Det är inte säkert att något av det jag skriver hjälper dig eller passar in på din situation. Jag menar inte på något sätt att 'komma med pekpinnar', dvs försöka trycka in dig i ett av samhället mer accepterat fack, eller att på något sätt förminska det du varit med om eller det du vill åstadkomma.


Att förändra sig, oavsett om det 'bara' handlar om ett enskilt beteende eller att totalt ändra sig, är skitsvårt. Den största svårigheten är 'jag'. 'Jag' måste verkligen vilja ha förändringen. Det är en sak att med ord kunna ge uttryck för att en vill ha den förändringen, men en helt annan att faktiskt mena det.

För mig krävdes det flera saker för att jag skulle få igenom den förändring av min livsstil och tänkande som behövdes. Jag var fast i ett kriminellt beroende. Där var det både den monetära aspekten som var viktig, men också kickarna av att lyckas ta sig förbi ett larm eller bara lyckas med vad det nu var vi företog oss. Jag hade ett icke-kriminellt umgänge, men det var inte tillräckligt för att kunna lämna kriminaliteten.

Det första som krävdes var en inskränkning av valfriheten. Jag skulle inte kunna välja att gå tillbaka till samma beteende, utan vara tvungen att bejaka förändring. Detta kom i form av ett långt fängelsestraff, vilket också bidrog till nummer två:

Distansering från beroendebejakande personer. Jag sade upp bekantskapen med ALLA som på något sätt bidrog till min kriminella sida. Det var både de som jag utförde de kriminella handlingarna med, de som köpte det vi stal och även med vänner som ibland köpte saker för att sälja vidare.

Det tredje som krävdes var att byta ort. Framförallt var det för att eliminera risken att råka träffa någon jag inte ville träffa på spårvagnen, bussen eller på stan. Jag hade enorm tur och fick lite mer än halva verkställighetstiden gå på folkhögskola med internatboende.

På folkhögskolan fick jag verkligen chansen att utvecklas personligen och komma fram till vem jag fortsatt ville vara. Jag blev kvar där i tre år.

Jag utmanade mig verkligen där. För att få ett avslut på det gamla livet så gick jag efter en och en halv månad upp inför hela skolan på ett forum (så kallade de den veckoträff där alla på skolan träffades. Personal, lärare och elever) och berättade vem jag var/varit, vad jag hade gjort och varför jag befann mig där på skolan idag. När jag skulle gå upp på scenen så ville inte benen fungera riktigt, och i början när jag talade var det som att jag tappat kontrollen av hela talorganet. Kroppen försvar mot att jag skulle utsätta mig för denna totala öppenhet var enormt starkt. Jag var väl medveten om att det skulle kunna slå tillbaka på mig och att alla skulle kunna börja hata mig istället.

Allteftersom jag talade så blev det enklare. Det var som om något löstes upp inuti och en glimma av en framtid jag inte trodde fanns visade sig. (ja, jag är medveten om hur sliskigt filmiskt det lät, men det var så jag fick ur mig orden nu). Jag hade tur. Det hela mottogs mycket positivt, och det fanns inte någon som utåt förändrade sin inställning till mig.

Det här är en exceptionell situation, det är jag medveten om. Det är inte alla som har möjligheten att bara flytta, säga upp bekantskapen etc med de som ingår i ens beroendesituation, eller ens byta umgänge...

Folkhögskolan var en skyddad verkstad där jag kunde få en utbildning jag saknade, lära känna nya normala människor (som inte var kriminella, NT var de allt; men jag visste inte om att jag var Aspie då).

En stor del i det hela för mig handlar om vilket beteende jag vill förändra och kunde förändra. Jag var redan innan en person som hade nära till sina känslor och brydde mig om andra mycket. Den nyfikenhet för andra person jag har kommer naturligt och är inte något jag lärt in, så i mitt fall handlade det 'bara' om att sluta tänka kriminellt och saker associerat till det. Magnituden på det som skall förändras spelar ingen roll i det läget. Det kan vara lika svårt för det.

I ditt fall handlar det kanske mer om att få terapeutisk hjälp att förstärka din självbild. Även om du redan spenderat åratal i terapi, så har ju den specifikt varit i ett annat syfte. Så tänker jag kring det. Det är inte alls säker att du kan applicera något av det på din situation

Jag har också en förmåga att snarare se och dras till trasiga personer som har problem. Kanske tror jag att det gör att de lättare accepterar att jag också har det?
StickaOspela
 
Inlägg: 227
Anslöt: 2018-08-08
Ort: Trollhättan

Uppväxt

Inläggav Tulson74 » 2020-03-24 17:41:27

Att byta ort, bekantskapskrets och gå en kurs det låter som utmärkta tips.
Tulson74
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2020-03-04

Uppväxt

Inläggav Tulson74 » 2020-03-27 19:00:41

Tulson74 skrev:
Alien skrev:Du verkar haft en dysfunktionell uppväxt och inte det stöd du behövt från dina föräldrar. Bra att du fått terapi. Men varför låter du dig knäckas av en man som ifrågasätter dina sexuella preferenser? Det verkar som du låter honom bestämma för mycket över ditt liv.

Känner du dig nedtryckt av din nuvarande kvinna, så lämna henne. Du får avgöra om det är bättre att vara ensam men fri el dominerad och ofri.

Jag har svårt att förstå att det på universitetet skulle lärts ut att "mannen är inget värd". Det är skillnad på att kritisera patriarkatet och att fördöma alla enskilda män. Men du kan ha misstolkat pga tidigare dåliga erfarenheter.


Helt sant att jag tolkat information utifrån tidsresa erfarenheter. Min familjesituation har varit mycket ovanlig, kännetecknats av omhändertagande gränsande till förtryck i föräldrahemmet. Detta har gjort att jag känt igen mig i och dragits till förtryck och medberoende. Mannen som styr mitt och min själ vill jag frigöra mig från, problemet är att om jag frigör mig från en sådan person byter jag bara ut den personen mot en annan. Jag är fostrad att lyda och hänger mig alltid åt någon form av personkult. Om jag inte ska fastna i någon personkult får jag isolera mig från andra människor.



Oj oj det sista stycket i denna text blev jättekonstigt: Jag menar: Att jag vill bli älskad av en kvinna som ser och accepterar mig som jag är.
Tulson74
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2020-03-04

Uppväxt

Inläggav Teagirl » 2020-03-31 11:14:39

Jag har lite svårt att hänga med i det du skriver, vet inte hur jag ska uppfatta det men du ska veta att jag läser och bryr mig men inte vet vad jag ska skriva för det är lite rörigt på det sättet du beskriver allt. Men som sagt, jag vill dig allt väl och att du ska få må bra. Och vi är flera som läser så du är inte ensam och folk bryr sig.
:-)Hug
Teagirl
 
Inlägg: 448
Anslöt: 2014-11-27

Uppväxt

Inläggav Tulson74 » 2020-03-31 19:15:02

Tack för responsen! Jag förstår att det blev rörigt på slutet. Någon som har liknande erfarenheter som jag? Hur har aspies uppväxt sett ut vad säger ni andra?
Tulson74
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2020-03-04

Uppväxt

Inläggav Tulson74 » 2020-05-16 12:52:06

Nu mår jag bättre, sitter lugn hemma i min egen bostad. Analyserar all terapi under uppväxten och min mors mycket ombytliga personlighet. jag har fått försvara allt jag sagt och gjort mot den enda kvinna som funnits i mitt liv hela livet. Detta har starkt bidragit till min rädsla och aversion mot starka kvinnor och min ömkande kärlek och ödmjökhet inför små psykiskt svaga kvinnor som inte kan tänkas konspirera tillsammans med mamma mot mig eller enligt egen agenda vill förgöra mig.

Nu samlar jag kraft i ensamhet för att bygga upp min personlighet så att jag långsiktigt ska bli mindre påverkbar mot andra människors åsikter ska kunna hävda mig mot dem och kunna tala om för människor och veta vem jag är när jag själv definierat min personlighet.
Tulson74
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2020-03-04

Uppväxt

Inläggav Skogkatt » 2022-03-22 18:42:18

Jag tycker att jag hade tur. Trevliga föräldrar som jobbade hårt och tog väl hand om oss barn. Min pappa jobbade otroligt hårt, ibland tänker jag på allt han gjorde och jag förstår inte riktigt hur han gjorde det. Han hade ett vanligt 8-4 jobb och dessutom byggde han hus, renoverade både hus och tomt och drev jordbruk och flera andra saker.

Många människor kan skylla på sina föräldrar för de problem de har senare i livet, men varje problem jag har haft var mitt eget fel. Jag kan inte klandra mina föräldrar för nåt. Så uppväxten var bra, jag önskar bara att jag hade förstått mer. Jag förstod inte mycket av hur världen fungerar, jag var i min egen lilla bubbla. Gjorde många misstag för att jag inte alls förstod hur världen fungerar.
Skogkatt
 
Inlägg: 6145
Anslöt: 2021-10-02

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in