Ber om ursäkt ifall det redan gjorts många liknande trådar tidigare.

Funderar över för- och nackdelar med att få diagnosen och skulle gärna höra om era upplevelser kring det. Både ni som fått den och ni som kanske väljer att inte utredas(?)

För mig har det mest varit positivt (autismspektrumstörning ospecificerad). Min man och jag förstår varandra bättre, jag får stöd att klara av hushållsarbetet (hemtjänst) så att jag orkar med barnen bättre. "Min" sjuksköterska på vuxenpsykiatrin förstår mig bättre och kan därför hjälpa bättre. Det finns även negativa saker, som att jag placeras i ett fack av människor som inte känner mig.

För min 14-åring har det nog bara varit positivt (autism nivå 2, ADD). Han medicinerar sin ADD och skolan fick hjälp att hitta rätt anpassningar för honom, så nu har han jättebra betyg. Hans syskon fick hjälp att förstå honom bättre, så de accepterar att alla i familjen inte behandlas lika, utan man behandlas utifrån sina behov.

Jag kan tycka att det är bra med diagnos, oftast tror nog folk att man bara är konstig annars, med en diagnos finns förklaring och viss hjälp att få.