Hej, har läst en del i forumet och nu beslutat mig för att skriva mitt första inlägg. Har fått föreslaget för mig att jag troligen har drag av aspbergers varpå jag skriver denna tråd för att få veta hur många som känner igen sig i mitt tankesätt. Jag förefaller skilja mig ifrån de flesta med en diagnos i det hänseendet att jag inte lider av mitt tillstånd utan snarare är väldigt nöjd med mitt liv. Jag känner dock att jag är väldigt olik de flesta andra människor. Nedan följer en lista av hur jag upplever mig olik andra människor. Listan är lång och för alla kanske inte så intressant, så jag listar det för mig viktigaste först:

Saknar helt och hållet sympati för folk som far illa om de gör så pga. dåliga beslut som de själva fattat, dvs. om jag anser att de har sig själva att skylla (hyser däremot enorm sympati för oskyldiga som lider).

Har lågt till väldigt lågt socialt behov. Tycker att det är intressant att socialisera men bara om jag är intresserad av ämnet som diskuteras. Upplever att vanliga människor snarare är ute efter det sociala samspelet, något jag är ganska ointresserad av.

Hyser väldig agg mot de som begår brott. Känner ingen sympati för dem alls och skulle gärna se att det var dödsstraff för medelgrova brott som t.ex. rån och inbrott (eftersom man inte kan begå dessa brott av misstag och grovt skadar de som utsätts). Ser inget moraliskt fel i att misshandla en biltjuv till döds. Har haft denna inställning så länge jag kan minnas (dvs. även som litet barn).

Har alltid fått en obehagskänsla av att umgås med personer som är annorlunda i sitt sätt/kultur. Jag syftar här inte på normala svenskar utan snarare på de flesta icke-västerlänningar samt kriminella/halvkriminella svenskar.

Är överkänslig mot ljud, ljus och beröring när jag ska sova. Behöver ha mörkt och tyst, samt kan inte somna i obekväma kläder. I övriga situationer stämmer detta inte alls med undantag för beröring av halskedjor/klocka som jag i stort sätt är medveten om hela tiden (när normala människor efter att tag brukar glömma bort att de har kedjan/klockan på sig).

Är i väldigt litet behov av omvärldens bekräftelse. Är väldigt viktigt för mig att prestera men gör min egen bedömningar av min prestation, ofta baserad på hur väl jag uppnår konkreta och objektiva mål.

Har numera bra, kanske till och med något över medel, social kompetens. Det har dock inte alltid varit så. Var sämre som barn men har troligen lärt mig med tiden. Har flera gånger under min uppväxt hamnat utanför en grupp som jag velat tillhöra, detta utan att (än idag) förstå varför.

Är, pga. min självständighet och objektivitet, extremt öppensinnad för nya ideer. Då jag inte bryr mig om vad som är socialt accepterat/politiskt korrekt att tycka tillägnar jag mig alla ideologier och filosofier (allt ifrån nazism till kommunism till objektivism) och bedömer dem så objektivt jag kan (vilket är vad det är att vara öppensinnad). Jag är dock mycket intollerant mot de jag anser vara dåliga (vilket får normala människor att anse att jag är raka motsatsen mot öppensinnad då de anser att öppensinnighet innebär att vara okritisk mot allt).

Går väldigt djupt ned i det som jag är intresserad av, och har ganska udda intressen (filosofi, psykologi, en viss genre av dataspel samt en viss kampsport). När jag t.ex. intresserade mig för thé så sökte jag upp en internethandel och köpte thé ifrån varenda plantage i vartenda distrikt i så gott som vartenda land som producerar thé. Ägnade därefter mycket tid åt att jämföra de olika distrikten och plantagen. Finner ibland nöje i att kolla upp saker som jag inte har någon uppenbar nytta av, t.ex. hur en stad som jag aldrig kommer att åka till ser ut på kartan.

Känner mig som mest övertygad om mina åsikter då jag är bland människor som tycker det motsatta. Är som minst ”kampvillig” bland likasinnade (vilket jag upplevt för de flesta är det omvända).

Är väldigt noga med ords/koncepts korrekta innebörd, vilket vanligt folk inte är. Som exempel: två personer är båda mycket bra på någonting. Den ena av dem är dock bättre än den andra varpå jag kan kalla den andra för ”den sämsta av dem”. Vanliga människor kan invända att den personen minsann inte är dålig, vilket helt är att missa poängen då ”sämst” inte säger någonting om den absoluta skickligheten hos personen utan enbart ställer den i relation till någon annans skicklighet. När jag påpekar detta tycker de att jag märker ord varpå jag förbluffas av dem.

Är väldigt objektiv och sätter sanning framför att vara andra till lags. Är oförstående till hur någon kan ta illa upp av detta. Förstår vad som sårar folk och nämner aldrig något i onödan. Har dock ingenting emot att, i rätt sammanhang, säga sanningen. När jag var yngre kunde jag dock såra folk rejält utan att mena det. När jag t.ex. hade gjort ett matematikhäfte åt de andra i klassen och gav tillbaka med rättning och kommentarer så skrev jag ”för många fel dumskalle” till en som hade alla fel på en sektion. Menade inget illa utan var bara uppriktig. Blev sedan väldigt arg på honom när han blev arg på mig (eftersom han förnekade vad som var sant). När läraren, inför klassen, sa till mig att jag inte fick skriva så kontrade jag med att han som jag skrivit till faktiskt var en dumskalle. Det ska tilläggas att jag precis flyttats upp en klass till att gå med ett år äldre och att han jag skrev till var en av tuffingarna i klassen.

Kan förstå mig på folks agerande så länge de är någorlunda rationella. Förstår mig dock inte alls på irrationella människor. Förstår t.ex. inte hur man kan bli beroende av alkohol/droger/spel då det i mina ögon bara är att se till att inte ha tillgängligt det man är beroende av. Har sen jag var litet barn varit oförstående och intollerant mot de som tror på det övernaturliga/gud. Är numera accepterande så länge de inte försöker påtvinga mig någonting.

När jag är på krogen (mycket sällan numera) känns det som att jag ser ett skådespel, som att de flesta som är där omöjligt kan vara äkta i sitt agerande. Som exempel: tre tjejer står vid bardisken när en ny låt börjar spelas. Alla tre blir oerhört glada av att höra låten, rusar upp på dansgolvet, ser varandra i ögonen och sjunger högt med samtidigt som de pekar på varandra. För mig måste detta vara ett skådespel då ingen rimligtvis kan reagera på detta sätt.

Jag måste tacka för den uppmärksamhet mitt inlägg fick, med så många visningar. Att ingen av de som läst inlägget skrivit något svar är ett svar i sig, att ni inte känner igen er i någonting av det jag beskriver. Jag måste tacka er för att ni valde att avstå ifrån att svara pga. denna anledning och inte bara skrev något för skrivandets skull. Av allt att döma, både av denna tråd och pga de problem jag läst att ni övriga har så kan jag dra slutsatsen att jag inte har aspberger, inte i närheten.

Mitt sökande går vidare, någonting annorlunda är det antagligen med min hjärna; psykopat mot mina fiender, världens snällaste mot mina vänner, extremt öppensinnad men också extremt intolerant mot det jag studerat och anser dåligt. Om ni har några förslag kan ni skriva till mig, men gör så i privatmess och inte i denna tråd.