Nej, hon måste inte försvara sig. Hon har rätten att svara eller inte svara, precis som jag.

Inger skrev:
De som verkar nöjdast med att ha fått diagnos är vuxna som själva sökt den i vuxen ålder. De som verkar minst nöjda är de som fått den som barn eller i tonåren och sedan särbehandlats när det gäller val av skolform, arbete och/eller bostad, t ex att aldrig få prova ett vanligt arbete. Det blir lätt en självuppfyllande profetia om man får veta att man inte är som andra och troligen inte kommer klara det som de flesta kan.

Å andra sidan har jag läst om määääängder med folk - vuxna- som säger eller tänker Tänk om jag hade vetat! Tänk om jag hade förstått att jag inte var dum i huvudet, elak, lat, arrogant, konstig och knäpp! Tänk om jag hade vetat att det fanns nåt som heter neuropsykiatriska funktionshinder!

------ slut på svar till Inger-inlägget-----------



Man behöver ju inte en utredning för att få veta att man kan vara annorlunda programmerad i huvudet, men man behöver en utredning för att få hjälp som t ex en anpassad omgivning i skolan osv. Kan man få förståelse för sin särart utan utredning och diagnos är det en sak, men jag har inte hört om många såna fall, och jag har hängt mycket på olika ställen där folk talar om hur deras barn har det och jag har själv två barn med npf så jag torde vara ganska insatt.

Visst vore det bra med en större förståelse och acceptans för olikhet allmänt, men varför ska krav eller önskemål om det göra att man kör i motsatta diket och vägrar utredning, diagnos, medicin, annan skola osv? Jag förstår verkligen inte det.

För mig är det t ex mycket bättre att mina ungar går i särskild skola och trivs och får öva på att bättra på sina svagare sidor och samtidigt får utrymme att blomma, än att tvinga dem att anpassa anpassa anpassa sig (vilket de till stor del misslyckas med) bafatt man inte ska curla och sopa banan för dem. Uttrycker mig dåligt här, men det här engagerar mig så mycket så jag tappar uttrycksförmågan märker jag.

alfapetsmamma skrev:Å andra sidan har jag läst om määääängder med folk - vuxna- som säger eller tänker Tänk om jag hade vetat! Tänk om jag hade förstått att jag inte var dum i huvudet, elak, lat, arrogant, konstig och knäpp! Tänk om jag hade vetat att det fanns nåt som heter neuropsykiatriska funktionshinder!

Vilket inte visar på någonting utöver att vuxna vet hur man ska hantera viss information, men att de är oförmögna att förstå att de inte hade hanterat den på samma sätt om den hade kommit tjugo år tidigare. En som diagnosticeras i vuxen ålder kanske tycker att det är skönt att förstå varför saker har varit jobbiga, men ett litet barn som diagnosticeras kommer inte leva i en värld där h*n inte förstår varför saker är jobbiga, och därför inte ha samma problem/behov.

Jag tycker ni båda har en poäng. Jag tror NU att jag hade mått bättre av att få veta tidigare, kanske i tonåren, men det är inte säkert att det hade varit så bra som jag nu tror. Högst troligt hade jag inte vågat mig på hälften av de grejer jag gjort om jag vetat att jag var så funktionshindrad som jag faktiskt var.

Å ena sidan hade jag då kanske sluppit en massa stress och krav på mig själv, men å andra sidan hade jag också gått miste om värdefulla erfarenheter. Nu fick jag prova själv och hitta mina egna förmågor och gränser istället för att någon annan talade om för mig vad jag kan och inte kan.

A-mamma, särskola ser jag inte alls som något problem om den bara är anpassad efter ens behov. Ofta verkar så inte vara fallet, även om det säkert blir bättre i framtiden.

****************

Rådet jag skulle ge den undrande föräldern är att göra en lista över potentiella fördelar och nackdelar.

* Fördel kan vara ökad självkännedom och medvetenhet om ev problem. Men det kan ev också vara en nackdel att bli för medveten för tidigt.

* Fördel kan vara särskilt stöd i skolan (om man har tur, eller förälder som orkar kriga för det). Nackdel kan vara att man särbehandlas på ett kränkande sätt.

* Den som har ADHD kan ev få medicin mot sina problem. Nackdel kan vara att medicinering av barn med fortfarande växande hjärna & nervsystem är en riskabel historia där långtidseffekter ännu inte är klarlagda.

* Efter skolan kan diagnos göra att man kan få hjälp att hitta särskilt NPF-anpassad arbetsplats eller dagverksamhet, men kan också göra att man får svårare att komma in på den reguljära arbetsmarknaden om man skulle vilja, särskilt om man gått i särskola.

* Diagnos kan också ställa till problem när man ska ta körkort, göra lumpen, teckna försäkringar mm.

Mycket att väga för och emot, alltså. Är glad att inte sitta i den sitsen att behöva göra sådana val, och kan bara önska lycka till!

Inger skrev:
A-mamma, särskola ser jag inte alls som något problem om den bara är anpassad efter ens behov. Ofta verkar så inte vara fallet, även om det säkert blir bättre i framtiden.

Särskola är nåt annat. Särskola är för svagbegåvade. Har man en småaspie som är normalbegåvad eller mer ska den absolut inte gå i särskola, anser jag. Den ska gå i aspie-vänlig miljö, antingen Aspergerskola/-klass eller vanlig klass där man tar hänsyn och anpassar efter barnets begränsningar.

Går ungen i särskola eller samverkansklass med hälften från särskolan (som min lilla erbjöds nyligen) får barnet förutom fel förutsättningar också en stämpel som bärare av problem den faktiskt inte har.

Till ex min lilla, hon har förvisso en massa bokstäver, men hon är också smartare än de flesta, och ska inte behöva identifiera sig med en grupp som har helt andra bekymmer än hon. Anser jag.

Dessutom blir det helt fel för de andra barnen att det går nån där som har helt andra förutsättningar, på gott och ont.

Charley? skrev:

alfapetsmamma skrev:Å andra sidan har jag läst om määääängder med folk - vuxna- som säger eller tänker Tänk om jag hade vetat! Tänk om jag hade förstått att jag inte var dum i huvudet, elak, lat, arrogant, konstig och knäpp! Tänk om jag hade vetat att det fanns nåt som heter neuropsykiatriska funktionshinder!

Vilket inte visar på någonting utöver att vuxna vet hur man ska hantera viss information, men att de är oförmögna att förstå att de inte hade hanterat den på samma sätt om den hade kommit tjugo år tidigare. En som diagnosticeras i vuxen ålder kanske tycker att det är skönt att förstå varför saker har varit jobbiga, men ett litet barn som diagnosticeras kommer inte leva i en värld där h*n inte förstår varför saker är jobbiga, och därför inte ha samma problem/behov.

Det är möjligt.

Å andra sidan gäller efterklokhet typ allt, i så fall (Hade jag vetat han var en sån idiot hade jag inte blivit ihop med honom, hade jag vetat chefen var sån hade jag inte börjat på det jobbet, hade jag vetat att vädret var så kasst där hade jag inte flyttat dit osv.)

Och jag tror nog att barn kan få förståelse om de får diagnosen och vidhäftande problem förklarade för sig. Iaf är det det jag sett här hemma. Det hjälper absolut inte hela vägen, så klart, men en bit.

Detta säger jag såklart utifrån min erfarenhet av vuxen som antagligen har en hel hög extrabokstäver och som mamma till småaspisar. Vad som gäller för andra kan jag lika lite säga som nån annan kan yttra sig om nån annan än den själv.

alfapetsmamma skrev:

Inger skrev:A-mamma, särskola ser jag inte alls som något problem om den bara är anpassad efter ens behov. Ofta verkar så inte vara fallet, även om det säkert blir bättre i framtiden.

Särskola är nåt annat. Särskola är för svagbegåvade. Har man en småaspie som är normalbegåvad eller mer ska den absolut inte gå i särskola, anser jag. Den ska gå i aspie-vänlig miljö, antingen Aspergerskola/-klass eller vanlig klass där man tar hänsyn och anpassar efter barnets begränsningar.

Går ungen i särskola eller samverkansklass med hälften från särskolan (som min lilla erbjöds nyligen) får barnet förutom fel förutsättningar också en stämpel som bärare av problem den faktiskt inte har.

Till ex min lilla, hon har förvisso en massa bokstäver, men hon är också smartare än de flesta, och ska inte behöva identifiera sig med en grupp som har helt andra bekymmer än hon. Anser jag.

Dessutom blir det helt fel för de andra barnen att det går nån där som har helt andra förutsättningar, på gott och ont.

Det var ungefär precis vad jag menade, kanske använde fel ord.

En annan nackdel med särskola är att de smittar av sig. Man blir dum i huvudet för att man umgås med personer som är dumma i huvudet. (Det gäller iofs alla sociala miljöer. Så genom att umgås med så normala personer som möjligt så blir man normalare.)

Proffe Slimp skrev:En annan nackdel med särskola är att de smittar av sig. [...] Så genom att umgås med så normala personer som möjligt så blir man normalare.)

Det tror jag är en sanning med extremt mycket modifikation. KAN man inte bli "normal" så lär man bara bli - eller iaf känna sig- ännu mer udda. Tror jag.

Psykossjukdomar smittar iaf.

alfapetsmamma skrev:

Proffe Slimp skrev:En annan nackdel med särskola är att de smittar av sig. [...] Så genom att umgås med så normala personer som möjligt så blir man normalare.)

Det tror jag är en sanning med extremt mycket modifikation. KAN man inte bli "normal" så lär man bara bli - eller iaf känna sig- ännu mer udda. Tror jag.

Ja, det beror ju på omgivningen. Men vettiga NT torde ha lättare för att handskas med AS än utvecklingsstörda.

Charley? skrev:Psykossjukdomar smittar iaf.

Men varken normalstördhet eller Asperger är nån sjukdom, så varför prata om smitta här? Diskussionen blir lite för mycket äpplen och päron här känner jag.

Proffe Slimp skrev:

alfapetsmamma skrev:

Proffe Slimp skrev:En annan nackdel med särskola är att de smittar av sig. [...] Så genom att umgås med så normala personer som möjligt så blir man normalare.)

Det tror jag är en sanning med extremt mycket modifikation. KAN man inte bli "normal" så lär man bara bli - eller iaf känna sig- ännu mer udda. Tror jag.

Ja, det beror ju på omgivningen. Men vettiga NT torde ha lättare för att handskas med AS än utvecklingsstörda.

Har vettiga NT lättare att vara med aspisar än vad utvecklingsstörda har, eller har vettiga NT lättare att vara med aspisar än de har att vara med utvecklingsstörda? Förstod inte syftningen. Fast iofs är det inte viktigt för mig. Jag ville bara framhålla att det kanske inte alltid är bra att den som ska ändra sig är den som diffar. Kanske det är bättre att ändra omgivningen, så den som diffar får vara sig själv och trivas. Typ i AS-klass istället för att vara klassens miffo i vanlig klass.

OBS, infoga kanske, nog, ibland, i vissa fall, för vissa personer, under vissa omständigheter varhelst du vill. Jag skriver inte programförklaring för alla aspisar eller andra som är eljest, jag tänker högt om vad jag skulle önska mig och mina ungar.