Jag ljuger ganska mycket då jag skäms för att berätta sanningen och säga hur det är och det är inget jag är stolt över, försöker jobba på det och i alla religioner så anses lögn vara något fult och något man ska begränsa, det är nog alltid bäst att hålla sig till sanningen i den mån det går.

Alla fall för ens integritet som kan skadas om man ljuger för mycket

Micke skrev:

ankhh skrev:@ Micke - hur ser du på att vara sann mot sig själv i lägen (som liknar ett klassiskt dilemma) där du utsätter en person för stor fara, eventuellt livsfara, om du inte ljuger och säger att du inte vet var personen ifråga finns?

(Ska tillägga att du själv, som blir tillfrågad av den våldsamme, sannolikt själv skulle bli attackerad om du försökte undvika frågan eller vägra svara, så att det blev uppenbart att du visste var den hotade befann sig.)

Jag kanske här säger emot vad jag tidigare lite förenklat skrev (att ärlighet är konstruktivt), men visst finns det situationer (i teorin åtminstone) där jag tycker att lögnen vore att föredra; där verkan av ens ärlighet vore alltför destruktiv.

Ja. Jag känner att jag tvärtom skulle vara en dålig människa om jag inte ljög i det läget. Jag menar, det skulle kännas som att värdera min önskan att vara ärlig högre än den hotades hälsa och liv.

Och nej, det är inte bara teori. Det läget hamnar man lätt i om man finns i närheten av någon som slutligen lämnar en våldsam relation.

ankhh skrev:Ja. Jag känner att jag tvärtom skulle vara en dålig människa om jag inte ljög i det läget. Jag menar, det skulle kännas som att värdera min önskan att vara ärlig högre än den hotades hälsa och liv.

Samma här.

Och nej, det är inte bara teori. Det läget hamnar man lätt i om man finns i närheten av någon som slutligen lämnar en våldsam relation.

Du har rätt, jag skriver ibland lite för snabbt utan att reflektera ordentligt. Jag löpte ju faktiskt själv risk för att hamna i just en sådan situation som du beskriver för inte alltför länge sedan, där jag då hade känt mig tvungen att ljuga för att skydda en annan.

En annan knepig situation: Min mamma blir allt mer dement och folk har tipsat mig om att man absolut inte ska försöka övertyga folk med demens, man ska hålla med dem. Då måste man alltså ljuga. Om hon då t.ex. påstår att min pappa är en främling som inte ska vara där, så ska vi hålla med henne? Jag är orolig att hon då kan hålla fast vid det, eller komma ihåg att vi har hållit med? Men att argumentera med henne skulle göra saken värre, hörde jag. Svårt....

Toblerone skrev:En annan knepig situation: Min mamma blir allt mer dement och folk har tipsat mig om att man absolut inte ska försöka övertyga folk med demens, man ska hålla med dem. Då måste man alltså ljuga. Om hon då t.ex. påstår att min pappa är en främling som inte ska vara där, så ska vi hålla med henne? Jag är orolig att hon då kan hålla fast vid det, eller komma ihåg att vi har hållit med? Men att argumentera med henne skulle göra saken värre, hörde jag. Svårt....

Bekräfta hennes upplevelse kan vara lämpligt. Säga att det hon upplever är sant för henne men att de flesta upplever saken det gäller annorlunda?

Flinta skrev:

Toblerone skrev:En annan knepig situation: Min mamma blir allt mer dement och folk har tipsat mig om att man absolut inte ska försöka övertyga folk med demens, man ska hålla med dem. Då måste man alltså ljuga. Om hon då t.ex. påstår att min pappa är en främling som inte ska vara där, så ska vi hålla med henne? Jag är orolig att hon då kan hålla fast vid det, eller komma ihåg att vi har hållit med? Men att argumentera med henne skulle göra saken värre, hörde jag. Svårt....

Bekräfta hennes upplevelse kan vara lämpligt. Säga att det hon upplever är sant för henne men att de flesta upplever saken det gäller annorlunda?

Jo, det låter som en rimlig och bra kompromiss. Kanske finns det en viss risk att hon då triggas att fortsätta argumentera emot? Men jag vet inte, vi kan prova det också.

@ Toblerone - jag funderar på just det, hur din mamma skulle uppleva "sant för dig", om hon skulle känna av det egentligen betyder "fast du har fel" och triggas av det.

Kanske finns en annan medelväg i att inte hävda att din pappa inte är en främling, och alltså inte säga emot henne på den punkten, men säga att han ska få vara där i alla fall. Då är det inte hennes verklighetsuppfattning som ifrågasätts utan "bara" vem som ska få sitta med vid bordet, etc. Någonstans i demensdimmorna tror jag att det är kritik mot verklighetsuppfattningen som ofta upprör mest. Kanske för att de själva känner osäkerheten.

Och, så väldigt sorgligt för din pappa (och för dig) när mamma inte längre känner igen sin familj. Hoppas att ni alla kan ha det bra tillsammans ändå.

Toblerone skrev:

Flinta skrev:

Toblerone skrev:En annan knepig situation: Min mamma blir allt mer dement och folk har tipsat mig om att man absolut inte ska försöka övertyga folk med demens, man ska hålla med dem. Då måste man alltså ljuga. Om hon då t.ex. påstår att min pappa är en främling som inte ska vara där, så ska vi hålla med henne? Jag är orolig att hon då kan hålla fast vid det, eller komma ihåg att vi har hållit med? Men att argumentera med henne skulle göra saken värre, hörde jag. Svårt....

Bekräfta hennes upplevelse kan vara lämpligt. Säga att det hon upplever är sant för henne men att de flesta upplever saken det gäller annorlunda?

Jo, det låter som en rimlig och bra kompromiss. Kanske finns det en viss risk att hon då triggas att fortsätta argumentera emot? Men jag vet inte, vi kan prova det också.

Jag skrev "sant" av misstag. Det kan nog vara bra att hoppa över det ordet. Bara bekräfta att "ja, så är det för dig, vi ser det på det här sättet" och sen kan man ju berätta om det. Rätt, sant, fel och falskt kanske inte ska uttalas alls utan försiktigt lindas in. På ett respektfullt sätt.

Demenssjuka och andra personer med hjärnsjukdomar är värda all respekt från sin omgivning.

Eller om man bare svarer: "dette er **** og han skal spise middag med oss i dag."

Flinta skrev:

Toblerone skrev:

Flinta skrev:
Bekräfta hennes upplevelse kan vara lämpligt. Säga att det hon upplever är sant för henne men att de flesta upplever saken det gäller annorlunda?

Jo, det låter som en rimlig och bra kompromiss. Kanske finns det en viss risk att hon då triggas att fortsätta argumentera emot? Men jag vet inte, vi kan prova det också.

Jag skrev "sant" av misstag. Det kan nog vara bra att hoppa över det ordet. Bara bekräfta att "ja, så är det för dig, vi ser det på det här sättet" och sen kan man ju berätta om det. Rätt, sant, fel och falskt kanske inte ska uttalas alls utan försiktigt lindas in. På ett respektfullt sätt.

Demenssjuka och andra personer med hjärnsjukdomar är värda all respekt från sin omgivning.

Visst, jag håller med. Jag är bekymrad dock.... pratade just med min syrra i telefon och hon har uppenbarligen bestämd sig att stoppa huvudet i sanden - sorry, jag borde uttrycka mig mer konkret: Hon blundar för problemen, låtsas att de inte finns. Hon tycker inte man behöver göra något. OBS mamma har alltså inte varit hos nån läkare i många år, hon har ingen diagnos, ingen behandling för demensen. Och syrran och även pappa vill bara fortsätta så här och låtsas att inga problem finns.

Jag har sagt till henne också, vad ska hon göra när mamma börjar rymma hemifrån mitt på natten - det är vanligt att de gör. Men det visste hon ju inte, eftersom hon inte har läst på någonting om det.

Sorry, jag borde ha öppnat egen tråd för detta.

Batte skrev:Eller om man bare svarer: "dette er **** og han skal spise middag med oss i dag."

Det är en bra idé.

Om jag går in i en annan persona så kan jag både ljuga och funka bättre socialt. Det blir en varelse med enklare regler och mindre samvete. Och folk gör mer som man vill för man uppfattas mer som normal. Ingen annan som känt så?

kiddie skrev:Om jag går in i en annan persona så kan jag både ljuga och funka bättre socialt. Det blir en varelse med enklare regler och mindre samvete. Och folk gör mer som man vill för man uppfattas mer som normal. Ingen annan som känt så?

Men så gör väl många ofta, för att klara NT:världens livsteater...

ankhh skrev:@ Toblerone - jag funderar på just det, hur din mamma skulle uppleva "sant för dig", om hon skulle känna av det egentligen betyder "fast du har fel" och triggas av det.

Kanske finns en annan medelväg i att inte hävda att din pappa inte är en främling, och alltså inte säga emot henne på den punkten, men säga att han ska få vara där i alla fall. Då är det inte hennes verklighetsuppfattning som ifrågasätts utan "bara" vem som ska få sitta med vid bordet, etc. Någonstans i demensdimmorna tror jag att det är kritik mot verklighetsuppfattningen som ofta upprör mest. Kanske för att de själva känner osäkerheten.

Och, så väldigt sorgligt för din pappa (och för dig) när mamma inte längre känner igen sin familj. Hoppas att ni alla kan ha det bra tillsammans ändå.

Ja, det låter vettigt. Något sånt hade jag också i bakhuvud - att man får akta sig så att det inte är något man säger som hon uppfattar väldigt negativt, även om det kanske fungerar på andra människor. Du kan ha rätt där att det mest är kritiken mot verklighetsuppfattningen som upprör dem.

kiddie skrev:Om jag går in i en annan persona så kan jag både ljuga och funka bättre socialt. Det blir en varelse med enklare regler och mindre samvete. Och folk gör mer som man vill för man uppfattas mer som normal. Ingen annan som känt så?

Hur menar du exakt när du säger "gå in i en annan person"?

Jag gör det inte så ofta längre och på så sätt tappade jag lite av min sociala repertoar som jag sedan fick träna mig till.

Det är svårt att förklara. Att man kopplar ur något och kopplar i något annat med viljans kraft. Det som kopplas i har sin egen inre logik som då är lättare att navigera än om man står utanför det systemet och tittar in.

Jag antar att det är lite så en bra skådis känner sig när hen går in i rollen.