Hej och tack för insläppet i detta forum!

Det är så här. Jag har en asperger-diagnos sedan över 10 år tillbaka då jag gick i gymnasiet och jag är nu i 30 års-åldern. Senast jag hade nåt med psykiatrin överhuvudtaget var i slutet i gymnasietiden. Visst jag fick lite stöd i vissa ämnen, men medan tiden gick började jag tveka på allt med asperger och slutade bry mig mer eller mindre, och sen var det dags att söka sig ut i arbetslivet.

Utan något som helst LSS-stöd eller ens arbetsförmedlingens kännedom om min diagnos, så har jag under denna långa tid varit arbetssökande till och från, fast mest arbetssökande. Att jag har svårigheter är ett faktum. Så klart ingen kan självdiagnotisera sig, men jag känner inte riktigt igen mig i asperger, känslan säger att det kan vara något åt ADD-hållet, eller något annat ospecificerat inom autistmspektrumet, men NÅNTING är det. Människor är inte min starka sida, jag har vad man kan säga mina "sociala krascher".

Grejen är att jag klarar mycket. Att ta hand om mig själv så som med kost, hygien, träning osv är det inget snack om, inga problem där. Jag har haft en del, om än enklare jobb. Jag har suttit i telefon (otroligt nog) en längre tid och det gick bra, fast blev för tufft när kraven höjdes. Sen lite städning, diskning osv. Har inga problem med heltid och lite till eller att det blir intensivt och stressigt emellanåt, fast inte i längden. Jag kör bara på helt enkelt, men att t. ex vara en klämkäck säljare med glatt leende hela dagen eller att jobba nära in på människor i t. ex omsorgen känns lite avskräckande och väldigt främmande för mig. Så ja, jag har det något tuffare i en redan tuff arbetsmarknad.

Det börjar bli lite jobbigt, ekonomiskt sett, att ha småjobb då och då och resten av tiden leva på antingen a-kassa eller jobbgarantins aktivitetsstöd och aldrig riktigt veta vad framtiden erbjuder.

Vad händer då nu om jag berättar för världen att jag har asperger?
Kommer psykvården dra igång en rejäl utredning om varför jag varit borta från dem så länge och vända ut och in på mig och allt vad det innebär? Regelbundna besök, "tvångsmedicinering" och värst, och som avskräcker mig mest från att söka hjälp är om de kommer ifrågasätta mitt körkort? (som jag fick innan min diagnos och haft prickfritt i minst 10 år, sen har jag läst lite skräckhistorier om just det)

Jag vill mest bara ha en slags mildring. Som att jag t. ex slipper söka vissa jobb och får ta del av anställningsstöd och slutligen får nåt som varar tillsvidare. Vad jag hoppas på är om det bara räcker med få tag i ett intyg som arbetsförmedlingen får och att inte behöva dra i gång nån cirkus om det hela. Jag vet ju vad personen heter som höll i min utredning för länge sen.

eller så kör jag bara på den inslagna vägen. Som det ser ut nu så har jag lyckats gjort lite karriär i restaurangbranschen, lite tufft men det funkar, så man kan säga att jag är garanterad jobb där, dock bara säsongsjobb.

Mycket tacksam för svar!

Till att börja med vill jag påpeka att det inte finns medicin mot asperger. Så någon tvångsmedicinering lär du inte få.
Vet dock inte vad du har för andra problem, men medicin kan man ju äta mot psykoser, ångest och depression.

Jag tog körkort innan jag fick min diagnos och har aldrig blivit ifrågasatt om det av psykvården, även om jag kanske inte är den bästa bilföraren då jag ibland har problem med koncentrationsförmågan.

Så du tycker inte om att ha småjobb längre?
Kan du inte prata med arbetsförmedlingen om det?
Man tillbringar så mycket av sin tid på jobbet så det är nog bra om man trivs någorlunda alla fall.

Arbetslivet är väl inte särskilt lätt för någon nu och man måste nog lyssna inåt för att känna vad man vill jobba med/passar som.

Du kan vara högpresterande med Asperger, det är ett brett spektrum. Psyk kommer inte dra igång en karusell med dig, såvida du inte mördar nån eller är en fara för dig själv eller andra. Deras knappa resurser räcker inte till att leka stasi och söka efter folk att trakassera. Oroa dig inte...Lev ut din Asperger, tror du kommer bränna ut dig i det långa loppet om du kör på som du gör. Sedan sitter du där och har gjort både dig och samhället en björntjänst. Jadu, de sätter epitet och diagnoser på en, så är det. Det är nog få som får det som ett facit vad de lider av, nån hundraprocentig säkerhet finns inte. Läs på vad du kan själv, faller poletten ner kanske du får nöja dig med det. Jag har många problem, känner inte heller att de gjort rätt bedömningar, men har slutat opponera mig, tar mina tabletter.

Varför tror du att man skulle tvinga dig till något? Jag tycker också det är konstigt att du har fått intrycket att du inte kan jobba eller ta körkortet med den diagnosen. Jag har själv fått diagnos i 45-års-åldern (har själv sökt utredning) och då hade jag jobbat i många år, hade körkort och tre barn. Autism-spektrum är ganska brett - det finns de som behöver mycket hjälp, men det finns också de som klarar ett nästan normalt liv.

Och ibland kan det vara bra att inte tala om att man har diagnosen, då folk tyvärr ibland tror precis som du trodde. Nej, ingen kommer att ifrågesätta ditt körkort. Om du är så orolig över såna saker, så är jag lite förvånad att du inte har tagit reda på sånt. T.ex. när det gäller körkort så hade du lätt kunnat hitta informationen att man numera måste ha intyg om man har ADHD. Men inte ens där påverkas de som redan har körkort.

Det finns inte mycket hjälp att få när det gäller jobb, så jag skulle råda att du inte säger något.

Jag tycker att du har fattat rätt beslut.

Vad händer då nu om jag berättar för världen att jag har asperger?
Kommer psykvården dra igång en rejäl utredning om varför jag varit borta från dem så länge och vända ut och in på mig och allt vad det innebär? Regelbundna besök, "tvångsmedicinering" och värst, och som avskräcker mig mest från att söka hjälp är om de kommer ifrågasätta mitt körkort? (som jag fick innan min diagnos och haft prickfritt i minst 10 år, sen har jag läst lite skräckhistorier om just det)

Jag tolkar det som att du inte har en officiell diagnos. Du undrar om du ska se till att skaffa en officiell diagnos för att underlätta din vardag. Du borde vara medveten om följderna och överblicka dessa innan du förvärvar en officiell diagnos.

Vad har du egentligen föresatt dig? Vad vill du ha för liv? Du får en annan uppsättning av rättigheter, framförallt då Diskrimineringslagen, samtidigt kan det komma att ställas krav på dig från myndigheter och du kan inte få bort diagnosen i efterhand. Alltså är det hjälpinsatser mot krav, du lägger ditt liv i en annans hand när de ska besluta om saker.

Bäst är alltid att vara självständig, och om du inte kan vara självständig längre, tvingas du gå med på deras villkor; vik inte ned dig för tidigt. I värsta fall får du säga upp ditt medborgarskap och påbörja ett nytt liv i ett annat land, kanske är det dramatiskt -- jag ska tydligt framhålla att jag är ytterst misstänksam mot myndigheter i och med tidigare erfarenheter där andra har behandlats felaktigt utav myndigheterna.

Helt enkelt med en officiell diagnos är du en annan människa på pappret men inte i verkligheten. Vad förväntar du dig av myndigheterna och vad kan de bistå dig med? Du hade kunnat ta kontakt med försäkringskassan och även arbetsförmedlingen och höra efter anonymt vad de kan bistå dig med då du har AS, inte alla kräver att du ska uppge personnr, dessutom har de en skyldighet enligt officalprincipen att tillhandahålla service samt upplysning för medborgare.

Länge sen jag tog adjöss till min självständighet.