Hej!
Det här kommer bara vara självömkande, tycka synd om sig själv tråd!

Jag vet inte hur jag ska börja och det kommer vara svin dålig text och jag borde skärpa mig istället för att skriva den!

Jag orkar inte leva men jag vill egentligen inte dö. Det mesta i mitt liv är skit, aldrig haft ett fast arbete, inga vänner och sabbat relationen med min familj m.m. Men jag har en son som är helt fantastisk, jag älskar honom så de gör ont i hjärtat! Han har också det tufft i livet och han har egentligen inga andra än mig och vår närmaste familj. Han tyr sig mycket till mig och jag är den han söker tröst och stöd hos och vi skojar mycket tillsammans. Han är anledningen till att jag inte vill dö, jag vill se han växa upp och jag vill vara med honom men den senaste tiden har jag sjunkit djupare ner i min egen avgrund och det har även gjort att mitt tålamod blivit sämre med honom och det märker han. Jag är rädd för att jag ska bli värre.

Jag skulle inte säga att jag är deprimerad äter dock Voxra sen tidigare och börjat äta Sobril mot min ångest och märker att de blir mer och mer tabletter. Jag är redan beroende av sömntabletter och rädd för att fastna i ett beroende till. Jag mår inte dåligt hela tiden utan det går som i vågor med toppar och dalar ibland kan jag må riktigt bra med vissa dagar eller timmar är det väldigt mörkt och jag vill bara dö för att slippa allt för att det ska sluta kännas så jobbigt att aldrig mer behöva må så här. Jag har skrivit självmordsbrev och förberett att avsluta mitt liv men har egentligen aldrig varit nära att fullfölja det. Alltså är jag bara en förbannad hycklare som borde skärpa till sig och ta tag i sitt liv!

Problemet är att jag inte vet hur jag ska ta tag i mitt liv. Jag har kontakt med vården men det fungerar inget bra, har ingen psykologkontakt och mycket beror på att mitt mående går upp och ner. Jag jobbar halva året och stämplar andra halvan och klarar mig tack vare min goda mors välvilja vilket jag inte vill egentligen och det har tärt på vår relation i kombination med mitt mående. Finns många om och men i mitt liv med det mesta är en soppa! Är skönt att skriva av sig men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig och blir mest bara massa svammel utan relevans. Jag är för dum för att klara en utbildning och för konstig att behålla en anställning, jag har försökt de senast 9 åren utan resultat. Jag är ingen särskilt trevlig människa att ha och göra med och jag förstår att människor inte vill ha med mig och göra, jag är verkligen konstig!

Jag önskar att jag kunde vara normal och inte belasta de få människor från min familj som finns kvar i mitt liv. Jag har adhd, asd, ocd men är ju inget att skylla på de är jag som är en dålig människa i grunden!

Vi firade jul igår hemma hos mig med min son, mina föräldrar och min syster. vi hade knyt kalas och hjälptes åt. Det var ganska trevligt och jag är glad att vi gjorde det men det var ansträngande och jag erbjuder mig ofta att ta på mig mer saker än jag orkar och det gjorde jag igår också. erbjöd mig att tvätta min systers kläder för hon spillde på sig och hon hade inget annat att ha på sig idag. hon skulle sova hos vår mor och vi skulle åkt och fikat hos vår far idag på förmiddagen. Helt plötsligt skulle jag köra ut hennes kläder till henne idag och sen åka gemensamt till vår far. Jag bor mycket närmare han och hade varit lättare om jag åkt dit direkt. precis innan hon ska åka igår säger hon att jag ska ta med hennes ungsformar som står med janson i min kyl. efter jag lämnat min son hos sin mamma igår kväll kände jag att orken var slut + att jag var irriterad över att behöva ställa klockan på julaftons morgonen för att fixa med syrrans grejer och stressa. Jag blev deppig och ringde och ställde in men fixade hennes saker om hon hämtade här idag. Jag var rejält nere i en svacka och orkade verkligen inte träffa folk. Hon frågar varför de blivit för mycket och säger att jag kan åka till dom senare om det blir bättre. Jag börjar förklara varför jag mår som jag gör och hon säger att jag inte ska få de till att det är deras fel att jag mår dåligt och att hon inte tänker bråka. Jag frågar om hon vill ha svar på sin fråga eller om jag ska säga de hon vill höra!? hon blir skit sur och jag förbannad så hon går.

Nu sitter jag här ett par timmar senare och pendlar mellan att vara arg, ledsen och känna skam för att jag sabbat deras jul och tydligen försökt att få de till att det är deras fel att jag blivit så här, vilket inte va min mening. ville bara förklara varför det blivit för mycket och att jag inte orkar vara social idag.

Jag vill verkligen inte dö men jag vill inte leva heller, så svårt att beskriva hur man mår, det liksom gör ont i kroppen av ledsenhet. jag packade en ryggsäck med lite grejer och tänkte sätta mig i bilen och bara köra tills jag inte orkade mer och sen ta in på nått ställe och stanna där för mig själv ett par dagar men känns som en fjantig uppmärksamsökande fjortis ide, istället satte jag mig här och skrev det här inlägget som inte var ett dugg bättre än den fösta iden.

Jag vet inte vad jag ska göra känner mig väldigt ledsen och ensam men jag tänker inte förstöra min familjs jul. ska hålla mig undan och inte lägga något på dom, ringer dom tänker jag svara och vara trevlig. så dom kan få en normal jul utan idioten mig som förstör.

Jag vill vara normal och att det ska sluta kännas så här inom mig! men jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad jag ska ta vägen jag klarar inte stanna här längre! jag vet inte vad jag ska ta mig till! känns så jäkla hopplöst!

God jul!

Vill bara skicka en hälsning och säga att du inte är ensam om att känna som du gör. När jag läser din text är det som att det lika gärna skulle kunnat vara jag som skrivit den. Vad är meningen när man inte ens orkar med normala saker utan att klappa ihop liksom?! Och när allt man säger mottas som något annat än man menade? När man ständigt hamnar i konflikter fast man försöker vara snäll?

Jag håller också fast vid tanken på mina underbara barn för att orka en dag i taget. Sedan jag blev sjukskriven på halvtid orkar jag också med vardagen lite bättre och jag är även mindre irriterad runt barnen.

Har du läst Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"? Titeln är så träffande tycker jag!

Tja det är säkert ett tecken på det finns hopp för dig!

Jag tror det första man behöver göra är att sluta slå på sig själv för att man mår dåligt. Man har hört så många säga att man är ansvarslös och att man själv är ansvarig för hur man hanterar sina känslor osv. att det är lätt att ta till sig. Så jag tror ett av de största problemen är att vi tenderar att döma oss själva för att andra dömer oss.

Och då behöver det inte ens alltid vara på ett direkt sätt. Jag känner själv att det som får mig att må sämst är när människor slutar att prata med mig för att de inte klarar av mina oroliga sidor. Jag är ju fullt medveten om att detta går ut över andra och måste kämpa för att inte tynga ner mig själv ännu mer varje gång jag tvivlar på mig själv eller underliggande oro påverkar mitt beteende. När jag då inte blir bevärdigad en riktig kommunikation som en riktig jämbördig människa så är det extremt tufft. Jag är ju medveten om andra kanske inte förstår, eller inte orkar eller inte är vana vid den här formen av problemet, men det hjälper ju inte mig; får jag dåligt samvete blir det ännu värre svårare att hantera känslorna. Det är svårt att inte se på sig själv som ansvarslös och som ett handikappat barn ingen orkar komma nära, eftersom de visserligen kan vara vänliga, men en närmare relation tar mer än vad den ger och de inte ens bevärdigar mig att kommunicera detta till mig, utan bara försvinner. Då känner man sig inte som en fullvärdig människa.

Det viktigaste man kan göra tror jag är att sluta slå på sig själv om så hela världen runt omkring dömer en.

Jag känner igen mycket av vad du skriver. Kanske kan du försöka tänka efter vad som är de mest grundläggande associationerna som gör att du reagerar som du gör. Jag tycker inte att aspergerforum är ett bra forum för detta. Jag skriver bara här tillfälligtvis. Prova någon grupp på Facebook eller familjeliv.se t.ex. Själv är jag med i en polydejtinggrupp på Facebook och där känner jag mig mera förstådd än i de flesta andra grupper. Jag tänkte prova någon Aspergergrupp där. Vet inte om de är bra.