Mår jag för bra för en utredning?

Här postar du övriga inlägg relaterade till Asperger.

 Moderatorer: atoms, Alien

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Bortbyting40+ » 2017-11-23 10:21:31

Är ledsen efter gårdagens besök på vårdcentralen där jag hoppades på remiss för Aspergerutredning, men nu förstår jag att jag är för frisk. Finns några högfungerande vuxna här som kan berätta hur det gått för er? Jag har eget företag, barn och min husläkare har förklarat för mig att jag borde vara glad. Nedan följer anteckningar från besöket i går. Kram från en bortbyting.

Så fort jag sätter mig i besöksstolen inser jag att det var ett misstag att ta på mig den fina kappan och kamma mig. Under kappan bär jag mjuka kläder, velour och tränings-bh eftersom jag inte står ut med kläder som skaver. Min husläkare fingrar på datorn innan han sätter sig framför mig, kroppen samlad till en låda. Han består av vinklar: knän, armbågar och kantigt ansikte. Får ur mig att jag varit här femtio gånger förut. I mitt huvud. Han verkar inte förstå. Säger att jag tror att jag har Aspergers, liksom min dotter. Inser att han redan har bestämt sig.

”Du är gift, har barn, jobbar. Du har framgång. Jag tycker vi ska vara glada!” säger han snabbt. Jag tar fram mina anteckningar, boken som är fylld med post-it-lappar och sida efter sida med livshistoria. Nämner några symptom. Han ger mig lugnande ord.
”Du fungerar ju bra!” Att jag precis sagt att jag nästan var utbränd för ett par år sedan går honom förbi, liksom orden om depression, ångest, insomnia. Att jag kan bli stående i en affär för att jag inte kan fatta beslut. Missar jobbmöten och barnens aktiviteter även när jag mår bra och har skrivit in allt i samtliga kalendrar. Förstår att han redan har bestämt sig. Jag mår bra. Även om jag säger att jag inte gör det. Erinrar mig att mitt ansikte sällan berättar vad jag känner och tänker, eftersom jag brukar se neutral ut, men jag vet inte hur jag borde se ut just nu. Inte för glad. Mig själv kan jag heller inte vara, läget är alldeles för spänt.
”Både jag och min dotter har svårt för småprat”, säger jag. ”Vi förstår inte att det är viktig kommunikation utan sorterar bort det som irrelevant och då blir det svårt att skapa vänner. Speciellt i tonåren.” Då säger han något om hur enstöriga människor med autism är, att de inte är sociala.
”Men det stämmer ju inte”, säger jag. ”Min dotter är väldigt social. Då blir det extra smärtsamt när man inte förstår det sociala samspelet. Det har jag ju lärt mig med åren, så jag kan hjälpa henne.”

Nu äter jag upp hans tid. Egentligen tycker han att jag inte har något här att göra. Jag är ju frisk och fungerar bra och vi ska vara glada. Det skulle vara helt okej om han bara sa att skattemedlen inte räcker till någon som jag, då skulle jag kunna lämna rummet. I stället lutar han sig framåt i sin lådliknande, förstående position men verkar inte begripa något jag säger alls. Jag är en alien. Visar mina papper med provresultat från ett test som visar neurotypiska och neurodiversa drag. Han tittar och ser smart ut.
”Du har ju bra poäng!” säger han.
”Alltså, jag har höga poäng för perception på sidan för neorodiversa egenskaper. Som någon med Aspergers. Men min förmåga till normala relationer är god.” Ja hyfsat god i alla fall, tänker jag. Kramar uppskattar jag bara från mina närmaste och massage från en främmande person är otänkbart.

”Det här siffrorna betyder ingenting för mig.” Nej, jag märker det. Hjärnan går på högvarv och min strukturerade bakgrund, livsberättelse och analys finns det inte tid för. Mötet är egentligen avslutat men jag är kvar och han lutar sig fortfarande framåt. Han menar väl och är verkligen vänlig. Ler hela tiden. Jag känner mig nollställd. Gör ett par sista ansatser. Berättar om hur udda jag var när jag växte upp. Konstig. Mobbad. Stirrade på alla. (Än i dag brukar jag veta exakt vilken ögonfärg någon har, men när någon jag känner dyker upp i fel sammanhang vet jag inte alltid vem det är – men det hinner jag inte säga – inte heller att jag har strabismus och att jag har hittat en studie som säger att det är mycket vanligare hos personer som har Aspergers). Att jag känner igen mig väldigt väl när jag läser självbiografier av kvinnor med Aspergers. Det är inte bekvämt att berätta det här för någon som bara sitter och gör sitt jobb.

”Du har ju lyckats så bra”, säger han coachande. ”De där sakerna dyker väl upp nu när du har din dotter också.” Instämmer. Nämner att förmågan att fokusera och forska innebär att jag snabbt blir självlärd inom alltifrån hundar till konsten att bygga hemsidor. Det gillar han, det är ju jättepositivt. Att förmågan till fokus hör ihop med Aspergers vet jag inte om han förstår. Pratar om att läsa flytande när jag var fem år, ha spretig begåvning, hata skolan. Med fantastiska högskolebetyg vet jag att jag är smart. Och samtidigt förbluffande obegåvad i vissa sammanhang, som när jag besvarar skämt med stort allvar och långa förklaringar. Måste anstränga mig för att ge syre åt andra, så att jag inte pratar för mycket eller blir för personlig för snabbt.

Nämner att jag är enormt klumpig, krossar alla glas, slår mig ofta, lärde mig cykla och simma sent. I efterhand har jag ingen aning om han kopplade ihop det här med Aspergers eller om han bara trodde att jag satt och småpratade, för det mesta nickade han och tyckte att jag skulle vara glad. Jag hinner inte säga något om min mors självmordsbenägenhet eller att jag tror att hon också har Aspergers, att jag bott själv med mina syskon sedan jag var tonåring, eller hur jag som tonåring tränade hårt för att skaffa passande leenden med en blinkning på precis rätt ställe så att jag skulle kunna starta ett nytt liv någon annanstans där ingen kände mig. Episoden från nutiden där en av mina älsklingar försökte ta livet av sig verkar han inte höra över huvud taget. Men när jag nämner att jag avskyr att åka bil och inte kan ta körkort vaknar han till.
”Nu känner jag faktiskt sympati för dig. Jag gillar inte heller bilar. Men man kan åka kommunalt!”

Han verkar tro att jag behöver bekräftelse, att någon ska säga att allt är okej, att vi inte behöver etiketter eller diagnoser, för alla är individer. Det jag önskar mig är karta och kompass till min livshistoria, verktyg för att hjälpa mitt eget barn, och så vill jag veta om jag bör undvika utlandsjobb eftersom det senaste fick mig att ligga vaken med ångest varje natt trots att jag bodde på ett idylliskt ställe. Har skapat mitt eget arbete och kan jobba mycket hemifrån. Min besatthet har blivit mitt yrke och jag kan dela med mig och föra monologer så att folk har nytta och glädje av det. En viss sorts musik och läsning behövs också. Jag tar Johannesört för att få ett jämnare humör och det fungerar, jag har just nu en positiv period. För sömn tar jag Valeriana och det fungerar ibland men inte alltid.
”Ja det där är ju naturmedel och sådana får man ta. Det är ju bra att du hittar lösningar. Men jag hoppas att du inte känner att du inte blir bemött nu. Du kan alltid söka privat.”

Jag vet inte vad jag ska känna, det här går för fort. Munnen säger saker, det är samma autopilot som jag har för föräldramöten som slår på, med lite hummande och medhåll. Vet att skalet ser bra ut. Får ofta höra att jag ser så ung ut och det är ju också vanligt när man har Aspergers men det säger jag inte. Nämner något om hur svårt jag har för föräldramöten och mingel, då sparkar jag med benen och låtsas anteckna men skriver på någon text.
”Ja det gör ju ingenting, det finns ju en pappa också och han går på mötena, eller hur?”
”Hm … vi undviker dem nog båda två så gott det går”, säger jag och tänker på att jag är glad över min älskade man. Extremt monogam är jag. Lojal. Ytterst få nära vänner och de som är nära pratar jag sällan med.

”Och livet har en vardag”, fortsätter han förnuftigt. Mitt inre protesterar och för en gångs skull säger jag det jag verkligen känner.
”Jag har ingen vardag. Jag har magi eller ett helvete.” Det verkar han inte riktigt kunna ta in, men snart är han tillbaka i sitt spår igen.
”Så kan det vara. Det är okej. Jag tycker vi ska vara glada. Och buddhismen är faktiskt bra.”
Visserligen tycker jag att buddhismen är sympatisk men varför pratar han om det nu? Tycker han att jag borde meditera mera eller vad? Prövar försiktigt.
”Jag gör yoga och försöker meditera men det är rätt omöjligt. Mitt huvud släcker sällan ned, det är så många lager där inne.”
”Jaaa … men man måste öva.” Mmm. Okej. En svart klump har formats mitt i solar plexus. Den är blytung.
”Okej, tack ska du ha då”, säger jag och går. Hälsningsfraser. Ha det så bra. Hälsa familjen.

Jag hade tänkt handla i den lilla närbutiken på vägen hem, men det kan jag inte. För nu tåras ögonen. Det blir raka vägen hem där jag lägger mig på soffan med precis rätt musik i lurarna och jag sover som en stock i två timmar. När jag vaknar är det svart bläck i hela bröstet. Tänker att vi inte ska vara glada. Vi ska vara rasande, förtjusta, nollställda, berusade, förtvivlade och deprimerade, bara det inte pågår för länge, för alla känslor behövs. Även om det i mitt fall kan ta lång tid innan jag förstår vad de olika fenomenen i kroppen betyder.
Bortbyting40+
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2017-11-23

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav valami » 2017-11-23 13:07:31

Vad fint (och sorgligt) du skriver. Jag är yngre än du men känner igen mig i mycket.

Han verkar tro att jag behöver bekräftelse, att någon ska säga att allt är okej, att vi inte behöver etiketter eller diagnoser, för alla är individer. Det jag önskar mig är karta och kompass till min livshistoria [...]


Det här citatet sparar jag, om det är okej. Tyckte det var så väldigt talande. Det som andra tror lugnar och bekräftar mig gör mig ofta irriterad. Jag tycker det visar på oförståelse, och det är ju tyvärr vanligt inom vården. Jag har ingen formell diagnos ännu, men har nyligen kommit igång med någon screening inför utredning. Ingen tog mig på allvar innan heller, och det verkade som om jag var långt mer påläst än de som skulle lyssna på mig och bedöma mitt behov av hjälp.
Jag tycker nog du ska söka dig någon annanstans. Det är synd att sådant tar tid och energi. Det jag har gjort för att hjälpa mig själv är att söka efter strategier på nätet för sådant jag har svårt för. Ökad självkännedom hjälper mig ganska mycket.

Lycka till!
valami
Ny medlem
 
Inlägg: 15
Anslöt: 2017-10-25

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Dreamtrance » 2017-11-23 13:40:07

Har du provat en egenremiss till psykriatin?
Dreamtrance
 
Inlägg: 1045
Anslöt: 2016-07-04

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Batte » 2017-11-23 14:10:20

Bortbyting40+ skrev:”Jag har ingen vardag. Jag har magi eller ett helvete.”
Ja, du er nok rett magisk du. Det er som at du snakker til meg med teksten. Ikke skriver til meg - snakker. Som en lydbok. :-)Happy

Om du har det for bra for en utredning... Nei, men kan en utredning hjelpe deg? Hvis du ikke skal ha sykemelding, hjelpemidler etc. vet jeg ikke om det er noe poeng i å få den. Alt annet kan man jo finne ut av selv.

Men jeg vil gjerne lese "denne boken" og kanskje dele den med andre, så jeg tenker du får gjøre det hvis du vil. Det får du sikkert til ved å kontakte andre leger frem til du finner noen som har litt mere peiling.
Batte
 
Inlägg: 6223
Anslöt: 2016-08-04
Ort: Smaalenenes amt

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Bortbyting40+ » 2017-11-23 14:12:45

valami skrev:Vad fint (och sorgligt) du skriver. Jag är yngre än du men känner igen mig i mycket.

Tack ... jag försöker just nu lära mig av andras erfarenheter.

Han verkar tro att jag behöver bekräftelse, att någon ska säga att allt är okej, att vi inte behöver etiketter eller diagnoser, för alla är individer. Det jag önskar mig är karta och kompass till min livshistoria [...]


Det här citatet sparar jag, om det är okej. Tyckte det var så väldigt talande. Det som andra tror lugnar och bekräftar mig gör mig ofta irriterad. Jag tycker det visar på oförståelse, och det är ju tyvärr vanligt inom vården. Jag har ingen formell diagnos ännu, men har nyligen kommit igång med någon screening inför utredning. Ingen tog mig på allvar innan heller, och det verkade som om jag var långt mer påläst än de som skulle lyssna på mig och bedöma mitt behov av hjälp.
Jag tycker nog du ska söka dig någon annanstans. Det är synd att sådant tar tid och energi. Det jag har gjort för att hjälpa mig själv är att söka efter strategier på nätet för sådant jag har svårt för. Ökad självkännedom hjälper mig ganska mycket.

Lycka till!


Just nu pendlar jag mellan att tänka att det kanske räcker med strategier och vilja få ett tydligt svar/ diagnos.
Bortbyting40+
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2017-11-23

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Bortbyting40+ » 2017-11-23 14:59:46

Dreamtrance skrev:Har du provat en egenremiss till psykriatin?
Nej - men jag ska undersöka saken. Funderar också på självdiagnos men det kanske inte tas som något seriöst?
Bortbyting40+
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2017-11-23

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Bortbyting40+ » 2017-11-23 15:10:12

Batte skrev:
Bortbyting40+ skrev:”Jag har ingen vardag. Jag har magi eller ett helvete.”
Ja, du er nok rett magisk du. Det er som at du snakker til meg med teksten. Ikke skriver til meg - snakker. Som en lydbok. :-)Happy

Om du har det for bra for en utredning... Nei, men kan en utredning hjelpe deg? Hvis du ikke skal ha sykemelding, hjelpemidler etc. vet jeg ikke om det er noe poeng i å få den. Alt annet kan man jo finne ut av selv.

Men jeg vil gjerne lese "denne boken" og kanskje dele den med andre, så jeg tenker du får gjøre det hvis du vil. Det får du sikkert til ved å kontakte andre leger frem til du finner noen som har litt mere peiling.


Åh tack Batte. Dina ord gör mig glad - och dina tankar om utredning låter kloka. Någon sjukpenning behöver jag ju inte och jag vet inte vad som skulle kunna kurera mitt dåliga minne när varken kalendrar, post-its eller påminnelser hjälper (en extra hjärna vore fint att ha) - men jag försöker gå till botten med detta. Har du tips på bra källor till kunskap så tar jag tacksamt emot. Det mesta jag läst så här långt är på engelska:

Rudy Simone - självbiografin Aspergirls + fackböcker
Liane Holliday Willey - Pretending to be Normal
Michelle Vines - Asperger's on the Inside
Cynthia Kim - I think I might be Autistic
Lydia Andal - Am I Autistic?
Samantha Craft - Everyday Aspergers
Temple Grandin - The Autistic Brain
Women From Another Planet (men den var rörigt skriven)
+ material från utbildning om Aspergers i samband med dotterns diagnos.

Och så läser jag Prins Valiant mellan varven :-)Happy
Bortbyting40+
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2017-11-23

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Liljan » 2017-11-23 17:45:08

Jag tror inte heller du har Asperger. Du har helt klart vissa problem och det ska man såklart ta på allvar, du har en jobbig bakgrund som du förmodligen behöver bearbeta, du kanske behöver träffa en kurator, det har de också på vårdcentralen.

Det du nämner här är små problem (som säkert är jobbiga, jag ifrågasätter inte det) men för att ha Asperger så måste man ha betydande problem i vardagen och det har inte du (om man bara läser det du skrivit här) Du klarar av att jobba, ta hand om ditt barn och ha ett liv och det är utan hjälp och stöd. (dvs inte mer hjälp och stöd än vem som helst behöver) De flesta saker du nämner som problem (som att du inte kan ha vilka kläder som helst) är visserligen problem som många med as har, men det är inga diagnoskriterier. Du fick dessutom ett bra resultat på testet du gjorde. Relationer fungerar också bra för dig enligt dig själv.

Resurserna i vården är begränsade, för att få göra en utredning krävs det starka misstankar, det krävs också att man på något sätt måste ha nytta av att ha diagnosen på papper. Jag förstår att du är besviken, ta dig tid att vara ledsen ett tag och gå sedan vidare. Fundera på om du behöver prata med någon, jag tror det skulle hjälpa. Behöver du hjälp med din dotter kan du vända dig till habiliteringen.
Liljan
 
Inlägg: 1119
Anslöt: 2013-01-17
Ort: Stockholm

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Bortbyting40+ » 2017-11-23 18:23:07

Liljan skrev:Jag tror inte heller du har Asperger. Du har helt klart vissa problem och det ska man såklart ta på allvar, du har en jobbig bakgrund som du förmodligen behöver bearbeta, du kanske behöver träffa en kurator, det har de också på vårdcentralen.

Det du nämner här är små problem (som säkert är jobbiga, jag ifrågasätter inte det) men för att ha Asperger så måste man ha betydande problem i vardagen och det har inte du (om man bara läser det du skrivit här) Du klarar av att jobba, ta hand om ditt barn och ha ett liv och det är utan hjälp och stöd. (dvs inte mer hjälp och stöd än vem som helst behöver) De flesta saker du nämner som problem (som att du inte kan ha vilka kläder som helst) är visserligen problem som många med as har, men det är inga diagnoskriterier. Du fick dessutom ett bra resultat på testet du gjorde. Relationer fungerar också bra för dig enligt dig själv.

Resurserna i vården är begränsade, för att få göra en utredning krävs det starka misstankar, det krävs också att man på något sätt måste ha nytta av att ha diagnosen på papper. Jag förstår att du är besviken, ta dig tid att vara ledsen ett tag och gå sedan vidare. Fundera på om du behöver prata med någon, jag tror det skulle hjälpa. Behöver du hjälp med din dotter kan du vända dig till habiliteringen.


Okej - tack Liljan. Nej jag vill inte prata med någon på det sättet, behöver inte bearbetning av det slaget. Vet vad mitt förflutna är, klart det kan kännas när det kommer upp men det är okej. Läs gärna vad jag skrev om testet igen. Jag har alltså höga neurodiversa poäng vad gäller perception, specialintresse, med mera (det vill säga höga Aspergerspoäng). Läkaren förstod inte vad testresultatet gick ut på. Jag fick högre Aspergersvärde på testet än en kvinna som har en diagnos och skrivit en bok om sitt liv. Har gjort flera olika tester men endast på nätet och alla säger att jag sannolikt har Aspergers. Resultatet jag tog med till läkaren var från detta test (där jag ligger på 145/200 för sannolikt Aspie och 94/ 200 för neurotypisk): http://www.rdos.net/Aspie-quiz/

Däremot vet jag inte om jag har någon nytta av en diagnos annat än ett verktyg för självkännedom. Ja, jag fungerar bra i denna relation som jag haft i över tjugo år, tack vare liknande intressen, värderingar och stark kemi.

Det jobb jag har och klarar har jag själv skapat (jobbar 80% hemifrån). Så vitt jag förstår finns det människor som har Aspergers och yrkesarbetar, jag har till exempel två kunder som berättat att de har Aspergers och de jobbar (vet inte om de får några stödinsatser). Min lekmannagissning är att jag växte upp med Aspergers men har lärt mig hantera det.

Jag är intresserad av att höra av andra som har hyfsat fungerande liv och Aspergers, det vore intressant.
Bortbyting40+
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2017-11-23

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav slackern » 2017-11-23 21:39:28

Det bör tilläggas att det där testet du länkade till i ditt sista inlägg är skapat utav en lekman och används inte alls inom vården som ett testverktyg.
slackern
 
Inlägg: 43697
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Bortbyting40+ » 2017-11-23 22:37:20

slackern skrev:Det bör tilläggas att det där testet du länkade till i ditt sista inlägg är skapat utav en lekman och används inte alls inom vården som ett testverktyg.
Jag vet och förstår det. Det går ju inte att testa sig fram till diagnoser på nätet över huvud taget, utan jag tog med det för att kunna förklara mina symptom mer strukturerat för läkaren. Ville få en seriös utredning. Men förstår att skattemedlen måste fördelas och att de som mår sämst måste prioriteras.

Jag har läst om yrkesverksamma människor som har Aspergers - och jag skulle gärna vilja veta hur de gått till väga för att få sin diagnos. En kollega vars son har Aspergers tror att jag har det, så även min dotter och ett par andra närstående som känner mig väl - men det är ju lekmannaord och känslor av igenkänning. Ironiskt nog så har jag också två kunder som har Aspergers och yrkesarbetar (den ena har sambo och barn), men just på grund av den relation vi har så vill jag inte fråga hur de har gjort.

Teamet som utredde min dotter säger att hon som vuxen kommer att vara en självständig person, inte behöva hjälp, kunna ha jobb och relation. Ungefär som jag är nu. Betyder det då att hennes Aspergersdiagnos aldrig var en realitet? Skulle den inte vara en realitet om hon aldrig blivit utredd? Är min historia och upplevelse inte en realitet utan utredning och diagnos? Kanske söker jag mig till någon privat mottagning bara för att få bollplank, eller så accepterar jag läget och sparar pengarna till något viktigare. Jag vill komma till ett avslut så att min make/ dotter slipper höra mig tjata om de här tankarna också, men det kanske finns fler sätt att nå dit. Och ja, jag skulle vilja sova bättre, styra tankarna bättre, sluta bemöta skämt med allvar, sluta slå upp hål i huvudet, slippa slumpmässig nattångest, sluta kolla åt fel håll när jag förväntas lyssna och så vidare ... men tyngdtäcke (som min dotter har utskrivet) kanske går att köpa ändå och blir billigare än privat utredning.

Jag har varit lite naiv och sett Aspergers som ett funktionssätt, med vissa nedsättningar och andra förhöjningar på högst individuell nivå. Det slog mig inte att det måste vara rejält funktonshindrande innan det blir relevant med en utredning.

Det är värdefullt för mig att höra olika åsikter. Tack!
Bortbyting40+
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2017-11-23

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Bortbyting40+ » 2017-11-23 22:39:21

Ungefär så här känns det ju (dock har nedanstående person en konstaterad diagnos):
"So it’s no surprise that I don’t “seem” autistic to most people. The doctor actually tried to impress upon me what a remarkable achievement it is that I’ve gotten this far, with a master’s degree and a meaningful job and a wonderful wife and amazing kids, all while trudging through this morass, and navigating through the confounding labyrinth of my differently-wired brain." Källa: https://nearearth.wordpress.com/2016/08 ... -believed/
Bortbyting40+
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2017-11-23

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Flinta » 2017-11-23 23:24:02

Hej! Ditt inlägg berör. Du är mycket bra på att uttrycka dig. Även jag råder till att skriva en egenremiss, dvs vända dig direkt till olika psykiatriska öppenvårdmottagningar. Men innan jag skulle skriva en så skulle jag ringa och höra om de tar emot sådana och t ex kolla väntetider till första bedömningssamtal. (Kanske finns det även privata mottagningar med landstingsavtal som tar emot egenremisser?)
Flinta
 
Inlägg: 5428
Anslöt: 2007-07-21

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Toblerone » 2017-11-23 23:43:17

Hej! Det låter precis som jag. Jag utreddes för Asperger när jag var 45. Och då hade jag ändå två avslutade högskoleutbildningar, jobb och företag och tre barn. Och var väldigt orolig att jag skulle gå in i väggen snart. Har visserligen klarat skola och studier, men aldrig lyckats ha bra sociala kontakter. Umgicks med några andra uddbollar på sin höjd, gjorde bort mig på dem flesta jobben. Om jag jobbade där en längre tid. Orkade egentligen inte jobba heltid, därför startade min man och jag en webshop och jag gick ner i arbetstid.

Jag kanske fick diagnosen lättare eftersom jag redan hade ADHD-diagnos? Jag menar, det kanske är lättare att bara "flytta fokus" lite än att få en diagnos när man var "frisk tills vidare".
Toblerone
 
Inlägg: 6366
Anslöt: 2010-11-19
Ort: Stockholm

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Truls » 2017-11-24 1:32:13

Hej!

Jag känner också igen mig jättemycket i det du skriver. Jag fick min diagnos för ett och ett halvt år sen och fyller 39 snart...

Jag har också universitetsexamen, jobb, man och barn. På ytan ser jag väldigt välfungerande ut. Ingen skulle misstänka att jag har en autismdiagnos. Jag lyckas inte låta någon komma mig så nära att de skulle kunna se det. Förutom min man då, som verkligen förstår nu när han har lärt sig vad autism är...

På insidan har allt varit kaos så länge jag kan minnas. Jag har känt att jag är annorlunda sen jag var barn. Jag hade ätstörningar på högstadiet och har haft återkommande depressioner sedan tonåren. Och jag har blivit alltmer utmattad för varje år jag levt.

Som barn och ungdom fick jag hjälp men som vuxen har jag sökt hjälp hur många gånger som helst utan att någon förstått allvaret. Det syns ju inte på mig hur jag mår. Jag har upplevt bemötandet från vården precis så som du beskriver det.

Till slut kraschade jag i alla fall helt och ville ta livet av mig. Då fick jag en ordentlig kontakt med vuxenpsykiatrin. Psykologen började efter en tids kontakt misstänka autism och till slut såg hon till att jag utreddes.

För mig har diagnosen varit viktig för att jag ska kunna förstå och förlåta mig själv för att jag inte klarar av vissa saker trots att jag är mycket kompetent på andra områden. Sen har jag visserligen behövt diagnosen för sjukskrivning också men jag hade önskat att jag fått den långt tidigare för då hade själva sjukskrivningen kanske kunnat undvikas.
Truls
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2016-06-22

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Bortbyting40+ » 2017-11-26 17:45:42

Flinta skrev:Hej! Ditt inlägg berör. Du är mycket bra på att uttrycka dig. Även jag råder till att skriva en egenremiss, dvs vända dig direkt till olika psykiatriska öppenvårdmottagningar. Men innan jag skulle skriva en så skulle jag ringa och höra om de tar emot sådana och t ex kolla väntetider till första bedömningssamtal. (Kanske finns det även privata mottagningar med landstingsavtal som tar emot egenremisser?)

Tack. Jag har bokat tid med en privat psykiatiker för att få råd om egenremiss.
Bortbyting40+
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2017-11-23

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Bortbyting40+ » 2017-11-26 17:48:41

Toblerone skrev:Hej! Det låter precis som jag. Jag utreddes för Asperger när jag var 45. Och då hade jag ändå två avslutade högskoleutbildningar, jobb och företag och tre barn. Och var väldigt orolig att jag skulle gå in i väggen snart. Har visserligen klarat skola och studier, men aldrig lyckats ha bra sociala kontakter. Umgicks med några andra uddbollar på sin höjd, gjorde bort mig på dem flesta jobben. Om jag jobbade där en längre tid. Orkade egentligen inte jobba heltid, därför startade min man och jag en webshop och jag gick ner i arbetstid.

Jag kanske fick diagnosen lättare eftersom jag redan hade ADHD-diagnos? Jag menar, det kanske är lättare att bara "flytta fokus" lite än att få en diagnos när man var "frisk tills vidare".


Tack för att du skrev ett svar, det betyder mycket. Jag var på väg in i väggen för två år sedan, men tog mig tilbaka. Just för att jag mår bättre nu ville jag ta itu med det här ... jag har liksom inga marginaler att ta av om det blir förhöjd stress igen.
Bortbyting40+
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2017-11-23

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Bortbyting40+ » 2017-11-26 17:55:27

Truls skrev: Det syns ju inte på mig hur jag mår. Jag har upplevt bemötandet från vården precis så som du beskriver det.


Det är precis det som är problemet - det syns inte på mig hur jag mår - tack för den formuleringen. Jag skulle vilja gå ner i arbetstid men det kan jag inte som det ser ut nu, utan det är bara att se hur länge jag klarar av detta. Har inte haft självmordstankar, snarare går jag in en grå massa av apati när det är dåligt/ har varit för mycket stress. Vill helst inte resa mig eller göra något.

MEN - även om jag klarar mig bra framöver så skulle jag vilja veta. Jag och min dotter (som har konstaterad Aspergers) har rätt olika personligheter men påfallande likheter när det gäller problem att tolka sociala signaler, motorik, monologer, sätt att tänka, behov av rutiner mm.
Bortbyting40+
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2017-11-23

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Vildsvin » 2017-11-27 17:00:14

Bortbyting40+ skrev: Att jag kan bli stående i en affär för att jag inte kan fatta beslut. Missar jobbmöten och barnens aktiviteter även när jag mår bra och har skrivit in allt i samtliga kalendrar.
...
inte kan ta körkort
Detta låter mer som ADHD eller ADD än Asperger.

Jag tycker du har fel fokus, själva diagnosen är bara intressant för den ger rätt till vissa stödinsatser. Däremot visar en neuropsykiatrisk utredning vad man har för styrkor och svagheter.

Jag presterade som en genomsnittsperson på att sortera bilder efter ansiktsuttryck. Däremot kom det fram att jag hade dålig uppmärksamhet när jag skulle välja ett recept, handla, och laga maten. En person antecknade vad jag gjorde typ att när det var två varor nära varandra tog jag den ena och tittade runt efter den andra istället för att bara plocka ner båda i ett svep. Samma med köksgrejerna, jag hittade det jag skulle ha i ett skåp, och när jag en stund senare skulle ha något annat som jag borde ha sett låg i samma skåp så letade jag i andra skåp först.

Jag förstod det som att andra patienter gjort testet i sin hemmiljö, men då får man inte alls samma utmaning som i ett okänt kök och en affär man sällan gått till. Jag visste inte alls att jag la ner så mycket energi på att hantera nya situationer.

Angående det du skriver om universitetsutbildning så är det irrelevant, de flesta utbildningar är överteoretiska och helt bortkopplade från det praktiska arbete utbildningen påstås leda till.
Vildsvin
 
Inlägg: 2289
Anslöt: 2011-01-03

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Bortbyting40+ » 2017-12-01 14:37:50

Jag ville bara berätta att jag nu har träffat en psykiater privat (med kunskap om Aspergers mm) och vi hade ett samtal där han sakligt gick igenom mitt liv från 4 års ålder till nu samt ställde rätt många frågor. Han säger att jag utifrån livshistoria och känsloliv förmodligen har Aspergers men att en utredning sannolikt inte kommer att ge mig något jag kan ha nytta av med tanke på att jag kan försörja mig (men om jag verkligen vill ha en utredning för bekräftelse så kan han hjälpa mig vidare). Det han tycker att jag behöver hjälp med är sömntabletter att använda vid behov + att han vill att jag slutar med Johannesört för att i stället få behandling mot depression. Vill inte byta Johannesört mot psykofarmaka ... men han varnade för att depressionen kan bli kronisk. Så nu tar jag mig en funderare.

Tack så mycket till er som svarat i tråden!
Bortbyting40+
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2017-11-23

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Bortbyting40+ » 2017-12-01 14:52:21

Vildsvin skrev:
Bortbyting40+ skrev: Att jag kan bli stående i en affär för att jag inte kan fatta beslut. Missar jobbmöten och barnens aktiviteter även när jag mår bra och har skrivit in allt i samtliga kalendrar.
...
inte kan ta körkort
Detta låter mer som ADHD eller ADD än Asperger.

Jag tycker du har fel fokus, själva diagnosen är bara intressant för den ger rätt till vissa stödinsatser. Däremot visar en neuropsykiatrisk utredning vad man har för styrkor och svagheter.

Jag presterade som en genomsnittsperson på att sortera bilder efter ansiktsuttryck. Däremot kom det fram att jag hade dålig uppmärksamhet när jag skulle välja ett recept, handla, och laga maten. En person antecknade vad jag gjorde typ att när det var två varor nära varandra tog jag den ena och tittade runt efter den andra istället för att bara plocka ner båda i ett svep. Samma med köksgrejerna, jag hittade det jag skulle ha i ett skåp, och när jag en stund senare skulle ha något annat som jag borde ha sett låg i samma skåp så letade jag i andra skåp först.

Jag förstod det som att andra patienter gjort testet i sin hemmiljö, men då får man inte alls samma utmaning som i ett okänt kök och en affär man sällan gått till. Jag visste inte alls att jag la ner så mycket energi på att hantera nya situationer.

Angående det du skriver om universitetsutbildning så är det irrelevant, de flesta utbildningar är överteoretiska och helt bortkopplade från det praktiska arbete utbildningen påstås leda till.


Ja, psykiatern sa att ett par av mina drag kan tyda på adhd medan de flesta tyder på Aspergers (även utan diagnos). Inte lätt att veta vad jag ska fokusera på, men det du säger om styrkor och svagheter låter vettigt. Satte inte utbildningen i sitt sammanhang - då jag pluggade mina specialintressen som jag nu jobbar med så känns det relevant för mig. Att ha specialintressen är ju vanligt inom Aspergers.
Bortbyting40+
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2017-11-23

Mår jag för bra för en utredning?

Inläggav Fretshi » 2017-12-04 0:23:08

Har du ADHD eller ADD är fysisk aktivitet jätteviktigt då du kommer kunna koncentrera och minnas bättre då.
Fretshi
 
Inlägg: 1285
Anslöt: 2015-05-26

Återgå till Övriga Aspergerfrågor



Logga in