För en tid sen sa en person till mig att hen vill ha vänner men tanken på permanenta lockar inte därför att hen finner det jobbigt nog att en dag se sina föräldrar gå bort och känner att den personen inte vill se fler nära gå bort, även om det är av hög ålder. På ett sätt kan jag förstå personen eftersom jag kommer nog leva länge.

Det är väl ett resonemang av hyfsat typisk aspergiansk karaktär, tycker jag: rationell och aningen – till synes åtminstone – socialt krass; en neurotypisk person har, som jag uppfattar det, dock sällan lika goda förutsättningar, eller ens möjlighet, att kontemplera huruvida ett liv med eller utan nära band är bättre eller ej, eftersom vederbörande neurotypisk person oftast verkar rätt inbakad i ett liv av många sociala interaktioner, och tycks trivas med det.

ajemen skrev:En neurotypisk person har, som jag uppfattar det, dock sällan lika goda förutsättningar, eller ens möjlighet, att kontemplera huruvida ett liv med eller utan nära band är bättre eller ej, eftersom vederbörande neurotypisk person oftast verkar rätt inbakad i ett liv av många sociala interaktioner, och tycks trivas med det.

Que? Omformulera det där?

Oj, jag såg nu att jag inte fick till ett slut riktigt på mitt inlägg. Jag kan förstå hur personen tänker eftersom det måste ju vara det värsta man kan gå igenom att se sina nära och kära dö, även om det är av helt naturliga orsaker vid typ 80 års ålder.

Trots det så är jag däremot inte en motståndare till att ha vänner för livet, om jag nu har sån tur, det är ju ständigt föränderligt och rätt som det är kan man ju faktiskt ha glidit ifrån varandra. Hände mellan mig och en som jag sen återfick kontakten med.

ingetbranamn skrev:

ajemen skrev:En neurotypisk person har, som jag uppfattar det, dock sällan lika goda förutsättningar, eller ens möjlighet, att kontemplera huruvida ett liv med eller utan nära band är bättre eller ej, eftersom vederbörande neurotypisk person oftast verkar rätt inbakad i ett liv av många sociala interaktioner, och tycks trivas med det.

Que? Omformulera det där?

Jag målar en dikotomi av aspergare och neurotypiska personer. Det ovan beskrivna tankesättet är enligt mina observationer, vilka jag redan beskrivit, sällan typiska för en neurotypisk person. Detta implicerar att det *oftast* är "neurodiversa" personer som tänker så, vilket vidare implicerar att det, i förhållande till gemene man, är *typiskt* för "neurodiversa" personer att tänka enligt det beskrivna tankesättet. Nu finns det självklart fler personer som är "neurodiversa" än endast aspergare, men jag tycker att dom är försumbara i sammanhanget då jag redan har uttryckt att jag tycker att det verkar typiskt asperigianskt att resonera på så sätt som vederbörande gjorde (d.v.s. på ett (hyper-) rationellt och aningen socialt krasst vis), vilket både kan innefatta och utesluta andra "neurodiversa" personer utan att det annullerar påståendet att det verkar typiskt aspergianskt.

Frågan om *varför* jag tycker att det verkar typiskt aspergergianskt kan jag säkert motivera mer ingående en annan gång, men det här var bara mina spontana tankar kring frågeställningen och inga fakta. Aspergare skiljer sig förmodligen från varandra ungefär i samma utsträckning som neurotypiska skiljer sig från varandra, och nuförtiden benämns ju diagnosen dessutom autismspektrumtillstånd.