Jag har träffat en psykolog vid en öppenpsykiatrisk mottagning ett par gånger och jag nämnde första samtalet för henne att jag genomgått en utredning och fått en diagnos men att jag inte känner igen mig i det och att jag inte vill åberopa den, exempelvis i arbetslivet. Jag har spärrat mina journaler där jag gjorde utredningen för att det inte ska vara diagnospapperet psykologer och läkare ska titta på först utan utgå från mig som person och det jag berättar.

Detta fick psykologen veta, klart och tydligt, men hon ville ändå se på själva diagnossammanställningen och jag sa då att jag kan ta med en kopia i pappersform. Tanken var att vi skulle gå igenom diagnosen, då hon också tidigare jobbat inom neuropsykiatri, tillsammans för att se varför jag inte kände igen mig i den.

Tanken är att jag och den här psykologen ska träffas några gånger och jag lämnade därför diagnospapperet hos henne, hon frågade om jag ville ha tillbaka dem men jag sa att hon kunde behålla dem.

Men - självfallet väntade jag mig inte att hon skulle scanna in ett dokument som jag precis sagt finns spärrat i en annan journal! Hon sa alltså inget om att scanna in utan sa även under samtalet att hon "aldrig skulle nämna diagnosen mer" och sen går hon alltså och scannar in den i en journal vilket ledde till att jag vid läkarbesök återigen bara fick frågor om AS, just det jag alltså ville undvika.

Jag är inskriven på mottagningen för depressionsbehandling, alltså inget inom habilitering eller neuropsykiatrisk enhet.

Så - har psykologen rätt att scanna in ett sånt här dokument utan min vetskap?

Låter väldigtt suspekt men jag kan inget om reglerna kring det.

Jag vet inte om hon hade rätt att göra så utan din vetskap, men kanske måste sådant som påverkar behandlingen föras in i journalen. Men nog borde hon ha sagt något.


När jag gick hos habiliteringens psykolog så ville jag att hon skulle läsa 10 sidor som jag skrivit.
Jag ville att endast hon skulle få läsa pappren och sedan lämna tillbaka dem.
Hon sa att texten i så fall måste in i journalen eftersom den påverkade behandlingen.


Men det ville jag inte. Hennes chef sa nej, så jag kunde inte låta henne läsa dem.

Ja, det håller jag med i och då är samtidigt psykologen falsk eftersom hon sa att "jag ska aldrig mer prata om diagnosen" och sen går och gör den offentlig för alla på mottagningen. Alltså alla som jag har som behandlare.

Du hade ju där ett val åtminstone, alltså att antingen ge dem tillåtelse att scanna in allt och att då psykologen även kunde läsa det du skrivit eller att istället kanske muntligen säga bara en del av det och inte annat som du inte ville skulle hamna i journal.

Det finns inget som är tystnadsplikt hos en psykolog inom landstinget uppenbarligen, de sitter och delar allt möjligt med sina kollegor så egentligen så finns det inte så mycket värde i en sån kontakt eftersom terapi och samtal ska vara en trygg och säker plats, inte en plats för att dela ut allt möjligt till olika kollegor.

Dagobert skrev:Jag vet inte om hon hade rätt att göra så utan din vetskap, men kanske måste sådant som påverkar behandlingen föras in i journalen. Men nog borde hon ha sagt något.


När jag gick hos habiliteringens psykolog så ville jag att hon skulle läsa 10 sidor som jag skrivit.
Hon sa att texten då måste in i journalen eftersom den påverkade behandlingen.

Jag ville att endast hon skulle få läsa pappren och sedan lämna tillbaka dem.
Men det gick inte. Hennes chef hade sagt nej, så texten blev oläst.