Jag har nu återigen, efter att ha väntat i sju månader på att få komma till en ny mottagning, blivit nekad en behandling och psykoterapi. Den här gången har det inte med någon diagnos i sig att göra utan att de helt enkelt har resursbrist och ignorerar att jag blev specifikt remitterad från min gamla mottagning till den nya för att få psykoterapi.

Det pratas mycket om fritt vårdval men det är helt meningslöst att använda sig av det när det gäller psykoterapi. Mottagningen jag nu har hamnat hos ger bara sporadiska träffar och jag mår ännu sämre än innan då jag hade stort hopp och trodde såklart att det skulle gå rätt till och att när remissen var mottagen, att jag då också skulle få vård.

Då jag mår som jag gör och är arbetslös är varken utbildningsterapier eller privata terapier något alternativ. Det är alltså heller inte bara "förändringar i vardagen" som räcker utan jag behöver vård.

Jag har länge konstaterat att psykiatrin faktiskt är så illa organiserad att man lätt kan bli utslängd, dvs man blir ställd på gatan eftersom det inte finns någon som är ansvarig för att man får den vård man behöver. Man kan ringa en chef på en mottagning eller kontakta Patientnämnden men ingen av dessa har ju ett slutligt ansvar sen för att jag faktiskt får vården.

Det är bara hopplöst som det verkar.

Om jag vore dig så skulle jag be mottagningen skicka en remis till Habiliteringen om du vill ha hjälp och behandling runt autism. Annars är det bara att ligga på om du vill ha annan än medicinsk behandling på mottagningen.

Det verkar som att landstinget satsar mycket på grupp aktiviteter eller det är min uppfattning och erfarenhet.

Det är inte så, jag har redan gett mängder av info, de har en bra skriven remiss plus att jag själv varit i tre längre bedömningssamtal hos den nya mottagningen. Det har inte med diagnosen att göra i det här läget utan är en remiss för psykoterapi kring depression.

slackern skrev:Om jag vore dig så skulle jag be mottagningen skicka en remis till Habiliteringen om du vill ha hjälp och behandling runt autism. Annars är det bara att ligga på om du vill ha annan än medicinsk behandling på mottagningen.

Det verkar som att landstinget satsar mycket på grupp aktiviteter eller det är min uppfattning och erfarenhet.

Har du möjlighet att vända dig till en privat vårdgivare (som har avtal med landstinget) el till ett annat landsting?

Det kanske är lika illa överallt, har ju läst om långa väntetider i mitt landsting för psykiatrisk vård.

Det är tyvärr så att detta inte finns inom SLL och när man behöver en psykodynamisk terapi. Jag tror att några enstaka terapeuter med KBT inriktning har landstingsavtal men varje gång frågan om terapi kommit upp så har mottagningarna bara menat att de inte kan köpa in terapi och att det är väntan i kö som gäller. Då en terapi är en gång i veckan så kan jag inte ha långa restider för varje gång, det är annat om man åker till ett annat landsting för t ex en enstaka operation.

Den finns heller inte i omgivande län någon rak väg för psykoterapi utan man måste då ha en utomlänsremiss, det tar långa tider att då blir bedömd där, börja om på nytt och det skulle innebära stora restider som inte är rimliga i längden om jag på sikt behöver kombinera terapi med sysselsättning eller arbete.

Så det blir ett stort problem som jag inte vet hur jag ska lösa då vanliga klagomål på vården inte leder någonstans oftast.

Alien skrev:Har du möjlighet att vända dig till en privat vårdgivare (som har avtal med landstinget) el till ett annat landsting?

Det kanske är lika illa överallt, har ju läst om långa väntetider i mitt landsting för psykiatrisk vård.

Det verkar inte finns så himla många som sysslar med den terapi formen i STHLM du eftersöker, här är en lista på dom som sysslar med det. Du får själv kolla upp om någon utav dem har avtal med landstinget. Om inte så verkar det tyvärr vara kört.

https://www.varden.se/kategori/311/psyk ... s-l%C3%A4n

Tack för tips och länk. Detta är enbart privata terapeuter utan landstingsavtal. Tyvärr har ju inte de landstingsdrivna mottagningarna någon info alls om sina psykologer och man kan aldrig söka direkt till en viss psykolog vilket gör det krångligt och svårt att få tillgång till vården.

slackern skrev:Det verkar inte finns så himla många som sysslar med den terapi formen i STHLM du eftersöker, här är en lista på dom som sysslar med det. Du får själv kolla upp om någon utav dem har avtal med landstinget. Om inte så verkar det tyvärr vara kört.

https://www.varden.se/kategori/311/psyk ... s-l%C3%A4n

Här har du en vårdcentral i Stockholm som erbjuder det du eftersöker.

http://liljeholmensvardcentral.se/vi-er ... la-teamet/

Fritt vårdval så det är bara att byta husläkare och mottagning.

Här har du inom psykiatrin.

http://psykiatrisodrastockholm.se/vard- ... osenlund1/

Tack för tips. När jag hört med Liljeholmen tidigare så har det enbart handlat om psykosocialt stöd även om det är psykodynamiska terapeuter där. De ger bara ca 10 samtal och jag behöver en terapi, det är det som är problemet. Annars finns kortare stödkontakter/terapi på flera vårdcentraler men inte när man behöver en psykoterapi. Men jag ska ändå kolla upp Liljeholmen på nytt, dock är jag tveksam om de tar över en patient från öppenpsykiatrin när man redan bedömts tillhöra psykiatrin och inte vårdcentral. Men det kanske kan fungera.

slackern skrev:Här har du en vårdcentral i Stockholm som erbjuder det du eftersöker.

http://liljeholmensvardcentral.se/vi-er ... la-teamet/

Fritt vårdval så det är bara att byta husläkare och mottagning.

Tack, det var precis hit till Psykoterapienheten jag försökte få remiss och det resulterade sen i att jag blev nekad och hamnade på annan enhet inom Psykiatri Södra där de nu alltså inte heller ger terapi utan mer av stödsamtal så det verkar bara vara en återvändsgränd alltihop.

slackern skrev:Här har du inom psykiatrin.

http://psykiatrisodrastockholm.se/vard- ... osenlund1/

Varför vill du inte ha stödsamtal? Jag frågar för jag var helt övertygad om att jag behövde psykodynamisk psykoterapi och jag testade med två teraputer, en privat som jag bekostade själv och en på Psykiatri södras psykoterapi enhet. Det var inte alls som jag trodde, båda terapeuterna satt helt tysta och uttryckslösa och gav ingen feedback alls. Jag tror det är så den terapin går till. Jag blev sämre av det och det slutade med att jag fick stödsamtal en gång i veckan på Globens öppenvårdsmottagning. Det var inte som jag trodde heller (på ett positivt sätt), teraputen var engagerad, lyssnade på mig, gav råd, gav förslag på hur jag kunde tänka och reagerade på det jag sa. Jag har aldrig blivit så hjälpt som jag blev av de stödsamtalen. Jag gick en gång i veckan i två år.

Tack. Jag kan tänka mig att ha stödsamtal om det är över längre tid så som du beskriver och i en regelbunden form och att det ändå är med en psykoterapeut eller psykolog. Dock har jag helt blivit nekad en regelbunden kontakt och har av det bara mått sämre.

Intressant det du skriver med psykodynamisk terapi och dina erfarenheter. Jag försökte få remiss till just Psykoterapienheten Psykiatri Södra men blev nekad och de sa bara rakt av att väntetiden dit var ett år eller mer. Hur länge fick du vänta för att få komma dit? Var det på grund av depression/ångest eller annat? I dagsläget verkar det som att de enbart tar in personer med andra svårare diagnoser enligt dem själva.

Att få en så lång kontakt som du beskriver och dessutom en gång i veckan verkar nästintill omöjligt om man inte kan påvisa större trauman, flera olika diagnoser mm men det kan ju ha varit annat om det var ett längre tag sen du gick i det, att det då var bättre med resurser.

Liljan skrev:Varför vill du inte ha stödsamtal? Jag frågar för jag var helt övertygad om att jag behövde psykodynamisk psykoterapi och jag testade med två teraputer, en privat som jag bekostade själv och en på Psykiatri södras psykoterapi enhet. Det var inte alls som jag trodde, båda terapeuterna satt helt tysta och uttryckslösa och gav ingen feedback alls. Jag tror det är så den terapin går till. Jag blev sämre av det och det slutade med att jag fick stödsamtal en gång i veckan på Globens öppenvårdsmottagning. Det var inte som jag trodde heller (på ett positivt sätt), teraputen var engagerad, lyssnade på mig, gav råd, gav förslag på hur jag kunde tänka och reagerade på det jag sa. Jag har aldrig blivit så hjälpt som jag blev av de stödsamtalen. Jag gick en gång i veckan i två år.

Sarah1 skrev:Tack. Jag kan tänka mig att ha stödsamtal om det är över längre tid så som du beskriver och i en regelbunden form och att det ändå är med en psykoterapeut eller psykolog. Dock har jag helt blivit nekad en regelbunden kontakt och har av det bara mått sämre.

Intressant det du skriver med psykodynamisk terapi och dina erfarenheter. Jag försökte få remiss till just Psykoterapienheten Psykiatri Södra men blev nekad och de sa bara rakt av att väntetiden dit var ett år eller mer. Hur länge fick du vänta för att få komma dit? Var det på grund av depression/ångest eller annat? I dagsläget verkar det som att de enbart tar in personer med andra svårare diagnoser enligt dem själva.

Att få en så lång kontakt som du beskriver och dessutom en gång i veckan verkar nästintill omöjligt om man inte kan påvisa större trauman, flera olika diagnoser mm men det kan ju ha varit annat om det var ett längre tag sen du gick i det, att det då var bättre med resurser.

Liljan skrev:Varför vill du inte ha stödsamtal? Jag frågar för jag var helt övertygad om att jag behövde psykodynamisk psykoterapi och jag testade med två teraputer, en privat som jag bekostade själv och en på Psykiatri södras psykoterapi enhet. Det var inte alls som jag trodde, båda terapeuterna satt helt tysta och uttryckslösa och gav ingen feedback alls. Jag tror det är så den terapin går till. Jag blev sämre av det och det slutade med att jag fick stödsamtal en gång i veckan på Globens öppenvårdsmottagning. Det var inte som jag trodde heller (på ett positivt sätt) teraputen var engagerad, lyssnade på mig, gav råd, gav förslag på hur jag kunde tänka och reagerade på det jag sa. Jag har aldrig blivit så hjälpt som jag blev av de stödsamtalen. Jag gick en gång i veckan i två år.

Jag hade också stödsamtal på psykiatrimottagningen jag gick på förut, det var kanon och gav mig verkligen mycket och jag kunde verkligen sitta och bolla med behandlaren och få tipps.