Hej!

Jag är ny på forumet och ligger i startgroparna för att börja utredas om det kan vara så att jag har AS. Är 37 år gammal, så det är på tiden kan jag tycka. Såklart har jag många frågor och funderingar, som jag hoppas att ni, utifrån egna erfarenheter naturligtvis, vill och orkar besvara.

Idag är mitt huvudbry hur ni (som har den egenskapen) hanterar det här med när andra människor har större behov av social interaktion än ni själva?

Det som fick mig att återigen grubbla på detta, var just idag min svärmor. Hon är en känslig person med väldigt stort bekräftelsebehov och ringer mig i stort sett varje dag när min sambo bor borta på jobb, vilket är måndag till torsdag varje vecka. Jag försöker att alltid svara, även när jag egentligen varken vill eller orkar själv, för jag vet att hon känner sig ensam och behöver någon som lyssnar, stöttar, tröstar och säger vänliga ord.

Idag började hon helt plötsligt prata om att jag kanske inte hade lika stort utbyte av våra samtal som hon hade och att jag nog bara tyckte hon var jobbig som ringde hela tiden. Jag kunde höra att hon grät. Vad sjutton svarar man på det?!

Det är väldigt få personer som jag känner behov av att prata med varje dag. Min sambo är nog den enda och vissa dagar hörs vi mest bara för att höra att den andra lever och mår bra. Hur det än nu är med den saken, så är mitt hjärta gott och jag vill aldrig såra någon eller göra någon ledsen, så jag försöker verkligen att vara en bra medmänniska och ställa upp, även om det tär oerhört på min egen energi. Jag fixar helt enkelt inte att stöta bort en annan person som är ledsen, bara för att mitt sociala behov inte är särskilt stort och jag trivs bra med att spendera mycket tid inne i mitt eget huvud och med mina små projekt.

Vad som gör mig så förvirrad och ledsen nu, är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med allt det här. Jag försöker verkligen räcka till så att hon känner att jag finns där och stöttar henne, men tydligen så misslyckas jag ändå. Jag sårar andra med mitt sätt att vara, även om jag verkligen försöker att vara en bra medmänniska och alltid ställa upp.

Ringde iaf ledsen och förtvivlad till min sambo efteråt och berättade vad som hänt och han blev lika förvirrad som jag. Han hade pratat med henne några timmar innan och då hade allting varit bra och hon var glad. Inte heller till hans pappa hade hon sagt något. Men till mig ringer hon och gråter.

Känner mig uppgiven och trött nu.

Hur tänker ni kring det här? Någon med egna erfarenheter kanske?

Förlåt om mitt inlägg blev långt och jobbigt att läsa. Hoppas att det inte blev alltför jobbigt att ta sig igenom det.

Det där med behov är klurigt. Hon har bekräftelsebehov och du har behov av ensamtid för att ladda batterierna. Rent spontant kan jag tycka att det låter som om svärmor har endel problem. Tydligen lever hon ihop med sin man och pratar med din sambo på telefonen endel också. Är det rimligt att hon är så ensam att hon behöver ringa dig dagligen?
Jag har själv haft en liknande svärmor och även jag ställde upp i vått och torrt oavsett eget behov. Det håller inte i längden. Risken är stor att man börjar tycka illa om personen för att den stjäl energi man inte har eller att man börjar tycka illa om sig själv för att man inte har den energin som "behövs". Oavsett vilket blir resultatet att alla mår sämre.
För min del blev det ett naturligt avstånd då min dotter blev sjuk - min energi går i första hand till barnen och finns då ingen över till andra är det inte något jag känner mig skyldig över.
Du behöver hitta en väg till en sundare relation mellan dig och svärmor. Går det att lura på tanten ett intresse som gör att hon kommer ut lite och träffar andra människor?

Jag förstår känslan av skuld, jag umgås med den ofta. Jag tänker ändå påpeka att du inte har valt din begränsade energi och du bör därför inte heller skuldbelägga dig själv för den.

Jeg tar som regel kontakt eller svarer folk jeg kjenner bare når jeg har overskudd til det. De som kjenner meg godt forstår dette, og da blir det ikke så mye stress og press.

Jeg er mer eller mindre sosial i perioder, og sånn er det bare. Dersom de ikke kan akseptere det får de finne på noe annet.

Men svigermoren din kanskje trenger en psykolog å snakke med? Eller?

I detta fall skulle en diagnos varit till hjälp. Då kunde du ha förklarat att du helt enkelt inte orkar prata i telefon varje dag.

Iofs tycker jag också att svärmodern har problem om hon måste ringa dig varje dag. Så ensam kan hon inte vara när hon bor med sin man. Kanske du är en särskilt god lyssnare? Men hon skulle antingen behöva tala med en psykolog el skaffa sig några intressen utanför hemmet, så hon fick träffa mer folk. Eller bägge två.

Du kan ju prata med svärmor och säga att du finns där och ställer upp, men inte varje dag. Föreslå henne att hon går med i SPF eller PRO, börjar måla eller vad nu svärmor kan tänkas gilla.

Når jeg tenker etter er det kanskje best å forklare det hele for henne, slik Lilla Gumman foreslår.

Min "metode" har gjort at jeg har mistet mange relasjoner. Jeg glemmer at mange tolker det som avvisning av relasjonen/personen generelt, dersom man ikke svarer eller er tilgjengelig hver gang. Spesielt dersom man selv ikke tar mye kontakt. Personlig ser jeg ikke at det automatisk har noe med generell avvisning å gjøre, men jeg er ikke svigermor. Derfor er det kanskje best å forklare henne hva du ønsker og har behov for, hvis du tror hun ikke vil forstå det.

Jag tycker också att man kanske får dra till med diagnosen då och förklara att det är en del av ditt funktionshinder att du har svårt att ge respons till folk. Men gör också tydligt att det är helt okej i mindre omfattning, så att hon inte tror att hon aldrig mer får ringa dig.

Och jag tycker att prata med svärmor varje dag - det är för mycket även för en person utan Asperger. Så du har verkligen anledning att säga ifrån. Kanske kan din sambo ta det med sin mamma?

"Del av sitt funktionshinder att ha svårt att ge respons till folk", skriver Toblerone. Det kan jag inte hålla med om när jag läser ts inlägg. Hon ger ju så bra respons att svärmodern fått sånt förtroende för henne att hon pratar ut och gråter inför henne och vill prata ofta. Det låter som att ts har en väldigt bra kontakt med svärmodern och det är ju bra, men det verkar ju bli lite för mycket.

Ingen skulle orka med att prata med sin ensamma svärmor hela dagarna. Vare sig med eller utan diagnos. Så varför dra upp någon diagnos i det hela, särskilt när ts inte ens har någon.

Jag hade i ts fall pratat med pojkvännen och bett honom prata med sin mamma, det är ju han som känner henne bäst och lättare kan förklara för henne att alla dagliga telefonsamtal blir lite för mycket. Sen kan man ju förstås själv säga det också, säga att man uppskattar den fina kontakten men att man inte orkar prata varje dag.

Heliora skrev:"Del av sitt funktionshinder att ha svårt att ge respons till folk", skriver Toblerone. Det kan jag inte hålla med om när jag läser ts inlägg. Hon ger ju så bra respons att svärmodern fått sånt förtroende för henne att hon pratar ut och gråter inför henne och vill prata ofta. Det låter som att ts har en väldigt bra kontakt med svärmodern och det är ju bra, men det verkar ju bli lite för mycket.

Vansker med å gi respons kan vel bety mer enn en sak. F.eks kan det bety at man er usikker på hvordan man bør gi respons. Det kan også bety at man har vansker med å finne overskudd til det.