Hej!

Jag har sedan en tid tillbaka problem med depression och börjar käka antidepressiva i februari förra året. Det var sertrone jag testade.
De gav inte så stor effekt eller nästan ingen alls så valde att boka in ett nytt läkarsamtal för att byta sort. Den nya läkaren sa att Brintelix ska ha bra effekt för de som har asperger/autism.
Efter några månader och efter att jag känt mig nere så träffade jag läkaren igen och vi bestämde att öka dosen. Hade det som val eller att prova Voxra.
Hon sa även att det syntes på mig att jag inte mådde bra och att min grundstämning var sänkt.

Detta satte mig i långa funderingar om hur man gör för att förbättra sin grundstämning och få tillbaka glädjen och orken i livet.

Har någon av er andra också erfarenhet av depression som inte är av den lätta varianten.
Jag försöker träna så gott det går för att fylla kroppen med må-bra hormoner men ibland orkar man inte träna.
Vad hjälpte er att ta er upp ur depressionen och så att grundstämningen gick tillbaka till det normala igen?

Om jag tolkade dig rätt så försöker du träna dig att känna dig glad, lugn, nöjd med livet osv. Min erfarenhet är att det funkar inte. Grundproblemet med depression är nämligen inte att man inte känner positiva känslor, utan att man inte känner någonting över huvudtaget. Eller så känner man för mycket; t.e. samtidigt ilska, sorg, rädsla och skam, vilket är ju riktigt förvirrande och besvärligt. Därför heter det egentligen "depression"; kommer från engelska ordet "depress", att trycka ner (så har jag fått höra i alla fall, och det var ganska belysande att få höra...).

Så, sluta trycka ner dina riktiga känslor. Sluta tvinga dig glad eller positiv, tillåt dig att bli arg eller ledsen eller vad du nu än känner. Det kan vara riktigt terapeutiskt att t.e. sparka på dörrar, svära, skrika eller gråta. Så länge du inte skadar dig själv eller någon annan eller stör grannar så kan det vara till stor nytta. Men dessvärre kan det kännas förfärligt och ta lång tid. Så har det varit för mig i alla fall, men efter några år så har jag så småningom börjat komma i kontakt med mina riktiga känslor och även börjat känna genuin glädje och tillfredsställelse samt även börjat lära mig att styra mina tankar och känslor, så det är värt allt elände.

Hoppas att jag inte gjorde dig mer deprimerad nu, jag förstår att du vill må bra och vara lycklig, jag tror att vi alla vill det. Men tyvärr finns det inga genvägar. Glöm ändå inte att du är inte ensam, och om du vill ha mer konkreta tips om hur man kommer kontakt med sina känslor eller om bra litteratur så får du gärna skicka pm. Självklart är vi alla olika så det som funkar för mig kanske inte funkar för dig men det skadar ju inte att prova, eller att dela erfarenheter.

Vart inte mer deprimerad av det du skrev snarare hjälpte det lite grann.
Anledningen till träningen är att läkare och psykolog sagt att det ska vara himla bra så försöker träna av den aN ledningen och att jag ibland känner mig lugnare efteråt.

Förut när jag har gråtit har det känts lite bättre men har svårt att gråta nu.

Brukar känna mig extra nere när jag har sovit länge och inte känner att jag orkar/vill gå upp på morgonen.

OsynligtBarn skrev:Om jag tolkade dig rätt så försöker du träna dig att känna dig glad, lugn, nöjd med livet osv. Min erfarenhet är att det funkar inte. Grundproblemet med depression är nämligen inte att man inte känner positiva känslor, utan att man inte känner någonting över huvudtaget. Eller så känner man för mycket; t.e. samtidigt ilska, sorg, rädsla och skam, vilket är ju riktigt förvirrande och besvärligt. Därför heter det egentligen "depression"; kommer från engelska ordet "depress", att trycka ner (så har jag fått höra i alla fall, och det var ganska belysande att få höra...).

Så, sluta trycka ner dina riktiga känslor. Sluta tvinga dig glad eller positiv, tillåt dig att bli arg eller ledsen eller vad du nu än känner. Det kan vara riktigt terapeutiskt att t.e. sparka på dörrar, svära, skrika eller gråta. Så länge du inte skadar dig själv eller någon annan eller stör grannar så kan det vara till stor nytta. Men dessvärre kan det kännas förfärligt och ta lång tid. Så har det varit för mig i alla fall, men efter några år så har jag så småningom börjat komma i kontakt med mina riktiga känslor och även börjat känna genuin glädje och tillfredsställelse samt även börjat lära mig att styra mina tankar och känslor, så det är värt allt elände.

Hoppas att jag inte gjorde dig mer deprimerad nu, jag förstår att du vill må bra och vara lycklig, jag tror att vi alla vill det. Men tyvärr finns det inga genvägar. Glöm ändå inte att du är inte ensam, och om du vill ha mer konkreta tips om hur man kommer kontakt med sina känslor eller om bra litteratur så får du gärna skicka pm. Självklart är vi alla olika så det som funkar för mig kanske inte funkar för dig men det skadar ju inte att prova, eller att dela erfarenheter.

Det där är inte sant. Depression är när känslorna är som en berg- och dalbana. SSRI-preparat "kapar topparna" så att känslorna inte blir lika extrema och man får lugn och ro i huvudet.

Montag skrev:Det där är inte sant. Depression är när känslorna är som en berg- och dalbana. SSRI-preparat "kapar topparna" så att känslorna inte blir lika extrema och man får lugn och ro i huvudet.

Mnja, låter mer som du beskriver bipolär. Vid en blandad episod kan känslorna svänga åt alla håll.
Vid en klassisk depression upplever personen nedstämdhet, brist på motivation, orkeslöshet, hopplöshet, tomhet och uppgivenhet.

tahlia skrev:

Montag skrev:Det där är inte sant. Depression är när känslorna är som en berg- och dalbana. SSRI-preparat "kapar topparna" så att känslorna inte blir lika extrema och man får lugn och ro i huvudet.

Mnja, låter mer som du beskriver bipolär. Vid en blandad episod kan känslorna svänga åt alla håll.
Vid en klassisk depression upplever personen nedstämdhet, brist på motivation, orkeslöshet, hopplöshet, tomhet och uppgivenhet.

Jag trodde också att depression var så där och att jag hade depression, men en lärare förklarade för mig att antidepressiva medel jämnar ut humöret. Jag har även träffat en med diagnostiserad depression och hon beskrev det som ett tillstånd av stormande känslor: jätteglad en dag, ledsen en annan. Nu förstår jag att jag inte har depression.

Montag skrev:

tahlia skrev:

Montag skrev:Det där är inte sant. Depression är när känslorna är som en berg- och dalbana. SSRI-preparat "kapar topparna" så att känslorna inte blir lika extrema och man får lugn och ro i huvudet.

Mnja, låter mer som du beskriver bipolär. Vid en blandad episod kan känslorna svänga åt alla håll.
Vid en klassisk depression upplever personen nedstämdhet, brist på motivation, orkeslöshet, hopplöshet, tomhet och uppgivenhet.

Jag trodde också att depression var så där och att jag hade depression, men en lärare förklarade för mig att antidepressiva medel jämnar ut humöret. Jag har även träffat en med diagnostiserad depression och hon beskrev det som ett tillstånd av stormande känslor: jätteglad en dag, ledsen en annan. Nu förstår jag att jag inte har depression.

Fun fact: många bipolära feldignostiseras med depression när sjukdomen först inträder.

Min personliga erfarenheter säger att SSRI mattar av känslor, ja. Så till den grad att jag varken hade några positiva eller negativa känslor. Inte för att jag hade några positiva innan men att bli helt utan var värre än att må skit.

Att uppleva eufori mitt i nattsvart mörker är inte endast en depression. Det är en depression med inslag av mani. Att ha bra och dåliga dagar är vanligt när en person börjar må bättre men jätteglad brukar som inte förekomma i vokabuläret ens i det stadiet.

tahlia skrev:

Montag skrev:

tahlia skrev:

Jag har börjat uppleva att ibland känns det bättre och jag tycker jag kommit till vissa insikter, betyder det att depressionen är på väg att ge med sig då?

Åkte till ett buddhistiskt kloster i september förra året och pratade med en munk om min depression och han sa att jag skulle försöka titta på mitt lidande i stället för att skjuta det ifrån sig och att depressionen släpper när den släpper.
Har hjälpt lite att försöka komma i kontakt med mina riktiga känslor istället för att skjuta de ifrån sig i ett desperat försök att må bättre, brukar sluta med att jag får ganska stark ångest och obehag.