Hej! Jag är ny här och vet inte om detta inlägg ligger i rätt avdelning. Moderatorer får gärna flytta det om så är fallet.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva men jag ska försöka hålla mig kort och koncis.

Jag är en 20-årig kille och har inte blivit diagnostiserad med något. Men jag känner mig annorlunda och misstänker att jag kanske har asperger. Jag vill tillägga att jag inte alls är säker men det vore skönt att skriva av sig eftersom att det är något som jag tänker på mycket.

Jag kan bli överdrivet entusiastisk till vissa saker, utan förklaring. Det blir som extremt djupa intressen och när jag får en sådan idé måste jag genomföra den. Allt annat blir oviktigt och jag kan inte tänka på något annat innan det är klart, åtminstånde i perioder. Det kan nog uppfattas som att det kommer plötsligt och jag har många gånger fått höra att jag agerar impulsivt. Men så upplever inte jag att det är. Egentligen har jag tänkt igenom det jag ska göra hundra gånger och tänkt ut exakt hur jag vill ha det, men inte delat med mig av det till någon. Kort sagt är det så jag fungerar. Jag vill ''planera'' saker och tänkta hur den kommande tiden kommer att bli. Allt detta sker i mitt huvud. Jag tycker inte om ändrade planer men kan hantera dem om jag kommer på en annan lösning till problemet.

Som liten hade jag få vänner, egentligen bara en eller två som jag umgicks med de första åren. Jag hatade närkontakt och fick panik om någon försökte pussa mig eller liknande. Inte ens min egen mamma fick pussa mig. Jag var tyst och väldigt blyg. Jag pratade så pass lite mina första år på dagis att jag inte lärde mig tala ordentligt vilket resulterade i att jag senare fick gå till en ''talpedagog''. Mina föräldrar gjorde flera försök till att skicka iväg mig på olika sporter, men det slutade ofta med att jag grät inför träningen och fick stanna hemma. Jag vet inte varför men jag kände en oro och ångest. Detsamma gällde de olika sommarlägren jag blev skickad på. Jag hatade det. Jag ville bara vara hemma och fick enorm ångest av att inte själv kunna kontrollera vad jag gjorde. Jag ville styra när jag skulle sova i min säng ,äta mat eller dylikt.

Grundskolan och gymnasiet har fungerat relativt väl för mig och många anser mig vara smart. I grundskolan var jag inte alls populär men gick jag ut med höga betyg trots att jag i princip inte studerade något. Under gymnasiet tog jag större plats i sociala sammanhang eftersom att jag gick in för det och de ämnen jag var intresserad av gick mycket bra och de andra helt okej.

Idag är jag 20 och det har blivit betydligt bättre sedan jag var liten och jag har lärt mig att umgås med människor genom att jag många gånger tvingat mig själv att vara social. Tänkt hur jag ska gå fram till dem på festen, hälsa och kanske småprata. Något som gått bra men jag har alltid haft svårt att se folk jag inte känner väl i ögonen när jag pratar med dem. Jag blir obekväm av det. Idag blir jag bjuden på ganska många sociala tillställningar och väljer ganska ofta att gå på dem. Jag har flera vänner men många av dem är bara ytliga och inga jag umgås med. Jag har kanske 3-4 vänner som jag umgås med regelbundet.

Min första relation med en tjej var när jag var 15. Vi var tillsammans i 5 månader innan jag valde att avsluta det eftersom att jag insåg att jag inte kände någonting och därför inte orkade lägga någon energi på den. I relationen försökte jag göra saker som ''man gör med sin flickvän'' som tex bio, promenader osv men somsagt fanns det tillslut inget driv till det från min sida. Jag fick höra att jag var känslokall och egoistisk. Efter det träffade jag en del olika tjejer men jag kände mig alltid totalt emotionellt avstängd och det blev därför inget långvarigt. Jag var varken glad, ledsen eller på något sätt påverkad av deras närvaro.

Men förra året träffade jag min nuvarande flickvän. Med henne känner jag mig väldigt kär. Det går inte att jämföra min relation med henne mot de tidigare, jag känner mig lycklig och upprymd när jag tänker på henne. Hon har också makt att göra mig ledsen och styra över mitt humör. Jag har öppnat upp mig mer för henne än någon annan och har aldrig pratat om mina känslor med någon annan än henne. Det tog lång tid innan jag gjorde det och jag trodde nästan att det var omöjligt, men när jag väl började var det skönt att prata om det. Hon förstår mig som ingen annan och accepterar mig även fast jag ibland har svårt att förstå henne. Jag övertänker ofta hennes agerande in i minsta detalj vilket kan få mig att tro att hon är sur eller arg på mig. Jag kan missförstå hennes skämt och ta dem för bildligt eller säga saker som gör henne sårad utan att jag menar det. Jag förstår nästan alltid att jag gjort fel efter tag men i stundens hetta fattar jag ingenting.


Jag skulle kunna skriva mycket mer men vill hålla mig kortfattad. Vad tror ni? Borde jag kanske besöka en doktor eller är jag bara en kille med hjärnspöken?

Jag är mycket tacksam för eventuella svar och råd eller tips. Mvh

Jag tycker det kan finnas anledning att utreda. Det låter som en - relativt lätt - Asperger. Du verkar klarar dig relativt bra i vardagen - och jag vet att det finns många problem ändå, men du har tagit dig genom skolan, umgås lite lagom med folk och har flickvänner. Det låter som om du har en bra relation nu, så det kanske är något att satsa på? Och då menar jag nu inte att gifta sig, utan jag menar, att du kanske ska vara noga med att ha en bra kommunikation med henne, ge henne tillräckligt med uppmärksamhet, vårda relationen.

Iofs är en utredning alltid både och. Man får reda på hur det är, men man kan också bli ganska deppig när man väl får reda på det. Det är olika förstås, men ofta är det så. Du är fortfarande ung, så det kan vara bra att veta, t.ex. inför yrkesval. Sedan behöver man ju inte låta alla veta det om man har en diagnos. Tyvärr så finns det fortfarande mer fördomar än hjälp i samhället, men det kanske är på gång att ändra sig också.

Jag undrar kanske lite vad du hoppas att en diagnos skulle ge dig då det låter som det går rätt bra ändå på senast?

Känner du att det skulle vara skönt att få veta huruvida du har asperger eller inte, så är det givetvis inget fel i att kontakta vården och be att få göra en utredning. Känner själv igen mig i vissa delar av det du skriver, så det är inte alls omöjligt att du är en av oss

Precis som ni säger fungerar jag idag ganska bra. Men det känns samtidigt som att jag måste anstränga mig mycket för att göra det. Det jag är ute efter är att få en bättre förståelse varför jag gör de saker jag gör. Om det är så att jag har en diagnos vill jag veta det för att jag fatta mig själv bättre.

Jag ska fundera lite på om jag ska besöka vårdcentralen eller inte.

Tackar så mycket för era svar-

Visst låter du aspig. Och du skulle kanske kunnat få en diagnos som barn om du blivit utredd.

Men idag tycks du ju inte ha några stora problem och det ska man ju ha. Här står det om "allvarliga problem i vardagen": http://habilitering.se/autismforum/om-d ... rs-syndrom

Detta diskuteras t ex i denna tråd: hur-stora-svarigheter-kravs-for-diagnos-t40450.html

Så om du inte har stora problem t ex i dina studier, så tycker iaf inte jag det är läge att gå till doktorn. I stället kan du läsa på mer om Aspergers syndrom/autism, hur det yttrar sig och lämpliga strategier för att klara av livet med AS. Det kan vara att du har "drag av AS" el "subklinisk AS" och det räcker inte för en diagnos.

Trådar om subklinisk AS:
vad-ar-subklinisk-as-t7751.html
bok-konflikter-missforstand-ensamhet-subklinisk-asperger-t19267.html
andra-med-as-drag-otillrackliga-for-diagnos-omrostning-t14903.html
subklinisk-ass-autism-hur-funkar-livet-t47932.html

När du kommer ut i arbetslivet kan det bli svårare att vara så social och flexibel som krävs, iaf i längden. Då kan det vara läge att göra en utredning.

Du har nog drag av asperger ungefär som jag har. Men du får skatta dig lycklig för att du har flickvän för det har jag aldrig haft. Jag är fortfarande olyckligt kär i en tjej som betyder oerhört mycket för mig...Men jag vill gå vidare.