Alla har olika förståelse för det sociala och ofta har vi andra aspergare i vår omgivning som vi enkelt kan se vad de gör galet. Här vill jag ha påfyllt med enklare avgränsade sociala situationer och vad som skulle göra dem trevligare.

Situation
- Lösning


Du vill prata med någon som tittar på tv men personen blir irriterad på dig när du försöker
- Om personen inte ger dig varaktig ögonkontakt så är personen inne i TV-programmet och du gör bäst i att vänta. Du kan t.ex. slå dig ned bredvid och ta del av programmet tillsammans med denne vilket ger en känsla av att vara tillsammans och lättar upp stämningen för att då och då slinka in några samtal helt kort. Gärna under reklamen. Är ämnet stort och allvarligt vänta tills programmet helt är slut. Tycker du TV-programmet är tråkigt och dåligt säg inte det i huvudtaget utan gör något annat tills det är slut. Alla har rätt till att gilla och göra vad de vill på sin fritid.

Du vill vara ifred och ignorerar helt någon som försöker ta kontakt med dig i hopp om att den försvinner (varpå det blir irriterat)
- Att besvara någon helt kort tar inte mycket av din energi. Följ direkt upp med att du är väldigt trött och behöver lugn och ro eller att du är upptagen med vadän det må vara och kanske ge ett förslag om när du har tid. Om personen inte förstår detta är det fritt fram att göra vad som än känns bäst, inom svensk lag givetvis. Respekt ska utövas åt bägge håll men utan att förmedla vad vi behöver kan vi inte förvänta oss att få det.

Människor är överlag inte intresserade av vad du säger (något bred situation)
- En stor fallgrop för Aspergare är att de inte orkar lyssna. Orkar du inte lyssna bör du heller inte kommunicera mer än livsnödvändiga saker. Vänta tills du har orken att ta in vad andra säger och hitta då samtalsämnen i deras ord, inte i vad du tänker och i vad du sagt själv tidigare. Någon gång emellanåt är det ok men när hela samtalet blir att du gång på gång för ett eller flera ämnen på tal som inte är relaterade till vad den andre har sagt så är du på snabb väg att bli en obekväm bekantskap. Alla vill bli sedda för vad de är och tycker. Ditt behov av social gemenskap ska inte tas ut på människor du inte respekterar eller bryr dig om vad de tycker, det är enbart elakt och gör dig till en skitstövel. Bättre att vara ensam då.



Vad har du för lösningar på situationer som känns aspiga?

DIProgan skrev:Vad har du för lösningar på situationer som känns aspiga?

Att hålla sig borta från människosläktet i så stor utsträckning som möjligt.

Använda sitt goda minne för att fejka intresse för andras liv, t.ex. Komma ihåg barnens namn (dvs andras barn). Var de har varit på semester osv.

Min lösning är att hitta kompisar som man kan vara ärlig med. Då löser sig det mesta. Vad gäller ytliga relationer som man måste ha så har jag inte speciellt stora problem med dem såvida den andra personen inte är i maktposition. Jag grejar inte folk som missbrukar sin makt om de nu gör det.

-Min strategi är att skära bort onödigt umgänge.

När jag var yngre kunde jag försöka kompromissa för att passa in och vara till lags eftersom det var det som var påbjudet.
Men inte utan att det gnagde på min integritet och självkänsla.

Vi svenskar fostras ju in i det här kollektiva från mycket tidig ålder; dagis, skola, grupper, "gemenskaper", klasser, ännu mera grupper i högre studier och arbetsliv.

Men alla är inte gruppmänniskor och är man inte det kan gruppnormen vara förödande.

Om jag blir dåligt behandlad eller får huvudvärk och existentiell ångest av ett socialt sammanhang är det inget sammanhang som är bra för mig och då är det bättre att avstå.
Vad folk än säger.
Jag måste kunna se mig själv i spegeln och där ingår att inte ta skit från nån - oavsett auktoritet.

Mitt liv, mitt val.
Den enda människa jag måste ha absolut respekt ifrån är jag själv.
Självrespekt är den enda respekt som betyder nåt.
Att trivas i sitt eget sällskap är Alfa och Omega.

Jag är ingen jävla bifigur eller statist i någon annans föreställning och livet är kort.


Om det här är nåt andra kan ha glädje av att läsa vet jag inte, men mitt tips är
Ta inte skit från någon - oavsett auktoritet.

kiddie skrev:Min lösning är att hitta kompisar som man kan vara ärlig med. Då löser sig det mesta. Vad gäller ytliga relationer som man måste ha så har jag inte speciellt stora problem med dem såvida den andra personen inte är i maktposition. Jag grejar inte folk som missbrukar sin makt om de nu gör det.

Håller helt med om detta, det gäller att göra skillnad på folk man vill umgås med och ytliga andra/folk som man måste träffa. I det andra fallet kan det vara bra att kunna hantera det sociala för att det inte ska bli onödiga konflikter och/eller sårade känslor.

Sen är det ju skillnad i livssituationer. Nu när jag går sjukskriven kan jag välja om jag vill umgås med någon alls (undantaget möten med vårdpersonal och dylikt); det är en av "sjukdomsvinsterna". När man studerar eller jobbar har man ju inte den lyxen, och då är det alltså bra att kunna de sociala knepen.

Tips, förresten.

Du måste äta lunch med andra (på jobbet etc.) och kallpratet är ointressant
Det finns ett antal kallpratsfrågor som kan kännas ointressanta och/eller för personliga, som "Vad ska du göra (alternativt vad gjorde du, beroende på veckodag) i helgen", diskussioner om menlösa TV-program och kändisar, inköpssnack... De återkommer gång på gång. En del tar illa upp både om man sitter helt tyst (det tolkar de som ogillande) eller om man ger "fel" slags svar, så:
- Om du inte har alltför svårt för att ljuga eller vara allmänt oärlig, hitta på ett par standardsvar och kör med dem. Min erfarenhet är att folk inte är så värst intresserade av svaren i vilket fall, så de blir nöjda om de får ungefär de svar de förväntar sig.

Mitt tips är att inte umgås med människor som stör sig på ens klädsel och säger okänsliga saker att man klä sig konstigt och borde klä sig som andra dvs inte sticka ut.

Människor gillar olika och det måste man respektera och inte komma med ett pekfinger och få en att skämmas för sina kläder.

Jag säger bara skippa såna människor. De beter sig respektlöst eftersom kläder är något väldigt personligt. Jag menar lika bra kan de säga " du ser konstigt ut, titta hur andra ser ut, jag kräks när jag ser dig."

De är inga riktiga vänner.

Om folk ställer frågor om sina kläder, utseende betyder det inte att de vill ha ett ärligt svar. Det betyder bara att de redan vet svaret och vill höra det från någon annan. Det är sällan människor vill höra ett ärligt svar därför är ofta deras frågor poänglösa.

Komplimanger brukar fungera bra, men man får inte Bre på för tjockt. Sociala knep är inte till för vänner och familj utan för personer man måste umgås med genom arbete eller annan social verksamhet. Dessutom är total ärlighet ett big nono i sådana sammanhang.

Ni får ursäkta men jag får lite roligt åt den här tråden. Den illustrerar en sida av AS väldigt tydligt.

Det dröjde inte länge innan tråden började fokusera på hur "jag, som Aspergare, gör min tillvaro lättare/mer uthärdlig genom att välja bort diverse grupper av människor".

Trådstarten var istället långt mindre självcentrerad och fokuserade på hur "jag, som aspergare, kan bli trevligare och mer uthärdlig för andra att umgås med".

Jag har haft tur och varit bra omtyckt oftast av de ytliga. De kanske har tyckt jag var konstig men samtidigt så verkar folk känna sig trygga med mig. Det är såklart bra. Jag har jobbat rätt hårt med att inte bara säga utan även säga om jag upplever något positivt om andra. Då blir det ju inte falskt heller. Men som aspergare kanske man inte kommer på att man bör meddela saker, att de inte kan läsa ens tankar. Men folk blir ofta glada av en positiv attityd. Inte fjantigt positivt utan bara ärligt. Sedan tror jag att andra än aspergare kan behöva lära sig att fokusera mer utåt och på andra. Det kan bli lite jobbigt med folk som aldrig behövt tänka till och är vana att det är OK att de får fokusera enbart på sig själva och ta upp hur mycket plats som helst.

De flesta har inte fått sin existens ifrågasatt.

Annars kommer man rätt långt med bara hövlighet också. Så länge som man kan sätta ner foten om det behövs.

En skum sak som kan vara yrkesskada är att jag brukar kunna skämta med folk och de fattar att det är ett skämt. Mina boendestödjare fattar fortfarande inte. De beter sig som om det var allvarligt menat. Så får kanske anpassa mig till deras konstighet fastän det egentligen är lite jobbigt.

tahlia skrev:Ni får ursäkta men jag får lite roligt åt den här tråden. Den illustrerar en sida av AS väldigt tydligt.

Det dröjde inte länge innan tråden började fokusera på hur "jag, som Aspergare, gör min tillvaro lättare/mer uthärdlig genom att välja bort diverse grupper av människor".

Trådstarten var istället långt mindre självcentrerad och fokuserade på hur "jag, som aspergare, kan bli trevligare och mer uthärdlig för andra att umgås med".

Fast jag har på andra forum sett väldigt mycket av just det sistnämnda, hur man ska anpassa sig, lära sig regler, bli en i periferin för andra.

Det kan säkert vara bra att kunna men samtidigt har jag personligen fått lite för mycket av den varan och detta är det enda stället på nätet där jag får vara lite självcentrerad.

tahlia skrev:Trådstarten var istället långt mindre självcentrerad och fokuserade på hur "jag, som aspergare, kan bli trevligare och mer uthärdlig för andra att umgås med".

Lite rätt har du ju.

Men, om man som jag blivit tillbringat större delen av studie- och arbetslivet med att faktiskt vara trevlig, dvs spelat teater för andras skull, och sedan insett att detta sannolikt (säker kan man aldrig vara) är anledningen till att både fysiska och psykiska hälsan numera är skrutt - då varnar jag hellre andra för att försöka för mycket än bistår i att fler ska bränna ut sig genom att anpassa sig "som man ska".

I vissa fall är det vänligast (mot andra, se där!) att spela teater, och jag tror att man som aspergare har mycket att vinna på att mentalt urskilja dessa situationer och spela med i dem, men i högsta möjliga grad söka upp situationer/människor där man inte behöver låtsas vara någon annan.

Det innebär självklart inte att detta icke-teaterspelande AS-jag är en otrevlig person. Bara en som inte alltid följer sociala konventioner, och inte ens har intresse av att göra det.

Game Over

Jag har skådespelat mig "färdig". För mig har det inte varit värt att lägga energin på det i den utsträckning jag gjort tidigare i mitt liv. Idag tränar jag mig genom att söka mig till sammanhang för att "bara vara". Inte börja prestera och skådespela, utan luta mig tillbaka, ta in rummet/tiden, låta andra ta över, närvara och uppta en fysisk plats utan att känna krav på att vara någon annan eller att höras.

Graden av anpassning till NT måste vara hållbar i längden. Jag övar mig på att göra tvärtom gentemot tidigare. Sådana hemläxor får många som går i terapi - utmana destruktiva beteendemönster och göra tvärtemot vad man är van vid. Ibland går det bättre, ibland sämre och jag är tillbaka i mina gamla beteendemönster präglade av överanpassning och NT-skådespeleri.

Jag vet att jag har en äkta lust till att vara social på mina egna villkor. Den lusten väcks när jag övar mig på det jag beskrivit ovan.

kiddie skrev:En skum sak som kan vara yrkesskada är att jag brukar kunna skämta med folk och de fattar att det är ett skämt. Mina boendestödjare fattar fortfarande inte. De beter sig som om det var allvarligt menat. Så får kanske anpassa mig till deras konstighet fastän det egentligen är lite jobbigt.

Haha, det där var roligt! Dina boendestödjare har lärt sig att Aspergare inte förstår ironi och skämt och tar allting bokstavligt, vilket leder till att DE tar allting bokstavligt.

Saker som jag försöker tänka på (det här gäller mest jobbsituationer):

Säga hej till alla när jag kommer till jobbet på morgonen.

Säga hej då till alla när jag går hem från jobbet på kvällen.

Alltid hälsa på de som sitter i receptionen.

Säga "trevlig helg" och "glad påsk" och "gott nytt år" och liknande när det är dags för sånt.

Skriva "trevlig helg" och "glad påsk" och "gott nytt år" och liknande som avskedshälsning i mail när det är dags för sånt. Speciellt om jag svarar på ett mail där avsändaren gjorde det.

När någon frågat nåt i stil med "vad gjorde du i helgen?" så förväntas jag ställa samma fråga tillbaka när jag svarat.

Inte ställa mig för nära andra, speciellt inte när jag hälsar på någon första gången.

Första gången man träffar någon som varit ledig förväntas man börja med att fråga vad den andre gjort på semestern, eller hur semestern varit, innan man pratar om det man egentligen vill prata om. (Förmodligen nåt jobbrelaterat.)

Allt det här vet jag ju *egentligen*. Men det går ju inte automatiskt! Och eftersom det är så viktigt för alla andra i det sociala samspelet har man mycket att tjäna på att få det att fungera. Exempelvis kan man komma lättare undan med andra konstigheter

Jag har över huvud taget svårt att komma ihåg människor när jag inte träffar dem. Man kan ställa in påminnelser i mobilen - "var fjortonde dag, ring X". Och hurra för Facebook som berättar när alla fyller år, perfekt!!

Bra lista där, hattifnatt!

En sak till: le när du hälsar på folk (säger "hej"). Gör du inte det så... vete katten vad de tänker, men populärt är det inte.

Flinta skrev:Game Over

Jag har skådespelat mig "färdig". För mig har det inte varit värt att lägga energin på det i den utsträckning jag gjort tidigare i mitt liv. Idag tränar jag mig genom att söka mig till sammanhang för att "bara vara". Inte börja prestera och skådespela, utan luta mig tillbaka, ta in rummet/tiden, låta andra ta över, närvara och uppta en fysisk plats utan att känna krav på att vara någon annan eller att höras.

Bra skrivet!

För min del är skådespelet också slut. När man spelar lurar mig sig själv egentligen och framförallt gör man sig illa i längden. Man vinner ingenting på det. Det är inte värt att lägga energi på andras tankar. Folk får tänka vad de vill. Jag vill må bra i livet och känna livsglädje.
Deras villkor och krav är inget för mig och jag förstår mig inte på deras värld.

Jag har läst att skådespeleriet är vanligt bland asperger kvinnor. De vill gärna vara duktiga socialt, vara andra till lags men istället går de oftast in i väggen. Det är inte värt, det ger ingenting och det tar livsglädje.

ankhat skrev:En sak till: le när du hälsar på folk (säger "hej")

Jag har svårt att pressa fram ett leende sådär automatiskt.

Varje gång måste jag tänka på det att le tillbaka och det händer att jag glömmer.
Ibland överdriver folk med ett jätte brett leende, det ser inte klokt ut.

Har all förståelse för hur energibrist gör att många Aspergare inte orkar anstränga sig till social samvaro men det är inte hur man lyckas spela teater jag försöker visa utan hur vi alla kan ge varandra förståelse för när vi brister i umgänget med andra människor.

När ett respektlöst eller på annat sätt ogynsamt betéende-mönster upprepas gång på gång kan vi inte fortsätta skylla på energibrist utan bör göra något åt det. Det är inte bara vi och våra svårigheter som finns där ute, alla handikapp så som Asperger ska erkännas men vi ska även erkänna andra människor vare sig de är NT eller på annat sätt handikappade - om vi önskar/klarar av, att ha ett socialt liv. Annars är vi som jag skrev i början bara skitstövlar som utnyttjar andra.

Så summerat, den här tråden handlar om små lättsammare tips med social kontext som förhoppningsvis enkelt kan förstås och efterlevas utan att ge upphov till för stor huvudbry men ger de huvudbry är det on-topic att fråga. Tips i stilen att sluta spela teater, att inte anpasa sig osv. Är istället off-topic. Följ gärna mallen jag började med.

Absolut grundläggande är att man

1. Sköter sin hygien
2. Klär sig som folk

Luktar du räkskal och ser ut att ha sovit i kläderna lär folk undvika dig.
Ingen gillar en lortgris.

Ta hänsyn var stort när jag var barn. Så det sitter.

Däremot svårt för folks sätt att prata. Det är tydligen om man talar med en grupp väldigt vanligt att ingen pratar klart. Man får bara finna sig i att alla blir avbrutna. Problemet är att jag sällan kommer in i sådana samtal om ingen tilltalar mig direkt. För jag tycker det är fräckt att avbryta (särskilt om man inte är kompisar på riktigt). Något tips för hur man får tala utan att avbryta?

Det klassiska - när andra hälsar med orden "hur är det?" betyder det inte att de vill veta hur det är, det betyder "hej". Då svarar man nåt i stil med "bara bra, och själv?" och så rullar det på.

Men om det verkligen hänt något hemskt eller så blir det också fånigt. Om du brutit benet eller din mamma dött kan man gärna säga "inget vidare, jag har brutit benet / min mamma har precis dött". Förutsatt att man inte börjar prata jättelänge om det. Vilket i och för sig är okej om den andra börjar fråga en massa. Inte annars.

(Tänker inte ge mig in i OffTopic-diskussionen om huruvida man ska anpassa sig eller inte, här handlar det ju om tips på hur man får umgänget att flyta smidigare i NT-världen.)