Utan vård när jag ville byta terapeut

Vårdfrågor, medicinska aspekter samt forskning- och vetenskapsämnen.

 Moderatorer: atoms, Alien

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav Sarah1 » 2017-02-14 1:04:33

Jag har varit inom öppenpsykiatrin och gått hos en psykolog men kom fram till, av flera anledningar, att det inte fungerade längre och valde därför att avsluta terapin. Fortfarande behöver jag alltså terapi, problemen är kvar. Jag vände mig till min läkare på samma mottagning och får då bara till svar att jag får hitta en annan terapeut själv.

Plötsligt så ska alltså jag som patient känna till hur psykvården ser ut och dessutom kunna beskriva mitt hälsotillstånd på ett sådant sätt att jag kan hitta annan mottagning. Tydligen ser regelverket ut så att om jag som patient väljer att avsluta en terapi, trots att det alltså är på grund av psykologen, så befattar sig inte mottagningen med någon hjälp vidare. Hade det däremot varit psykologen som valt att avsluta terapin, ja då hade mottagningen varit skyldiga att hjälpa mig vidare. Men inte nu.

Man blir alltså indirekt ställd utan vård för jag får inget stöd medan jag letar terapeut och terapeuter inom öppenpsykiatrin är överhuvudtaget aldrig presenterade på hemsidor, åtminstone inte inom SLL. Det borde ju rimligen vara ens läkare som hjälper en vidare, utifrån diagnos och de mottagningar som finns.

Nu står jag alltså här utan vård, Patientnämnden finns ju men de kan inte ålägga mottagningen en viss åtgärd och enhetschef samt mottagning vet ju att de går fria utan ansvar, att de inte är skyldiga att hjälpa mig vidare till annan terapeut. Privat terapi är uteslutet på grund av ekonomi.

Någon som varit i det här och tagit sig vidare?
Sarah1
 
Inlägg: 126
Anslöt: 2015-10-03

Re: Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav slackern » 2017-02-14 1:35:21

Du kan ju alltid söka dig till Habliteringen och få en psykolog där, ska själv träffa en i slutet på månaden och få diagnossamtal där vi går igenom diagnosen och mina svårigheter kring den och hitta strategier som kan fungera tror jag.
slackern
 
Inlägg: 43699
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav Sarah1 » 2017-02-14 1:46:02

Jag har varit inom öppenpsykiatrin i ett år och där bedömdes det att det inte är aktuellt med psykolog inom habiliteringen, då hade de hänvisat mig dit och inte låtit mig gå kvar inom allmänpsykiatrin. Det är att komma vidare där som är problemet.
Sarah1
 
Inlägg: 126
Anslöt: 2015-10-03

Re: Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav slackern » 2017-02-14 2:01:19

Men du kan ju kontakta Habliteringen själv och strunta i öppenvårds psykologen.
slackern
 
Inlägg: 43699
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav Liljan » 2017-02-14 9:08:49

Det ska finnas hemsidor, vad Googlar du på? Googla på öppen psykiatrisk mottagning och grannorten så borde du få upp ett nummer. Om du ändå inte hittar det ring nummerupplysningen, det kostar en slant (runt 30 kronor tror jag) men det kan det ju vara värt. Går du inom landstinget brukar man inte få välja terapeut. Jag förstår inte riktigt vad du menar med att du måste ta reda på hur psykiatrin fungerar, vad är det du vill veta?

Jag tolkade dock läkarens kommentar som att han vill att du går privat, dvs betalar för det själv. Det brukar kosta 600-1200 kronor/tillfälle.
Liljan
 
Inlägg: 1119
Anslöt: 2013-01-17
Ort: Stockholm

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav alixha » 2017-02-14 10:08:32

Detta låter väldigt märkligt!
Jag har bytt psykolog inom öppenpsykiatrin av precis samma anledning som du och då var det dom som fixade åt mig. I början sa dom till och med att det var helt okej att byta psykolog när som helst av vilken anledning som helst.
Konstigt att det är olika i olika regioner fast det kanske handlar om resurser, jag vet inte.

När jag bytte var det inte min läkare som hjälpte mig byta, det var min psykolog.
Jag pratade med henne och förklarade varför jag ville byta, hon rekommenderade en annan psykolog och sen fixade hon bytet.

Sa du till dom att du ville avsluta terapin eller att du ville byta psykolog?
Du kanske skulle kunna prata med dom igen?
alixha
 
Inlägg: 2646
Anslöt: 2013-01-04

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav Gripandekylig » 2017-02-14 12:20:28

Det finns ju två vägar att byta psykolog på: att avsluta sin terapi och därefter finna en ny terapeut eller att meddela mottagningen att kontakten med nuvarande terapeut inte fungerar optimalt, av skäl som kan vara så otydligt beskrivna så som att hänvisa till "personkemi". Då ska mottagningen kunna erbjuda terapi med en kollega till den första psykologen. Testa att skriva ett meddelande till mottagningen via "mina sidor" på 1177.se och skriv där att du vill få kontakt med avdelningschefen.

Du bör kunna ta reda på vem som är avdelningschef vid din mottagning genom att googla eller att kolla på vårdguiden. Genom den kontaktvägen meddelar du sedan att du inte avsåg att avbryta terapin utan att du menade att förmedla att kontakten med din nuvarande terapeut inte fungerar av skäl som du där anger. Du kan även, i meddelandet, be avdelningschefen att höra av sig till dig via telefon om du så föredrar. Därefter bör du kunna bokas in på ett möte med en kollega till din tidigare psykolog.

Du kan även testa att ta upp saken med din nuvarande psykolog om du upplever att det känns lättare så bör då din psykolog kontakta en kollega som kan kalla dig till ett besök hos denne. Det kan ibland uppstå ett tidsglapp innan man på så vis får möta en ny psykolog men det ska inte röra sig om månader, utan om ett par veckor ungefär: eftersom du redan går i terapi.

Nyckeln är alltså att inte avsluta terapin, och om man gjort det, kontakta mottagningen och förklara att man missförstått förfarandet och meddela att man inte avsåg att avbryta den utan att blott byta behandlare. Det har fungerat vid flera tillfällen för mig, även om jag ibland behövt utöva lite påtryckningar gentemot mottagningen genom att gå över behandlarnas huvuden och vända mig till avdelningschefen.

Man har emellertid rätt att byta psykolog om man gör så. Väljer man å andra sidan att avsluta terapin kan jag tänka mig att läget blir annorlunda och att mottagningens skyldighet att snarast erbjuda kontakt med en kollega sjunker till en skyldighet att inom en betydligt längre tid erbjuda ny kontakt för en eventuell ny bedömning av terapibehov och därefter väntetid med en ny psykolog.

Upplever du att detta blir alltför krångligt för dig själv som patient att ordna själv kan du be om hjälp av exempelvis ett personligt ombud, andra kontaktpersoner vid habilitering eller närvårdsteam och liknande vårdsamordnare. Att skriva ett meddelande till avdelningschefen via 1177 är dock ganska lätt gjort så förhoppningsvis kan du själv ordna upp saken den vägen: så att avdelningschefen ges ansvar att lösa resten (att finna en ny psykologkontakt) till dig.

Jag hoppas att det löser sig raskt. Det är jobbigt när man blir utan den vård man behöver; jag har vid flera tillfällen upplevt samma situation.
Gripandekylig
 
Inlägg: 1620
Anslöt: 2012-12-27
Ort: Uppsala

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav Krillo » 2017-02-14 20:04:35

Välj en privatpraktiserande terapeut. Landstinget och hab är 99% skit. Slöseri med tid.
Krillo
 
Inlägg: 1123
Anslöt: 2011-02-12
Ort: Leråker

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav Sarah1 » 2017-02-15 0:28:13

I mitt fall är det stora problemet att det inte finns någon mer psykolog på den mottagning jag går utan det kräver remiss till en annan mottagning och det förlorar ju min mottagning på då de delvis är i privat regi.

Det låter som ett betydligt mer humant och förstående bemötande som du fått, tror att mycket hänger på vem som är chef och hur de ställer sig till att patienter vill byta behandlare. Vissa chefer ser detta enbart som resursslöseri och som jobbiga eller svåra patienter och då agerar ju personalen därefter.

alixha skrev:Detta låter väldigt märkligt!
Jag har bytt psykolog inom öppenpsykiatrin av precis samma anledning som du och då var det dom som fixade åt mig. I början sa dom till och med att det var helt okej att byta psykolog när som helst av vilken anledning som helst.
Konstigt att det är olika i olika regioner fast det kanske handlar om resurser, jag vet inte.

När jag bytte var det inte min läkare som hjälpte mig byta, det var min psykolog.
Jag pratade med henne och förklarade varför jag ville byta, hon rekommenderade en annan psykolog och sen fixade hon bytet.

Sa du till dom att du ville avsluta terapin eller att du ville byta psykolog?
Du kanske skulle kunna prata med dom igen?
Sarah1
 
Inlägg: 126
Anslöt: 2015-10-03

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav Sarah1 » 2017-02-15 0:36:03

Tack för långt och ingående svar. I mitt fall är det så att det inte finns någon mer terapeut på mottagningen och det gör det mycket svårare att byta då de inte vill remittera till en "konkurrent" och ta av sina resurser för att hjälpa någon vidare när de sen förlorar intäkter på att en patient inte längre går hos dem.

Det borde inte vara så hårfina gränser och tolkningsramar, jag gjorde så att jag dels var och pratade med psykologen själv i ett möte och sa att jag ville byta psykolog men hon ville då främst ha en diskussion så det blev aldrig något samtal om vem jag kunde bli remitterad till.

Då jag blev så dåligt bemött av min psykolog när jag väl tog upp att jag ville byta behandlare så bestämde jag mig sen för att avsluta via mail och detta gick via mottagningen där jag tydligt skriver att jag väljer att avsluta terapin. Men jag gav ganska ingående förklaring till varför och det framgick tydligt att det var på grund av bristande förtroende och saker som terapeuten både sagt och gjort.

I mitt fall lär inte verksamhetschefen lösa detta som jag ser det då det inte finns någon annan psykolog på mottagningen och kan inte ens läkare på mottagningen hjälpa mig med en remiss så lär inte heller en verksamhetschef göra det.

Det känns som ett mycket låst läge där jag som patient straffas för att jag vill byta till en behandlare där terapin faktiskt ger mig något och där jag känner mig behandlad väl. Men jag fick höra av Patientnämnden att de även kan göra så att de plötsligt "bedömer" att jag inte alls behöver terapi, enbart för att skriva sig fria från ansvar.

Gripandekylig skrev:Det finns ju två vägar att byta psykolog på: att avsluta sin terapi och därefter finna en ny terapeut eller att meddela mottagningen att kontakten med nuvarande terapeut inte fungerar optimalt, av skäl som kan vara så otydligt beskrivna så som att hänvisa till "personkemi". Då ska mottagningen kunna erbjuda terapi med en kollega till den första psykologen. Testa att skriva ett meddelande till mottagningen via "mina sidor" på 1177.se och skriv där att du vill få kontakt med avdelningschefen.

Du bör kunna ta reda på vem som är avdelningschef vid din mottagning genom att googla eller att kolla på vårdguiden. Genom den kontaktvägen meddelar du sedan att du inte avsåg att avbryta terapin utan att du menade att förmedla att kontakten med din nuvarande terapeut inte fungerar av skäl som du där anger. Du kan även, i meddelandet, be avdelningschefen att höra av sig till dig via telefon om du så föredrar. Därefter bör du kunna bokas in på ett möte med en kollega till din tidigare psykolog.

Du kan även testa att ta upp saken med din nuvarande psykolog om du upplever att det känns lättare så bör då din psykolog kontakta en kollega som kan kalla dig till ett besök hos denne. Det kan ibland uppstå ett tidsglapp innan man på så vis får möta en ny psykolog men det ska inte röra sig om månader, utan om ett par veckor ungefär: eftersom du redan går i terapi.

Nyckeln är alltså att inte avsluta terapin, och om man gjort det, kontakta mottagningen och förklara att man missförstått förfarandet och meddela att man inte avsåg att avbryta den utan att blott byta behandlare. Det har fungerat vid flera tillfällen för mig, även om jag ibland behövt utöva lite påtryckningar gentemot mottagningen genom att gå över behandlarnas huvuden och vända mig till avdelningschefen.

Man har emellertid rätt att byta psykolog om man gör så. Väljer man å andra sidan att avsluta terapin kan jag tänka mig att läget blir annorlunda och att mottagningens skyldighet att snarast erbjuda kontakt med en kollega sjunker till en skyldighet att inom en betydligt längre tid erbjuda ny kontakt för en eventuell ny bedömning av terapibehov och därefter väntetid med en ny psykolog.

Upplever du att detta blir alltför krångligt för dig själv som patient att ordna själv kan du be om hjälp av exempelvis ett personligt ombud, andra kontaktpersoner vid habilitering eller närvårdsteam och liknande vårdsamordnare. Att skriva ett meddelande till avdelningschefen via 1177 är dock ganska lätt gjort så förhoppningsvis kan du själv ordna upp saken den vägen: så att avdelningschefen ges ansvar att lösa resten (att finna en ny psykologkontakt) till dig.

Jag hoppas att det löser sig raskt. Det är jobbigt när man blir utan den vård man behöver; jag har vid flera tillfällen upplevt samma situation.
Sarah1
 
Inlägg: 126
Anslöt: 2015-10-03

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav kiddie » 2017-02-15 7:08:51

Det borde gå att lösa men samtidigt så finns det ingen lag på att få den vård man önskar. Man kan tacka nej, men man kan aldrig kräva specifik vård. Finns inte den vården man vill ha, ja då är det så.

Jag känner igen mig i att vara förvirrad och inte veta. Sådan var jag innan jag insåg att man faktiskt FÅR ringa runt och fråga saker. Jag trodde att jag bara automatiskt skulle veta.
kiddie
Inaktiv
 
Inlägg: 15536
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Re: Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav slackern » 2017-02-15 7:21:35

Det låter helt klart som att det bästa alternativet du kan göra är att byta mottagning.
slackern
 
Inlägg: 43699
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav Sarah1 » 2017-03-06 0:19:25

Ja, om det vore så att det bara var att ringa och få en tid hos en ny terapeut så hade jag gjort det men det är långt mer komplicerat än så. När man som patient själv valt att sluta en terapi, även om det nu hade tydliga anledningar och kopplingar till hur terapeuten agerat, så är det sen mycket svårt att bli accepterad till en annan mottagning.

Dessutom så rekommenderas inte, iaf inte inom öppenvård och enligt socialstyrelsen, psykodynamisk terapi för en person med drag av asperger och just för diagnosen så är det mer eller mindre psykoeduktion och annat som ska gälla trots att jag alltså tidigare fått en bedömning om att få ingå i en psykodynamisk terapi. De kan med andra ord enbart gå på det som enligt papperen ska gälla för en person med AS och därför är det långt ifrån så enkelt att ringa upp en annan mottagning och begära en tid.
Sarah1
 
Inlägg: 126
Anslöt: 2015-10-03

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav kiddie » 2017-03-06 2:55:27

Lämpar sig verkligen psykodynamisk terapi om man har autistiska drag? Mycket i den terapin går ju ut på att vi alla är födda normala och att problem skapas under barndomen. Om man då är född annorlunda, hur blir det då? Om man då hittar att en del av problematiken i autism, då har psykodynamiken inget att erbjuda hur man ska gå vidare.
kiddie
Inaktiv
 
Inlägg: 15536
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav Bali » 2017-03-06 17:40:22

kiddie skrev:Lämpar sig verkligen psykodynamisk terapi om man har autistiska drag? Mycket i den terapin går ju ut på att vi alla är födda normala och att problem skapas under barndomen. Om man då är född annorlunda, hur blir det då? Om man då hittar att en del av problematiken i autism, då har psykodynamiken inget att erbjuda hur man ska gå vidare.

Jo, det tror jag absolut att den kan göra, och inte tror jag att alla terapeuter anser att vi alla är födda "normala" (vad nu det är) utan de flesta förstår nog vid det här laget att det finns något som till exempel NPF.

Även om (eller snarare än troligare) man är född "annorlunda" kan (och kommer antagligen) många problem att skapas under ens uppväxt, och att behöva ta itu med dessa på ett vettigt sätt, att bearbeta och förstå dem för att sedan kunna lägga dem bakom sig, kan då vara sjuhelsikes viktigt, för att på så sätt få mer kraft över till att tampas med de svårigheter som senare ständigt kommer att dyka upp.

Att försöka förstå sig själv (och även andra) anser jag alltså vara väldigt viktigt, och då kan en psykodynamisk insiktsterapi vara väl värd att pröva.

Men det är klart att terapeuten ifråga måste ha kunskap om NPF, och även att man som patient själv måste vara ordentligt motiverad, för en sådan terapi är ju ingen baggis precis (det är förstås ingen terapi), utan det krävs ju en hel del mod och kraft.

Vi är alla olika, så vilken terapiform som passar en själv bäst måste man väl helt enkelt själv försöka komma fram till.
Bali
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 3289
Anslöt: 2010-05-15

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav kiddie » 2017-03-06 18:00:04

Jag antar att det kan gå bra om det är psykodynamik light där man konstaterar att det som hänt en påverkar en och jobbar med det. Den mer klassiska psykodynamiken går mer ut på att man ska omvandla känslor till symptom så att en känsla aldrig är vad den verkar vara. Och att allt är symboler. Det tror jag kan förvirra en aspergare.
kiddie
Inaktiv
 
Inlägg: 15536
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav Sarah1 » 2017-03-08 14:54:51

Tack för stöd. Jag tror som du att det som för alla så händer mycket som kan behöva bearbetas och det att vara i en terapi i sig är ju ett sätt att förbättra en relation, öva tillit och att våga prata kring svårigheter. Det är så lätt att avfärda en person via hans eller hennes diagnos innan man ens testat.

Jag hade turen att få en psykodynamisk terapi men där personkemin och den terapeutiska alliansen sen inte var tillräckligt bra vilket gör att jag nu är i den situation jag är i, att det är mycket svårt att komma vidare. Men då avslutades alltså inte terapin på grund av att terapeuten ansåg att det var min AS-diagnos som varit anledningen.

Just det individuella ska ju gälla även för en person med diagnos.



Bali skrev:Jo, det tror jag absolut att den kan göra, och inte tror jag att alla terapeuter anser att vi alla är födda "normala" (vad nu det är) utan de flesta förstår nog vid det här laget att det finns något som till exempel NPF.

Även om (eller snarare än troligare) man är född "annorlunda" kan (och kommer antagligen) många problem att skapas under ens uppväxt, och att behöva ta itu med dessa på ett vettigt sätt, att bearbeta och förstå dem för att sedan kunna lägga dem bakom sig, kan då vara sjuhelsikes viktigt, för att på så sätt få mer kraft över till att tampas med de svårigheter som senare ständigt kommer att dyka upp.

Att försöka förstå sig själv (och även andra) anser jag alltså vara väldigt viktigt, och då kan en psykodynamisk insiktsterapi vara väl värd att pröva.

Men det är klart att terapeuten ifråga måste ha kunskap om NPF, och även att man som patient själv måste vara ordentligt motiverad, för en sådan terapi är ju ingen baggis precis (det är förstås ingen terapi), utan det krävs ju en hel del mod och kraft.

Vi är alla olika, så vilken terapiform som passar en själv bäst måste man väl helt enkelt själv försöka komma fram till.
Sarah1
 
Inlägg: 126
Anslöt: 2015-10-03

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav kiddie » 2017-03-08 16:55:47

Känns som du sitter i samma situation jag gjorde när de bara hade psykodynamisk terapi, i början av 90-talet. Jag efterfrågade något annat. De var jätteemot det och hade inga terapeuter. Därför var de emot det och ville inte hjälpa mig och motarbetade mig med flit fast de inte sa det. Nu har det svängt, de har mest KBT och du efterfrågar något som nästan inte finns. De sa till mig sök privat med. Precis som jag hade råd, jag hade studielån då. Då sa de är man motiverad skaffar man sig råd. Hur då? Råna folk? :P

Så jag tror att dels vill du ha terapi som nästan inte finns, dels så är vården redan överbelastad så de blir bara glada om någon faller ur systemet så de ser ingen anledning att hjälpa en vidare.

Det låter rått men situationen just nu är konstig och väldigt ovälkomnande inom vården. Ta det inte personligt och använd folks kunskaper som folk har här. Själv vet jag noll om hur man byter och sånt. Jag har bytt läkare och det var inte en walk in the park. Men med psykolog vet jag inte. Men försök inte heller fästa dig vid deras regler. Vi tror oftast att regler gäller, men tjatar man och beter sig som reglerna inte fanns, brukar de kunna bända lite. Vi med olika ASD-drag är oftast dåliga på att tjata när vi blivit tillsagda att det är mot en regel. Men NT får saker som bryter regler hela tiden. Eftersom din mottagning nästan redan dissat dig så har du inget att förlora genom att tjata lite. Be dem hjälpa dig komma vidare. Det är så i vården, den som gnäller får hjälp. Vi som rättar oss efter reglerna får inget.

Jag är inte riktigt vaken i skallen idag men hoppas du förstår vad jag menar.
kiddie
Inaktiv
 
Inlägg: 15536
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav Bali » 2017-03-08 17:35:13

Sarah1 skrev:Just det individuella ska ju gälla även för en person med diagnos.

Jo, jag håller fullständigt med dig!

Men (tyvärr) får jag även instämma i det kiddie skriver, för sjukvården i dag tycks ju bara vara ett enda stort kaos och då kan vi nog alla glömma det där med "det individuella". Nu är det löpande band principen som råder. Vi måste alltså alla passa in i en viss mall, och gör vi inte det får vi antingen (göra oss illa genom att) försöka stöpa om oss eller bli helt utan hjälp och stöd.

Jävlar (sorry) vad frustrerad jag blir av att socialstyrelsen nu sätter direktiven för bl.a. vilken terapi som passar bäst för en hel grupp människor med en viss diagnos. Men hallå, liksom, vi är alla olika! :evil:

Jag läste någonstans att det vore önskvärt med fler pragmatiker inom psykiatrin/psykologin (tror att det var i Gunilla Brattbergs "Manual till människan...") och det kan jag verkligen hålla med om!

Jag tror nämligen inte för en sekund på att det bara finns en enda terapiform som är den bästa för vare sig ditten eller datten, utan den allra bästa måste väl ändå vara den som terapeut (som väl ändå utbildas inom de flesta områden innan specialisering?) och patient söker sig fram till tillsammans?

Men det är klart att det lär ta sin tid och alltså kostar pengar... och sådana finns inte att finna inom vården idag. :(

Jag önskar dig i alla fall lycka till, Sarah1!
Bali
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 3289
Anslöt: 2010-05-15

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav kiddie » 2017-03-08 19:56:07

Hur kan samhället INTE förstå att olika människor behöver olika terapi? Ibland måste man vara expert för att inte förstå självklara saker.
kiddie
Inaktiv
 
Inlägg: 15536
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav Sarah1 » 2017-03-11 0:42:28

Tack Kiddie.

Jag håller verkligen med i att det är en ovälkomnande attityd inom vården, nästan så att de försöker få en att gå därifrån så att de inte behöver ta tag i ens problem. När det gäller terapi så är det ju svårt att motivera det, det handlar ju nästan om att de som har självmordstankar eller är självmordsbenägna är de som blir beviljade.

Det är otroligt att läkare blir uppmande av chefer att hänvisa patienter till privata alternativ, det är ju som "hej kom och hjälp", som om man frivilligt är där trots att man har massa pengar att lägga på terapi. Jag hoppas på någon väg fram och har snart ett nytt läkarbesök, kanske att det blir någon lösning.

kiddie skrev:Känns som du sitter i samma situation jag gjorde när de bara hade psykodynamisk terapi, i början av 90-talet. Jag efterfrågade något annat. De var jätteemot det och hade inga terapeuter. Därför var de emot det och ville inte hjälpa mig och motarbetade mig med flit fast de inte sa det. Nu har det svängt, de har mest KBT och du efterfrågar något som nästan inte finns. De sa till mig sök privat med. Precis som jag hade råd, jag hade studielån då. Då sa de är man motiverad skaffar man sig råd. Hur då? Råna folk? :P

Så jag tror att dels vill du ha terapi som nästan inte finns, dels så är vården redan överbelastad så de blir bara glada om någon faller ur systemet så de ser ingen anledning att hjälpa en vidare.

Det låter rått men situationen just nu är konstig och väldigt ovälkomnande inom vården. Ta det inte personligt och använd folks kunskaper som folk har här. Själv vet jag noll om hur man byter och sånt. Jag har bytt läkare och det var inte en walk in the park. Men med psykolog vet jag inte. Men försök inte heller fästa dig vid deras regler. Vi tror oftast att regler gäller, men tjatar man och beter sig som reglerna inte fanns, brukar de kunna bända lite. Vi med olika ASD-drag är oftast dåliga på att tjata när vi blivit tillsagda att det är mot en regel. Men NT får saker som bryter regler hela tiden. Eftersom din mottagning nästan redan dissat dig så har du inget att förlora genom att tjata lite. Be dem hjälpa dig komma vidare. Det är så i vården, den som gnäller får hjälp. Vi som rättar oss efter reglerna får inget.

Jag är inte riktigt vaken i skallen idag men hoppas du förstår vad jag menar.
Sarah1
 
Inlägg: 126
Anslöt: 2015-10-03

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav Sarah1 » 2017-03-11 0:48:44

Tack Bali.

Ja, det har jag också känt flera gånger att det är patienter på löpande band och att det är nybesök som prioriteras. Nu senast när jag träffade läkare var jag så upprörd och grät under stora delar av mötet så jag tror att det fick honom att se allvaret lite mer men jag vet fortfarande inte om det gett effekt just för tillgång till terapi.

Ja, det är mycket upprörande att nu Socialstyrelsen stramar åt ännu mer, jag ser det enbart som ett sätt att ytterligare nedprioritera grupper med psykisk ohälsa genom att dölja sig bakom sk vetenskaplighet och evidens. Flera olika typer av terapier ges ju i våra grannländer och i flera andra länder i Europa men här är likriktningen enbart ett sätt att spara in än mer på psykvården.

Jag har läst ett par andra böcker av Gunilla Brattberg men inte just den du nämner men visst är det så att det behövs fler ögon i vården än de som främst utgår från allas diagnoser. Alla borde ju ges en chans att åtminstone testa en terapiform innan man bara avfärdas som "för sjuk" "icke mottaglig" osv.

En duktig och lyhörd terapeut, jag tror personligen att de främst finns inom den privata vården där patienten betalar själv, kan ju anpassa och lyssna in en patient och hitta olika behandlingsvägar, inte bara en.

Har du själv fått terapi inom landsting eller du kanske är inom terapi nu och har erfarenheter därifrån?

Tack för peppning!

Bali skrev:
Sarah1 skrev:Just det individuella ska ju gälla även för en person med diagnos.

Jo, jag håller fullständigt med dig!

Men (tyvärr) får jag även instämma i det kiddie skriver, för sjukvården i dag tycks ju bara vara ett enda stort kaos och då kan vi nog alla glömma det där med "det individuella". Nu är det löpande band principen som råder. Vi måste alltså alla passa in i en viss mall, och gör vi inte det får vi antingen (göra oss illa genom att) försöka stöpa om oss eller bli helt utan hjälp och stöd.

Jävlar (sorry) vad frustrerad jag blir av att socialstyrelsen nu sätter direktiven för bl.a. vilken terapi som passar bäst för en hel grupp människor med en viss diagnos. Men hallå, liksom, vi är alla olika! :evil:

Jag läste någonstans att det vore önskvärt med fler pragmatiker inom psykiatrin/psykologin (tror att det var i Gunilla Brattbergs "Manual till människan...") och det kan jag verkligen hålla med om!

Jag tror nämligen inte för en sekund på att det bara finns en enda terapiform som är den bästa för vare sig ditten eller datten, utan den allra bästa måste väl ändå vara den som terapeut (som väl ändå utbildas inom de flesta områden innan specialisering?) och patient söker sig fram till tillsammans?

Men det är klart att det lär ta sin tid och alltså kostar pengar... och sådana finns inte att finna inom vården idag. :(

Jag önskar dig i alla fall lycka till, Sarah1!
Sarah1
 
Inlägg: 126
Anslöt: 2015-10-03

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav Bali » 2017-03-12 12:44:06

Sarah1 skrev:Alla borde ju ges en chans att åtminstone testa en terapiform innan man bara avfärdas som "för sjuk" "icke mottaglig" osv.

Sarah1 skrev:En duktig och lyhörd terapeut, jag tror personligen att de främst finns inom den privata vården där patienten betalar själv, kan ju anpassa och lyssna in en patient och hitta olika behandlingsvägar, inte bara en.

Jag kan bara instämma med dig. Och jag anser också att det snarare borde vara psykologens uppgift att hjälpa patienten med denna testning, att man som patient alltså inte själv ska behöva besöka olika terapeuter i försöken att klura ut vilken terapiform som eventuellt kan vara den bästa för en. Som vi redan har kommit fram till är det ju förövrigt långt ifrån någon baggis att byta terapeut, och det gäller ju inte bara rent bokstavligt talat.

Nej, jag anser som sagt att det borde handla mer om att psykolog och patient tillsammans söker sig fram till den bästa terapiformen, men också att det i första hand borde vara psykologen som försöker anpassa sig efter patientens behov och förmågor och inte vice versa. Det är ju dessutom långt ifrån självklart att man som patient redan från start har helt klart för sig vilken hjälp som eventuellt skulle kunna tänkas vara den bästa för en, och terapin kan ju dessutom komma att behöva ändras över tid och/eller efter situation.

Sarah1 skrev:Har du själv fått terapi inom landsting eller du kanske är inom terapi nu och har erfarenheter därifrån?

Själv hade jag då verkligen inte bilden helt klar för mig när jag sökte mig till psykiatrin och mycket hade helt klart behövt gjorts helt annorlunda. Min erfarenhet är alltså inte det bästa exemplet på att det går bra bara man får fatt i den optimala terapin. Tvärtom kom jag istället att fara illa när jag började gå i terapi och då även blev indragen i psykiatrin som helhet, med olika psykiatriker och andra kontakter, inläggning på avdelningar etc. Ja, jag kom tyvärr att fara mycket illa och göra det under väldigt lång tid, trots att de personer jag träffade bara ville mig väl. Men visst, jag har erfarenhet av att gå i terapi inom både landsting och hos privat terapeut.

Jag är ju till åren kommen så jag får väl säga som kiddie, att när jag sökte hjälp 1991 var det väl antagligen inte ens tal om något annat än just psykodynamiskt inriktad terapi, men ärligt talat vet jag inte, eftersom jag inte sökte efter någon psykolog överhuvudtaget utan blev sänd till en sådan. Någon psykolog ville jag absolut inte gå till men antagligen kände jag inte heller att det var möjligt för mig att tacka nej. Just då var jag nämligen bara ute efter rent konkreta råd om hur och vad jag borde göra för att få kontakten med arbetskamrater och kompisar att fungera bättre (få svar på ”hur gör djur?”, ungefär :wink: ), men när jag vände mig till en kurator blev jag på grund av min välkända familjehistoria alltså sänd vidare.

AST fanns ju inte ens med på kartan på den här tiden, utan alla mina svårigheter kom istället att kopplas till min familjehistoria och familjesituation, och det innebar tyvärr att jag bara kom att må allt sämre. Ja, jag höll faktiskt på att gå under helt. Så trots att min historia förstås har påverkat mig väldigt mycket kom jag nog tyvärr inte att arbeta med den på ett konstruktivt sätt alls hos min första psykolog, utan där for jag istället bara illa eftersom hen kanske var alltför fokuserad vid den. Men det var alltså inte i terapiformen i sig som felet låg (en insiktsinriktad terapi) utan det handlade nog snarare om kunskapsbrister hos psykolog/psykiatri och ovilja eller oförmåga att där tänka utanför boxen, men även min egen ovilja att just då gräva djupare i min historia.

Även min andra psykolog fanns inom landstinget, och även om den kraftigt nedåtgående spiralen vad gäller mitt mående tyvärr fortsatte fann jag ändå här en terapeut som passade mig, som var modig nog att våga tänka utanför boxen vad gäller att försöka hitta metoder att hjälpa mig och även tog strid för detta (och för mig) när övriga psykiatrin (förstås) trilskades. Så även om pusselbiten AST fortfarande saknades åstadkom vi faktiskt ändå mycket under alla de där åren vi kämpade tillsammans – mycket genom en ofta plågsam”trial-and-error”-metod – och jag kom där att kunna bearbeta stora delar av min historia, förstå mig själv bättre och inte minst förstå hur viktiga våra känslor är för oss. De där känslorna hade jag nämligen minst sagt dissat tidigare och snarare betraktat som ett svaghetstecken.

Först vid övergången till min tredje terapeut – som jag sökte privat och fortfarande träffar med glesa mellanrum – lades även pusselbitarna AST och en mycket stor minnesproblematik äntligen till mitt livspussel mer på allvar. Även denna psykolog är orädd och vågar tänka utanför boxen, tycks alltså inte ha några större svårigheter att vare sig välja de kunskapsrussin ur sin burk som passar min smak bäst eller försöka lära sig något nytt, men kan även tillföra expertkunskap inom traumabearbetning med till exempel EMDR. Här har jag alltså bland annat fått möjligheten att bearbeta mycket av min långa och plågsamma historia inom psykiatrin, och därmed alltmer kunnat förstå och acceptera att det inte har handlat om att jag har varit en misslyckad och dålig patient, utan främst om kunskapsbrister och oförmåga hos psykiatrin.

Som synes har jag alltså kommit fram till att ingen av de mer ”extrema” terapiformerna passar mig, vare sig de drar åt det psykodynamiska hållet eller mer åt KBT, utan jag har istället behov av en blandad russinkompott. Jag har nämligen ett mycket stort behov av att få svar på olika ”Varför?”, för att på så sätt förhoppningsvis bättre kunna förstå och acceptera olika saker och då även hitta bra och konstruktiva sätt att förhålla mig till dem. Min personlighet, mina autistiska drag, min minnesproblematik, min livshistoria och nutida situationer, ja, allt detta påverkar mig ju ständigt, så det är klart att det också måste tas i beaktande i både terapi och i mina egna försök att förstå både mig själv och andra bättre. Det är i alla fall så jag ser på det.

Oops, nu kanske mitt svar blev lite väl långt. Sorry! :oops:

Vad gäller eventuell framtida terapi vore det kanske nu hög tid med någon variant där jag får ta itu med min till synes stora oförmåga att fatta mig kort. :wink:

---

Om nu inte psykiatrin kan hjälpa dig alls (vilket jag förstås anser vara helt absurt och fel), eller i alla fall inte på det sättet som du känner vore det bästa för just dig, kanske det även vore läge att försöka söka stöd från helt annat håll?

Själv känner jag ju hur viktigt det är att till exempel bli riktigt lyssnad på, bli tagen på allvar och därmed bli bekräftad, och även hur läkande och lärande "det goda samtalet" kan vara. Samtal där man alltså både ges möjlighet att tänka högt och få feedback och därmed har större chans att kunna börja reflektera över olika saker. Jag har tyvärr ingen egen erfarenhet, men jag tror ju att man till exempel kan vända sig till kyrkan vad gäller detta. Både präster och diakoner har ju tystnadsplikt och vad jag har förstått kan man vända sig till dem för personliga samtal. Kanske kan vara värt att pröva?

Jag hoppas verkligen att det löser sig på något sätt för dig, Sarah1!
Bali
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 3289
Anslöt: 2010-05-15

Utan vård när jag ville byta terapeut

Inläggav Sarah1 » 2017-03-30 0:16:50

Tack för ditt långa svar Bali. Det ger en del perspektiv och hur lätt det är att hamna fel inom just terapi men också att det kan finnas stort stöd i att samtala om det bara är på rätt sätt. Jag har kört fast än mer då en remiss till annan mottagning till slut skickades men sen avslogs, dock inte på grund av mig eller diagnosen utan på grund av ekonomiska skäl.

Jag beklagar de svåra och negativa erfarenheter du haft, det är ganska lätt att bli exploaterad och bli illa bemött inom psykiatrin tyvärr.

Det är j positivt att du sen äntligen kom rätt men då inom privat terapi. Har du visat denna terapeut utredningen för AST eller är det en terapeut som redan jobbat med klienter med en sån problematik så att hon hade erfarenhet av det sen tidigare?

Jag håller verkligen med dig i att mycket av vinsten och stödet i samtal är att få förståelse, bli lyssnad på, inte enbart att samtalet är en form av behandling som det ofta är inom landstinget. Såklart ska man ju även kunna lösa vissa problem men också att ha någon att prata med och känna stöd från. Det jag är rädd för är mina kontakter nu inom psykiatrin och deras motvilja till samtal och psykodynamisk terapi på grund av diagnosen. Trots att jag själv inte upplever några svårigheter i just ett psykodynamiskt samtal så finns vissa psykiater och läkare som mer eller mindre anser att jag ska sluta försöka få terapi inom landstinget.

Jag har tänkt på terapi eller samtal inom kyrka men det får heller inte bli enbart "öppna samtal" utan det måste vara någon som kan jobba terapeutiskt t ex med min låga självbild, bristande tillit osv.

Just nu känner jag bara hopplöshet och en stor oro kring hur jag ska komma vidare. Tack för ditt stöd.

Bali skrev:
Sarah1 skrev:Alla borde ju ges en chans att åtminstone testa en terapiform innan man bara avfärdas som "för sjuk" "icke mottaglig" osv.

Sarah1 skrev:En duktig och lyhörd terapeut, jag tror personligen att de främst finns inom den privata vården där patienten betalar själv, kan ju anpassa och lyssna in en patient och hitta olika behandlingsvägar, inte bara en.

Jag kan bara instämma med dig. Och jag anser också att det snarare borde vara psykologens uppgift att hjälpa patienten med denna testning, att man som patient alltså inte själv ska behöva besöka olika terapeuter i försöken att klura ut vilken terapiform som eventuellt kan vara den bästa för en. Som vi redan har kommit fram till är det ju förövrigt långt ifrån någon baggis att byta terapeut, och det gäller ju inte bara rent bokstavligt talat.

Nej, jag anser som sagt att det borde handla mer om att psykolog och patient tillsammans söker sig fram till den bästa terapiformen, men också att det i första hand borde vara psykologen som försöker anpassa sig efter patientens behov och förmågor och inte vice versa. Det är ju dessutom långt ifrån självklart att man som patient redan från start har helt klart för sig vilken hjälp som eventuellt skulle kunna tänkas vara den bästa för en, och terapin kan ju dessutom komma att behöva ändras över tid och/eller efter situation.

Sarah1 skrev:Har du själv fått terapi inom landsting eller du kanske är inom terapi nu och har erfarenheter därifrån?

Själv hade jag då verkligen inte bilden helt klar för mig när jag sökte mig till psykiatrin och mycket hade helt klart behövt gjorts helt annorlunda. Min erfarenhet är alltså inte det bästa exemplet på att det går bra bara man får fatt i den optimala terapin. Tvärtom kom jag istället att fara illa när jag började gå i terapi och då även blev indragen i psykiatrin som helhet, med olika psykiatriker och andra kontakter, inläggning på avdelningar etc. Ja, jag kom tyvärr att fara mycket illa och göra det under väldigt lång tid, trots att de personer jag träffade bara ville mig väl. Men visst, jag har erfarenhet av att gå i terapi inom både landsting och hos privat terapeut.

Jag är ju till åren kommen så jag får väl säga som kiddie, att när jag sökte hjälp 1991 var det väl antagligen inte ens tal om något annat än just psykodynamiskt inriktad terapi, men ärligt talat vet jag inte, eftersom jag inte sökte efter någon psykolog överhuvudtaget utan blev sänd till en sådan. Någon psykolog ville jag absolut inte gå till men antagligen kände jag inte heller att det var möjligt för mig att tacka nej. Just då var jag nämligen bara ute efter rent konkreta råd om hur och vad jag borde göra för att få kontakten med arbetskamrater och kompisar att fungera bättre (få svar på ”hur gör djur?”, ungefär :wink: ), men när jag vände mig till en kurator blev jag på grund av min välkända familjehistoria alltså sänd vidare.

AST fanns ju inte ens med på kartan på den här tiden, utan alla mina svårigheter kom istället att kopplas till min familjehistoria och familjesituation, och det innebar tyvärr att jag bara kom att må allt sämre. Ja, jag höll faktiskt på att gå under helt. Så trots att min historia förstås har påverkat mig väldigt mycket kom jag nog tyvärr inte att arbeta med den på ett konstruktivt sätt alls hos min första psykolog, utan där for jag istället bara illa eftersom hen kanske var alltför fokuserad vid den. Men det var alltså inte i terapiformen i sig som felet låg (en insiktsinriktad terapi) utan det handlade nog snarare om kunskapsbrister hos psykolog/psykiatri och ovilja eller oförmåga att där tänka utanför boxen, men även min egen ovilja att just då gräva djupare i min historia.

Även min andra psykolog fanns inom landstinget, och även om den kraftigt nedåtgående spiralen vad gäller mitt mående tyvärr fortsatte fann jag ändå här en terapeut som passade mig, som var modig nog att våga tänka utanför boxen vad gäller att försöka hitta metoder att hjälpa mig och även tog strid för detta (och för mig) när övriga psykiatrin (förstås) trilskades. Så även om pusselbiten AST fortfarande saknades åstadkom vi faktiskt ändå mycket under alla de där åren vi kämpade tillsammans – mycket genom en ofta plågsam”trial-and-error”-metod – och jag kom där att kunna bearbeta stora delar av min historia, förstå mig själv bättre och inte minst förstå hur viktiga våra känslor är för oss. De där känslorna hade jag nämligen minst sagt dissat tidigare och snarare betraktat som ett svaghetstecken.

Först vid övergången till min tredje terapeut – som jag sökte privat och fortfarande träffar med glesa mellanrum – lades även pusselbitarna AST och en mycket stor minnesproblematik äntligen till mitt livspussel mer på allvar. Även denna psykolog är orädd och vågar tänka utanför boxen, tycks alltså inte ha några större svårigheter att vare sig välja de kunskapsrussin ur sin burk som passar min smak bäst eller försöka lära sig något nytt, men kan även tillföra expertkunskap inom traumabearbetning med till exempel EMDR. Här har jag alltså bland annat fått möjligheten att bearbeta mycket av min långa och plågsamma historia inom psykiatrin, och därmed alltmer kunnat förstå och acceptera att det inte har handlat om att jag har varit en misslyckad och dålig patient, utan främst om kunskapsbrister och oförmåga hos psykiatrin.

Som synes har jag alltså kommit fram till att ingen av de mer ”extrema” terapiformerna passar mig, vare sig de drar åt det psykodynamiska hållet eller mer åt KBT, utan jag har istället behov av en blandad russinkompott. Jag har nämligen ett mycket stort behov av att få svar på olika ”Varför?”, för att på så sätt förhoppningsvis bättre kunna förstå och acceptera olika saker och då även hitta bra och konstruktiva sätt att förhålla mig till dem. Min personlighet, mina autistiska drag, min minnesproblematik, min livshistoria och nutida situationer, ja, allt detta påverkar mig ju ständigt, så det är klart att det också måste tas i beaktande i både terapi och i mina egna försök att förstå både mig själv och andra bättre. Det är i alla fall så jag ser på det.

Oops, nu kanske mitt svar blev lite väl långt. Sorry! :oops:

Vad gäller eventuell framtida terapi vore det kanske nu hög tid med någon variant där jag får ta itu med min till synes stora oförmåga att fatta mig kort. :wink:

---

Om nu inte psykiatrin kan hjälpa dig alls (vilket jag förstås anser vara helt absurt och fel), eller i alla fall inte på det sättet som du känner vore det bästa för just dig, kanske det även vore läge att försöka söka stöd från helt annat håll?

Själv känner jag ju hur viktigt det är att till exempel bli riktigt lyssnad på, bli tagen på allvar och därmed bli bekräftad, och även hur läkande och lärande "det goda samtalet" kan vara. Samtal där man alltså både ges möjlighet att tänka högt och få feedback och därmed har större chans att kunna börja reflektera över olika saker. Jag har tyvärr ingen egen erfarenhet, men jag tror ju att man till exempel kan vända sig till kyrkan vad gäller detta. Både präster och diakoner har ju tystnadsplikt och vad jag har förstått kan man vända sig till dem för personliga samtal. Kanske kan vara värt att pröva?

Jag hoppas verkligen att det löser sig på något sätt för dig, Sarah1!
Sarah1
 
Inlägg: 126
Anslöt: 2015-10-03

Återgå till Aspergare och vården



Logga in