Har någon fler tränat på det sociala? Det går att göra om man har Asperger,

Det gjør det nok sikkert, men at jeg bare ikke har lyst, og forresten har jeg ingen å trene på heller.

Forresten kan det være farlig å distansere seg fra seg selv/fornekte seg selv, og at enn kan bli syk av det/miste seg selv.

opteron skrev:Jag ångrar mig lite att jag tränat på det sociala

Om du vill svara på varför så tror jag många skulle känna igen sig i svaret. Eller tror du att du är ensam om upplevelsen (inget illa menat)?

Toblerone skrev:Kan du förklara varför du har ångrat dig?

Jag känner mig mer utmattad nu än vad jag var innan, känner att jag har mindre energi för mig och att jag glömt bort en del saker jag innan kunde.

opteron skrev:

Toblerone skrev:Kan du förklara varför du har ångrat dig?

Jag känner mig mer utmattad nu än vad jag var innan, känner att jag har mindre energi för mig och att jag glömt bort en del saker jag innan kunde.

Hög igenkänning. Hur lade du upp din träning som du tänkte skulle vara bra (men som blev destruktiv i efterhand?)

Flinta skrev:

opteron skrev:

Toblerone skrev:Kan du förklara varför du har ångrat dig?

Jag känner mig mer utmattad nu än vad jag var innan, känner att jag har mindre energi för mig och att jag glömt bort en del saker jag innan kunde.

Hög igenkänning. Hur lade du upp din träning som du tänkte skulle vara bra (men som blev destruktiv i efterhand?)

Jag har tränat på det sociala på spårvagnshållplatser och på stan, badhus, biblotek och liknande.

Har prövat att kallprata med folk, och blev bättre på det sociala men jag har glömt bort den kunskap jag hade innan känns det som.

Att träna på det sociala var inte bra för mig med andra ord, jag föredrar att sitta framför datorn istället.

Synes at folk skulle være seg selv, så sant enn oppfører seg skikkelig da, for så er det jo ikke stort å forandre på da.

River skrev:Synes at folk skulle være seg selv, så sant enn oppfører seg skikkelig da, for så er det jo ikke stort å forandre på da.

Vill tillbaka till tiden jag hade det bra, och det var när jag satt mycket framför datorn, det är mitt specialintresse.

Det är svårt att förutse vad träningen kommer medföra.

Innan man börjar tror jag det kan vara bra att fundera kring frågor som:
Hur mycket vill man göra om sig själv? För vems skull? Är det så NT som möjligt som är målet? Hur ska man lägga upp träningen om man väljer att man vill träna?

Först i efterhand kan man utvärdera t ex.. "Blev jag sjuk och utbränd och/eller fick jag vänner eller jobb jag saknade?"

opteron skrev:Vill tillbaka till tiden jag hade det bra, och det var när jag satt mycket framför datorn, det är mitt specialintresse.

Varför började du träna? Tänkte du att du skulle öka dina chanser till att uppnå något speciellt?

Flinta skrev:

opteron skrev:Vill tillbaka till tiden jag hade det bra, och det var när jag satt mycket framför datorn, det är mitt specialintresse.

Varför började du träna? Tänkte du att du skulle öka dina chanser till att uppnå något speciellt?

Jag ville ha fler kompisar, och det har jag nu men det hjälpte inte mig särskilt mycket rent psykologiskt.

opteron skrev:

Toblerone skrev:Kan du förklara varför du har ångrat dig?

Jag känner mig mer utmattad nu än vad jag var innan, känner att jag har mindre energi för mig och att jag glömt bort en del saker jag innan kunde.

Okej, men då kan du ju också låta bli igen. När du skrev att du ångrar det - det lät som något bestående problem som man inte kan ändra på nu längre.

Jo, det kostar energi, jag har inte heller hittat någon möjlighet att undvika utmattningen.

opteron skrev:

Flinta skrev:

opteron skrev:Vill tillbaka till tiden jag hade det bra, och det var när jag satt mycket framför datorn, det är mitt specialintresse.

Varför började du träna? Tänkte du att du skulle öka dina chanser till att uppnå något speciellt?

Jag ville ha fler kompisar, och det har jag nu men det hjälpte inte mig särskilt mycket rent psykologiskt.

Oj, det är ju det jag är ute efter också. Och jag är samtidigt också tveksamt om jag skulle må bra eller dåligt av det.

Det sociala kommer ofta ändå inte naturligt. Även fast man tränat mycket. Inget kommer automatiskt. Det är min erfarenhet. Vem har energin att förställa sig själv och spela teater hela dagarna för att t ex platsa in i ett sammanhang, tillfredsställa vänner, släktingar, lärare, arbetskamrater, chefer? Tja den som orkar att leva så, jag kan det inte.

opteron skrev:

Flinta skrev:

opteron skrev:Vill tillbaka till tiden jag hade det bra, och det var när jag satt mycket framför datorn, det är mitt specialintresse.

Varför började du träna? Tänkte du att du skulle öka dina chanser till att uppnå något speciellt?

Jag ville ha fler kompisar, och det har jag nu men det hjälpte inte mig särskilt mycket rent psykologiskt.

Hur känns det att vara social med kompisarna du fått?

Varenda dag på jobbet innebär en träning känns det som. det gör att jag är lätt dränerad när jag kommer hem och orkar dåligt ta nya sociala kontakter på fritiden.

Mountain_lion skrev:Varenda dag på jobbet innebär en träning känns det som. det gör att jag är lätt dränerad när jag kommer hem och orkar dåligt ta nya sociala kontakter på fritiden.

Du menar väl att du är helt dränerad efter jobbet och därför inte orkar ha sociala kontakter på fritiden? Det är väldigt vanligt bland aspergare som jobbar utan anpassningar. Att man somnar på hallmattan, inte får i sig mat, inte orkar duscha..när all energi går åt på jobbet.

@Mountain_lion


Känner igen det där du skrev om att varenda dag på jobbet innebär en träning. Jag blir trött av alla intryck på tex jobbet, så när jag kommer hem så tar jag det lugnt ett tag ( räcker med en kvart-30 minuter kanske ) , så får jag energi igen, oftast.

Har ingen lust att träna. Jag är istället tolerant mot de som inte följer det sociala spelets regler. De känner det och kan känna sig trygga i min närhet. Det ser jag som positivt. Vad gäller de som är bättre på det sociala än jag verkar de tycka att jag är OK om än lite knäpp. De få som verkligen tycker illa om mig, de får faktiskt tycka det. Jag behöver inte älskas av alla. Det tror jag är en nyttig sak att veta, att hur man än anstränger sig kommer någon alltid att ogilla en.

Jag tror att så få ogillar mig för att jag har släppt det där med att säga rätt saker. Att vara naturlig förmedlar till den andre att man är självsäker. Då får man nästan automatiskt respekt. Sedan har jag ofta som yngre fått fajtas för rätten att vara mig själv. Så den säljer jag inte ut nu.

Jag skulle inte palla att sitta och följa ett manuskript. Men en sak som jag faktiskt tränat lite på är att fråga den andre. De frågar mig en massa saker, vissa saker tycker jag är för närgångna om man inte direkt känner varandra. Men de har andra gränser. Så jag har insett att de vill frågas om sådana saker så jag kan fråga dem också, för att vara snäll. Men det är lite utanför min comfort zone, att fråga om privata saker. Jag vill inte att de ska tro att jag bara vill sitta och prata om mig själv.

Hög igenkänning på det där med att bli dränerad på jobbet. All energi gick åt av det till den gräns att jag inte kunde tänka mig att leva längre. Nu när jag är sjukskriven är jag livrädd för att återgå till det igen. Tror inte att det finns en möjlighet för mig att jobba om jag också ska orka att leva. Moment 22 ?

De saker jag tränat upp är att försöka hitta på frågor att fråga den andre om som jag faktiskt vill ha svar på. Det har fått mig att inse att jag är mycket intresserad av psykologi, den riktiga orsaken till varför människor agerar som de gör, den känslomässiga motivationen. Jag tror att det är mitt specialintresse. Frågorna utvecklar min repertoar som god lyssnare, något som många människor behöver, att känna att de blir sedda och att det de har att säga är viktigt för någon.
Den andra saken är att le. Det låter fånigt och risken är att man misslyckas rätt ofta som aspie, men har underlättat mycket i sociala interaktioner, räddat mig ur många situationer där jag annars bara skulle uppfattas som en alien och har lett till att jag fått några kompisar. De har då börjat fatta att mycket jag säger är ironi och svart humor. "Måste hon vara så sarkastisk jämt?" har dock min pappa frågat min mamma. Ja, för det är sån jag är.

Men nu är jag trött på att träna, att behöva ge avkall på Mig. Nu tycker jag att jag nått upp till rätt basala kunskaper i interaktion, så nu får det räcka för ett tag. Tills jag börjar glömma så får jag kanske ta och träna upp det igen. Förhoppningsvis går det fortare den gången.

Kanske är hela grejen hur jag är rätt accepterad! Jag sitter här och tror att det beror på olika förmågor, men i själva verket är det leendet som gör det. Jag är en ganska glad människa, alltså jag har alltid haft lätt till vardagshumor och små saker kan få mig att skratta. Jag är inte sådär glad och lycklig rakt igenom, handlar nog mer om att jag har nära till leende och skratt bara. Märkt att har jag en dålig dag och mest är trött så tror folk att jag är jättesur eller något, fast jag inte är det. Antar att är man inåtvänd, tyst och inte ler utgör man ett slags hot.

Jag minns en gång på jobbet för väldigt massa år sedan och vi hade gästarbetare från Afrika. En arbetskamrat till mig konstaterade att vi som svenskar ler och skrattar mycket mindre än dem. Så funderade de på vem av oss som log och skrattade mest av oss svenskar och de sa det är ju såklart Kiddie. Jag blev faktiskt väldigt förvånad för jag hade inte tänkt på det och dessutom mådde jag ganska dåligt just då och hade stark bortlängtan.

Social kompetens = le och skratta.