Specialintressen, ljus-/ljudkänslighet, svårt att kommunicera med nya människor (uppfattas nog dock som trevlig, jobbat hårt med att alltid vara vänlig).

Oj... Jag har nog de flesta typiska dragen. Annars skulle jag väl aldrig ha fått den diagnosen. Men jag tror att mitt största problem är när folk inte förstår att jag är annorlunda, och inte kan fungera som "vanliga människor".

Jag har varit som lyckligast när jag haft många vänner och ett rikt socialt liv, d v s korta sträckor av livet bara.

Jag är alltså en väldigt social, asocial aspergare, d v s min lust att vara med är stor men min förmåga är liten och krympande.

I ett sällskap pratar jag för mycket, för högt och om för djupa/opassande ämnen. Jag tenderar att dominera och verka självupptagen. Min röst är för hög/för stark. Bra när man sjunger, annars inte. Min röst blir högre om jag speedar upp, skämtar och så där. Det blir snart tydligt genom mitt sätt att vara och ev. konstiga berättelser om mitt vilda liv att JAG INTE ÄR NORMAL.

Sjukdom och ensamhet har förvärrar min pratsamhet. Idag inser jag att jag under mitt liv utan diagnos varit allt för dominant och bullrig. Förlåt mig världen!

Jag tänker ibland på min kanadensiske pojkvän som sa:

"WHY DO YOU WANT TO BE NORMAL? YOU ARE NOT NORMAL! ITS BOREING WITH NORMAL PEOPLE."

Han flinade mot mig medan jag stirrade på hans knallröda boots och förglada skjorta. Han såg ut som Einstein och hade ungefär samma IQ. Denne man gav mig en rejäl tankeställare. Men i Sverige accepteras man inte om man inte är på mitten av precis allting. Ingenting får sticka ut. Så, i en annan kultur kunde jag kanske varit mindre aspig i omgivningens ögon ...

Hela den "översta delen i diagnosen" med osäkerhet i sociala situationer, ögonkontakt, mingel och sånt - känner igen mig till 99,7%

Specialintressen, repetitiva rörelser osv - nästan inte alls, lite ljudkänslig, hatar skrikande ungar och skällande hundar, typ. Och situationer där folk försöker överrösta varandra(burr...). Det är ganska få som märker att jag har aspergerdrag (ansågs vara rätt långt ifrån att ens behöva gå på utredning), det är bara jag som lider. Alla "sociala samkväm", inklusive "fikapauser" är starkt ångestframkallande för mej. Men hemma slöar jag mest, läser böcker, spelar spel, kollar på TV. Har inget som helst tålamod med att pilla med något intresse. Är bara bra på att jobba, typ.

Har familj och jobb och det trivs jag med, men vägrar att resa. Då familjen är bortrest och det är semester kan jag gå hemma i 4-5 dagar utan att säga ett ord, eller träffa nån. Bara slöa, pyssla lite, läsa lite. Underbart!!

Kahlokatt skrev:Har svårt att bli kär annat än platoniskt. Under min uppväxt var alla mina tjejkompisar kära i olika killar i skolan, medan jag kärade ned mig i (oftast kvinnliga) musiker och musikalstjärnor. Men jag kände inte direkt något sexuellt för dem. Jag fantiserade mer om att vi skulle bli bästa vänner och typ åka skridskor tillsammans och sitta på kafé och mysa över varsin kopp varm choklad, eller musicera tillsammans...

Jag har haft flera crusher på olika människor och en gång på en ickeverklig figur, en rollfigur i en TV-serie, de andra var verkliga. En gång varade den i en halv dag, ha ha.

Det händer nästan aldrig men när det händer så blir det en slags fixering på den personen (specialintresse av person?). Jag visade direkt inte detta för personerna. Mest pga att de inte skulle missförstå och tro jag var tänd på dem. För att det är nästan omöjligt att ha en sådan känsla för någon och de känner likadant. Antingen känner de "inget" eller också blir de kära.

Fanns en här på forumet som jag råkade träffa för många år sedan som var som en nallebjörn man bara ville krama. Men inleder man sånt så kanske hen vill fler saker.

Antar att det kan vara ett aspergerdrag att ha såna känslor?

-Nä.

Jo, varför inte. Jag känner igen det på nåt sätt. Det är som ett specialintresse, men istället för intresse fastnar man för en person.

Toblerone skrev:Jo, varför inte. Jag känner igen det på nåt sätt. Det är som ett specialintresse, men istället för intresse fastnar man för en person.

Men det låter riskabelt. Gäller att hålla sig på rätt sida gränsen så man inte blir en stalker.

KrigarSjäl skrev:-Nä.

Jag menar naturligtvis inte att alla aspergare har detta. Som med det mesta. Men tror ärligt att NT mer ofta blir kära på alla plan så att säga och fragmenterar de så är det typ alltid den sexuella biten som de fokuserar på. Det kan aspies oxo göra men tror inte det är vanligt med platoniska crusher hos NT. Det kanske inte är så extremt vanligt att man som aspergare fragmenterar andra människor och deras relation med en själv, däremot är det extremt vanligt att aspergare fragmenterar andra saker och fenomen.

Huggorm skrev:

Toblerone skrev:Jo, varför inte. Jag känner igen det på nåt sätt. Det är som ett specialintresse, men istället för intresse fastnar man för en person.

Men det låter riskabelt. Gäller att hålla sig på rätt sida gränsen så man inte blir en stalker.

Jag tror faktiskt att man kan bli en stalker om man har dessa känslor men då ska det till att man har lite andra drag också, BARA detta räcker inte. Jag skulle aldrig stalka någon.

Värsta jag gjort är kollat nästan hela någons youtubekanal. Men jag kanske inte är så representativ eftersom dessa känslor är ovanliga.

Jag tror det är större risk att man blir jobbig. Har en autistisk kompis som har olika "bästisar" olika tider och då SMS:ar eller skypar hon denna bästis flera timmar om dagen. Hon är inte aspergare dock om det gör skillnad. Folk blir trött av henne.

Beror lite på i vilket sammanhang jag är, hur förstående omgivningen är och min dagsform.
Den sociala förmågan stiger i takt med att jag får möjlighet att stressa ner och tvärt om. Sömnen och näringsintag påverkar också uthålligheten rent socialt.
Har jag en dag där jag mår okej, inte känner krav och stark stress, har ätit och sovit bra på natten märks inte svårigheterna spciellt nämnvärt. Men jag blir socialt bakfull dagen efter och utmattat, behöver lite tid för återhämtning. Men vill vara social, tyvärr är det svårt att få folk att ställa upp på den ojämna energinivån då de inte fattar.

Jag har en tendens att snöa in mig men gör mig medveten att jag blir detta och bryter när det behövs. Men jag är en perfektionist så jag ställer ofta extremt höga krav på mig själv, så svart-vitt tänkande finns med.

Jag skulle vilja säga att det är mest stresskänsligheten och problemen att strukturera upp en fungerande vardag med planering och motivation och igångsättning som är mina största problem. Jag fastnar lätt i saker. Vissa dagar funkar det bättre att avbryta pågående aktiviteter och ha ett fokus på vad jag ska göra men inte alla dagar. Jag har svårt att avbryta saker jag håller på med jag vill alltid färdigställa det och det kan ta väldigt lång tid så tidsuppfattningen är också problematisk. Jag har alltså svårt att avgöra för hur lång tid en sak kan ta och vad jag hinner med att göra.

Ska jag säga nån positiv sak så är det mitt underbara långtidsminne och att jag kan fokusera på saker som jag är intresserad av under långa stunder.

Stresskänsligheten upplever jag att jag inte hade som ung, blir värre med åldern...

Det sociala, är för mig ett av det som är mest handikappande, gick hyggligt ändå när man var yngre, men är numer en ren katastrof...

kiddie skrev:Stresskänsligheten upplever jag att jag inte hade som ung, blir värre med åldern...

Samma här.

Oj, är inte den här frågan lättast att besvara om man "bara" har en aspergerdiagnos?

Jag tycker att det är lite förvirrande när man fått flera diagnoser och dessutom kan tänka att en del svårigheter man har kan vara så kallad komorbiditet. Att man fått ångest, nedstämdhet osv som kan bero på svårigheterna man har och bemötandet från omgivningen. Speciellt innan man fick diagnoserna.

Det sociala är det tyngsta för mig, det känns ofta som att jag står bunden med rep och munkavel i ett hörn utan att kunna röra mig eller kommunicera. Detta när det sociala är "fritt" utan direkta regler eller mönster. Då mår jag ofta väldigt dåligt och känner mig bortvald, utanför och fullkomligt socialt inkompetent. När jag får gå in i min yrkesroll så är jag hur social som helst och mår bra.

Har även specialintresse vilket under många år har varit att läsa böcker. Jag vräker i mig dem och kan läsa samma om och om igen om jag inte har tillgång till nya.
Kan inte städa.

Detta är det mest markanta.
Har utredd AS.

anwebe skrev:Det sociala är det tyngsta för mig, det känns ofta som att jag står bunden med rep och munkavel i ett hörn utan att kunna röra mig eller kommunicera. Detta när det sociala är "fritt" utan direkta regler eller mönster. Då mår jag ofta väldigt dåligt och känner mig bortvald, utanför och fullkomligt socialt inkompetent.

-Stark igenkänning. En mycket bra beskrivning.

När det blir såna där lösa fladdriga sociala situationer där en massa människor inte gör nåt särskilt utan bara spontankallpratar gruppvis är det som att man saknar en massa verktyg i lådan.

Känner igen det från folkhögskolan...trivdes bättre när det var vanliga lektioner än när det var utflykter och sånt.

anwebe skrev:Det sociala är det tyngsta för mig, det känns ofta som att jag står bunden med rep och munkavel i ett hörn utan att kunna röra mig eller kommunicera. Detta när det sociala är "fritt" utan direkta regler eller mönster. Då mår jag ofta väldigt dåligt och känner mig bortvald, utanför och fullkomligt socialt inkompetent. När jag får gå in i min yrkesroll så är jag hur social som helst och mår bra.

Har även specialintresse vilket under många år har varit att läsa böcker. Jag vräker i mig dem och kan läsa samma om och om igen om jag inte har tillgång till nya.
Kan inte städa.

Detta är det mest markanta.
Har utredd AS.

Jäpp, här känner man igen sig.

Jag har inte asperger på papper. Men när jag i 3 års ålder kunde jag världens alla flaggor utantill, och alla bilmärken på bilar. Tycker det var lite märkligt att mina föräldrar i efterhand inte reagerade på något redan då. Sedan hade jag också ett väldigt stort intresse för rymden vid väldigt tidig ålder som dock försvann efter en hjärnskakning konstigt nog. Dock är jag fortfarande intresserad av rymden men inte på samma sätt.

Oj. Min kompis var aspig som barn men fick också en hjärnskakning vilket ledde till beteendeförändring. Hon ville helst vara ensam med sina grejer innan och efter så blev hon hypersocial.

kiddie skrev:Oj. Min kompis var aspig som barn men fick också en hjärnskakning vilket ledde till beteendeförändring. Hon ville helst vara ensam med sina grejer innan och efter så blev hon hypersocial.

Detta tål att experimenteras med för oss aspigt osociala. Slår man sig i huvudet tillräckligt mycket blir man kanske som alla andra till slut.

Huggorm skrev:Detta tål att experimenteras med för oss aspigt osociala. Slår man sig i huvudet tillräckligt mycket blir man kanske som alla andra till slut.

Pax för att vara testadministratör.

Men kan vi inte experimentera med sinnesförändrande substanser istället? Torde vara ännu roligare.

Om det finns något i diagnosen jag känner igen mig i, är det svårigheten att göra saker "bara för att". För att "ha trevligt" eller "spendera tid". Det går inte hem hos mig någonstans; jag måste alltid ha ett fokus eller något solitt, varande slutmål att fokusera på. Annars kan jag lika gärna ställa mig i en garderob.

Specialintressen, igångsättningsproblem/avslutningsproblem, organisationsförmåga, överlogisk, vokabulär bl.a.